Asko Korpela
Othman: Dostojevski

ER>

Asko.Korpela@kolumbus.fi


Hans Othman 01

De oavslutade människornas uttolkare: Dostojevski

Nya Argus 5-6/1996

Man kunde fråga sig vad minnet har att göra med en roman som Bröderna Karamazov. Den täcker en period på bara två månader, och de egentliga händelsema komprimeras till sex dagar. Men samspelet mellan kulturella minnen och individuella minnen hos författaren och läsaren, berättaren och huvudpersonerna, har utvecklats så fullödigt, subtilt och variationsrikt att det kan ses som en dominant i romanens konstnärliga system, strukturellt, estetiskt och semantiskt. Bröderna Karamazov är full av märkvärdiga samtal om de mest skilda teman. De återgår på Mnemosyne, minnets gudinna. Vi skall finna en direkt generisk och tematisk länk till Dostojevskijs sista roman.

Utgående från dessa rätt kända och accepterade, men kanske inte tillräckligt utforskade tankar, har den norskfödda engelska forskaren Diane Oenning Thompson byggt upp en studie kallad The Brothers Karamazov and the Poetics of Memory? Genom att koncentrera sig på just detta verk, Dostojevskijs största och mest mångbottnade, har hon skapat en oerhört fascinerande analys, full av talande och snillrika infall, med vida utblickar i Rysslands litteratur och historia, i människans psykologi och sätt att fungera.

Diane Thompson visar, på samma sätt som den numera i USA verkande ryskan Nina Perlina, på Dostojevskijs otroliga beläsenhet och insikter i särskiit Bibelns böcker och tankevärld. Inte endast Bibeln, utan hela hans tids litteratur och skeende, vad som sades och inte sades. Enligt Perlina finns enbart bakom "Legenden om Storinkvisitom" ett fyrtiotal litterära källor.

I dag är "den splittrade familjen" ett växande problem överallt, och var redan för Dostojevskij ett huvudtema. Man möter ofta fadern som överger eller helt enkelt "glömmer" sin son. Dostojevskijs samtida - Tolstoj, Turgenjev, Tjechov - skildrade relativt stabila godsägarmiljöer. Dostojevskij var de ensamma människornas uttolkare; i Arma människor, Drömmaren i Vita nätter, den olyckliga Netotjka Nezvanova, Döda huset, Källarmänniskan, den självutnämnda övermänniskan Raskolnikov, radikalema i Onda andar, och som ett slags sammanfattning, Brödema Karamazov, i ett groteskt kalejdoskop över störda familjerelationer.

Suputen, sadisten och lebemannen Fjodor Karamazov har pinat sin första hustru, Dmitrijs och Ivans mor. Lakejen Smerdjakov är resultatet av hans våldtäkt på den stumma och debila pigan Lizaveta. Hon föder bamet i en bastu och dör själv. Bamet tas om hand av tjänarparet Grigorii och Marfa, som en av Gud sänd ersättning för deras eget bam som dör samma dag. Men Smerdjakov är en människa "utan minnen". I de lägre tonåren älskar han att hänga kattor, och läser hädiska mässor över dem. Han får stryk av Grigorii som säger att "du är ingen riktig människa". Detta kan Smerdjakov aldrig förlåta och aldrig glömma. Utvecklingen leder oavvisligen fram till Smerdjakovs självmord. De hängda kattoma är bara ett förebud. Och förutsägelsema spelar en viktig roll i Diane Thompsons analys.

Smerdjakov är den ena ytterligheten, Aljosja och fader Zosima den andra. Dostojevskij visar hela vägen fram mot Aljosja som en sinnebild för Kristus, på otaliga plan. Hans bamdomsminnen är liusa, han talar om sin mor. Zosima berättar om sin bamdom, om sin älskade bror som dog ung, och som sade att världen kunde vara en annan redan i morgon, om vi bara ville det. Men människan vill inget annat än kaos. Zosima är nu Aljosjas avhållna lärofader. Det sk-ulle här föra för långt att redogöra för hela det rika persongalleriet. Där är bl.a. den tilldragande Grusjenka som fader Karamazov åtrår och som blir det indirekta offret i romanens intrig.

Det är den hunsade stabskaptenen Snegirjovs son Iljusja, vars begravning Dostojevskij gör till romanens verkningsfulla slutakt, som visar att romanen ändå inte slutar i död och förtvivlan, utan i hopp och framtidstro. En kristen symbolik ses återigen när de tolv gossama har samlats kring Iljusjas kista, tolv är de liksom Bibelns apostlar. Kristi uppståndelse är hela romanens huvudtanke, den lämnas öppen mot framtiden, konstaterar Diane Thompson.

Hon analyserar övertygande och djupsinnigt var och en av huvudpersonema i romanen, deras utseende, uppträdande och sätt att tala, ty Dostojevskij ger var och en ett högst personligt idiom. Dmitrij formulerar sig på ett brett och folkligt språk, Ivans är fullt av litterära och 'bildade' allusioner, Aljosja citerar, liksom Zosima, ständigt Den heliga skrift. Smerdjakov svänger sig med halvsmälta lån från Bibeln och "fina" lånord. Fjodor förvränger uppsåtligt Bibelns ord och skämtar grovt med den dödssjuke Zosima.

Diane Thompson noterar det märkliga faktum att Ivan är den enda vars drag inte beskrivs närmare, han förblir "ansiktslös". Vi läser om Fjodors äckligt dinglande adamsäpple, den bredaxlade Dmitrij, den späda och gossaktiga Aljosja.

***

En viktig aspekt på minnet är glömskan. Hågkomst förutsätter glömska, men går i rakt motsatt riktning. Hågkomst är väsentligen en rekonstruktiv aktivitet, medan glömskan är destruktiv och utplånar spåren av gångna erfarenheter, temporärt eller deflnitivt. Tankar, känslor och minnen av personer och händelser samexisterar i det individuella och kollektiva lager vi kallar minnet. Amnesi däremot innebär de motsatta begreppen uteslutning, frånvaro och tomhet. Med förlusten av minnen följer förlusten av hela kontexter, individuella, sociala och kulturella. Hela regioner i "lagret" är bara och obebodda. Det som har förlorats kan vara definitivt oåtkomligt.

Men glömskan har också positiva sidor, att glömma det triviala är nödvändigt för att kunna bevara det väsentliga. 1 Brödema Karamazov ser vi hur Dostojevskij väljer och dialogiskt kombinerar de olika slagen av amnesi med olika former av hågkomst, så att de blir signifikanta komponenter av hans konstnärliga system. Berättaren glönuner ett och annat, men Dostojevskij kontrollerar också detta, påpekar Diane Thompson.

Det är fråga om vem som glömmer vad och vem, och varför. Man glömmer för att man vill glömma, eller glömskan är ofrivillig. Bokens författares avsikt är att beakta vad som glöms och vad som stannar i minnet, eller ihågkoms för sent, eller aldrig. I alla dessa avseenden tar både hågkomst och glömska fram iögonenfallande drag i en persons medvetande, av hans mentala och emotionella profil.

Inga viktiga id6er tas upp i Dostojevskijs fiktion utan att prövas och vägas mot sina motsatser. De olika formema av minnesförlust i Brödema Karamazov formar en omvänd hierarkisk typologi från relativt oskyldiga till de dystra, från förbryllande ofrivilliga lapsusar till extrem destruktivitet och totalt utplånande. Och här analyseras ingående åsidosättandet, försummandet, glömskan, i denna roman.

Hemmet är den Iilla sociala värld där bamet får sina första bestående minnen. Om denna värld är splittrad eller präglad av likgiltighet kommer bamet vanligen att bära med sig dessa destruktiva intryck genom hela livet. Och det är fråga oin kollektiva minnen.

Karamazovs är en sådan spiittrad familj. Nästan alla är föräldralösa, eller till hälften föräldralösa, antingen genom övergivande eller tidig förlust (alla brödema Karamazov, Sofia, Kolja, Katerina, Zosima), eller genom att ha blivit övergiven, förnekad eller icke erkänd (Stink-Lizaveta, Grusjenka, Smerdjakov). Andra är hemlösa eller rotlösa. Nästan alla hushåll har en provisorisk, improviserad karaktär.

Mitja är sedan treårsåldem övergiven av sin mor som kort efteråt dör. Och även hans far glömmer" honom totalt, ett tema som vi också möter i Ynglingen. Fjodors glömska innebär fullständig amnesi. Det är helt och hållet Grigorii som får sköta barnet.

Aljosja, och bara han, väcker deras fars "moraliska sida", ty en sådan finns, trots allt. Aljosja väcker minnen hos Fjodor av Aljosjas mor, och får honom att se likheterna mellan honom och sonen. Aljosja har "genomborrat hans hjärta", Aljosja såg allt och fördömde ingen och ingenting. Också i detta är han "Kristus". Detta nya var en fullständig överraskning för den gamle Fjodor, säger Dostojevskij.

Ivan ägnas ett eget kapitel. När man länge har varit isolerad från en social grupp kan man inte längre rekonstruera minnen av dess medlemmar. Dostojevskij visar hur lång isolering och utstötning har dystra följder och tragiska konsekvenser. Ivan har studerat ganska planlöst, hans brist på positiva personliga minnen understryker hans självtillräckliga isolation och hans emotionella distans från barndomen. Men han söker kontakt med Aljosja - "jag har ju inga vänner...... Aljosja vill trösta Ivan och säger att hälften av ditt arbete redan är uträttat, du älskar livet. Nu återstår andra hälften, och du är räddad! Victor Terras i USA påpekar att fömekandet av döden och tron på uppståndelsen är ledmotiv för Aljosja och Zosima. Zosima tror att Ivan har en sådan själ att du kan "finna ut vad som är dyrbart".

I analysen av personemas hågkomster finner vi snart att de kan delas upp i två kategorier - de som accepterar systemet av kristna minnen, och de som förnekar dem. Till de förstnämnda hör framförallt Aljosja. Aljosja är den enda av brödema som berättaren introducerar med närmare beskrivna minnen från bamdomen. Efter att kortfattat ha talat om Aljosjas mors tragiska öde säger berättaren: "När hon dog gick Aljosja på alla fyra, och hur märkvärdigt det än kan låta så vet jag att han mindes sin mor för hela sitt liv, som genom en dröm". Där finns redan ett personligare tonfall som skiljer sig från det i vilka de andra personernas liv beskrivs, säger Diane Thompson. Detta har att göra med hur berättarens minne möter hans hjältes minnen - Aljosja är ju hela vägen tänkt som romanens huvudperson. Och skildringen övergår i första person, vilket endast kan betyda att Aljosja själv måste ha berättat om sin mor. Där finns detta ord "märkvärdig" som Aljosja förbinder med detta mycket tidiga men oerhört starka minne av modem.

Minnet av moderns ansikte och hennes smekningar är helt dominerande, "alldeles som om hon stod där levande framför mig", modem och hennes böner för detta bam. Denna bild är uppenbarligen, säger Diane Thompson, ikonografisk, och skall förbindas med Gudsmodem och bamet. Hos Aljosja sammanfaller de. Genom att lägga en helig bild över en jordisk-världslig skapar berättaren en relation med både analoga och antonyma, motsatta drag. Denna analyseras nu mycket djupgående, och har här blott kunnat antydas.

***

Ovan nämndes att förutsägelsema, vid sidan av glömskan, är ett av de huvudteman Diane Thompson behandlar. Av Rysslands alla stora författare är Dostojevskij den som mest direkt talar till vår tid. Han sysselsätter sig mycket intensivt med framtiden, och han ser Onda andar som en bild av och en vaming för det kommande seklet, helt motiverat, läst med dagens facit i handen. Vi kan se hans "röster" delta i en dialog mellan förgånget, närvarande och kommande. I Bröderna Karamazov möter vi en debatt om kristendomen, ett system av kulturella minnen som bygger på profetior och löften. Där finns tre slag av framtid - den omedelbara framtiden som täcker några månader och ingår i romanens handling, den mer långsiktiga, som profeteras och innefattar id6emas slutliga öde, och en "övematurlig" som omfattar det förgångna, nuet och framtiden. Var och en av dem korresponderar med romanens tre plan som ger intrigen starka impulser framåt mot en slutlig lösning. Här analyseras också Fjodor Pavlovitj' Karamazovs tragiska öde, och berättaren träder in i första person - "Jag skall berätta..". Adjektiven "dunkel" och "tragisk" kommer från berättarens egen vokabulär och tolkar hans egen uppfattning om Fjodor Pavlovitj' slut, snarare än hans allmänt karakteristiska drag av gyckelmakare, lögnare; slughet, sensualitet och blasfemi. En ond tragedi överskuggar bilden av Fjodor och förutsäger hans slut som offer för sönemas komplott, där Ivan är inspiratören och Smerdjakov verkställaren. Men Ivan förblir en gåta, hans roll kan inte och blir aldrig till fullo förklarad, konstaterar Diane Thompson.

I motsats till Ivan är det ingenting av mystik kring Mitja. Han har en tydlig avsikt, att komma över de pengar han ärligt anser är hans. Berättarens vamingar för en kommande katastrof kopplas också till Mitja och Ivan; den första är en falsk ledtråd, den andra en ledtråd som kan få den uppmärksamma läsaren att beakta Ivan och utesluta Mitja. Men hela upplösningen med den komplicerade rättegången, lämnar intill sista ögonblicket läsaren i ovisshet om den faktiska mördaren.

I "Legenden om Storinkvisitom" sänder han Kristus iväg och säger "kom aldrig igen". Storinkvisitoms schema är en perversion av minnet, men inte en total destruktion. Också här bevaras några fragment av "det heliga testamentet", med en möjlighet till fömyelse och uppståndelse, i Kristi namn. Ivans helvetiska vision av en totalitär tillvaro, från vilken Kristus har fördrivits, är både kontext och stimulus för ett av de viktigaste och oftast missförstådda exemplen på individuell glömska i hela romanen, säger Diane Thompson.

I den klassiska mytologin är glömskan ('oblivion') associerad med döden och med en existens i Hades' värld, människor som har drunknat i floden Lethe för att fullständigt glömma livet. I Bröderna Karamazov är dessa uråldriga motiv knutna till Smerdjakov, Ivan och djävulen.

Redan Smerdjakovs namn - han kallas i översättningama "Stinkelin" - är också knutet till döden ('smart'). Han är, som ovan konstaterades, resultatet av en våldtäkt. Han önskar att han aldrig skulle ha blivit född. Han är i unga år en sadistisk kattdräpare, han växer upp till sin fars mördare och till självmördaren Smerdjakov. Fjodor har aldrig öppet erkänt honom som sin son, och det finns inga möjligheter att han skulle ha några positiva bamdomsminnen. Man vet inte ens om han vet att Fjodor är hans far, fast han ju inte kan ha undgått att höra rykten om det. Smerdjakov dör med sig själv. Han hämnas sin mor, sin livsroll, sitt liv. Han har inga kärleksband till någon, han är ingens son och ingens broder, han är romanens ensammaste och mest isolerade människa. Hans närmaste analogi är Ivans djävul och dubbelgångare i mardrömmen. Smerdjakov hänger sig medan drömmen pågår, och Aljosja kommer och bultar på Ivans fönster. Då har ljusen på Ivans bord nästan brunnit ner, och glaset som han kastade står oskadat på bordet.

Dialogen i Brödema Karamazov är att se som ett öppet system emedan den öppnar två fullkomligt motsatta perspektivsystem mot en obegränsad framtid. Brödernas framtid läntnas oavgjord, och så är också deras motsatta trosföreställningar. Idéer och trender må komma och gå, men Ordet kan aldrig dö, inte endast på grund av sin oavslutbara karaktär, utan för att det sista ordet helt enkelt inte ännu har yttrats. "Vi är alla oavslutade", sade Dostojevskij, övergångsmänniskor, och övergångsmänniskor till något. I minnet ligger fröet till något latent, som ännu inte har sagts, fröet till en sammanfattning av allt kommande. I dessa olika meningar är Bröderna Karamazov öppen mot framtiden, mot framtida läsare och uttolkare, mot dess levande liv i framtiden, avslutar Diane Oenning Thompson sin framställning.

Aljosja är alltså idealgestalten, och en Kristi like. Men i dag, när de flesta forskare ser Dostojevskij i allt gå till de extremaste ytterligheter, finns det forskare som inte kan tänka sig Aljosja sluta som något slags barnavårdare å la furst Mysjkin i Schweiz. Historikem Igor Volgin har i sin bok Poslednyi god Dostoevskogo ("FMD:s sista år", 1976, också utgiven på finska i Moskva) hävdat att Aljosja kommer att mörda tsaren, och mycket trovärdigt dokumenterat sin framställning. Undertecknad har refererat detta kapitel i tidskriften Ariels Dostojevskij-nummer, och i korrespondensen med Victor Terras har han förklarat sig ge Volgin starkt stöd. Diane Thompson noterar nog att sådana teorier finns, men tillmäter dem inget värde, och nämner inte ens Volgins namn.

Svårigheten i att referera en bok som denna ligger i dess oerhörda rikedom på insikter, infall och impulser. Man vill hela tiden citera och citera, ibland hela sidor. Hur som helst har Diane Oenning Thompson här skapat en av de mest fängslande analyser av Bröderna Karamazov och Dostojevskij man överhuvud kan tänka sig.

Hans Othman

Diane Oenning Thompson: The Brothers Karamazov and the poetics of memory. Cambridge University Press, 1991.

( Nya Argus: Anne-Marie Londen 634189, Marit Lindqvist 504 2604 )


AJK kotisivu o Kirjallisuussivut o Book lists o AJK Home Page

Asko Korpela, kansantaloustieteen lehtori, Helsingin kauppakorkeakoulu

ko Korpela 970103 (970103) - Asko.Korpela@kolumbus.fi (palaute tekijälle)