Ajk kotisivu TwinBook o MainMenu

Aleksis Kivi: Seitsemän veljestä, (Elmer Diktonius: Sju bröder)
Aleksis Kivi: Seitsemän veljestä, (Alex Matson: Seven Brothers) : ISBN 951-30-2556-X, Helsinki 1973, KK:n kirjapaino

kapitel 01 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
01001
Top
Jukola gård, i södra Tavastland, står på en nordlig backsluttning, nära Toukola by. Dess närmaste omgivning är ett stenigt fält, men nedanför det börjar åkrarna, på vilka, innan gården ännu råkat i förfall, en frodig gröda böljade. Bortom åkrarna finns en äng, klöverkantad, genomskuren av en mångbuktig bäck; och den gav rikligt med hö, innan den blev en betesplats för byns boskap. Annars hör till gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka tack vare framsyntheten hos hemmanets första grundare hade tillfallit den redan när man begick storskifte i forna tider. Då mottog Jukolas husbonn, som mera tänkte på sina efterkommandes förmån än sitt eget bästa, en av elden härjad skogslott och erhöll på det viset sju gånger mera än sina grannar. Men alla brandspår hade redan försvunnit från hans område och en tät skog vuxit i stället. Och detta är de sju bröders hem, vilkas levnadslopp jag nu skall skildra. Jukola Farm, in the southern part of Häme, lies on the northern slope of a hill not far from a village called Toukola. Around the house the ground is studded with boulders, but farther down the slope are fields, where once, before the farm fell into decay, heavy-eared crops used to wave. Below the fields is a meadow, clover-rimmed and cleft by a winding brook; and richly it yielded hay before it became grazing ground for the village cattle. Attached to the farm also are immense forests and swamps, acquired mostly at the great enclosure of lands long ago, thanks to the admirable sense of the founder of the farm. For it was then that the master of Jukola, looking more to the advantage of his descendants than his own, accepted for his share forest ravaged by fire and for this was given seven times the area allotted to his neighbours. Now, however, all traces of fire had vanished from his holding, and dense forest covered the site. — Such is the home of the seven brothers, whose fortunes I am about to relate. 01001
Bottom
01002
Top
Brödernas namn från den äldsta till den yngsta är: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero. Av dem är Tuomas och Aapo ett tvillingpar och likaså Timo och Lauri. Juhani, den äldsta brodern, är tjugo och fem år gammal, men Eero, den yngsta av dem, har knappast skådat aderton solvarv. Deras kroppsbyggnad är bastant och axelbred, längden medelmåttig, utom Eeros, som ännu är särdeles kort. Längst av dem alla är Aapo, men visst icke den axelbredaste. Den sistnämnda förmånen och äran tillkommer Tuomas, som är riktigt berömd för sina axlars bredd. En säregenhet, som kännetecknar dem alla, är deras bruna hy och det styva, hampfärgade håret, vars strävhet särskilt hos Juhani är iögonenfallande. The names of the brothers, from the eldest downward, are: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri and Eero. Tuomas and Aapo are twins, likewise Timo and Lauri. Juhani, the eldest, is twenty-five; Eero, the youngest, has barely seen eighteen circuits of the sun. In build, they are stocky and broad-shouldered, of middling height, except Eero, who is still very short. Tallest is Aapo, though by far not the broadest across the shoulders. That advantage and honour falls to Tuomas, who is actually famous for the breadth of his shoulders. Peculiar to them all is the brownness of their skin and their stiff, hemplike hair, the coarseness of which is especially striking in Juhani. 01002
Bottom
01003
Top
Deras far, som var en särdeles ivrig jägare, gick en bråd död till mötes, när han stred med en ilsken björn. Man hittade då dem bägge, såväl björnen som mannen, liggande döda bredvid varandra på det blodiga fältet. Mannen var svårliga sargad, men också vilddjurets strupe liksom dess bog var karvad av puuk-kokniven och dess bröst genomborrat av ett duktigt lod. Så slöt sina dagar den robuste mannen, som fällt flera än femtio björnar. - Men på grund av dessa jaktfärder försummade han stöket och arbetet på sin gård, som så småningom, utan förman som den var, råkade i förfall. Hans söner dög ej heller till att plöja och så; ty av sin far hade de ärvt samma starka iver att jaga skogens villebråd. De byggde fällor, giller-snaror och tjäder- och orrfållor till men för fåglar och harar. Därmed fördrev de tiden under sina pojkår, tills de började handskas med gevär och vågade närma sig björnen i ödemarken. Their father, a passionate hunter, met a sudden death in the prime of his life in an encounter with an enraged bear. Both were found dead, the shaggy king of the wilds and the man, lying side by side on the bloodstained ground. Sorely was the man mangled, but the brute too was seen to have been gashed with a knife and to have had its breast pierced by the keen bullet of a musket. So perished a sturdy fellow who in his time had killed more than fifty bears. — For love of the hunt, however, he neglected to work on his farm, which, with no master watching over it, gradually fell into decay. Nor were his sons fond of sowing and ploughing either; from their father they had inherited the same powerful eagerness to hunt game in the forests. They laid traps, set gins and snares and dug grouse-pits, to the undoing of wildfowl and hares. In such pursuits they passed their boyhood until they were able to use fire-arms and dared seek out Bruin in his wilds. 01003
Bottom
01004
Top
Modern sökte nog både med tukt och förmaning göra dem flitiga och arbetsamma, men deras halsstar-righet gjorde styvt motstånd mot hennes försök. El-jes var hon en präktig kvinna; känt var hennes rättframma och redbara, kanske lite karska sinne. En präktig karl var också hennes bror, brödernas förträffliga morbror, som i sin ungdom som hurtig sjöman hade seglat på fjärran hav, sett många folk och städer; men slutligen förlorade han sin syn, blev helt blind, och levde sin ålderdoms mörka dagar i Jukola gård. Han berättade då ofta, medan han efter känseln täljde slevar, skedar, yxskaft, klappträn och andra nödvändiga husgeråd, historier och märkvärdiga ting för sina systersöner både från eget land och främmande riken, berättade också om under och händelser ur bibeln. Gossarna lyssnade andaktsfuilt till hans berättelser och gömde dem djupt i sitt minne. Men lika gärna lyssnade de icke på sin moders befallningar och förebråelser utan var särdeles ohörsamma, trots många risbastur. Ofta nog, när de märkte att en sådan bastu var i antågande, tog brödraskaran till schappen, härmed förorsakande såväl sin mor som andra bråk och bekymmer, och sålunda försämrande sin egen sak. Their mother tried, indeed, with tongue and rod to turn them into the path of work and diligence, but the boys stubbornly resisted all her efforts. She was in every respect a deserving woman, known for her straightforward and honest, though perhaps a trifle over-harsh character. A fine fellow was her brother, too, the boys’ greatly admired uncle, who in his youth had sailed the distant seas, a stalwart sailor, and had seen many peoples and cities; until having lost his sight and become stone-blind, he spent the dark days of his old age at Jukola. There, as he carved by touch dippers, spoons, axe-shafts and other household articles, he would tell his nephews stories and describe to them strange events that had happened in their own country or foreign kingdoms, or relate to them miracles and other things from the Bible. To these talks of his the boys listened attentively, impressing them for all time on their memories. With less pleasure they listened to their mother’s commands and scoldings, turning to them a deaf ear in spite of repeated thrashings. All too often, perceiving the imminence of a whipping, the gang of brothers would decamp, causing their mother and others acute anxiety and trouble and thereby making their own case worse. 01004
Bottom
01005
Top
Här må berättas en händelse från brödernas barndom. De visste att under deras hemgårds ria fanns ett hönsbo, som ägdes av en gumma kallad Männistö-mor; hennes lilla stuga låg i en talldunge nära Jukola. En gång rann tanken på stekta ägg bröderna i hågen, och slutligen beslöt de roffa åt sig boets innehåll och fly till skogs för att njuta av sitt byte. De förverkligade också sitt beslut, tömde boet och drog enhälligt till skogs, sex bröder; Eero kravlade då ännu vid sin mors fötter. Men när de kom till en sorlande bäck i en mörk grandunge, tände de en eld på stranden, lindade äggen i trasor, blötte dem i vattnet och lade dem att stekas i den fräsande askan. Och när läckerheterna äntligen mognat, åt de en smaklig måltid och stegade därifrån nöjda åter hem. Men när de hunnit till hembacken möttes de av en orkan; ty deras gärning hade redan blivit uppdagad. Männistö-mor domderade och rasade, och arg i synen skyndade deras mor mot bröderna, med vinande piska i handen. Men pojkarna hade alls ingen lust att nalkas denna stormil, utan de vände om och flydde åter till skogens skydd, utan att fästa sig vid mor sins rop. May one such episode from the brothers’ childhood be recorded here. They were aware of the existence, under their barn, of a hen’s nest belonging to an old woman known as Granny Pinewood, her little cabin being situated in a clump of pines near Jukola. One day, a fancy for baked eggs having entered their minds, they decided to plunder this nest and then enjoy their spoil in the forest. They carried out this decision, emptied the nest and made off in a body for the woods six brothers, for Eero still clung at that time to his mother’s skirts. Reaching a purling brook in a dark sprucewood, they made a fire on the bank, wrapped the eggs in rags, and having dipped them in water, set them to bake in the hissing ashes. And when their titbits were cooked, they ate a tasty meal and set off contentedly for home again. But no sooner had they reached the home rise, than a storm broke over their heads; their misdeed had been discovered. Granny Pinewood raged and scolded, and fierce of countenance their mother hastened to meet them, a whining rod in her hand. The boys, however, were not of a mind to encounter such a squall, but turned back and fled to the forest for shelter, heedless of their mother’s cries. 01005
Bottom
01006
Top
Så förflöt en dag, förflöt ännu en annan, men rymlingarna hördes inte av; och deras bortovaro gjorde slutligen modern mycket orolig; och hennes ilska förvandlades snart till sorg och medlidandets tårar. Hon gick ut för att leta efter dem, sökte härs och tvärs i skogarna, men fann icke sina barn. Saken tycktes henne allt hemskare och fordrade slutligen att kronans män tog itu med den. Man sände bud till jaktfogden, som ofördröjligt sammankallade hela Toukola by och dess omgivning. Och nu begav sig en mängd såväl unga som gamla, kvinnor som män, ledda av jaktfogden, i ett långt led för att spana runtom i skogen. Den första dagen sökte de i de närmaste nejderna, men utan att finna vad de hoppats; den andra dagen förflyttade de sig längre bort, och när de steg upp på en hög backe, såg de i fjärran en rökpelare ringla sig upp i luften från bädden av ett kärr. De fastställde noggrant riktningen, från vilken röken steg, och ditåt fortsatte de sin färd. När de slutligen kommit närmare hörde de en låg röst som sjöng på följande vis: A day now passed, and then a second, but of the truants (here was no sign; and at last their absence became a cause of great disquietude to the mother; her anger soon gave way to grief and tears of pity. She set out to look for them, scoured (he woods in all directions, but in vain. The matter then began to take on an ever more dreadful aspect and finally to call for action by the Crown’s servants. Word was sent to the bailiff who at once alarmed the whole of Toukola and the outlying farms. And now a search-party of old and young, women as well as men, set out, headed by the bailiff, to comb the forests. The first day they searched the vicinity, but without the result hoped for; the next day they moved farther way, and now, as they breasted a high hill, they saw in the distance, on the margin of a swamp, a blue pillar of smoke corkscrewing up into the sky. Carefully marking the direction, they pushed on towards the smoke. And at last, approaching nearer, they heard a voice sing these words: 01006
Bottom
01007
Top
”Livat var det fordom med,
Fast vi låg bortom bäcken,
Bäcken gav oss nog med ved
Och ölet bjöds av näcken.”
’Well fared the men of olden days,
The wilds did not dismay ’em.
Driftwood kept their fire ablaze,
Their ale the river gave ’em. ’
01007
Bottom
01013
Top
Då gladde sig värdinnan på Jukola storligen, efter att ha hört sången, för hon igenkände sin son Juhanis röst. Och ofta ekade skogen av eldklubbans smällar; vilket allt tillkännagav för de letande att de nu närmade sig rymlingarnas läger. Så gav jaktfogden en befallning att omringa gossarna och sedan tyst närma sig dem, men att man dock borde stanna på ett visst avstånd från deras rastställe. On hearing this song the mistress of Jukola was mightily cheered, for she recognized the voice as that of her son Juhani. And the forest was also ringing with the crashes of a fire-hammer, so the searchers knew that they were heading for the truants’ camp. The bailiff gave an order for the boys to be surrounded, after which the party was to close in silently and then halt some distance away. 01013
Bottom
01014
Top
Det skedde som han befallde. Och när skaran, som omringat bröderna från alla håll, hade närmat sig ungefär femtio steg, stannade den; och då uppenbarade sig följande syn: Vid foten av en sten hade byggts en liten granriskoja, vid vars dörr Juhani låg på en bädd av mossa, blickande upp mot molnen och sjungande. Ett par, tre famnar från kojan flammade en glad eld, och i dess kolglöd stekte Simeorti en med snara fångad orre till middagsmål. Aapo och Timo hade sotade ansikten - för de hade nyligen lekt blindbock och stekte nu rovor i den heta askan. Vid en liten lerpöl satt Lauri stum, förfärdigande lergökar, oxar och präktiga föl; och han hade redan en mäkta lång rad av dem på tork mot en mossig stock. Men Tuomas lät eldklubban smälla: spottade på en jordfast sten en fradgande klyscha, lade i den ett glödande kol, och på denna kastade han med all sin kraft en annan sten, och ett dån, ofta lika hårt som ett vanligt gevärsskott, ekade runtomkring, och en sotig rök virvlade fram mellan stenarna. His order was obeyed. And when the party, closing in on all sides, had approached to within fifty paces, it came to a halt; and now the following sight met their gaze: built of spruce-branches at the foot of a rock was a tiny shelter, in the doorway of which Juhani reclined on a mossy couch, staring up at the clouds and singing. A few yards away from the shelter a camp-fire blazed merrily, and in its embers Si-meoni was roasting a grouse the brothers had snared for dinner. Aapo and Timo, both with sooty faces after playing at being brownies, were baking turnips in hot ashes. Beside a little clay-pit Lauri was silently busy modelling clay whistles, bulls and spirited foals; he already had a long row of these set to dry on the moss-clad trunk of a fallen tree. Tuomas banged away with a fire-hammer: spit frothily on an embedded rock, laid a live coal on the saliva and then brought down with all his might a second rock on the coal, whereupon a crash, often as sharp as the report of a rifle, would echo around, and a sooty smoke issue from between the rocks. 01014
Bottom
01015
Top
Juhani:
Livat var det fordom med,
Fast vi låg bortom bäcken...
Men fanken tar oss ändå slutligen här. Det är säkert som så, det, ni ungutterns pojkar.
Juhani:
’Well fared the men of olden days,
The wilds did not dismay ’em,’
but the Devil will get us yet out here. It’s as good as in our hands, you sons of beavers.
01015
Bottom
01022
Top
Aapo: Det sade jag ju strax när vi tog till harpasset. Ve oss dårar! Stråtrövare och zigenare må på detta vis rumstera under bara himlen. Aapo: Isn’t that what I said when we took the hare’s path. What fools we were! Let robbers and gypsies wallow like this with only the sky for roof. 01022
Bottom
01023
Top
Timo: Guds himmel i alla fall. Timo: God’s sky, anyhow. 01023
Bottom
01024
Top
Aapo: Att bo här med vargar och med björnar. Aapo: Living here with wolves and bears. 01024
Bottom
01025
Top
Tuomas: Och med Gud. Tuomas: And with God. 01025
Bottom
01026
Top
Juhani: Rätt sagt, Tuomas! Med Gud och hans änglar. Ack! om vi nu kunde blicka med en salig själs och kropps öga, skulle vi tydligen skåda, hur en hel skara bevingade änglar omringat oss och hur självaste Gud som en gråhårs gubbe sitter just mitt bland oss här som vår käraste fader. Juhani: Right, Tuomas! With God and his angels. Ah, if we only had the eyes of a soul in Heaven, we’d see as plainly as anything a whole host of sheltering angels with wings in a l ing around us, and God himself, like a grey old gaffer, sitting right in our midst as a loving father. 01026
Bottom
01027
Top
Simeoni: Men vad tänker vår morstackare nu på? Simeoni: Ay, but what will poor mother be thinking? 01027
Bottom
01028
Top
Tuomas: Hon ville allt mörbulta oss till stekta ro-vor, bara hon finge oss i sina klor. Tuomas: She’ll be wanting to hammer us tender the minute she can lay her hands on us. 01028
Bottom
01029
Top
Juhani: Ja, gosse, det bleve allt en bastu! Juhani: Ay, boy, that would be a beating! 01029
Bottom
01030
Top
Tuomas: En bastu, en bastu! Tuomas: A beating. A good beating. 01030
Bottom
01031
Top
Juhani: En gnistrande bastu! Ja, det vet du nog. Juhani: A fire-spitting beating. We know that. 01031
Bottom
01032
Top
Aapo: Det får vi ändå slutligen. Aapo: We ’ve got to take it some time. 01032
Bottom
01033
Top
Simeoni: Naturligtvis. Därför är det bäst att gå och få den bastun och en gång slippa den här oxveckan. Simeoni: That’s true. So best to go and get the beating over and end this bullock’s holiday. 01033
Bottom
01034
Top
Juhani: Men oxen plär knappast frivilligt spatsera till slaktbänken, bror min. Juhani: A bullock doesn’t exactly go of its own free will, brother, to be slaughtered. 01034
Bottom
01035
Top
Aapo: Vad pladdrar du, pojke? Vintern nalkas och vi blev inte begåvade med en päls på nacken vid födseln. Aapo: Don’t talk rubbish, boy. Winter’s coming, and we weren’t born with a pelt on our backs. 01035
Bottom
01036
Top
Simeoni: Då är det bara hemåt marsch! och få sig en bastu, och det med allt skäl, med allt skäl. Simeoni: So there’s nothing for it but homeward march for our hiding, and a well-earned one. 01036
Bottom
01037
Top
Juhani: Må vår rygg ändå sparas, bröder, sparas ännu några dygn till. Vi vet ju inte vilken räddnings-konst Gud uppfinner ännu under ett par, tre dagars lopp. Ja, här, här må vi fortfarande stoja: om dagarna där, runt elden i den gamla stubben, och på nätterna i gransriskojan, grymtande sida vid sida i en rad som griskultingarna på halmen. - Men vad säger Lauri-pojken där i lergropen? Vasa? Skall vi snällt gå och få oss en risbastu? Juhani: Brothers, brothers, let our backs be spared a little while yet. How do we know what way out God may find for us in the next two or three days. Ay, let’s still romp here, our days there around our tree-stump fireplace, our nights in our spruce hut, grunting side by side in a row like suckling-pigs in a stye. — What do you say, Lauri boy, in your claypit? What? Shall we go meekly and take our hiding? 01037
Bottom
01038
Top
Lauri: Vi stannar väl här ännu. Lauri: Let’s stay here yet. 01038
Bottom
01039
Top
Juhani: Det anser ju också jag vara bäst. Just så! Men nog har du kritter där borta, så det förslår. Juhani: That’s what I think’s best. Just that. But that’s a mighty herd of cattle you have there. 01039
Bottom
01040
Top
Tuomas: Den gossen har såväl kritter som fjäderfän. Tuomas: Cattle and poultry, that boy has. 01040
Bottom
01041
Top
Juhani: En väldig massa. Det bleve allt en riktig gökmakare av dig. Juhani: A mighty flock. There’s the makings of a real whistle-maker in you. 01041
Bottom
01042
Top
Tuomas: En riktig överdängare. Tuomas: A real plasterer. 01042
Bottom
01043
Top
Juhani: En överdängare. - Vad är det för en ryssdocka som nu igen lossnar från dina labbar? Juhani: A grand plasterer. What’s that Russian doll just out of your paws ? 01043
Bottom
01044
Top
Lauri: Det här är bara en sådan där liten pojk. Lauri: This is only a kind of a little boy. 01044
Bottom
01045
Top
Juhani: Se på den där knattingen! Juhani: See the rascal ! 01045
Bottom
01046
Top
Tumoas: Gör pojkar som en hel karl. Tuomas: Makes boys like a man. 01046
Bottom
01047
Top
Juhani: Pojkar som tjärvedsstubbar; och matar som en karl såväl pojkarna som hjordarna. - Men bröder, bröder, hiva skyndsamt middagen på bordet; för min mage börjar knorra. Lägg het mörja, lägg kokande mörja på rovans skinande rundel där. - Och vems tur är det nu att gå och stjäla rovor? Juhani: Boys stout as tree-stumps; and feeds his boys and cattle like a man. But say, brothers, brothers, hurry up with the dinner, my stomach’s beginning to grumble. More ashes, boiling hot ashes, on that roasting turnip, that one there. Whose turn is it to steal turnips ? 01047
Bottom
01048
Top
Simeoni: Det är nog jag som igen måste begå syndens gärningar. Simeoni: My turn for that work of sin. 01048
Bottom
01049
Top
Juhani: För att hålla oss vid liv nödgas vi snatta lite av andras ägodelar. Om detta är synd, så är det en av de minsta som begås på denna snöda jord. Och se, dör jag utan andra syndakruxar i min bok, så hindrar näppeligen denna lilla kråkfot mig från att hamna i ett lite bättre liv. Från den verkliga bröllopssalen skulle man snarligen snäsa ut mig, det tror jag nog, men alltid skulle man ge gossen någon portvakts-syssla, och redan det vore förskräckligt roligt. - Ja, låt oss tro på det viset, och låt oss sorglöst taga vad för gången ryms i vår magkupa. Juhani: We’re forced to do a little pinching to keep body and soul together. If that’s a sin, ’tis one of the smallest done in this maggotty world. See here, if I die with no other black mark in my books, that little crow’s-foot’ll hardly stop me from entering on a better life. I’d soon be chased out of the real bridal chamber, that I know, but there’d always be some doorkeeper’s job for this lad, and even that would be terrible fun. Ay, let’s stick to that belief and cheerfully take as much as our gizzards will hold at a time. 01049
Bottom
01050
Top
Aapo: Men efter min mening är det tid på att vi lämnar Kuokkalas rovland och söker oss ett annat. Minskningen dag för dag får snart ägaren att vakta landet både natt och dag. Aapo: But I believe we’d do well to leave Kuokkala’s turnip-field in peace now and find us another. When a crop gets smaller day by day, a farmer soon starts watching his land night and day. 01050
Bottom
01051
Top
Jaktfogden: Ingen sorg för den planen mera, pojkspolingar, ingen sorg. Nå, nå, varför är ni så ängsliga? Titta nu: en skara skyddsänglar har i en hast omringat er. The Bailiff: No need to worry about that, boys, no need at all. Well, well, why this flurry? Look, see how a host of guardian angels has ringed you round right smartly. 01051
Bottom
01052
Top
Så talte fogden till bröderna, vilka illa skrämda störtade upp och började springa åt olika håll, men snart till sin förskräckelse märkte sig vara helt inneslutna. Då yttrade fogden åter: ”Ja ni är nog i not-varpet, era filurer, vackert i notvarpet från vilket ni inte slipper undan innan man er fjällat lite till minne, till ett litet minne åt er, för de fotbesvär ni förvållat oss, era filurer. Hitåt, mora, med er björkkvist, och giv dem med riktigt varm hand. Och sker det som så, att ni skulle möta motstånd, så finns här hjälpgummor åt er.” Nu följde en aga från moderns hand, som gick från man till man över hela pojkskocken; och ljudligt var larmet i Kuokkala skog. Moran använde också häftigt nog sitt ris, men jaktfogden försäkrade att de ändå fått en för mild bastu. In such a way the bailiff addressed the brothers, who, greatly scared, dashed up and scuttled off in all directions, but soon saw their escape cut off everywhere. Whereupon the bailiff said: ”You’re in the net now, you rascals, safe in a net where you’ll stay until you’ve been scaled a little as a reminder, a little reminder, of the footsoreness you’ve caused us, you tu',rals. Come here with your birch, mother, and lay on them with a warm hand. And if there should be any resistance, there's plenty of helpwomen.” There followed a thrashing from a mother’s hand, boy after boy down the line of brothers; and loud was the outcry in Kuokkala’s woods. Lustily the woman wielded her rod, yet the bailiff averred that the hiding had been too mild. 01052
Bottom
01053
Top
Men när denna sista syssla blivit uträttad, begav de sig alla hemåt, likaså modern med sina söner. Hela vägen grälade och trätte hon på rymlingarna; och stormen bedarrade inte ens när de nått hemmet. Gumman bråkade fortfarande när hon beredde en måltid på hålstolen åt sina söner, hotande dem med en ny risbastu. Men när hon sett, hur hungergirigt de högg sina tänder i brödet och strömmingen, vände hon ansiktet bort från dem, i smyg borttorkande en tår från sin bruna, sträva kind. And after her task had been completed, they all set off home, so too the mother and her sons. All the way she stormed, scolding the truants; nor did the tempest abate even after they had reached their home. Even while laying a meal for the boys on a table the housewife continued to rage, threatening them with a new thrashing. But seeing the ravenous hunger with which they dug their teeth into the bread and pickled sprats, she turned her face away, wiping in secret a tear from her coarse brown cheek. 01053
Bottom
01054
Top
Så slutade gossarnas rymmarfärd. Och detta var den episod från deras barndomstid, till vilken jag gjorde en utflykt från min berättelse. So ended the brothers’ escapade. And this was the incident from the days of their childhood I interrupted my story to describe. 01054
Bottom
01055
Top
Till brödernas bästa förlustelser hörde också att slå trissa, i vilken lek de ännu i sin mandomsålder älskade att öva sig. Då stred de häftigt, delade i tvenne grupper, vardera gruppen strävande mot ett bestämt mål. Högt ljöd då skriandet, springadet och tumultet, och svetten flöt i floder från deras ansikten. Susande hoppade trissan längst vägen och studsade ofta från påken mot männens ansikten, så att somligas pannor, när de återvände från leken, var försedda med ett mäkta stort horn, eller kinden svullen som en semla. Så förflöt deras ungdomsdagar: om somrarna i skogarna eller på landsvägen kastande trissa, om vintrarna på ugnen i svettdrivande hetta. Another favourite pastime of the brothers was hitting the disc, a game they still loved to play in their manhood. Divided into two sides, they competed eagerly, each side trying to bat I lie disc across the other’s goal line. Furiously they shouted, ran and jostled, and sweat poured in streams down their faces. I lie disc danced humming along the ground, often rebounding from a bat on to player’s face, so that on their return from n game one or more of the brothers would be nursing a tremendous bump on the forehead or a mussel-like bruise on the cheek. So passed the days of their youth: the summers in the forest or on the road, hitting the disc, the winters on top of the huge stove in perspiring heat. 01055
Bottom
01056
Top
Men också bröderna märkte att tiderna förändrades. Det hände saker, som fick dem att mera än förr minnas morgondagen och lite rucka på sina tidigare vanor. - Deras mor hade dött, och en av dem skulle nu övertaga husbondskapet, hindra gården från att helt och hållet råka i förfall och sköta om betalningen av kronoutskylderna, som i förhållande till Jukolas vida marker och skogar ändå ej var så värst stora. Men stök och görslor finns alltid på en förfallen gård. Till råga på allt detta kom ännu, att socknens nya prost i all sin tjänsteutövning var en fruktansvärt sträng man. Särskilt obarmhärtig var han mot latläsare, brukande mot dem alla möjliga konster, också dömande dem att sitta i fotstocken. Sålunda hade han också fäst sitt skarpa öga på Jukolas pojkar. Riktigt genom en nämndeman hade han gett dem en sträng befallning, att de snabbare än vanligt skulle praktisera sig till klockarn för att lära sig läsa. - Sittande i hemmets rymliga stuga en afton på sensommaren med dessa omständigheter i minnet, språkade bröderna med varandra på följande vis: But even the brothers could not help seeing the changes brought by time. Events occurred which forced them to take more heed of the morrow than they were wont to do, and to .iltcr in some measure the direction of their lives. Their mother had died, and one of them had now to take charge to avoid letting the farm go to utter ruin and see to the payment of the Crown tax, which, compared with the large area of land and forest belonging to Jukola, was admittedly small. But on a neglected farm, there are work and duties in plenty. And to crown all, the new Vicar of the parish turned out to be terribly strict in all that pertained to his office. Especially towards backward readers was he without mercy, harrying them in every way, even to confinement in the stocks. Thus, his sharp eye had fallen also on the Jukola brothers. He had already delivered to them a stern command, actually through a writ-server, to get themselves at more than their usual speed to the churchwarden for teaching in reading. Remembering these circumstances, sitting one late summer evening in the living-room of their home, the brothers held the following conversation. 01056
Bottom
01057
Top
Aapo: Jag säger som då: detta vilda liv går ej för sig, utan bringar slutligen med sig förstörelse och fördärv. Bröder, andra sätt och fasoner, om vi önskar lycka och frid. Aapo: I say that this wild life won’t do, and can only end in ruin and destruction. Brothers! other habits and works, if happiness and peace is to be ours. 01057
Bottom
01058
Top
Juhani: Du språkar rätt, det kan jag inte förneka. Juhani: You speak the truth, no denying that. 01058
Bottom
01059
Top
Simeoni: Gud bättre! hejdlöst, förvildat har vårt liv varit till denna dag. Simeoni: God have mercy! Unbridled, wild has our life been unto this day. 01059
Bottom
01060
Top
Timo: Nog finns det liv i detta liv och värld i världen. Om det kostar, så smakar det. Åhåja! Timo: There’s life enough in this life, and world in the world. It’s all right, hard as it is. Ohoo! 01060
Bottom
01061
Top
Juhani: För våldsamt, eller rättare sagt, för vårdslöst har vi levat, det kan inte förnekas. Låt oss dock minnas: ”ungdom och dårskap, ålderdom och klokskap.” Juhani: We have lived too wildly, or to put the matter rightly, too carelessly; that can’t be denied. Still, let us not forget: ”youth and wildness, old age and wisdom”. 01061
Bottom
01062
Top
Aapo: Men det är redan tid på att klokna till, tid på att ställa alla lustar och begärelser under förnuftets ok och framförallt odla det, som bringar nytta, men inte det som smakar sötast. Må vi ofördröjligen börja bygga vår gård i hedervärt skick igen! Aapo: Well, it’s time now for us to grow wiser, time to bring our lusts and passions under the yoke of our brains, and in the first place do that which profits us, not that which tastes sweetest. Up now to setting our farm without delay into respectable shape again! 01062
Bottom
01063
Top
Juhani: Rätt sagt! Först må vi taga itu med gödseln liksom tordyvlar och må det smälla i granrisstocken bak Jukolas knutar från morgon till kväll; och boskapen, en präktig boskap må också för sin del skänka dynga till uppbyggandet; och må i vår fålla höja sig högar lika resliga som de gyllne murar kring kungens slott. Så skall vi göra. Nästa måndag börjar vi. Och ända från grunden. Juhani: Well spoken! Let’s get busy first on the manure like dungbeetles, and may the axe echo from morning to eve around Jukola’s walls chopping pine-twigs for the midden; the cattle, our grand cattle, let them too do their best to raise the pile; and may the dunghills in our yard rise high as the golden walls of a king’s castle. Next Monday we’ll begin, starting from the roots. 01063
Bottom
01064
Top
Aapo: Varför ej redan i morgon? Aapo: Why not to-morrow? 01064
Bottom
01065
Top
Juhani: Först nästa måndag. Det skadar ju inte att funderingsvägen låta saken mogna. Ja, vare sagt som så: nästa måndag. Juhani: Monday, and not before. No harm in letting a matter ripen a bit first. Ay, let that be settled, next Monday. 01065
Bottom
01066
Top
Aapo: Men en paragraf bör vi genast avhandla. Så är det fatt: Om vi önskar ordning och stadga i vårt hushåll, så vare en av oss förman och husbonn. Vi vet, att denna rätt och plikt tillfaller Juhani såväl på grund av hans förstfödslorätt som vår mors bestämmelse. Aapo: One thing, however, we must do now. The case is I his: if we wish for order and a firm foundation for our household, let one of us be leader and master. This right and duty, wc know, is Juhani’s both as his birthright and by our mother’s command. 01066
Bottom
01067
Top
Juhani: Ja, ja, den rätten, makten och myndigheten är min! Juhani: Ay, mine’s the right, the power and the strength. 01067
Bottom
01068
Top
Aapo: Men se till, att du försonligt brukar den och till gemensam nytta. Aapo: See then that you use them mildly for the common good. 01068
Bottom
01069
Top
Juhani: Jag skall försöka göra mitt bästa. Blott ni ville lyda utan stryk och piska! Men mitt bästa försöker jag göra. Juhani: I’ll try my best. If you’ll only obey me without I lie whip or a clout in the face. However, I’ll do my best. 01069
Bottom
01070
Top
Aapo: Piska? Aapo: The whip? 01070
Bottom
01071
Top
Juhani: Om så behövs, ser du. Juhani: If it so be needed. 01071
Bottom
01072
Top
Tuomas: Tala till dina hundar om piskan. Tuomas: Speak to you dogs of the whip. 01072
Bottom
01073
Top
Timo: Inte uppmjukar du mina ryggmarker, aldrig i världen; det må lagens och rättens färla göra, om min rygg har skäl att klia. Timo: You’ll not warm my withers, never; let the rod of law and justice do that if my back ever itches with cause. 01073
Bottom
01074
Top
Juhani: Varför hugger ni er fast vid ett löst ord? Visst finns här lyckorum för oss, om blott frid råder och hornen läggs åt sidan. Juhani: Why pounce on an idle word? There’s room here lor all of us to be happy, if only harmony reigns and each of us draws in his horns. 01074
Bottom
01075
Top
Eero: Noggrant må ändå bestämmas våra inbördes förhållanden. Eero: Let’s make it quite plain, however, how we stand to each other. 01075
Bottom
01076
Top
Aapo: Och låt oss höra vad envar önskar. Aapo: And let’s hear everybody’s opinion. 01076
Bottom
01077
Top
Juhani: Vad säger du, Lauri, alltid så fåordig? Juhani: What do you say, Lauri, always a man of few words? 01077
Bottom
01078
Top
Lauri: Jag säger som så. Låt oss flytta till skogen och åt fanders med denna världens bråk. Lauri: I’ll say something. Let’s move into the forest, and to hell with the din of the world. 01078
Bottom
01079
Top
Juhani: Vasa? Juhani: What? 01079
Bottom
01080
Top
Aapo: Karlen yrar igen. Aapo: The man’s raving again. 01080
Bottom
01081
Top
Juhani: Att vi skulle flytta till skogen! Så dåraktigt! Juhani: Move into the forest? What madness would that be? 01081
Bottom
01082
Top
Aapo: Bry dig inte om det. - Se så här har jag funderat. Du, Juhani, har rätt att först ta hand om husbondskapet, om du så vill. Aapo: Never mind. Look, this is what I’ve thought out. You, Juhani, have the first right to become master, if it is your wish. 01082
Bottom
01083
Top
Juhani: Ja se det vill jag. Juhani: It is my wish. 01083
Bottom
01084
Top
Aapo: Vi övriga, så länge vi stannar i våra kära hemknutar och är ogifta karlar, uträttar gårdens arbeten, äter gårdens mat och får kläder från gården. Månadens första måndag utom vid sånings- och skördetiden, vare alltid vår fridag, men också då bör vi erhålla mat från gården. Gården give envar av oss en halv tunna havre till utsäde, och årligen må vi ha rätt att rödja ett gemensamt svedjeland, vars storlek är minst tre tunnland. Så lyder mina tankar ur vårt hems och de ogiftas synvinkel. Men jag vet, att ingen av oss gärna lämnar Jukolas kära nejder, och därtill tvingar oss inte vårt hemmans trångboddhet, tvärtom finns det nog med utrymme för sju bröder på dessa marker. Men skulle inte den, som med tiden kände sig hugad att grunda ett eget hem och en egen familj utan att med laga kraft och lantmätarkostnader vilja splittra gården, skulle inte han kunna nöja sig med följande förmåner? Han ärve ett stycke jord från gården, på vilket han bygger sin bostad och åkrar kring den. Han må också tilldelas ett ansenligt stycke ängsmark, och han må ha rätt att rödja sig betesmark därtill från skogen, så att han kan föda ett par hästar och fyra, fem nöt. Och utan skatter och utskylder må såväl han som hans barn bruka sitt hemman och njuta av dess avkastning, levande i frid på egen grund. - Så har jag tänkt mig saken. Vad säger ni? Aapo: We others, so long as we stay in this dear home of ours and are unmarried, will work on the farm, eat the farm’s food and receive our clothing from the farm. The first Monday of the month, except at sowing and reaping time, will always be ours to spend as we like, while still getting our meals from the farm. The farm will also give each of us a half barrel of oats for sowing every year, and every year we are to have the right to clear a patch of land of not less than three acres for the lot of us to grow our oats on. That is my idea for as long as we stay at home and are unmarried. But I know that not one of us would willingly part from the dear soil of Jukola, nor is there any reason why we should, for there’s plenty of room here for seven brothers. Yet suppose in the course of time one of us should feel like founding a home and family of his own without having to call in the law and pay the cost of a surveyor to cut up the farm, mightn’t he agree to the following terms? Let him receive in heritage a piece of land on which he can build his house and lay out his fields. And let him also be given a section of meadow and the right to clear for himself in the forest as much grazing land as would keep a couple of horses and four or five cows. Let him then farm his land and enjoy its fruits free of tax and rent, and his children after him, living in peace on his own soil. — That is how I have thought matters out. What say you others ? 01084
Bottom
01085
Top
Juhani: Ganska förnuftigt funderat. Låt oss taga dessa paragrafer i övervägande. Juhani: Pretty sensibly thought out. Let’s take your points under consideration. 01085
Bottom
01086
Top
Lauri: Men annorlunda handlat är ännu förnuftigare gjort. Låt oss flytta till skogarnas sköte och sälja det usla Jukola, eller arrendera det åt Rajaportti-gar-varen. Han har meddelat oss att han vore redobogen för den handeln; men under minst tio år önskar han ha gården i sitt välde. Låt oss göra som jag säger och flytta med våra hästar, hundar och bössor till det branta Impivaarabergets fot. Där bygger vi oss ett glatt pörte på en glad, mot solen sluttande glänta, och där, jagande skogens villebråd, lever vi i frid långt borta från världens vandring och de elaka mänskor. -Så har jag tänkt för mig själv natt och dag under årens lopp. Lauri: We can do it differently and even more sensibly. Let’s move into the bosom of the forest and sell wretched Jukola, or let’s rent it to the tanner at Rajaportti. He has sent word to us of his willingness to close a bargain; only he wants possession for at least ten years. Let’s do as I say and move with our horse, dogs and guns to the foot of Impivaara’s steep heights. There we can build ourselves a jolly cabin on a southward looking clearing and live in peace far away from the bustle of the world and touchy people, hunting game in the forests. — That’s what I’ve been thinking day and night for years. 01086
Bottom
01087
Top
Juhani: Har fanken förmörkat din hjärna, pojke? Juhani: Has the Devil bewitched your brains, boy? 01087
Bottom
01088
Top
Eero: Om inte fanken, så skogsrået. Eero: If not the Devil, then a wood-nymph. 01088
Bottom
01089
Top
Lauri: Så menar jag, och handlar en gäng därefter. Där skulle vi riktigt leva som herrar, jagande fåglar, ekorrar, harar, rävar, grävlingar och lurviga björnar. Lauri: It’s what I think, and it’s what I’ll one day do. There we’d be living like lords, hunting wildfowl, squirrels, hares, foxes, wolves, badgers and bushy bears. 01089
Bottom
01090
Top
Juhani: Nå för jäkeln! räkna upp hela Noaks ark, ända från musen till älgen. Juhani: Well, I’ll be...! Go on right through Noah’s Ark, from mouse to moose! 01090
Bottom
01091
Top
Eero: Se det var då ett råd: säga farväl till saltet och brödet och suga blod, käka kött som myggorna och trollkarlarna i Lappland. Och skulle vi kanske dessutom äta rävar och vargar i Impivaaras skryms-len liksom de ludna bergtrollen? Eero: There’s an idea: say farewell to salt and bread and suck blood, gorge on flesh like mosquitoes and Lapland wizards. Would we eat fox and wolf, too, in Impivaara’s caves, like the hairy mountain ogres? 01091
Bottom
01092
Top
Lauri: Av rävarna och vargarna får vi skinn, för skinnen pengar, för pengarna salt och bröd. Lauri: Foxes and wolves would give us pelts, pelts money, money salt and bread. 01092
Bottom
01093
Top
Eero: Av skinnen får vi kläder, men köttet, det blodiga köttet vare vår enda spis; skogens apor och babianer behöver inte salt och bröd. Eero: Pelts would make us clothes, but let our only food be flesh, bloody steaming flesh; apes and baboons in woods don’t need salt and bread. 01093
Bottom
01094
Top
Lauri: Så menar jag och handlar en gång därefter. Lauri: It’s what I think, and it’s what I’ll one day do. 01094
Bottom
01095
Top
Timo: Låt oss taga saken under begrundan ända från början. Varför skulle vi inte också i skogen kunna tugga salt och bröd? Varför inte? Men Eero är en spefågel, alltid i vår väg, ständigt en lång stubbe i vår sved. Vem kan förbjuda skogsbon att då och då närma sig också byarnas knutar, då och då, allt efter behov? Eller dänger du mig då i skallen med ett vedträ, Eero? Timo: Let’s weigh the matter carefully from every side. Why shouldn’t we be able to munch salt and bread in the forest as well? Why? Eero’s a mocker, always in our way, always the stone in our path. Who’s to forbid a man of the forests from coming out now and then to the edge of a village every once in a while according to his needs? Or would you bash me on the head with a stick, Eero? 01095
Bottom
01096
Top
Eero: Nä då, bror min, ”du får till och med salt om du kommer med bär”. - Flytta, pojkar, flytta, det förbjuder jag inte, jag skall tvärtom skjutsa er, föra er härifrån i riktigt vargtrav. Eero: No, brother, no. I’d even ”salt give to him who berries doth bring”. — Move, boys, move, I won’t forbid you, I’ll cart you there, whisk you off from here at a wolf’s trot. 01096
Bottom
01097
Top
Juhani: Men snart nog skulle skogsråna skjutsa er tillbaka därifrån, det går jag i borgen för. Juhani: The forest spirits would soon whisk them back again, I’ll lay. 01097
Bottom
01098
Top
Lauri: ”När man kommer andra gången är hemmets tröskel hög”, det vet jag, och tro inte, att jag mera knackar pä din dörr, när jag en gång lämnat den. - Valborgsdagen flyttar jag. Lauri: The home threshold is high for him who would come back, I know that, so don’t think that I’ll ever knock ut your door once I’ve closed it behind me. — On May Day I 'in off. 01098
Bottom
01099
Top
Timo: Måhända följer jag med dig. Timo: Maybe I’ll go with you. 01099
Bottom
01100
Top
Lauri: Jag förbjuder inte, kallar inte; lyd blott ditt hjärtas maning. - Nästa Valborgsdag flyttar jag till Impivaara-mon. Till en början bor jag förstås, tills mitt lilla, varma pörte står färdigt, i vår farfars tilltor-vade milkoja. Och då, när jag uträttat mitt eget dagsverke, vilar jag verkligen i en fridens boning, lyssnande till hur björnen visslar och tjädern blåser sin låt i Sompio. Lauri: I neither invite nor forbid you: do as your heart says is best. — I’m moving on May Day to Impivaara clearing. At first, until my own snug little cabin is ready, I’ll live in the mossy hut grandfather used while he was burning charcoal. Ah then, when my day’s work is over, I’ll rest in a real abode of peace, hearing the bear whistle in the wilds and the grouse calling on Sompio Bog. 01100
Bottom
01101
Top
Timo: Jag följer med, Lauri; det må vara sagt, Lauri. Timo: I’m coming too, Lauri. It’s settled, Lauri. 01101
Bottom
01102
Top
Tuomas: Om inte tiderna bättrar sig här, så följer också jag med Tuomas: If the times don’t improve, I’ll come too. 01102
Bottom
01103
Top
Juhani: Tuomas med! Skulle också du flytta? Juhani: Tuomas too! Would you too move there? 01103
Bottom
01104
Top
Tuomas: Om inte tiderna bättrar sig. Tuomas: If the times don’t improve. 01104
Bottom
01105
Top
Lauri: Jag flyttar på Valborgsdagen om också sö-tebrödsdagarna skulle nalkas Jukola. Lauri: I’m moving on May Day even if days of milk and honey will dawn for Jukola. 01105
Bottom
01106
Top
Timo: Du och jag, vi båda, vi flyttar till Sompio kärr som de vårliga tranorna; och luften och vindarna spelar! Timo: You and I, we two, we’ll move from here to Sompio Bog like two cranes in spring-time; and won’t wind and weather ring as we go ! 01106
Bottom
01107
Top
Juhani: Håhåja! Men se om jag håller mig till sanningen, så har Lauris plan en hemlig dragningskraft. Skogen lockar. Tamme tusan! det känns sannerligen som såge jag bortom skogen himlens härliga vidd. Juhani: Mercy on us! But to tell the truth, there’s a secret spell in Lauri’s plan. The forest draws us. Damn it, I seem to see the bright plain of sky beyond those woods. 01107
Bottom
01108
Top
Aapo: Ni dårar, vad tänker ni på? - Flytta till skogen! Varför? Vi har ju gård och rum; ett dyrbart tak över vårt huvud! Aapo: You madmen, what can you be thinking? Move into the forest? Why? Haven’t we a farm and a farmhouse, a golden roof over our heads? 01108
Bottom
01109
Top
Juhani: Det är sant som så, att vi äger en gård, vid vilken vi hänger med naglar och tänder, så länge den har minsta lukt av gudslån. Men ser du, om nu olyckan här skulle störta allt huller om buller, tvärtemot ens bästa avsikter, så må skogen vara min utgård, dit jag snart nog kilar i väg, när de sista resterna skramlar i kvarnstruten. - Ja, vi må nu hugga i med hushållssysslorna och arbetet med fruktansvärd fart; och låt oss återigen befatta oss med den paragraf, om vilken det egentligen här var fråga. - Enligt min dumma skalle har Aapo på det hela taget övervägt sakerna ganska förnuftigt; och allt går väl, om blott alla för sin egen del beflitar sig om enighet och försonlighet. Men se om vi söker gräl, så finner vi alltid skäl för att resa nackborsten. Juhani: True, we have a farm to which we’ll cling tooth and nail so long as it smells at all of bread. But listen, suppose hard luck were to turn everything here topsey-turvey, contrary to a man’s best plans. Let the forest be my backwoods farm, where I’ll quickly take myself when the last grains rattle in the hopper. But now we’ll pounce with terrific punch on work and husbandry, and let’s get back to the point that was our real question. According to my stupid skull Aapo has on the whole thought out matters fairly sensibly; and all will go well, if only each of us does his best to maintain harmony and agreement in our midst. For if it’s trouble we seek, we can always find some cause to set our neck hairs bristling. 01109
Bottom
01110
Top
Simeoni: Var finner vi inte det så länge som den gamle Adam kittlar och killar i oss där mellan ben och skinn? Simeoni: Where cannot we find that so long as the Old Adam itches and tickles in us, between our skin and our bones. 01110
Bottom
01111
Top
Timo: Den gamle Adam har jag alltid tänkt mig som en gammal allvarsam far i filthatt, svart långrock, knäbyxor och röd väst, som sträcker sig nedanom mannens navel. Sådan stegar gubben i väg försjunken i sina tankar och kör ett oxpar. Timo: I always think of Old Adam as a solemn old fellow in a felt hat, a long black coat, knee-breeches and a red waistcoat reaching to the pit of his belly. In my thoughts I see him just like that, plodding along and driving a team of oxen. 01111
Bottom
01112
Top
Simeoni: Med den gamle Adam menas syndens ursprung, arvsynden. Simeoni: When we say Old Adam, we mean the root of sin, original sin. 01112
Bottom
01113
Top
Timo: Jag vet, att han är arvsyndens kännemärke och förebild, den behornade fanen i helvetet. Men som en sådan gubbstut, som jag sade, stegar han för min syn, körande ett oxpar. Det kan jag inte hjälpa. Timo: I know he’s the mark and sign of original sin, the horny Satan of Hell, but that’s the kind of old boy I see him us, marching on behind a pair of oxen. I can’t help it. 01113
Bottom
01114
Top
Juhani: Vi må lämna denna trosparagraf och hålla oss till saken. - Aapo, hur skall vi handla med våra tvenne torp, Vuohenkalma och Kekkuri? Juhani: Leave that matter of religion, and let’s stick to I lie point. Aapo, what is our idea for those two tenant farms of ours, Vuohenkalma and Kekkuri? 01114
Bottom
01115
Top
Aapo: Man bör minnas, att de bägges innehavare en gång röjde sin jord i den råa, dystra ödeskogen, och att de alltså inte bör visas bort från sina torvor -som ju vore orätt - så länge de orkar påta i sina tegar, och sedermera bestämmer lagen åt dem någotslags stöd för ålderdomen. Så är det fatt med den punkten. - Men låt oss ta en annan sak i åskådande, som enligt min åsikt torde vara ganska knepig. För den är här-städes vårt viktigaste steg, det som i förtid gör oss gråa i skallen eller bringar oss livets vackra väder och slutligen låter vår dag slockna i aftonens gyllenglöd. Och dig, Juhani, rör nu den saken främst. Märk alltså vad jag säger: ett värdinnelöst husbondskap är halvdant och haltande; en gård utan en husfru som trippar på loftstigen... Aapo: We must not forget that both tenants once cleared their land from what used to be raw dismal forest, and that they may not therefore be evicted from their soil — which would indeed be wrong — so long as they are able to keep their fields growing, and even then the law expects the farm to make some provision for their old age. These are the facts in that case. But let us glance at another matter, which to my belief is a ticklish one. For it is our most important step down here on earth; it either turns our hair grey too early or brings us the sunshine of life and ends our days in a golden sunset glow. And it is you, Juhani, it first concerns. Mark therefore what I say: a mastership without a mistress is lopsided and lame; a farm without a mistress on its storehouse path .. . 01115
Bottom
01116
Top
Timo: ... är som en varglya utan en varghona, eller som en stövel utan den andra stöveln; det haltar sannerligen, såsom Aapo sade. Timo: ... is like a wolf’s den without the she-wolf, or like a lopboot without the other topboot; truly it is lame, as Aapo says. 01116
Bottom
01117
Top
Aapo: En gård utan en husfru som trippar på loftstigen är som en molnig dag, och vid ändan av det familjebordet bor ledsnaden likt en falnande höstkväll. Men en god husfru är gårdens klara sol, som lyser och värmer. - Se: som den första på morgonen lämnar hon bädden, knådar sin deg, reder frukosten på bordet åt sin man, förser honom med vägkost när han beger sig till skogen, och därfrån skyndar hon med stävan i handen till fållan för att mjölka sin brokiga hjord. Nu bakar hon, stökar och ställer; nu är hon vid bordet, nu vänder hon sig där borta vid bakbänkens ända med brödet på handflatorna, och nu rör hon som ett yrväder om i ugnen, som ur sitt skinande gap öser eld och rök. Nu, medan bröden stiger, får hon äntligen, med barnet vid bröstet, sin frukost, äter en bit bröd, en stekt strömming och tar sig en klunk surmjölk ur stånkan. Men hon glömmer heller inte hunden, gårdens trogna vakt på trappan, ej heller katten, som sömnig plirar uppifrån ugnen. -Och nu stökar och ställer hon igen, vänder och svänger sig, knådar en deg till att jäsa i tråget, bakar den till bröd och gräddar dem, och i floder flyter svetten från hennes panna. Men se: när solen sjunker har hon bröden i taket, spett vid spett, från vilka en frisk livslukt fläktar ned. Och när männen kommer från skogen, väntar dem en ångande aftonmåltid på det skurade bordet. Men var är värdinnan själv? Där ute på gårdsplanen mjölkar hon åter sina krokhorniga nöt, och i stävan skvalpar mjölkens sakta susande fradga. - Så styr och stökar hon, så vänder och svänger hon sig; och först när de övriga redan snarkar vad de orkar i sin djupaste sömn, böjer hon sig välsignande ned på sin bädd. Men inte ens då är det slut med hennes arbete och stök. Utan att bli otålig stiger hon upp under nattens lopp då och då, nästan varje timma, för att lugna sitt lilla barn, som sakta kvider i vaggan. - Detta, bröder, är den goda husfrun. Aapo: A farm without a mistress on its storehouse path is like a cloudy day, and gloom sits at the head of the family table like a dying autumn evening. Whereas a good mistress is the bright sun of a house, spreading light and warmth. Lo! she is first in the morning out of bed; mixes her dough, sets breakfast for her husband on the table, packs food in knapsacks for the forest and then hastens pail in hand to milk her mottled cows. Now she kneads the loaves, hustles and bustles, now beside the table, now tripping, a loaf on her palm, to the back bench, and now like a tempest she stirs the fire until the oven’s gaping maw spews flames and smoke. Then, while the loaves rise, she has time at last, babe at breast, to break her own fast, eat a hunk of bread and a broiled sprat and wash it down with curdled milk from the bowl. Nor does she forget the dog, the farm’s faithful guardian on the step, nor the cat, which peers down sleepily from the top of the stove. And now again she hustles and bustles, trips and turns, mixes a second dough in her tub to rise, kneads the loaves and bakes them, and sweat pours in streams from her brow. And lo ! when the day is spent her loaves are under the rafters, row upon row, wafting downward a sweet breath of life. And when the menfolk return from the forest, a steaming supper awaits them on the newly scrubbed table. But where is she, the mistress? Yonder in the cattleyard she milks again her curly-horned cows, and in the pail the foamy crest rises high. So she hustles and bustles, so she trips and turns, and not until all others snore already fast asleep does she sink down praying on her own bed. And even now her labours are not over. Uncomplainingly she rises from her bed in the night for a moment, for an hour, rises to soothe her tiny infant that lies whimpering in its cradle. Such, brothers, is a good housewife. 01117
Bottom
01118
Top
Juhani: Väl talat, Aapo, och jag fattar nog ditt tals mening. Det söker nämligen locka mig till äktenskap. Jo, jag begriper. Hustrun, sade du, är en nödvändig persedel i hushållet. Det är sant! Men vänta lite. Din önskan, skulle jag tro, blir snart uppfylld. Ja, jah; jo! Jag bekänner, att jag redan huvudstupa förgapat mig i en flicka, som jag önskar få till hustru och en god sådan, om inte de gamla tecknen sviker mig. - Ja, bröder, andra dagar och andra konster närmar sig oss, och husbondskapet som jag skall åtaga mig bekymrar mig storligen. Husbondens, husbondens skuldror tyngs här av en stor börda, och stor blir en gång hans redovisning på domedagen. Jag ansvarar nu för er alla över hela linjen; håll det i minnet. Juhani: Well spoken, Aapo, and I understand the purpose of your speech. It aims, namely, at persuading me to get married. A wife, you say, is a necessary article in a household. True! But don’t worry. Your hope, to my belief, will be fulfilled, and soon. Ay, ay, that’s so. I confess that my mind is already set in earnest on a maid, who’ll make me a wife and a good one, if the old signs don’t lead me astray. Ay, brothers, new days and new tricks lie ahead of us, and the mastership I must take on myself is a heavy burden on my mind. A terrible load rests on the shoulders of a master here on earth, and he has much to answer for on Judgment Day. I am now responsible for the whole lot of you; remember that. 01118
Bottom
01119
Top
Tuomas: Du? Varför då? Tuomas: You? Why? 01119
Bottom
01120
Top
Juhani: Jag är er husbonn; det är ur mina fingerspetsar man en gång suger mitt blod för er skull. Juhani: I am your master; my fingers will once be bled for your sakes. 01120
Bottom
01121
Top
Tuomas: Själv svarar jag för både min kropp och själ. Tuomas: I answer myself for my body and soul. 01121
Bottom
01122
Top
Timo: Själv svarar jag också; heh! Timo: I too answer for myself, hey! 01122
Bottom
01123
Top
Aapo: Broder Juhani, märk, att sådana utgjutelser föder ond blod. Aapo: Brother Juhani, note that such remarks create bad hlood. 01123
Bottom
01124
Top
Juhani: Jag menade inte ond blod lika litet som ont kött, men såsom tjära, såsom kardborren en het sommar klamrar ni er ursinnigt fast vid ett tomt, betydelselöst ord, fast ni till grund och botten känner mitt hjärta. Det tar jag illa upp! Juhani: Bad blood was no more my meaning than bad llesh; you only pounce like fury on an idle, meaningless word and stick to it like tar, like burrs in a hot summer, though you know me to the bottom of my heart. I’ll lose my temper! 01124
Bottom
01125
Top
Aapo: Låt oss lämna detta, men säg oss nu, om du vill, vem den flickan är, som dragit ditt hjärta till sig. Aapo: Leave that, and tell us now, if you will, who is the girl who has drawn your heart to her. 01125
Bottom
01126
Top
Juhani: Det vill jag säga tvärt på fläcken. Jäntan, som jag så obevekligt älskar, är Männistö-mors Venia. Juhani: That I will say without flinching. The wench with whom I am ruthlessly in love is Granny Pinewood’s Venla. 01126
Bottom
01127
Top
Aapo: Hm. Aapo: Mm. 01127
Bottom
01128
Top
Juhani: Vad säger du? Juhani: What did you say? 01128
Bottom
01129
Top
Aapo: Hm, säger jag blott. Aapo: Hm, was what I said. 01129
Bottom
01130
Top
Tuomas: En förarglig historia. Tuomas: An awkward business. 01130
Bottom
01131
Top
Simeoni: Venia. Se, se! Men allt vare i den himmelska faderns hand. Simeoni: Venla. Well, well! But let the Heavenly Father decide. 01131
Bottom
01132
Top
Aapo: Hm, jaså Venla. Aapo: Hm, so it’s Venla. 01132
Bottom
01133
Top
Juhani: Vad morrar ni? Men ack! Jag anar något; och beskydde oss Herrans son! Vad? Sjung ut bara! Juhani: What are you all muttering? Ah! I suspect something; and may the Son of the Lord protect us! What? Speak out! 01133
Bottom
01134
Top
Aapo: Hör på du: redan i åratal har mina tankar träget kretsat kring flickan. Aapo: Listen: for years now my mind has been earnestly set on that girl. 01134
Bottom
01135
Top
Simeoni: Ifall Skaparen unnat henne åt mig, varför skulle jag då sörja? Simeoni: If the Creator has granted her to me, why should I repine? 01135
Bottom
01136
Top
Eero: Alls inte. Hon är unnad åt dig och jag far i väg med henne. Eero: Don’t then. She was granted to you, while I take her. 01136
Bottom
01137
Top
Juhani: Vad säger Tuomas? Juhani: What says Tuomas? 01137
Bottom
01138
Top
Tuomas: En förarglig sak; flickan tilltalar mig storligen, det bekänner jag. Tuomas: An awkward business; the girl pleases me greatly, that I confess. 01138
Bottom
01139
Top
Juhani: Jaså. Jaså. Bra! Och Timo då? Juhani: So, so. Good! What about Timo? 01139
Bottom
01140
Top
Timo: Jag avlägger samma bekännelse. Timo: I make the same confession. 01140
Bottom
01141
Top
Juhani: ”Herrans son och Kaitarantas Gösta!” Men du, Eero? Juhani: Son of the Lord! What about you, Eero? 01141
Bottom
01142
Top
Eero: Jag avlägger samma redbara bekännelse, samma redbara bekännelse. Eero: I make the same simple confession, the same simple confession. 01142
Bottom
01143
Top
Juhani: Bra, riktigt bra! Haha! - Och Timo med, Timo med! Juhani: Good, very good! Ha-haa! Even Timo, even Timo! 01143
Bottom
01144
Top
Timo: Flickan är mig gruvligt kär, det bekänner jag. Visserligen gav hon mig en gång duktigt på truten, slog mig pojkstackare då riktigt ordentligt och jag minns allt den bastun; nå nåh! Timo: The girl is greatly dear to me, that I confess. I admit she once whacked me like anything, pounded poor little me right hard, and I still remember that beating; ah well ! 01144
Bottom
01145
Top
Juhani: Tig, tig! för nu är frågan om du älskar henne. Juhani: Shut up about that. The question now is do you love her? 01145
Bottom
01146
Top
Timo: Ja-a, ja-a, det gör jag, och mycket, om hon nämligen älskar mig tillbaka. Timo: A-ay, a-ay, I do, and mightily, that is, if she loves me back. 01146
Bottom
01147
Top
Juhani: Just så, just så! Också du ställer dig alltså i vägen för mig? Juhani: Well, well. So you too would get in my way? 01147
Bottom
01148
Top
Timo: Ingalunda, ingalunda, ifall du inte på allvar kan behärska ditt lynne, ditt lynne och din tunga. Emellertid tycker jag mycket om den lunsan och söker också göra mitt bästa för att få henne till min hustru. Timo: Not at all, not at all, unless you really cannot control yourself, your mind and your tongue. Still, I like the wench very much and will also do my best to make her my wife. 01148
Bottom
01149
Top
Juhani: Bra, bra! Men vad säger Lauri? Juhani: Good, good! But what says Lauri? 01149
Bottom
01150
Top
Lauri: Vad har jag med flickan att skaffa? Lauri: What have I to do with the girl ? 01150
Bottom
01151
Top
Juhani: På vems sida står du? Juhani: Whose side are you on? 01151
Bottom
01152
Top
Lauri: Jag blandar mig icke i saken, varken från ilen ena eller andra sidan. Lauri: I’ll have nothing to do with the matter, on one side or the other. 01152
Bottom
01153
Top
Juhani: Det här blir ändå en skön soppa. Juhani: There’s going to be a fine stew, all the same. 01153
Bottom
01154
Top
Lauri: I den sticker jag inte min sked. Lauri: I’ll keep my spoon out of it, I will. 01154
Bottom
01155
Top
Juhani: Alltså alla, utom Lauri. Pojkar, pojkar, Jukolas brödraskap och min stora släkt! Nu klämmer vi till, och jord och himmel skälver. Nu, kära bröder, fram med kniven, yxan eller vedträet, och en mot alla och alla mot en som sju tjurar! Låt gå för det! Ved-Iräet är mitt vapen; jag griper i den där masurbjäs-scn, och den må skylla sig själv, som därav får en pärta i skulten. - Tag edra vedträn, pojkar, och stig Iram om det finns karlatag i er. Juhani: All, therefore, except Lauri. Boys, boys, sons of Jukola and clansmen all! Now for a clash, and earth and heaven will quake! Now, darling brothers, the knife, the axe or the club, and one against all and all against one like seven bulls! I’m agreed. A club’s my weapon; I seize this curly-grained log, and whoever’s skull gets a splinter of it, he has himself to blame for it. Seize your clubs, boys, and step forth if you can stand up to a man. 01155
Bottom
01156
Top
Eero: Här står jag beväpnad, fast lite lägre än de andra. Eero: Here I stand armed, though a bit shorter than you others. 01156
Bottom
01157
Top
Juhani: Du, din pojkpinne! Men se jag märker åter det där försmädliga, det där fördolda, det där förbaskade grinet i ditt ansikte, och det ser ut som skulle du bara skämta med hela saken. Men jag skall allt lära dig. Juhani: You whippersnapper. But I note on your face that mocking, that sly, that damnable grin, and it seems you make fun of the matter. But I’ll teach you. 01157
Bottom
01158
Top
Eero: Varför bryr du dig om det, blott mitt vedträ språkar allvar. Eero: What is it to you so long as my club is in earnest? 01158
Bottom
01159
Top
Juhani: Jag skall allt snart lära dig. Tag edra vedträn, tag edra vedträn, pojkar! Juhani: I’ll soon teach you. Take hold of your logs, boys, your clubs ! 01159
Bottom
01160
Top
Timo: Här är jag med mitt vedträ, om så behövs. För min del önskar jag inte missämja och gräl, men om så behövs. Timo: Here I am, and here’s my club, if it has to be. I don’t want anger and a quarrel, but if it has to be. 01160
Bottom
01161
Top
Juhani: Ditt vedträ, Tuomas! Juhani: Your club, Tuomas! 01161
Bottom
01162
Top
Tuomas: Dra åt fanders med ditt vedträ, tokstolle! Tuomas: Go to hell with your club, owl. 01162
Bottom
01163
Top
Juhani: Jäklar anagga! Juhani: Fire and lightning! 01163
Bottom
01164
Top
Simeoni: Gräsligt, hedniskt och turkiskt är detta tumult; men jag lämnar leken och överlåter gifter-målsärendet i Herrans hand. Simeoni: Terrible, heathenish and Turkish, this brawling. I’m out of the game and leave my marriage business in the Lord’s hands. 01164
Bottom
01165
Top
Lauri: Jag lämnar också leken. Lauri: I’m out of it too. 01165
Bottom
01166
Top
Juhani: Ni må därför stiga åt sidan, dra er undan! -Grip vedträet, Aapo, och må Jukolas väggar eka mens huvudskålarna spräcks. Eld och djävlar! Juhani: Step aside, then, you two, step out of our way. At your club, Aapo, and let Jukola’s walls echo to the splitting of skulls. Fire and horny devils! 01166
Bottom
01167
Top
Simeoni: Eländigt är mänskobarnet. Jag för-skräckes, Juhani, när jag betraktar ditt utseende just nu, när jag ser, hur ditt öga rullar och ditt hår står på ända som stagg. Aapo: O wretched child of earth. I’m horrified, Juhani, when I see you now, seeing how your eyes roll and your hair sticks up on end like a tussock of hay. 01167
Bottom
01168
Top
Juhani: Låt stå, låt stå; det är just det vanliga verkliga jussi-håret. Juhani: Let it stick, let it stick; it’s just what an ordinary Jack’s hair should rightly do. 01168
Bottom
01169
Top
Eero: Jag vill lugga det en smula. Eero: I’m minded to dust it a little. 01169
Bottom
01170
Top
Juhani: Du tummeliten! Bäst att du vackert stannar i vrån. Bort med dig! jag börjar tycka synd om dig. Juhani: You hop-o-my-thumb ! Best keep nicely in a corner. Away! I pity you. 01170
Bottom
01171
Top
Eero: För i god tid din gräsliga käke i vrån. Det är den jag tycker synd om; för den darrar och skälver ju redan som på en tiggare. Eero: Take that dreadful jaw of yours into a corner in good time. I pity that, for it’s quaking and shaking like a hcggar. 01171
Bottom
01172
Top
Juhani: Titta, hur det här vedträet darrar, titta. Juhani: Look how this club’s quaking, look! 01172
Bottom
01173
Top
Aapo: Juhani! Aapo: Juhani! 01173
Bottom
01174
Top
Eero: Kläm till! Jag tror nästan, att det regnar härifrån tillbaka, regnar hagel stora som vedträn. Slå hitåt! Eero: Strike! And I believe it’ll rain back from here, maybe rain back real hailstones, big as logs. Strike! 01174
Bottom
01175
Top
Juhani: Jodå. Juhani: I will. 01175
Bottom
01176
Top
Aapo: Du slår inte, Juhani! Aapo: You will not, Juhani. 01176
Bottom
01177
Top
Juhani: Dra åt dynghögen du, eller tag ditt vedträ och försvara dig, eljes mörbultar jag din skalle. Grip ditt vedträ. Juhani: Go to the dunghill, you, or seize your club and defend yourself or I’ll pound your head into a jelly. Seize your club. 01177
Bottom
01178
Top
Aapo: Var är vettet ditt? Aapo: Where are your brains? 01178
Bottom
01179
Top
Juhani: 1 detta masurvedträ; ser du, nu knyster det ett ord. Juhani: In this tough club, look, now it’ll whisper a word. 01179
Bottom
01180
Top
Aapo: Vänta, bror min, vänta tills också jag rycker mig ett vapen i näven. - Så där ja; här står jag nu med ett runt vedträ i handen. Men först ett par ord, du Jukolas kristliga brödraskara, och sedan skall vi slåss som galna vargar. - Märk detta: en ursinnig man är ett blodtörstigt odjur, men ingen mänska; han är för stenblind att se, vad som är rätt och billigt; och allra minst kan han i sin ilskas våld uträtta kärlekens ärenden. Men om vi nu ändå försökte från förnuftets synpunkt betrakta den sak, som fick bröderna att gripa till vedträna, så tror jag, att det är fatt som så. Ilickan kan inte älska oss alla, utan blott en enda, om hon fattar tycke till någon av oss, i vars sällskap hon hand i hand ville vandra över livets tistelrika backe. Jag finner alltså för gott, att vi allihopa och samtidigt besöker henne för att allvarligt framföra vårt ärende, spörjande med värma i sinnet och tungan, om hon kunde skänka sitt hjärta åt någon av oss. Om nu Ilickan är medgörlig, må den av oss, som fick den önskade lotten, tacka sin lyckas dag, men de övriga må utan knot nöja sig med sitt öde. Den, som blev lottlös, må svälja sin harm, önskande att också han ännu möter den för honom utkorade här i världen. Gör vi så, så handlar vi som män och verkliga bröder. Och då skall vår fars och mors förklarade skepnader stiga fram från himmelens glödande port och, stående på randen av ett glänsande moln, ropa till oss med i hög stämma: ”Se så där, Juhani, se så där, Tuomas och Aapo, se så där Simeoni, Timo och Lauri, just så där, min Eero-iiten! Ni är söner i vilka vi funnit behag!” Aapo: Wait, brother, wait, until I too have grabbed a weapon. Now then, here I stand with a wooden sausage in my hand. But first a couple of words, my Christian band of brothers, and then let’s fight like mad wolves. Note that a man in a fury of rage is a bloodthirsty beast and no human being; too blind to see what is just and proper; least of all can he carry out works of love in the grip of anger. Nevertheless, if we were now to try to look in the light of common sense on the matter that has brought brothers to the verge of blows, I believe we shall find the case to be this. The girl cannot love all of us, but only one, if she would accept any of us as the one in whose company she would be willing to wander hand in hand over the thorny hill of life. I therefore think it best that we should go to her in a body, all at the same time, to inform her solemnly of our matter and with pious heart and tongue ask whether she could bestow her heart on one of us and on whom. Then if the girl is willing, may the one who draws the happy lot thank his luck, and the others accept their fate without murmuring. He who is left without must swallow his disappointment, hoping that he too will still meet the spouse ordained for him down here. If we act thus, we shall be acting like men and true brothers. And then the bright shades of our father and mother will step forth from the glowing gate of Heaven and standing on the rim of a shining cloud look down on us, crying to us in a loud voice: ”Just so, Juhani, just so, Tuomas and Aapo, just so, Simeoni, Timo and Lauri, that’s the way, my little Eero! You are sons in whom we are well pleased.” 01180
Bottom
01181
Top
Juhani: Gubbe, du språkar ju, tamme fan, som en himmelens ängel, och det fattas inte mycket att du får mig att lipa. Juhani: Man, you speak, Devil take it, like an angel from Heaven and very nearly had me weeping. 01181
Bottom
01182
Top
Simeoni: Vi tackar dig, Aapo. Simeoni: We thank you, Aapo. 01182
Bottom
01183
Top
Juhani: Tack skall du ha. Där kastar jag mitt vedträ. Juhani: Yes, thanks. There goes my club. 01183
Bottom
01184
Top
Timo: Det gör jag med. Och detta gräl slutade så som jag redan från början ville. Timo: And there goes mine. And this quarrel ends as I wanted it to from the start. 01184
Bottom
01185
Top
Simeoni: Aapo håller spegeln framför oss, därför må vi tacka honom. Simeoni: Aapo holds up a mirror to us, and for that let us thank him. 01185
Bottom
01186
Top
Eero: Vi må tacka honom, vi må i sanning sjunga ”Simeonis lovsång”. Eero: Let us thank him, let us sing him a Simon’s thanksgiving hymn. 01186
Bottom
01187
Top
Simeoni: Återigen hån, hån och grin. Simeoni: Mockery, mockery and impudence again. 01187
Bottom
01188
Top
Timo: Eero, låt bli att håna Guds ord, Simeonis lovsång. Timo: Don’t make a mock of God’s word, Eero, of Simon’s thanksgiving hymn. 01188
Bottom
01189
Top
Aapo: Ack, så ung och så fördärvad! Aapo: So young and ah! so hardened! 01189
Bottom
01190
Top
Simeoni: Så ung och så fördärvad! Eero, Eero! Ja, nu säger jag ej annat, men jag suckar för din skull. Simeoni: So young and so hardened. Eero, Eero! Ay, I’ll say no more, only sigh on your behalf. 01190
Bottom
01191
Top
Juhani: Jag spår som så, Eero, att vi en eller ett par gånger nödgas ge dig riktigt med fars hand. Ty mor uppfostrade dig alltför klemigt. Juhani: I prophesy, Eero, that once or twice we shall have to lay on you with a father’s hand. Mother brought you up too gently. 01191
Bottom
01192
Top
Simeoni: Vi bör tukta honom, så länge som hans hjärta ännu är ungdomsvekt och böjligt; men vi skall göra det med kärleksfull hand och inte i vredens ilska. En ilsken tuktan driver djävlarna in, men inte ut. Simeoni: We must punish him while his heart is still pliant with the softness of youth; only let us do it with a loving hand and not in wrath. The hand of wrath drives devils in, not out. 01192
Bottom
01193
Top
Eero: Se här, och det med varm hand. Eero: Take that from a real loving hand. 01193
Bottom
01194
Top
Simeoni: O den där ogudaktiga, som slog mig! Simeoni: Oh the godless! He hit me! 01194
Bottom
01195
Top
Eero: Och rakt på käften. Gallan kan spricka för mindre än så. Eero: Square on the snout. Bile can overflow for less. 01195
Bottom
01196
Top
Juhani: Kom hit lite, min gosse. Timo, ge mig käppen därifrån vrån. Juhani: Come here, my boy. Timo, give me that stick from the corner. 01196
Bottom
01197
Top
Simeoni: Se så där, Juhani, håll du honom stadigt på dina knän, så drar jag ned hans byxor. Simeoni: That’s right, Juhani. Hold him nicely across your knee, I’ll let his trousers down. 01197
Bottom
01198
Top
Eero: För helvete, låt bli! Eero: Stop! Help! 01198
Bottom
01199
Top
Juhani: Du sprattlar i onödan, din groda. Juhani: Vainly you’ll wriggle, wretch. 01199
Bottom
01200
Top
Simeoni: Släpp honom inte. Simeoni: Don’t let go of him. 01200
Bottom
01201
Top
Juhani: Se på den gärsen. Men inte slipper du, nej. Juhani: See the wildcat! But you will not escape, no. 01201
Bottom
01202
Top
Eero: Slå bara, ni jäklar, så tänder jag eld under knuten. Jag gör i sanning eld och rök, eld och rök gör jfg! Eero: Hit me, you accursed, and I’ll set the house on fire! I’ll raise fire and smoke, I will in earnest, fire and smoke! 01202
Bottom
01203
Top
Juhani: Sicken galla! Skall du tända eld under knuten? O vilken galla! Juhani: What gall ! Would you set fire to the house ? Ah what gall! 01203
Bottom
01204
Top
Simeoni: Gubevare vilken galla! Simeoni: God protect us, what gall! 01204
Bottom
01205
Top
Juhani: Hit med käppen, Timo! Juhani: Come here with the stick, Timo. 01205
Bottom
01206
Top
Timo: Jag hittar den ju inte. Timo: I can’t find it. 01206
Bottom
01207
Top
Juhani: Din blindbock, ser du den inte där i vrån? Juhani: Blind, can’t you see it in that corner? 01207
Bottom
01208
Top
Timo: Jaså, den här av björk? Timo: Oh, this one? This birch? 01208
Bottom
01209
Top
Juhani: Just den; ro hit med den. Juhani: Just that. Pass it here. 01209
Bottom
01210
Top
Simeoni: Slå, men förnuftigt och inte särdeles kraftigt. Simeoni: Lay on, but sensibly, not quite with all your might. 01210
Bottom
01211
Top
Juhani: Nog vet jag. Juhani: I know how. 01211
Bottom
01212
Top
Lauri: Inte ett enda rapp, säger jag! Lauri: Not a single stroke, say I. 01212
Bottom
01213
Top
Tuomas: Låt pojken vara! Tuomas: Leave the boy alone. 01213
Bottom
01214
Top
Juhani: Han behöver lite på rumpan sin. Juhani: He needs his tail warmed. 01214
Bottom
01215
Top
Lauri: Nu rör du inte vid honom med ditt finger ens. Lauri: You’ll not lay a finger on him. 01215
Bottom
01216
Top
Tuomas: Släpp pojken lös! På fläcken! Tuomas: Set the boy free ! At once ! 01216
Bottom
01217
Top
Timo: Han må få förlåtelse, den Eero-pojken, åtminstone ännu denna gång. Timo: Let him be forgiven, Eero-lad, still this once, anyhow. 01217
Bottom
01218
Top
Simeoni: Förlåtelse, förlåtelse, tills tistel och ogräs kväver vetet. Simeoni: Forgiven, forgiven, until tares and weeds have choked the wheat. 01218
Bottom
01219
Top
Lauri: Du rör inte vid honom. Lauri: Don’t touch him. 01219
Bottom
01220
Top
Aapo: Låtom oss förlåta honom; och sålunda försöker vi samla glödande kol på hans hjässa. Aapo: Let us forgive him and try in that way to heap glowing coals on his head. 01220
Bottom
01221
Top
Juhani: Gå nu och tacka lyckan din. Juhani: Go then and thank your stars. 01221
Bottom
01222
Top
Simeoni: Och bed att Gud skänker dig ett nytt hjärta, ett nytt sinne och en ny tunga. Simeoni: And pray to God to grant you a new heart, mind and tongue. 01222
Bottom
01223
Top
Timo: Men jag går och lägger mig. Timo: I’m off to bed. 01223
Bottom
01224
Top
Aapo: Låt oss ännu granska en paragraf. Aapo: Let’s still cast a glance at one matter. 01224
Bottom
01225
Top
Timo: Jag går och lägger mig. Följ mig, Eero; vi går och lägger oss och glömmer världens myrbo, den usla stacken, som ångar och bolmar i regnet. Kom, Eero! Timo: I’m off to bed. Come along, Eero, let’s go to bed and forget this ant-heap of a world, this miserable pile that steams and smokes in the rain. Come, Eero. 01225
Bottom
01226
Top
Juhani: Men hur lyder den paragrafen, som du vill att vi skall befatta oss med? Juhani: What is the matter you would have us thrash out? 01226
Bottom
01227
Top
Aapo: Gunås, det är ju på det viset, att vi inte känner A ens, abc-bokens första bokstav, och ändå är läskunnigheten en oundviklig förpliktelse för den kristna medborgaren. Men man kan tvinga oss till det med lagens makt, kyrkolagens makt. Och ni vet, vilken kronans maskin som väntar på oss och önskar rycka oss in i sina kuggar, om vi inte lydigt lär oss att läsa. Det är ju fotstocken som väntar oss, den svarta fotstocken, som, dystert gapande med sina runda hål, ligger och vräker sig där i kyrkans förstuga som en svart galt. Just med denna helvetets hovtång har vår prost hotat oss, och han verkställer sin hotelse, om han ser att vi ej dagligen flitigt övar oss, det är visst och sant. Aapo: God have mercy! Isn’t it a fact that we don’t even know our ’a’, the first letter of the alphabet, and yet the art of reading is an essential duty of a Christian citizen? But we can be forced to it by the power of the law, the power of church law. And you know what Crown contraption waits for us, eager to get its teeth into us, if we don’t dutifully learn to read. The stocks await us, brothers, the black stocks, which, with its round holes sternly gaping, squats in the church porch like a black boar. With these Hell’s pincers our Vicar has already threatened us, and he might carry out his threat if he doesn’t see us busily practising every day, that’s certain. 01227
Bottom
01228
Top
Juhani: Omöjligt att lära sig läsa. Juhani: Impossible to learn to read. 01228
Bottom
01229
Top
Aapo: Mänskorna har också förr klarat den konsten. Aapo: It’s a trick people have learned to do before. 01229
Bottom
01230
Top
Tuomas: Nog finge man svettas därvid. Tuomas: ’Twould set a fellow sweating. 01230
Bottom
01231
Top
Juhani: Och stånka. Jag har en så hård skalle. Juhani: And puffing. I have such a hard head. 01231
Bottom
01232
Top
Aapo: Men en stark vilja för mannen genom den gråa stenen. Låt oss gripa verket an, låt oss skaffa oss abc-böcker från Tavastehus och bege oss till klockarn i skola, såsom vår prosts befallning lyder. Vi må göra det, innan man för oss med kronans skjuts. Aapo: A strong will can take a man through grey granite. Let’s get to work, send to Hämeenlinna for a-b-c books and go to the churchwarden’s to school, as our Vicar ordered. Let’s do it before we are rushed there at Crown speed. 01232
Bottom
01233
Top
Juhani: Jag fruktar, att här bör handlas så, jag fruktar, Gud nåde oss! Men låt oss nu lämna den saken till morgondagen och gå till vila. Juhani: I’m afraid that that’s what we have to do, I’m afraid so. God have mercy upon us! But let’s leave the matter until to-morrow and go to bed now. 01233
Bottom

kapitel 02 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
02001
Top
Det är en lugn septembermorgon. Daggen glimrar på fältet, dimman vältrar sig på de gulnade lövverkens toppar och skingras slutligen uppe i höjden. Denna morgon har bröderna stigit upp mycket vresiga och fåordiga, tvättat sina ansikten, borstat sina luggar och klätt på sig sina helgdagskläder. För i dag hade de beslutit att färdas till klockaren för att gå i skola hos honom. It is a calm September morning. Dew glitters in the fields; mist swirls around the branches of the yellowing trees, to fade at last into the upper air. This morning the brothers rose very ill-tempered and silent, washed their faces, combed their hair and dressed in their Sunday best. For to-day they mean to go to the churchwarden’s to school. 02001
Bottom
02002
Top
De äter nu sin morgonmåltid vid Jukolas långa furubord, och de bruna bönorna tycks smaka dem, fastän de inte är glada i synen, och harmens bitterhet skymtar vid deras ögonbryn; tanken på skolfärden, som de snart skall anträda, har åstadkommit detta. Men när de spisat, skyndar de sig dock ej strax i väg, utan sätter sig ännu en stund för att vila. Stumma sitter de, och någon av dem stirrar modfälld ned i golvet, medan en annan åter betraktar sin rödpärma-de abc-bok, vändande på dess styva blad. Vid pörtets södra fönster sitter Juhani, blinkande upp mot den steniga backen och den täta talldungen, i vilken skymtar morans hybble med sin rödkantade dörr. They sit now at breakfast around Jukola’s long pine table, and the brown peas seem to taste good to them, though instead of merriment a dark frown of resentment has settled on their brows; the thought of the school-trip on which they must soon depart has caused this scowl. Yet, having eaten, they do not hasten at once on their way, but linger on resting. They sit in silence, some gazing moodily down at the floor, some staring at their red-backed a-b-c books as they finger the stout leaves. Beside the southern window of the living-room sits Juhani, his glance on the stony hillside and the dense pine-wood with its glimpse of the old woman’s cabin and red-framed door. 02002
Bottom
02003
Top
Juhani: Venia trippar där på stigen, och så flink är hennes gång. Juhani: There’s Venla tripping along the path, and nimbly she skips too. 02003
Bottom
02004
Top
Aapo: Och i går skulle såväl modern som dottern bege sig till sina släktingar i Tikkala för att bläda rovor och plocka lingon och stanna där ända till sena hösten. Aapo: And it was yesterday that both mother and daughter were to go to their kinsfolk at Tikkala to dig turnips and pick lingonberries, meaning to stay there until late autumn. 02004
Bottom
02005
Top
Juhani: Ända till sena hösten? Jag blir mycket orolig. Troligen ger de sig i väg; men i Tikkala finns detta år en dräng, som är en ståtlig gosse och stor spelevink, och den vägen skulle snart allas vårt hopp försvinna. Det är alltså bäst att strax på stunden göra den märkliga konsten, framställa frågan, alla frågors fråga. Vi går alltså och frågar jäntan, om hennes sinne är hugat och hennes hjärta eldfängt. Juhani: Until late autumn? It makes me very uneasy. Probably they’ll go, but there’s a farmhand at Tikkala this year, a bonny lad and a great rogue, and that’d soon be the end of all our hopes. Best do the great deed, therefore, right now; put the question, of all questions the question. So let’s go and ask the wench if her mind can be persuaded and her heart catch fire. 02005
Bottom
02006
Top
Tuomas: Också jag anser det vara bäst. Tuomas: I, too, think that’s best. 02006
Bottom
02007
Top
Timo: Det gör jag med. Timo: And I too. 02007
Bottom
02008
Top
Juhani: Ja, ja! och nu intet mera för denna gång än allihop att fria och detta på en gång som riktiga gossar. Ja, ja! Gud bevare oss! Men här finns ingen annan råd än att fria, fria bara! Nu har vi vår bästa dräkt på oss, är tvättade och borstade; hela vårt utseende liknar en kristen mänska: snygg och liksom pånyttfödd. - Jag blir mycket orolig. - Men till Venia bara! Nu är lämplig tid. Juhani: Ay, ay, there’s nothing for it now but a-marrymg, all together and at the same moment like true lads. Ay, ay! The Lord protect us! But it can’t be helped, so a-marrying, a-marrying! Here we are in our best clothes, washed and brushed, our whole outward appearance that of a Christian being: tidy and as though born again. I feel very uneasy. Hut on to Venla! Now is an acceptable time. 02008
Bottom
02009
Top
Eero: Och vare det också sällhetens dag. Eero: And may it be also a day of bliss. 02009
Bottom
02010
Top
Juhani: Vems sällhets dag, vems? Aha! vad tror du, pojke? Juhani: Whose day of bliss, whose? Ahaa! whose do you think, lad? 02010
Bottom
02011
Top
Eero: Nå, kanske allas. Eero: Why not all of ours? 02011
Bottom
02012
Top
Juhani: Annorlunda sagt, att hon skulle bli allas vår hustru. Juhani: In other words, that she would become the wife of all of us? 02012
Bottom
02013
Top
Eero: Må vara. Eero: I’m willing. 02013
Bottom
02014
Top
Juhani: Nej men! Juhani: What? 02014
Bottom
02015
Top
Simeoni: Hur i Guds namn skulle det vara möjligt? Simeoni: How in God’s name would that be possible? 02015
Bottom
02016
Top
Eero: Inför Gud är ingenting omöjligt. Vi skall alla enhälligt tro, hoppas och älska. Eero: Nothing is impossible before God. Let’s all trust, hope and love with one accord. 02016
Bottom
02017
Top
Juhani: Tig, Eero! för nu går vi och friar och på samma väg till skolan, med vägkostpåsarna över axeln. Juhani: Shut up, Eero! For now we’re off a-marrying and I he same road to school, bag on back. 02017
Bottom
02018
Top
Aapo: Men för att ordentligt uträtta vårt ärende, må en av oss vara liksom ordförande där inne i kojan. Aapo: But in order to do the job properly, one of us ought to act as a kind of spokesman in the cabin. 02018
Bottom
02019
Top
Juhani: En viktig paragraf. Men just du är ju liksom gjuten för detta ämbete. Du har stora gåvor; ditt tal väcker alltid eld och lågor i ens barm. Sannerligen! du är född till präst! Juhani: An important point. But you yourself are as though fashioned for the part. You have goodly gifts; your speech has always lit fire and lightning in a man’s bosom. Verily! you were born to be a parson. 02019
Bottom
02020
Top
Aapo: Vad vet jag? och varför talar vi om gåvor? Här i skogarna försvinner de i okändhetens dimma, dunstar bort som en rännil i sanden. Aapo: What do I know? And why speak of gifts? Here in I he woods they are lost in the mists of ignorance, fade away like a tinkling brook into sand. 02020
Bottom
02021
Top
Juhani: Ett hårt öde lät dig ej gå i skola. Juhani: Hard luck has kept you from school. 02021
Bottom
02022
Top
Aapo: Varifrån skulle vår gård ha fått medel att skola mig? Minns det: det dinglar allt en och annan påse mellan hemmet och skolan, innan gossen hamnar i predikstolens träsäck. - Men låt oss återgå till saken, friarsaken. Det må ske som ni vill. Jag stiger fram som gemensam ordförande och försöker tala som en klok karl. Aapo: Where would our farm have got the means to send me to school? Remember: many’s the foodbag that dances between home and school before a boy’s in the wooden tub. lint back to our business, our marrying business. Be it as you wish. I'll step forward as the common spokesman and try to speak like a wise man. 02022
Bottom
02023
Top
Juhani: Låt oss sätta i gång med det. - Herrejessus! Men inte hjälper, utan låt oss sätta i gång med det på fullt allvar. Våra påsar lämnar vi utanför morans koja, och Lauri, som inte har något nöt i denna hage, må se till att inte svinen kommer åt dem. Nu går vi! och låt oss träda in i brudgemaket med abc-boken i näven; det liksom gör oss lite högtidliga. Juhani: Let’s get to work. Holy Lord! But it can’t be helped, so let’s get to work in earnest. We’ll leave our bags outside the cabin, and Lauri, who has no eggs in this basket, can guard them from the pigs. Let’s go now. And let’s enter the bridal chamber a-b-c book in fist; it lends us a kind of solemnity. 02023
Bottom
02024
Top
Eero: Särskilt om vi vänder tuppbilden fram. Eero: Especially if we turn the last page with the cockerel on the outside. 02024
Bottom
02025
Top
Juhani: Börjar du nu igen? Men tuppen erinrar mig om den gruvliga dröm, som pinade mig senaste natt. Juhani: At it again? But the cock reminds me of the horrid dream that upset me last night. 02025
Bottom
02026
Top
Simeoni: Berätta den; kanske den är en hälsosam varning för oss. Simeoni: Tell it; maybe it was sent as a healthy warning. 02026
Bottom
02027
Top
Juhani: Jag drömde som så, att där uppe på ugnen var ett hönsbo och i det sju stycken ägg. Juhani: I dreamed that on the stove there was a hen’s nest with seven eggs in it. 02027
Bottom
02028
Top
Simeoni: Jukolas sju bröder! Simeoni: Jukola’s seven sons! 02028
Bottom
02029
Top
Juhani: Men ett av äggen var på tok för litet. Juhani: But one of the eggs was ridiculously small. 02029
Bottom
02030
Top
Simeoni: Eero! Simeoni: Eero! 02030
Bottom
02031
Top
Juhani: Tuppen dog! Juhani: The cock died. 02031
Bottom
02032
Top
Simeoni: Vår far! Simeoni: Our father! 02032
Bottom
02033
Top
Juhani: Hönan dog! Juhani: The hen died. 02033
Bottom
02034
Top
Simeoni: Vår mor! Simeoni: Our mother! 02034
Bottom
02035
Top
Juhani: Sedan överföll strax all världens möss, råttor och vesslor boet. - Vad månne dessa djur betyder? Juhani: Then suddenly all the world’s mice, rats and weasels attacked the nest. What would these animals mean? 02035
Bottom
02036
Top
Simeoni: Våra syndiga lustar och världens vällust. Simeoni: Our sinful passions and the lusts of the world. 02036
Bottom
02037
Top
Juhani: Antagligen. Sedan kom vesslorna, råttorna och mössen och rullade och vältrade, skramlade och slamrade med äggen, som snart gick sönder, och det lilla ägget spred en mycket frän stank. Juhani: Likely that. The weasels, rats and mice came and turned and rolled, tapped and rattled the eggs, which soon broke, and from the tiny egg burst a very bitter stink. 02037
Bottom
02038
Top
Simeoni: Märk detta, Eero. Simeoni: Mark that, Eero. 02038
Bottom
02039
Top
Juhani: Äggen krossades, och en förskräcklig röst, som många forsars dån, skrek nu i mitt öra uppifrån ugnen: ”allt är söndrat, och den söndringen var stor!” Så skreks det, men slutligen började vi ändå samla och koka denna röra, och äntligen fick vi därav så kallad äggröra; och vi åt den riktigt gärna och gav också åt våra grannar. Juhani: The eggs were broken, and from the stove top an awful voice, as the roar of many waters, shouted in my ear: ”All is broken, and great was the breakage thereof!” That’s what it shouted, but we began at last to collect the mess and cook it, and in the end we got what are called scrambled eggs; and we ate it with great pleasure and gave some to our neighbours too. 02039
Bottom
02040
Top
Eero: En vacker dröm. Eero: A good dream. 02040
Bottom
02041
Top
Juhani: En bitter, bitter: du stank där som helvetet. Särdeles bittert drömde jag om dig, pojke. Juhani: Bitter, bitter; you smelled in it like hell. It was a very hitter dream I had of you, lad. 02041
Bottom
02042
Top
Eero: Men jag drömde riktigt sött om dig; jag såg att abc-bokens tupp värpte åt dig en mäkta stor hög karameller och sockerbitar som belöning för din flit och visdom. Du gladde dig mycket, smackade på dina sötsaker; gav till och med åt mig. Eero: But I dreamed right sweetly of you. I saw the cockerel in I lie a-b-c book lay you, in reward for your diligence and wisdom, a big heap of sweets and lumps of sugar. You were umitly pleased, champing your sweets; you gave some to me. 02042
Bottom
02043
Top
Juhani: Jaså, gav jag också åt dig? Det var ju väl gjort. Juhani: Did I give you some? That was a good deed. 02043
Bottom
02044
Top
Eero: ”När gör gåvan ont?” Eero: When is it evil to give? 02044
Bottom
02045
Top
Juhani: Aldrig; i synnerhet om jag gåve dig lite av käppen. Juhani: Never; especially if I were to give you a little taste ni i lie stick. 02045
Bottom
02046
Top
Eero: Varför bara lite? Eero: Why only a little? 02046
Bottom
02047
Top
Juhani: Håll käft, din stut! Juhani: Hold your jaw, bull-calf! 02047
Bottom
02048
Top
Tuomas: Det bör rii bägge göra, och låt oss nu bege oss i väg. Tuomas: Do that both of you, and let us start. 02048
Bottom
02049
Top
Aapo: Må envar taga sin påse och abc-bok. Aapo: Let each take his bag and his a-b-c book. 02049
Bottom
02050
Top
Så begav de sig för att fria till grannens dotter. I gåsmarsch stegade de stumma över kullen vid potatisgropen, traskade uppför den steniga backen och stod äntligen utanför Männistö-mors koja. So they set forth to woo their neighbour’s daughter. In single file, silent, they crossed the mound in which their potato-cellar lay, marched up the stony hill and stood at last before Granny Pinewood’s cabin. 02050
Bottom
02051
Top
Juhani: Här är vi, här lämnar vi påsarna; och du, Lauri, sitt nu troget och vakta dem, tills vi återvänder från brudgemaket. Juhani: Here we are and here we leave our bags; you, Lauri, keep faithful watch until we return from the bridal chamber. 02051
Bottom
02052
Top
Lauri: Stannar ni länge där? Lauri: Will you be there long? 02052
Bottom
02053
Top
Juhani: Det beror på hur vår sak artar sig. - Har någon en ring? Juhani: As long as the shaping of our errand demands. Has nivone a ring? 02053
Bottom
02054
Top
Eero: Den behöver du inte. Eero: It isn’t needed. 02054
Bottom
02055
Top
Juhani: Har någon en ring i fickan? Juhani: Has anyone a ring in his pocket? 02055
Bottom
02056
Top
Timo: Inte jag och, enligt vad jag tror, ingen annan heller. Där ser man, en ungkarl borde ständigt bära en glänsande ring i taskan. Timo: Not I, nor as far as I know have the others. There M*ii lire now: a bachelor ought always to have a glittering mig in his pocket when he goes out. 02056
Bottom
02057
Top
Juhani: Nå för tusan! Här står vi nu, och i går var kontryssen Iisakki hos oss, och av honom kunde jag ha köpt både ring och halsduk, men det begrep jag mitt svin inte då. Juhani: The Devil! Here we stand now. And pedlar Isak whs ill our place yesterday, who could have sold me both the nun unci the shawl. But I, pig that I am, never thought of that. 02057
Bottom
02058
Top
Aapo: Dessa grejor kan vi köpa oss efteråt. Och det är också bäst att vi först säkert får veta, om någon av oss och vem av oss kommer att göra detta glada inköp. Aapo: Such instruments we can buy ourselves later. Indeed H Is best to know first for certain whether any of us, and which, h to make these joyful purchases. 02058
Bottom
02059
Top
Juhani: Vem gläntade på dörren? Var det Venia? Juhani: Who opened the door? Was it Venla? 02059
Bottom
02060
Top
Timo: Det var ju käringen, den krokhakan. Timo: It was the old woman, the long-chinned hag. 02060
Bottom
02061
Top
Juhani: Venlas spinnrock surrar där inne som en glad tordyvel i sommarkvällen, spående vackert väder. Nu går vi! Var är min abc-bok? Juhani: Venla’s spinning-wheel hums in there like a merry dung-beetle on a summer evening, foretelling fine weather. Let’s go in now. Where’s my a-b-c? 02061
Bottom
02062
Top
Aapo: I din näve, bror min. Du är ju, ditt gudsbe-läte, liksom lite virrig i skallen. Aapo: In your fist, brother. Why, God’s creation, you are as though a little mixed in your head. 02062
Bottom
02063
Top
Juhani: Ingen fara med det, bror min. Men inte är jag väl sotig i ansiktet? Juhani: Nothing to be afraid of, brother. I’m not smudgy in the face, am I ? 02063
Bottom
02064
Top
Eero: Ingalunda, utan du är ren och varm som ett nyvärpt ägg. Eero: Not in the least, you are as clean and warm as a new-laid egg. 02064
Bottom
02065
Top
Juhani: Nu går vi! Juhani: Let’s go in now! 02065
Bottom
02066
Top
Eero: Jag är den yngsta och må därför öppna dörren för er och själv komma som den sista. Stig in. Eero: Wait! I am the youngest and will open the door for you and come in last. Walk in. 02066
Bottom
02067
Top
De steg in i morans koja, Juhani i spetsen, med vimmelkantiga ögon och håret på ända som pigg-svinsborst, och de övriga följde troget, allvarligt i hans hälar. Så steg de in, och Eero smällde igen dörren efter dem, men själv stannade han utanför, satte sig på lindan, lustigt mysande med sina läppar. They entered the old woman’s low-roofed cabin, Juhani first, eyes staring and hair upright like the spikes of a hedgehog, and faithfully, gravely the others followed at his heels. They entered, and Eero quickly closed the door behind them, but himself stayed outside and sat down on the grass, a knowing grin on his lips. 02067
Bottom
02068
Top
Men moran, i vars rum fem bröder nu står som friare, är en hurtig och pigg gumma; hon livnär sig med hönsskötsel och bärplockning. På somrarna och höstarna guppar hon flitigt på stubbiga svedjemar-ker, kring smultron- och lingontuvor, guppar och svettas i sin dotter Venlas sällskap. Vacker kallade man jungfrun. Hennes hår var rostbrunt, blicken slug och skarp, munnen len, kanske nästan för bred. Hon var kort till växten, men axelbred och mullig, och det sades att hon också var stark. Så beskaffade var brödernas älsklingsfågel i talldungens skydd. The old woman in whose cabin five brothers now stand as wooers, is a nimble and vigorous woman; she makes a living by keeping hens and gathering berries. All the summer and autumn she bobs about the stump-strewn clearings, the mounds where grow the alpine strawberries and lingonberries, bobs and sweats with her daughter Venla. The maiden is said to be beautiful. Her hair is the colour of rust, her glance cunning and sharp, her mouth melting, though perhaps a little too wide. She is short in stature, but broad-shouldered and plump, and is said to be strong. Such was the brothers’ love-bird in the pinewood’s shelter. 02068
Bottom
02069
Top
Men kojans dörr knarrade till, och Juhani steg hastigt ut, ilsket yttrande åt de övriga, som ännu dröjde kvar: ”kom härifrån gossar!” Slutligen kom de alla ut med förnärmad uppsyn och började traska mot kyrkbyn. Men när de hunnit femtio steg från byggnaden, snappade Juhani från marken en sten av en knytnäves storlek och kastade den, pustande av ilska, i väg mot stugdörren; det skrällde i kojan och därinne tjöt gumman till, öppnade dörren, svor och domderade, hötande med näven åt de flyende bröderna. Med abc-boken i näven och vägkostpåsen på axeln traskade bröderna efter varandra på kyrkvägen, utan att växla ett ord sinsemellan. Med vredens vilda fart färdades de: sanden väste och påsarna slängde; och de märkte inte, huru snabbt det bar i väg. De gick länge stumma, tills Eero äntligen öppnade sin mun och yttrade: But suddenly the cabin door squeaked and Juhani came excitedly out, angrily exclaiming to the others who still lingered within: ”Come away, boys!” And soon they were all outside, with annoyance written large on their faces, and began walking towards the village. But when they had come some fifty paces from the cabin, Juhani picked up a stone about as big as a man’s fist and, snorting with rage, cast it at the cabin door. The cabin shook, and inside, the old woman shrieked; then, throwing open the door, she cursed and raged, shaking her fist at the retreating brothers. With their a-b-c’s in their hands and bags on their shoulders the brothers marched on in file along the road to church, without exchanging a word. At a furious speed born of anger they marched: the sand hissed and the bags danced; nor did they notice how quickly they fared. 02069
Bottom
02070
Top
Eero: Hur lyckades saken? Eero: How did the matter succeed ? 02070
Bottom
02071
Top
Juhani: Ja-ah! Hur månne den lyckades? Följde du med oss in, din skata, din kråkunge? Men du tordes inte, du tordes sannerligen inte. Vad skulle en sådan där kråkunge duga till? Honom kunde Venia gömma under kjolen. Men se, se, hur mycket jag egentligen drömt om dig. Jag drömde ju, såsom jag nu erinrar mig, senaste natt en dröm till om dig. Märkvärdigt! Du satt där i dungen vid Venlas sida ömt smekande henne, då jag närmade mig er så där sakta smygande. Men se, när ni upptäckte mig, vad gjorde då Venia? Hon den tusan, gömde dig under sina kjolfållar. ”Vad har du svept in i din kjol?” frågte jag. ”Bara en liten kråkunge”, svarade flickslynan. Hi, hi, hi! Och detta var ingen dröm, nej så tamme katten! men på egen hand, ur eget huvud hittade Juhani-gossen på detta. Ja-ah! han är ändå inte så dum som det tros. Juhani: Ah, indeed! How did it succeed? Did you come in with us, you magpie, you young crow? But you did not dare, truly you would not. What good is a young crow like you! Venla could hide you in her skirts. But look how much I have dreamed of you. I had, as I now remember, another dream Of you last night. Funny! There in the pine-grove you sat with Venla, billing and cooing, as I drew near, creeping stealthily. But oh, when you saw me, what did Venla do? Hid you, Devil take me, in her skirts. ”What have you wrapped up in your skirts?” I asked. ”Only a young crow,” answered the wench. He-he-he! And this was no dream at all, no, dog take it, it wasn’t! But ’twas made up altogether, out of his own head, by Juhani-boy. Ah, indeed! He isn’t quite as stupid as folk think. 02071
Bottom
02072
Top
Eero: Ja det är då märkvärdigt vad vi drömmer om varandra. Jag i min tur på detta vis om dig: Du och Venia stod liksom där i talldungen, ömt famnande varandra och allvarsamma blickande upp mot molnen. Från det hållet, från himlens höjd, bad ni om något tecken, såsom ett bevis på att er kärlek var Gudi behaglig. Himlen lyssnade, skogen lyssnade, marken och de små fåglarna med, och ni själva väntade i djupaste tystnad, vad därav komma månde. Så kom också slutligen en gammal kråka, släpigt flygande i det lugna vädret, och när den hunnit just till ert ställe glodde den ett slag på er, men vände åter sina ögon åt annat håll, bredde ut sina ben och släppte något vitt, som föll ned och strittade gossen och flickan i pannan, klatschade rakt i planeten. - Detta må ingalunda oroa ditt sinne; för jag drömde ju så, och har inte hittat på något ur mitt eget huvud. Eero: Funny how we have dreamed of each other. This is what I dreamed of you: among the pines over there you and Venla stood, lovingly hugging each other and looking solemnly up at the clouds. From there, from the heights of the sky, you craved some sign, something to show that your love had found favour. The heavens listened, the forests, fields and even the little birds listened, and you yourselves waited in deepest silence for what would befall. Came at last an old crow, flying stiffly through the calm air, and when he reached the place where you were standing he cast down one glance at you, but soon turned his gaze elsewhere, and spreading out his legs squirted something white that fell with a splash on the two young foreheads, splashed right over your faces. But don’t let this annoy you; for I dreamed all this and have not made up anything out of my own head. 02072
Bottom
02073
Top
Juhani: Jag skall visa din fördömda... Juhani: You devil-possessed, I’ll ... 02073
Bottom
02074
Top
Så störtade han förgrymmad i riktning mot Eero, som snabbt flydde undan sin ilskna broder. Han hoppade av vägen, hastade som en hare längs mon, men Juhani basade som en ilsken björn efter honom. Påsarna dinglade hit och dit, under dem dånade det torra fältet; och man hörde de övriga brödernas rop, när de sökte mana de trätande till sans och försoning. Men Eero skyndade åter tillbaka till vägen, och de andra till att rädda honom ur klorna på den förskräcklige Juhani, som redan löpte tätt i hälarna på sin yngsta bror. And he charged furiously at Eero, who fled swiftly before his enraged brother. With one spring he was off the road and scuttling like a hare over the clearing, with Juhani shambling after him like a maddened bear. Their bags danced, the dry ground rang beneath them; and from afar the voices of the other brothers entreated them to goodwill and forbearance. Then back to the road hastened Eero again, and the other, rushed forward to save him from the dread clutch of Juhani, who ran already at the heels of his youngest brother. 02074
Bottom
02075
Top
Tuomas: Stanna vackert nu, Juhani. Tuomas: Stop now and be quiet, Juhani. 02075
Bottom
02076
Top
Juhani: Jag skall allt klämma till honom. Juhani: I’ll lay him out. 02076
Bottom
02077
Top
Tuomas: Vackert, gossen min. Tuomas: Quietly, my boy. 02077
Bottom
02078
Top
Juhani: I helvete heller! Juhani: Thunder and lightning! 02078
Bottom
02079
Top
Aapo: Han gav dig blott lika för lika. Aapo: He only returned honour for honour. 02079
Bottom
02080
Top
Juhani: Förbannad vare hans tunga, förbannad vare denna dag! Vi fick ju, i Guds namn, korgen av Venia. Krokhornade spöken och himmelens stora härskara! Nu ser ju inte mina ögon ens ett famnsmått framåt, så svart är jorden och himmeln, svart för mitt hjärtas skull. Tusan också! Juhani: Accursed be his tongue, accursed be this day! Were we not, in God’s name, refused by Venla! Hornyheaded goblins and Hosts of High Heaven ! My eyes can scarce see a fathom before me, so black is the earth and sky, black on my heart’s account. Thunder and lightning! 02080
Bottom
02081
Top
Simeoni: Svär inte, karl. Simeoni: Don’t curse, man. 02081
Bottom
02082
Top
Juhani: Jag svär så att jorden gungar, splittras som en gammal timmersläde under maststocken! Juhani: I’ll curse till the world spins round and falls into pieces like an old log-sleigh under a heavy tree trunk. 02082
Bottom
02083
Top
Simeoni: Vad skall vi göra? Simeoni: What can we do? 02083
Bottom
02084
Top
Juhani: Göra? Om ej denna abc-bok vore Guds ord, Gud egen bok, så skulle jag nu på fläcken riva sönder, sönder denna bok! Men se här: jag smäller min matpåse i backen så det blir mäsk av den! Juhani: Do? If this a-b-c were not the Word of God, God’s own book, I’d dash it into bits at once! But see here: I will dash my dinner-bag to bits against the hillside! Would you like to see? 02084
Bottom
02085
Top
Simeoni: Du skall i Herrans namn inte göra så med gudslånet. Tänk på Paimios piga. Simeoni: For the Lord’s sake not the gift of God. Remember the Maid of Paimio. 02085
Bottom
02086
Top
Juhani: I mitt hjärtas pina! Juhani: In the torment of my heart ! 02086
Bottom
02087
Top
Simeoni: ”Pina här nedan, manna där ovan.” Simeoni: ”Pain and torment on earth, manna in Heaven.” 02087
Bottom
02088
Top
Juhani: Jag ger blanka tusan i himlens manna, när jag inte fick Männistö-morans Venla. O, I bröder och min stora släkt! Om ni visste, så lärde ni er begripa, att mina tankar redan närmare tio år riktigt fånigt har kretsat kring den där lunsan. Men nu försvann ju mitt hopp, försvann som aska för vinden. Juhani: A fig for manna in Heaven when I couldn’t get Granny Pinewood’s Venla. Oh brothers and kinsmen! If you knew, you would understand that my thoughts have circled daftly round that wench for years. But now my hopes are gone, gone like ashes before the wind. 02088
Bottom
02089
Top
Timo: Vi fick korgen i morgonstunden. Timo: We were refused in the early morning. 02089
Bottom
02090
Top
Juhani: Varenda man. Juhani: Every one of us! 02090
Bottom
02091
Top
Timo: Ingen fick nåd, inte ens den minsta av oss. Alla fick vi korgen. Timo: No mercy for anyone, not even the least among us. We all got the same. 02091
Bottom
02092
Top
Junani: Alla, alla! Men det är dock bättre så, än att någon av er andra hade fått henne till sin äkta hälft. Jag skulle, tamme tusan! nu ge stryk åt den gossen, om den konsten hade inträffat, det skulle jag göra. Juhani: All, all! But even that was better than that one of you should have won her for his better half. Devil take me! I’d thrash the lad who’d had that luck, that I would. 02092
Bottom
02093
Top
Tuomas: Vi var särdeles omöjliga. Det visade jäntans hånfulla grin när Aapo hade framfört vårt gemensamma ärende. Tuomas: We were quite out of the question. That the girl’s mocking grin showed when Aapo had mentioned our errand. 02093
Bottom
02094
Top
Juhani: Stryk skulle hon behöva, hela lunsan. Att håna oss! Vänta, din hynda. - Aapo sökte göra sitt bästa, men där skulle inte ens en kerubs tunga ha varit till hjälp. Juhani: She deserves to be beaten, the slut. To make a mock of us! Wait, you jade. Aapo did his best, that can’t be denied, hut even the tongue of a cherub wouldn’t have helped here. 02094
Bottom
02095
Top
Timo: Men om vi hade stegat inför flickan i svart klädesrock och uret skulle ha spänt ut västfickan likt en grann svedrova, nyckeln dessutom ha dinglat i kedjan och en pipa med silverbeslag ha bolmat mellan våra tänder, så skulle det, tamme katten! ha blivit både ägg och ungar av vårt besök. Timo: But if we had stepped before the girl in a black broadcloth coat, and a watch like a big turnip had bulged out of our waistcoat pocket, the key clinked on a chain and a silver-bound pipe smoked between our teeth, there’d have been, dog take it, both eggs and chickens hatched out of our errand. 02095
Bottom
02096
Top
Juhani: Kvinnan och skatan är bägge lika fikna efter glänsande föremål. - Men Aapo tiger som en frusen sjö. Juhani: Women and magpies have the same fierce desire for shiny things. But Aapo’s as silent as a frozen lake. 02096
Bottom
02097
Top
Aapo: Vår röst har inget eko i stormen. Eller börjar redan ditt lynnes virvelvindar lugna sig i din barm? Aapo: Our voice cannot carry in a storm. Or are the wild whirlwinds of your mind beginning to calm down in your bosom? 02097
Bottom
02098
Top
Juhani: Mitt hjärtas blodiga tjärn går alltjämt i vågor, går länge i vågor. Men säg dock ett ord. Juhani: The bloody pool of my heart still storms, and will storm for long. But say a word, anyhow. 02098
Bottom
02099
Top
Aapo: Till och med två. Så hör nu. Tag ditt hjärta i din näve och viska med förnuftets tunga på detta vis: Venia brydde sig inte om dig, emedan hon ej älskar dig, och att hon inte gör det, må inte gräma dig, ty kärlekens låga tändes av himlen, men ej av mänskans avsikter. Tiggarflickan förälskar sig i konungen, furstinnan förälskar sig riktigt rasande i sotargossen. Så flyger här kärlekens ande kors och tvärs och du vet icke varifrån den kommer. Aapo: Two, if needed. So listen. Take your heart in your hand, and whisper this in its ear with the voice of common sense: Venla would not have you because she does not love you, and that she does not love you is nothing to lose your temper over; for the flame of love is lit at Heaven’s and not ut man’s command. A beggar-girl falls in love with a king, a queen falls madly in love with a chimney-sweep’s boy. So flies the spirit of love around down here, and no one knows from where it comes. 02099
Bottom
02100
Top
Timo: Kärleken blåser från det håll han vill, och du vet icke varifrån han kommer och vart han far. Så hörde jag ofta en gammal rotegumma yttra sig. Men hon menade visst då Guds kärlek, skulle jag tro. Timo: Love blows where it chooses. One hears its voice, but knows not where it comes from and where it goes. So I often used to hear the old almshouse widow say. But it was the love of God she meant, I ’11 lay. 02100
Bottom
02101
Top
Aapo: Säg ännu, Juhani, till ditt hjärta på detta vis: låt bli att sparkas! Venia gjorde rätt när hon avslog din begäran; för att inleda ett äktenskap utan kärlekens strävan vill ej gå för sig, utan det krumbuktar sig och åstadkommer för det mesta evinnerlig harm, såsom man, dess värre, nu ofta ser och hör. Ja, bröder, Venia må taga den, som är bestämd för henne, vi gör på samma vis. Aapo: Go on, Juhani, to your heart thus: stop kicking! Venla did right in refusing you; for to enter into marriage without the spur of love will get you nowhere, but brings trouble and often leads to works of eternal regret, as, more’s the pity, we so often see and hear nowadays. Ay, brothers, may Venla take the one set apart for her, we’ll do the same. 02101
Bottom
02102
Top
Timo: Den flickan, som är skapad av mitt revben, får jag slutligen, om så djävulen skulle ryta. Och så vet jag ännu en sak: mannens hjärta sitter på vänstra sidan, men kvinnans på högra sidan av bröstet. Timo: The girl who was made out of my rib will be mine in the end, though the Devil were to scream. I know another thing: a man’s heart lies on the left, and a woman’s on the right of her breast. 02102
Bottom
02103
Top
Juhani: Men mitt hjärta sitter icke, utan hoppar och rasar som en hedning. - O du din pladdertaska, din tattarlunsa! varför försmådde du mig, bondsonen, en riktig lergårds son, dess äldsta son? Juhani: My heart doesn’t lie anywhere, but jumps and rages like a heathen. Oh you hussy, you gypsy jade! Why did you refuse me, a farmer, the eldest son of a real clay-soil farm? 02103
Bottom
02104
Top
Aapo: Där är ingenting att förundra sig över. Vår gård befinner sig i skriande nöd, och den där jungfrun önskar, ehuru förgäves tror jag, bli värdinna på en mycket bättre gård. Jag har hört, att Sorvaris Juhani, den junkern, kelar med henne. Aapo: Nothing to wonder at in that. Our farm is in crying need, and the girl hopes, though to my belief vainly, to become mistress of a much better farm. I have heard that that good-for-nothing Jussi Sorvari cuddles her. 02104
Bottom
02105
Top
Juhani: Du din spetshakade Jussi! vore du nu i mina vantar, skulle jag stryka dig lite. Att lura evig skam över jäntan. Juhani: You spiky-chinned Jussi! If I had you in these hands now, I’d wipe you down a little. Tricking a wench to her everlasting shame. 02105
Bottom
02106
Top
Aapo: Ja, ja, världen är samtidigt galen och falsk. Venia saknar inte utseende och Jussi inte konster. Sorvari är eu ståtlig gård, det lockar, men Jukola, detta fattigmansbo, befinner sig i ett särdeles ynkligt tillstånd, och vi själva, gårdens sju arvingar, i ett ännu ynkligare tillstånd, åtminstone inför världen. Mänskorna, som minns vår ungdoms lättjefulla och ofta också vildsinta liv, torde knappast längre vänta sig något ordentligt av oss. Och jag vet nog, att knappast ens ett tioårigt hyggligt och på alla de vis hedersamt uppträdande skulle återskänka oss ett fullt mänsko-värde i våra medborgares ögon. Så svårt är att slippa det dåliga ryktets smuts, när den engång fastnat vid mannen. Men bättre är ju dock att vi äntligen reser oss upp, än att vi för allan tid sjunker i vår eländighets smutspöl. Låt oss därför ivra för att bättra oss, bättra oss av alla krafter! Aapo: Ay, ay, the world is mad and treacherous all at the same time. Venla is not lacking in beauty, nor Jussi in cunning. Sorvari is a well-known farm and that entices, while Jukola, this beggarly nest, is in a very sad state, and we ourselves, its seven heirs, in a still sadder state, at least in the eyes of the world. Remembering the idle and often wild life of our youth, people hardly expect anything good to come of us. And I know that even ten years of good and in every way respectable behaviour would scarcely be enough to raise us again in the sight of our fellow-man. So hard is it to free ourselves from the mud of a bad name, once it has stuck to a man. Yet it’s better to rise late than to sink for ever in the mudpool of our misery. So now, improvement with all our might! 02106
Bottom
02107
Top
Juhani: Vi är ju nu på förbättringens väg. Men denna olyckliga friarfärd gav mitt hjärta en stöt, som det grymt kommer att lida av i dagar och veckor; gav mig ett sår. Juhani: We’re on the road to improvement now. But this unlucky wooing-trip has given my heart a blow that it will suffer from dreadfully for days and weeks; it caused a wound. 02107
Bottom
02108
Top
Aapo: Ett sår, ett sår, sant nog; men tiden, vet jag, låter glömskans skorv och skinn växa över det. - Vad är det för nojs där på vägen? Aapo: A wound, ay, that it did; but time, I know, will cover the wound with the scab and skin of forgetfulness. What hubbub is that on the road? 02108
Bottom
02109
Top
Timo: En glad skock gossar från Toukola. Timo: A merry crowd of lads from Toukola. 02109
Bottom
02110
Top
Aapo: De firar frimåndag bångstyrigt bråkande, storskälmarna. Aapo: Enjoying an idle Monday with a big spree, the scamps. 02110
Bottom
02111
Top
Timo: Och vill gärna ha oss i sitt följe. Timo: And greatly they want us to join them, too. 02111
Bottom
02112
Top
Juhani: Frestelsen närmar sig. Juhani: Temptation draws near. 02112
Bottom
02113
Top
Timo: De har så roligt. Timo: They’re having such a good time. 02113
Bottom
02114
Top
Juhani: Men vi då? Vad står framför oss? Tusen behornade djävlar! oss stackare väntar ju en eldig luggfest. Juhani: But we? What lies before us? A thousand horned heads! A fiery wigging is what awaits us poor wretches. 02114
Bottom
02115
Top
Eero: Vilken skillnad: att traggla på alfabetet i dörrvrån, eller hurrande och trallande fira en glad frimåndag i muntra kumpaners sällskap. Eero: What a difference: to jabber the a-b-c in the churchwarden’s corner, or to enjoy an idle Monday, cheering and singing with jolly comrades. 02115
Bottom
02116
Top
Juhani: Skillnaden är gräsligt stor, stor som mellan djupets brunn och himlen. Bröder, vartåt skall vi gå? Juhani: The difference is terribly big, big as the depth between a well and Heaven. Brothers, which shall we choose? 02116
Bottom
02117
Top
Eero: Naturligtvis går vi till himlen. Eero: Let’s choose Heaven. 02117
Bottom
02118
Top
Aapo: Till brunnen, till brunnen! för att rikligt sörpla i oss livets vatten. I lärdomens, kunskapens och visdomens skattgömmor vill vi fördjupa oss. Aapo: The well, the well! To guzzle ourselves full of the water of life. Let us thrust into the jungle of learning, skill and wisdom. 02118
Bottom
02119
Top
Tuomas: Till klockarn, till klockarn! Tuomas: To the churchwarden’s! 02119
Bottom
02120
Top
Juhani: Nå vi traskar i väg då! Juhani: Well, let’s plod on then. 02120
Bottom
02121
Top
Eero: Hör på Kissala-Aapelis klanett. Eero: Hark at Aapeli Kissala’s clarinet. 02121
Bottom
02122
Top
Juhani: Härligt! Juhani: Lovely! 02122
Bottom
02123
Top
Timo: Ljuder som överängelns basun. Timo: Rings out like a head-angel’s bassoon. 02123
Bottom
02124
Top
Juhani: När den himmelska härskaran exerar och marscherar så smutsen stänker. Härligt! Juhani: When the hosts of Heaven exercise and march till I lie dust flies. Lovely! 02124
Bottom
02125
Top
Timo: De vill gärna ha oss i sitt följe. Timo: They are greatly keen on us joining them. 02125
Bottom
02126
Top
Juhani: Naturligtvis. Frestelsen nalkas oss, nalkas sannerligen. Juhani: That’s well known. Temptation draws near, truly it does. 02126
Bottom
02127
Top
Medan bröderna språkade på detta vis, närmade sig en skara Toukolapojkar dem, men knappast just så artigt och välvilligt som Jukolaborna väntade sig. De var ganska mosiga och det roade dem att driva lite skoj med bröderna och så sjöng de för dem en nyss författad visa, som de kallat ”Sju mäns samlade krafter”. Sålunda nalkades de skolmännen, medan Kissala-Aapeli blåste, och sjöng på följande sätt: While the brothers thus conversed, a number of lads from Toukola village approached them, though not in quite so polite and good-natured a spirit as the brothers supposed. They were a little drunk, and being minded to jest with the brothers, sang as they came along a song newly made up, to which they had given the name ”Seven Men Strong.” Thus, to Aapeli Kissala’s accompaniment they sang: 02127
Bottom
02128
Top
Tjuta må nu gap och tunga,
När det lyster mig besjunga
Sju mäns samlade krafter.

Sjustjärnan den siffran visar,
Som i denna vers vi prisar:
Jukolas stabbiga klunsar.

Juho larmar, pörtet ekar;
Han har kraft i sina käkar,
Väldiga ”Jussi-pojken”.

Som en ek, så styv i stammen,
Tuomas står, när Abrahammen,
Jukolas Salomo språkar.

Simeoni, fladderskägget,
Klagar huru ”rakt åt väggen
Vandrar den syndiga mänskan”.

Simeoni ärtor kokar,
Timeoni fettet snokar,
Spottar i kokande grytan.

Lauri, sina vanor trogen,
Gångar uti krokträdsskogen,
Bökar omkring som en grävling.

Sist så följer Eero-liten,
Hal som fanken, flink i truten,
Jukolas vresiga racka.

Där har vi en brödraskara,
Stolt, som tjurar plägar vara,
Sju mäns samlade krafter.
Set, my lads, your throats a-squealing,
Here’s a song will set you reeling;
Seven Men Strong is the ditty.

Like the Great Bear up in Heaven,
Jukola has brothers seven,
Lubberly, hulking joskins.

Juho roars, the cabin quivers,
That’s a lad gives me the shivers;
Jussi, a lad both high and mighty.

Tuomas stands, an oak unbending,
Hearing Aapo’s gab unending, —
Hearken to Solomon spouting.

Simeon, his whiskers quaking,
Mourns for man in accents shaking —
”Sinful, sorrowful, Satan.”

Simeon works, the peas preparing,
Timo adds the fat, and stirring,
Spits in the pot to clear it.

Lauri-lad the forest searches
With an eye to twisted birches,
Nosing the woods like a weasel.

Last of all the brothers hearty,
Little Eero, slippery party,
Jukola’s snappy-tongued puppy.

There’s a band to go to battle,
Stout and hale as full-blood cattle,
Here’s to the health of the seven!
02128
Bottom
02165
Top
Stumma, men skärande tänderna, lyssnade bröderna till denna sång. Men när pinoandarnas hån inte slutade ens där, utan speord haglade i det oändliga, i synnerhet om tuppen och dess värpande i abc-boken, så började brödernas galla svälla och deras ögon blev vassa, krympte ihop som illerns ögon, där den under stubben i den svarta ödeskogen tittar ut mot solens ljus. Men nu hände det, att en klippare bland Toukolaborna plötsligt, då han passerade förbi Juhani, ryckte till sig abc-boken ur dennes hand och började springa av alla krafter, men förgrymmad störtade Juhani efter honom. Då kastade sig också de övriga bröderna med eldig fart över sina plågoandar, och slagsmålet var allmänt. Först smaskade örfilarna, smaskade på båda hållen, men sedan högg de tag i varandras strupar och började - blint och stånkande - riva, draga och fäktande bruka sina nävar. Hårt högg Toukolaborna emot, men ännu hårdare klämde Jukolas pojkar till; och tunga som järnklubbor föll brödernas nävar mot deras fienders skallar. De vältrade sig i dammet, som från den torra vägen bolmade upp i luften, och sanden och gruset knastrade omkring dem i lövverket. Så fortsatte en stund detta skräniga slagsmål, och bröderna, redan nästan på segrande sidan, ropade med hög röst: ”tigger ni, era baddare, om nåd?” och ekot svarade från molnen: ”nåd!” Men länge stretade Toukolaborna emot, tills de äntligen utmattade sjönk ned på marken. Där låg de med sönderrivna rockskört och uppsvällda ansikten, girigt inandande frisk luft i sitt heta flåsande innanmäte. Bröderna stod där som segrande part, men deras utseende vittnade om att också de fått nog av striden och att en stunds vila var välkommen också för dem. Särskilt Eero hade blivit illa tilltygad i kalabaliken, ty hans korta växt var till stor fördel för hans trätobroder. Under stridens gång rullade han ofta som en liten grävlingsracka i fotterna på de andra hjältarna, och blott en snabb hjälp från de övriga brödernas sida räddade honom ur den värsta klämman. Rufsig i luggen satt han nu på dikeskanten och samlade nya krafter, hårt pustande. In silence, though grinding their teeth, the brothers listened to this song. But when the mockery of their tormentors ceased not at this, and endless gibes rained on them from every side, especially with regard to the cockerel on the back of their a-b-c books and its fancied power of laying eggs for the brothers, their gorge began to rise and their eyes grew small, small and sharp as the eyes of a mink, as it looks out from beneath its tree-stump in the wilds at the light of day. And now a wag from the ranks of the Toukola men, in passing Juhani, suddenly snatched the a-b-c book from his hand and made off with it at top speed. Mad with rage, Juhani instantly thundered after him; whereupon the other brothers charged with equal fury at their mockers, and a general fight began. At first only slaps resounded on either side, but soon they were at each other’s throats and began, blindly, with whistling breath, to tear and gorge and lay about them with flail-like fists. Fiercely the Toukola lads hit back, but with greater ferocity the men of Jukola laid on; and heavily as sledgehammers the brothers’ fists fell on the heads of their enemies. In dust and sand they wrestled; dust rose from the dry road in rolling clouds; sand and gravel rattled around them in the bushes. So for a space the fight went noisily on, and the brothers, on the point of victory, already cried in a loud voice: ”Will you beg, Devil’s spawn, for mercy?” and an echo from the clouds answered ”Mercy!” But for long the men of Toukola resisted, till at last they sank nerveless to the ground. There, with torn lapels to their coats and swollen faces, they lay, greedily swallowing the cool air into their heated, gasping lungs. And as victors the brothers stood, but their appearance too showed that they had had their fill, and that a moment’s rest was welcome. Especially with Eero had it gone hardly in the fight; the shortness of his stature had been a great advantage to his opponents. Often while the combat raged, he had rolled like a little beagle under the feet of the other heroes, and only swift assistance from the brothers had saved him from a thorough beating. With ruffled hair he now sat on the edge of the ditch and gathered new strength, meanwhile puffing mightily. 02165
Bottom
02166
Top
Men när de övriga just slutade slåss, närmade sig Juhani med sin karl, ryckande honom i kragen och stundom pressande honom om strupen. Fruktansvärd, förfärlig var nu Jukolas äldste son att skåda. Vreden flammade som en eld i hans också annars ganska små ögon, som nu blodröda av ilska ursinnigt rullade i hans skalle; en frän svett rann ned från hans kinder, och han blåste och flåsade som en stridshingst. But just as the others ceased fighting, Juhani approached with his man, dragging him by the collar, and now and again squeezing him by the throat. Fear-inspiring, terrible, was now the visage of the eldest Jukola. Fury flashed like fire from his always smallish eyes, which, bloodshot now with rage, rolled wildly in his head; an acrid sweat poured down his cheeks, and he puffed and snorted like a war-horse. 02166
Bottom
02167
Top
Juhani: Leta reda på mitt abc, leta reda på min abc-bok, och det genast! Tag i Herrans namn reda på den rödpärmade abc-boken, din junker. Se så här ger jag dig, se så här! Juhani: Fetch my a-b-c book, fetch it at once! Look, I’ll squeeze you till your guts fly out if you don’t. Bring, for God’s sake, that red-backed a-b-c of mine, you blackguard. See this is what I’ll give you, see this! 02167
Bottom
02168
Top
Toukolabon: Slå inte! The Man from Toukola: Don’t hit me! 02168
Bottom
02169
Top
Juhani: A-b-c-boken! Juhani: The a-b-c book ! 02169
Bottom
02170
Top
Toukolabon: Jag kastade ju den dit i busken. The Man from Toukola: I threw it over there in a bush. 02170
Bottom
02171
Top
Juhani: Lägg den med riktigt vacker hand i min näve, med lillhantun, din junker. Tror du dig dansa här så där bara, junker? Ger du inte, din förbannade jävel, den rödpärmade abc-boken i min näve? Juhani: Give it into this hand like a good child, in your best style, you ruffian. Do you think you are dancing here for your pleasure, blackguard? Will you not, accursed, give that a-b-c book into my hand ? 02171
Bottom
02172
Top
Toukolabon: Du krossar ju min hals, min hals! The Man from Toukola: You’re crushing my throat, my throat! 02172
Bottom
02173
Top
Juhani: A-b-c-boken! Herren förbarma sig över oss! A-b-c-boken! Juhani: The a-b-c book! The Lord preserve us! The a-b-c book! 02173
Bottom
02174
Top
Toukolabon: Här är den, du förfärliga man. The Man from Toukola: Here, you terrible man. 02174
Bottom
02175
Top
Juhani: Ge den en liten puss. Ja, pussa den vackert. Juhani: Give it a little kiss. Ay, kiss it nicely. 02175
Bottom
02176
Top
Toukolabon: Vasa? Pussa den? The Man from Toukola: What? Kiss it? 02176
Bottom
02177
Top
Juhani: Riktigt näpet. Och gör det för Herrans skull, bror min, om det kittlar i din rygg och ditt liv är dig kärt. Gör det, gör det, annars ropar redan i denna stund ditt blod efter hämd på mig, såsom fordom den fromma Abels blod. För du ser, att jag av vrede är svart i ansiktet som bastutomten. Pussa därför mitt abc. Jag bönfaller dig på bådas våra vägnar! - Se så där. Juhani: Real nicely. And for God’s sake do it, brother, if your back itches and your life is dear to you. Do it, do it, or this very minute your blood shall cry aloud for vengeance on me, like once before pious Abel’s blood. You see that I am black in the face as a bath-house brownie. So kiss my a-b-c. I beseech you for both our sakes! There. 02177
Bottom
02178
Top
Toukolabon: Är du nöjd? The Man from Toukola: Are you satisfied ? 02178
Bottom
02179
Top
Juhani: Alldeles nöjd. Gå nu och prisa din Skapare, att du slapp med detta. Och om du där i mittel-stycket, där emellan dina skuldror och huvudklubban, tycker dig känna några märken, alldeles som efter ett skruvstäds käftar, och i synnerhet om du i morgon ännu känner en styvhet som efter påssjuka, så undra inte så värst på den saken. Ja, gå nu. Men ännu ett ord, ett ord än, bror min. Vem har diktat den där visan, som vi nyss måste lyssna till med öronen på skaft? Juhani: Very satisfied. Go now and thank your Creator for getting off so easily. And if you should feel, halfway between your shoulders and that hammer-head of yours, a few marks tomorrow, like the marks of a toothed vice, and especially if you should feel a mump-like stiffness there, don’t be overly surprised. Ay, off with you now. But one word more, one word, little brother. Who made up the song we were forced to listen to a while back with ears erect? 02179
Bottom
02180
Top
Toukolabon: Det vet jag inte. The Man from Toukola: That I don’t know. 02180
Bottom
02181
Top
Juhani: Öppna käften din! Juhani: Out with it! 02181
Bottom
02182
Top
Toukolabon: Jag vet inte. The Man from Toukola: I don’t know. 02182
Bottom
02183
Top
Juhani: Nå, nå, nog får jag alltid vetskap om det. Men för mina hälsningar till Kissala-Aapeli och säg honom, att när jag träffar honom, så ger hans strupe ännu gällare ljud ifrån sig än hans klanett gjorde nyss. Gå nu; för min närvaro är inte vidare hälsosam för dig - och låt bli att knarra om hämnd. Akta dig att det inte faller mig in att sätta efter dig och ge dig lite på köpet. Juhani: Well, well, I can always find out. But greet Aapeli Kissala from me and tell him that next time I meet him his throat’ll sing shriller than his clarinet did just now. Go now, for my presence is not the healthiest place for you. Leave off muttering about revenge. Take care I don’t get it into my head to set off after you, to give you a little into the bargain. 02183
Bottom
02184
Top
Tuomas: Lämna honom i fred, stackars karl. Tuomas: Leave him in peace now, the miserable man. 02184
Bottom
02185
Top
Juhani: Han har fått på käften, det går jag i god för. - Men låt oss lämna denna gruvligt plöjda, i tusen kors uppfläkta landsvägsteg. Här är inte bra att dröja nu; för ett slagsmål på landsvägen är, sett ur lagens synpunkt, en särdeles krånglig historia och kan sätta sin man i hård klämma. Juhani: He’s got his hiding, I’ll warrant that. But let’s leave this dreadfully ploughed bit of road, all scratched over in every direction. It isn’t wise to linger here, for a fight on the highway is a desperate business in the eyes of the law, and can land its man in a tight fix. 02185
Bottom
02186
Top
Aapo: Må vi skynda! - Men det var då en duktig avbasning; och jag skulle allt ha blivit mörbultad utan Simeonis hjälp; han bredde lite ut högen som låg ovanpå mig. Aapo: Let us hurry on. But that was a beating; I’d have been well plucked if Simeoni hadn’t spread out the pile over me a little. 02186
Bottom
02187
Top
Simeoni: Varför rörde vi vid dem? Men mänskan är svag, och kan inte tygla sin vrede och syndens makt. Ack! när jag skådade hur Tuomas’ näve fällde män till marken, tänkte jag: nu är inte ett mannadråp långt borta. Simeoni: Why did we touch them? But man is weak and cannot control the strength of his anger and the power of sin. Ah! Seeing how Tuomas’s fist felled men, I couldn’t help thinking: now murder is near. 02187
Bottom
02188
Top
Tuomas: Kanske slog jag lite oförsiktigt, men nog har man ju slagit för mindre än så. - Låt oss vandra snabbare; dagen lider. Tuomas: Perhaps I did hit out a bit unthinkingly, but men have been hit for less. Let’s walk a bit quicker, the day is getting on. 02188
Bottom
02189
Top
Hårt traskade de, men förtrytelsen och harmen ville ej vika från deras ansikten, och elakt stack det till i deras hjärta, när de mindes Toukolapojkarnas nidvisa. Stum stegade Juhani i spetsen, spottande och emellanåt ruskande på sitt huvud. Slutligen vände han sig dock mot de andra och öppnade munnen. Swiftly they strode on, but resentment and indignation seemed loath to fade from their faces and stung painfully at their hearts, as they remembered the insulting song of the Toukola lads. Silent, Juhani marched on ahead, marched with the fierceness of an enraged man, spitting and now and again shaking his head. At last, however, turning towards the others, he opened his mouth. 02189
Bottom
02190
Top
Juhani: Vem fan har diktat denna visa? Juhani: What accursed imp made up that song? 02190
Bottom
02191
Top
Eero: Kissala-Aapeli. Eero: Aapeli Kissala. 02191
Bottom
02192
Top
Aapo: I samma riktning går också mina aningar; för han är en argsint spefågel. Han gjorde ju också en illmarig smädedikt om våran kapellansgubbe, som - gunås! - råkade bli lite suddig om näsan vid läsförhöret. Aapo: That’s what I suspect too; for he is a piteful mocker. It was he made up that cruel poem about our poor old curate, who — the Lord ha’ mercy on him — happened to besmirch his nose a little at Bible Class. 02192
Bottom
02193
Top
Timo: Men blott jag hade ett kvarter brännvin och några ord att viska i Nikula-Ananias’ öra, så finge vi snart nog höra en kanske famnslång visa, i vilken det sannerligen skulle utmålas hurudan karl denna Aapeli är. En stor lurk och hundsfott är han; går från by till by med klanetten i hand, gör pigorna med barn och lever på sin gamla mors nacke. En ulspegel hela karlen. Timo: If I had a span of brandy and were to whisper a couple of words in Ananias Nikula’s ear, we’d soon hear a song a fathom long if we liked, which’d show plainly what kind of a man Aapeli is. A great scoundrel and a rogue; struts about the villages with his clarinet in his hand, getting the serving-wenches with child and living on his poor old mother. The man’s a scoundrel. 02193
Bottom
02194
Top
Juhani: Om den struntvisan, som de kallade sju mäns samlade krafter, hör hemma i hans skalle, märk då, när jag nästa gång träffar honom, om det så sker på kyrkbacken, så drar jag ofläkt av honom huvud-svålen från nacken ända till ögonbrynen, det vare sagt. - Men kunde vi inte låta lagens arm klämma till karlen? Juhani: If the rubbishy song they call ”Seven Men Strong” hails from his skull, lo and behold, next time I meet him, even if it is on the church rise, I’ll flay the scalp off- him from his neck to his eyebrows, and that’s a fact! But couldn’t we set the law on him? 02194
Bottom
02195
Top
Aapo: Lagen dömer ingen utan trovärdiga vittnen. Aapo: The law won’t sentence anyone without solemn witness. 02195
Bottom
02196
Top
Juhani: Må han då stiga fram och avlägga värje-målsed; och jag tror allt att han betänker sig lite, innan han kastar sin själ i mörkrets moras. Men om han gjorde sig skyldig till den eländiga konsten, så -god natt då, grannen min, sov i ro vad mig beträffar. Juhani: Well, let him take oath on his innocence; I believe he’d think twice before casting his soul into the valley of darkness. But if he were to do this miserable trick, well — goodnight, neighbour, sleep in peace for me. 02196
Bottom
02197
Top
Aapo: Men jag misstänker, att lagen i ett dylikt fall inte tillåter den anklagade att avlägga ed. Aapo: I don’t think the law lets an accused man swear himself guiltless in a case like this. 02197
Bottom
02198
Top
Juhani: Nå då må han få av min egen knytnäve, och han känner då, skulle jag tro, samma hälsosamma sveda, som lagens och rättens salt skulle ha skänkt honom. Juhani: Then he’ll get it from my own fist, and that, I believe, will have the same sting for him that the salt of law and justice would have had. 02198
Bottom
02199
Top
Simeoni: Men låt oss redan lämna såväl visan som det odjursaktiga tumultet på vägen. - Där står den tjärstubbe, vid vars fot jag engång på en vallfärd insomnade och drömde en underlig dröm, fastän magen jamade av hunger. Jag var liksom i himmelriket, satt i en mjuk, fjädrande soffa och framför mig ångade ett rågat matbord. Smakliga, särdeles välsmakliga var också rätterna och så flottiga. Jag åt och drack, och små kerubpojkar passade upp mig som om jag varit en mäktig person. Allt var oförlikneligt vackert och festligt; där i närheten, i en gyllene sal, ekade änglarnas kör, och jag hörde dem sjunga den nya och stora psalmen. Så drömde jag, och då tändes gnistan i mitt bröst, som aldrig mera må slockna i det! Simeoni: Let’s leave both the song and that brutelike brawl on the highway now. There’s the resiny stump at whose foot I once had a marvellous dream while tending the cattle, though hunger squealed in my stomach. I was as though in Heaven, sitting on a soft and springy sofa, with a heaped-up table steaming before me. Tasty, ah so tasty were those dishes, and so fat. I ate and drank, and little cherub boys waited on me like on some great person. Everything was matchlessly beautiful and solemn; nearby, in a golden hall, echoed the angel choir, and I heard them sing the new and wondrous song. This I dreamed, and it was there I got this spark in my bosom, which I hope will nevermore leave it. 02199
Bottom
02200
Top
Juhani: Den mångbeläste vallgubben, den rödögda och tunnskäggiga Tervakoski-Tuomas, din dåtida vallkamrat, gjorde dig lite virrig i skallen; så var det med den gnistan. Juhani: It was that Bible-reading old shepherd, that redeyed, waggle-bearded Tuomas Tervakoski, your companion that time at the herding, made you slightly daft; and there’s your spark. 02200
Bottom
02201
Top
Simeoni: Ja, ja, det får vi skåda på den yttersta dagen. Simeoni: Ay, well, we’ll see on the last day. 02201
Bottom
02202
Top
Tuomas: Men där är ju den gran, från vilken vår far en gång fällde ett mäkta stort lodjur; och det var också hans sista lo. Tuomas: There’s the spruce where our father once brought down a big lynx; and it was his last lynx. 02202
Bottom
02203
Top
Timo: Det var så, efter den gången traskade han inte mera hemåt, utan drogs kallnad från skogen. Timo: So it was, after that time he never came striding home any more, but was dragged out of the forest, stift. 02203
Bottom
02204
Top
Juhani: En hurtig och duktig man, men hård och fast som en klippa mot sina söner. Mera sällan rörde han sig dock kring Jukola gård, utan bodde i skogarna; och hemma huserade mössen. Juhani: A brave and bonny man, but hard and unbending as a rock towards his sons. Yet it was seldom he walked the Jukola yard; he lived in the woods, while the rats and mice grew fat in our home. 02204
Bottom
02205
Top
Aapo: Visserligen glömde han ofta sitt hem på grund av sin kanske förtrollade jaktlust, men han var ändå en god far och som en hedersman dog han. Må han vila i frid! Aapo: True he would forget his home for long on account of that craze of his for hunting, which was perhaps bewitchment, but he was a good father anyhow and died like a man. May he rest in peace ! 02205
Bottom
02206
Top
Timo: Och dubbelt så vår mor. Timo: And doubly so our mother. 02206
Bottom
02207
Top
Juhani: Det var en god husmor och en from mänska, ehuru hon inte ens lärt sig läsa. Juhani: There was a good housewife and a pious woman for you, even though she could not read. 02207
Bottom
02208
Top
Simeoni: Och ändå bad hon på sina knän varje afton och morgon. Simeoni: Yet she prayed on her knee every morning and evening. 02208
Bottom
02209
Top
Juhani: Det gjorde hon. En oförliknelig mor och husmor! Jag kommer alltid att minnas, hur hon gick och styrde årdret, stadig som en jättegumma. Juhani: That she did. A matchless mother and housewife! I always remember how she strode after the plough, stout as a giant. 02209
Bottom
02210
Top
Eero: Nog var hon en präktig mor, men varför var vi inte lydiga barn, varför stretade vi icke då på åkern som sju björnar? Då vore allt Jukola annorlunda än nu. Men vad begrep jag då, lilla skjortlasse? Eero: She was a good mother, but why weren’t we obedient children; why didn’t we toil then in the fields like seven bears ? Jukola would look different now. But what did I understand at that time, a little brat in a shift. 02210
Bottom
02211
Top
Juhani: Håll käft där! Jag minns än ditt elaka och snäsiga uppträdande mot stackars mor. Men alltid översåg hon med dina fel, så som både fadern och modern gör med sitt yngsta barn; men se den äldstas päls är ständigt under lurvning, såsom jag vet av egen erfarenhet. Nog har jag, för böveln, på min tid fått stryk som en hundracka, men jag hoppas att allt varit till det bästa, med Guds hjälp. Juhani: Keep your mouth shut now! I well remember your wicked and impudent way with our poor mother. But she always forgave you, as fathers and mothers usually do their youngest child; it’s the eldest’s fur that is for ever being dusted, as I know best from myself. Haven’t I, in the Devil’s name, been beaten in my time like a cur? But I still hope all was for the best, with God’s help. 02211
Bottom
02212
Top
Simeoni: Agan gör sannerligen gott, i synnerhet om du välsignar piskan och agar i Herrans namn. Simeoni: Punishment surely does good, especially if one blesses the rod and punishes in God’s name. 02212
Bottom
02213
Top
Eero: I synnerhet om du dessutom värmer piskan. Eero: Especially if you warm the rod as well. 02213
Bottom
02214
Top
Simeoni: Jag hör ej dina usla speord, du stockblinda, du milt agade barn. Simeoni: I am deaf to your miserable jokes, you stone-blind, you sparingly-punished child. 02214
Bottom
02215
Top
Timo: ”Ett snällt barn agar sig själv”, men den konsten ville jag titta på. Timo: ”A good child punishes itself”, but that’s a trick I’d like to see. 02215
Bottom
02216
Top
Simeoni: Här är Sonnimäki vägkorsning, hit ända från kyrkogården förföljde en avlidens ande Kiikalas okynniga glasförsäljare, när han gick förbi kyrkan på natten, och vrok ifrån sig en grov svordom, den ogudaktige. Detta vare er en varning att undvika svordomssynden. Simeoni: Here’s the cross-roads under Sonnimäki Hill, where the ghost of a dead man followed that sinful glazier from Kiikkala all the way from the churchyard for having uttered, the godless man, a fearful oath while passing the church at night. Let this be a warning to you to beware of the sin of swearing. 02216
Bottom
02217
Top
Juhani: Men vi står på Sonnimäki ås, kyrkan synes och där lyser klockarns röda boställe som ett flammande djävulsbo! Hih! där finns ju hela helvetets herradöme, där finns den skrämmande visdomen och förskräckliga äran. Nu domnar alla mina lemmar och mina fötter ställer sig obarmhärtigt på tvären. Ack! vad skall jag göra i denna bövelens stund, vad skall jag, er eländiga äldsta broder, göra? Juhani: Now we’re on Sonnimäki’s summit; there’s the church, and yonder the churchwarden’s red-painted house glows like a flaming nest of devils. Hi! There’s the whole glory of Hell, dreadful wisdom and awesome honour. Now all my limbs turn numb and my legs rise mercilessly against me. Ah! What shall I do in this hangman’s hour, what shall I do, I, your miserable eldest brother? 02217
Bottom
02218
Top
Eero: Eftersom du är vår äldsta broder, så gå då i spetsen för oss med goda exempel och vänd om från helvetets väg. Jag är redo att följa dig. Eero: As you are the eldest, lead on with good example and turn back from the road to Hell. I’ll follow you. 02218
Bottom
02219
Top
Tuomas: Tig, Eero! Inget enda steg tillbaka nu. Tuomas: Silence, Eero, not a step backward now. 02219
Bottom
02220
Top
Juhani: O djävlar! Klockarns dörr är enligt min mening dödens käft. Juhani: O horny bulls ! The churchwarden’s door is the gate of death to me. 02220
Bottom
02221
Top
Aapo: Just där ligger vårt mänskovärdes och vår äras början. Aapo: There lie the beginnings of our self-respect and our honour. 02221
Bottom
02222
Top
Juhani: En het ära, het ära! Ve oss! Där ser jag ju klockarns hela ståt, prästgårdens skrämmande prakt, och min natur ställer sig på tvären - Gud hjälpe oss! -ställer sig på tvären. Vad säger du, Timo? Juhani: A hot honour, a hot honour! Woe to us! I see the churchwarden’s in all its glory and the fearful grandeur of the vicarage, and my nature rises against me — God help us! — rises against me. What do you say, Timo? 02222
Bottom
02223
Top
Timo: Gruvligt på tvären. Timo: Strongly it rises. 02223
Bottom
02224
Top
Aapo: Det tror jag, men här dansas icke alltid på rosor och blommor. Aapo: I believe that, but we can’t always be dancing on llowers and roses down here. 02224
Bottom
02225
Top
Juhani: På rosor och blommor? Har vi dansat på rosor och blommor? Juhani: Flowers and roses? Have we danced on flowers and roses ? 02225
Bottom
02226
Top
Aapo: Vi får allt här sluka många beska bär, bror min. Aapo: We shall have many bitter pills to swallow yet, little brother. 02226
Bottom
02227
Top
Juhani: Beska bär? Har vi inte redan slukat tillräckligt med beska bär? O Aapo stackare! vi är redan kokta i många soppor, många vindar har rumsterat i våra luggar. Och varför? Var är vår seger? Denna värld är en ganska stor gödselhög, och ingenting annat. Åt helsike med klockarna och prästerna, läsför-hören och böckerna och länsmännen med sina pap-perspackar! Världens plågoandar allihop! Jag nämnde böckerna, men då mente jag inte precis bibeln, psalmboken, katekesen och abc-boken och inte heller ”Den ropandes röst i öknen” - den förfärliga boken - dem mente jag inte just nu. Men varför blev jag född? Juhani: Bitter pills? Haven’t we swallowed enough bitter pills? Oh poor Aapo! We’ve been boiled in many soups already, our hair ruffled in many winds. And why? Where is our victory? This world is a big dunghill, and nothing more. To Purgatory with churchwardens and priests, Bible-classes and books and sheriffs with their piles of paper. The evil spirits of this world, all of them! I mentioned books, but of course I didn’t mean the Bible, the hymn-book, the Catechism and the a-b-c book, nor the ”Voice in the Wilderness” — that terrible book — I didn’t mean any of these. But why was I born at all ? 02227
Bottom
02228
Top
Simeoni: Förbanna inte dina dagar, din nådatids dagar. Simeoni: Do not curse your days, the days of your time of mercy. 02228
Bottom
02229
Top
Juhani: Varför blev jag född, varför föddes jag? Juhani: Why was I born at all, why was I born? 02229
Bottom
02230
Top
Timo: Jag föddes till världen som en usel färdman. Varför öppnade jag ej hellre mina ögon som en har-mynt harunge under unggranen där? Timo: Into this world I was born a wretched wanderer. Why didn’t I sooner open my eyes as a split-lipped young hare under that spruce younder? 02230
Bottom
02231
Top
Juhani: Eller jag som den där ekorren, som med svansen i vädret skvittrar på tallens gren? En kotte är hans mödofria bröd och granens lav det varma täcket i hans mossbelupna stuga. Juhani: Or as that squirrel, who chatters on the fork of that pine with his tail bolt upright? His carefree bread is the pine-cone, and his blanket the beard of the spruce in his mossy cabin. 02231
Bottom
02232
Top
Timo: Och inte behöver han läsa. Timo: And he needn’t learn to read. 02232
Bottom
02233
Top
Juhani: Nej, han behöver inte läsa. Juhani: He needn’t know how to read! 02233
Bottom
02234
Top
Aapo: Envar har fått sin del, och alltid är det don efter person. Och här hjälper ingen klagan och bedrövelse, utan bara arbete och verksamhet. Framåt nu bara, mina bröder! Aapo: Each was given his lot, and ”a sword to match.” And lamenting and sorrow won’t help, but work and action will. Onward now, brother! 02234
Bottom
02235
Top
Tuomas: Framåt, till klockarn, om det så vore över havets fräsande svalg! Tuomas: Onward, to the churchwarden’s, though the way lead over the foaming straits of the sea. 02235
Bottom
02236
Top
Juhani: Vad funderar du på, Eero-pojken? Juhani: What do you think, Eero-lad ? 02236
Bottom
02237
Top
Eero: Jag funderar på att gå i skola hos klockarn. Eero: I’m thinking of going to the churchwarden’s to school. 02237
Bottom
02238
Top
Juhani: Hm! Låt oss gå då, vi skall stiga på då. Ack Herrens son! Men sjung, Timo, sjung bror min! Juhani: Hm! Well, let’s be going, let’s march on. Ah, Son of the Lord ! Sing, brother Timo, sing ! 02238
Bottom
02239
Top
Timo: Jag skall sjunga sången om ekorren i sin mossiga kammare. Timo: I’ll sing of the squirrel in his little mossy chamber. 02239
Bottom
02240
Top
Juhani: Ja, ja! Juhani: Ay, do. 02240
Bottom
02241
Top
Timo: Timo: 02241
Bottom
02242
Top
Sött den lilla ekorrungen
Slumrar i sin mossehydda;
Halli-hundens skarpa tand och
Jägargossens grymma snaror
Aldrig än hunnit dit.

Från sin högtbelägna hydda
Tittar han på världens vimmel,
Flera strider under honom;
Granens gren som fredens vimpel
Över hans huvud ses.

Vilken solskenslycklig levnad
Gungande i boets vagga!
Lilla ekorren där svänger
Kärt vid granemoderns hjärta;
Metsolas kantele klang!

Svajarsvansen ljuvt där slumrar
På sitt lilla fönsterbräde,
Fåglalåt vid himlafästet
Uti kvällen honom för till
Drömmarnas Gullebo.
Cosily the little squirrel
Cowers in his mossy chamber;
There no hound, its white fangs baring
Nor the cunning, guileful ranger
Ever discovered the way.

From his home on high he seeth
All the earth in conflict riven,
Strife and battles rage beneath him;
O’er his head a branch, wind-driven,
Flutters its pennant of peace.

Oh the life of bliss untroubled
In a swaying cradle-bower.
In the spruce’s mother-bosom
Rocked through every happy hour;
Forest, thy lullaby sing!

There with tail aloft he dozes
At his tiny casement lying;
Songs of birds beneath the heavens
Waft him when the day lies dying
Into an Eden of dreams.
02242
Bottom

kapitel 03 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
03001
Top
Två dagar har förflutit. Kring bordet i klockarens folkstuga sitter bröderna, tragglande på abc:t allteftersom stundom klockaren och stundom hans lilla åttaåriga dotter läser upp det för dem. Så övar de sig att läsa, med de uppslagna abc-böckerna i händerna och svetten i pannan. Men endast fem av Jukolas söner ser man sitta bakom bordet. Var befinner sig Juhani och Timo? Jo, där står de ju i skamvrån nära dörren, och deras luggar, i vilka klockarens seniga näve nyss slingrat sig, står fortfarande rufsigt högt i vädret. Two days have gone by. In the churchwarden’s day-room the brothers sit round the table, chanting the alphabet as it is read out to them, now by the churchwarden himself, now by his little eight-year old daughter. A-b-c books in hand, they pursue learning with perspiring brows. But only five of the sons of Jukola are to be seen on the benches round the table. Where can Juhani and Timo be? There, near the door, they stand in the corner of shame, and their hair, which has newly been coiled round the churchwarden’s muscular fist, still sticks up in a high tangle. 03001
Bottom
03002
Top
Särdeles långsamt framskred brödernas lärdom, som ingalunda påskyndades av deras lärares skrämmande hårdhet, vilken tvärtom allt mera och mera förlamade deras lust och håg. Juhani och Timo kände knappast till annat än A, de övrigas kunskaper hade dock stigit någon bokstav framåt. Men det djärva undantaget bland dem alla bestod av brodern Eero, som redan lämnat abc:t och riktigt flinkt övade sig att stava. Very slowly has the brothers’ learning proceeded, the fear-inspiring strictness of their teacher tending rather to damp their zeal and their spirits than to carry them onward. Juhani and Timo hardly know more than the letter A; the others’ knowledge has progressed a few letters further. Only Eero has proved a great exception to the rest, and having left the alphabet behind him, is practising spelling. 03002
Bottom
03003
Top
Kvällen nalkades, men denna dag hade bröderna icke smakat en enda matsmula. För klockaren, som hade lagt beslag på deras vägkost, försökte också med hungerns pina reta deras läslust. Sålunda, kramad av en ilsken hunger, stod nu Juhani i sin vrå, ruskande på sitt runda huvud och kastande glosögda oxblickar på sin lärare. Men sömnig stod Timo bredvid honom, utan att bry sig om världens vandring. Slutligen hejdade dock klockaren läsandet och yttrade: ”Håll upp nu och äten, ni trähästar, tuggen på som de idisslande bockarna i fållan. Men minns det, efter denna måltid vankas inte en enda matsmula innan ni har abc:t i edra skallar, ni masurskalliga tjurar. En timme ger jag er för måltiden, men genom dörren tar ni inte än ett enda steg ut. Jag anser det hälsosamt att förlänga er arrest ända till kvällen. Men öppnen nu edra käftar, för ni får snart matsäckarna i edra klor.” Så talade han, avlägsnade sig och sände en piga till bröderna med deras vägkost; men stadigt stängdes dörren. Evening drew near, but during the whole of that day the brothers had not yet broken their fast. For the churchwarden, who had laid an embargo on their provisions, was trying the effect of hunger on their willingness to learn. And so, nipped by a raging hunger, Juhani stood in his nook, shaking his round head, spitting and casting malevolent, bull-like glances at his teacher. At his side Timo nodded, heedless of the way of the world. At last, however, the churchwarden broke off the lesson, saying: ”Stop now and eat, you wooden horses, champ like browsing goats in a garden. But remember, after this meal not a crumb of food shall pass your lips until the alphabet is in your heads, you hard-headed bulls. One hour I give you for your meal, but not a step shall you take yet outside the door. I believe the healthiest thing is to prolong your arrest until night, much the healthiest. Open your mouths now, for your bags shall be in your hands this minute.” Thus saying he departed and sent the brothers their provisions by a serving maid, after which the door was firmly fastened. 03003
Bottom
03004
Top
Timo: Var är min påse? Timo: Where’s my bag? 03004
Bottom
03005
Top
Lauri: Här är din, där är min. Jag skulle kunna äta småsten nu. Lauri: There’s yours and here’s mine. I could eat little stones. 03005
Bottom
03006
Top
Juhani: Nu äter vi inte en enda smula. Juhani: Now we shan’t eat a single morseli 03006
Bottom
03007
Top
Lauri: Vasa? Skulle vi inte äta? Lauri: What? Aren’t we to eat now? 03007
Bottom
03008
Top
Juhani: Inte en enda smula. Juhani: Not a morseli 03008
Bottom
03009
Top
Lauri: Täpp hellre med din handtlata till havets svalg. Lauri: As well hold back the sea with your palm. 03009
Bottom
03010
Top
Juhani: Påsarna må vackert lämnas i fred. Juhani: Leave the bags sweetly in peace. 03010
Bottom
03011
Top
Aapo: Vad tänker du på? Aapo: What is your idea? 03011
Bottom
03012
Top
Juhani: Att reta klockarn. Vi äter nu inte förrän morgondagen randats. Mitt blod kokar, gossar, och mitt huvud går runt som Keitulas väderkvarn. Men lika för lika! Juhani: To spite the churchwarden. Wewon’t eat now until tomorrow has dawned. My blood boils, boys, and my head goes round like Keitula’s windmill. But spite against spite. 03012
Bottom
03013
Top
Aapo: Av den harmen skulle våran gubbe få sig ett gott skratt. Aapo: Such spite would make the old man laugh heartily. 03013
Bottom
03014
Top
Juhani: Låt honom skratta! Jag äter inte. - Eero slavar redan, se, se. - Jag äter inte. Juhani: Let him laugh! I’m not going to eat. Eero spells already, oh ay. I’m not going to eat. 03014
Bottom
03015
Top
Tuomas: Inte jag heller äter här, men på Sonnimäki mo därborta. Där sitter jag snart på ett ljungbols-ler. Tuomas: Neither am I here, but on Sonnimäki Heath yon-der. There I ’11 soon be sitting on a bolster of heather. 03015
Bottom
03016
Top
Juhani: Det var rätt! Där, där rullar vi snart våra rumpor. Juhani: Right! There we’11 soon be tumbling. 03016
Bottom
03017
Top
Eero: Jag är med om saken, pojkar. Eero: I agree to your plan, boys. 03017
Bottom
03018
Top
Aapo: Vad för slags galenskaper är det nu igen? Aapo: What madness now? 03018
Bottom
03019
Top
Juhani: Bort från fångenskapen! Juhani: Away out of captivity! 03019
Bottom
03020
Top
Aapo: Vett ohoj! Aapo: Brains ahoy! 03020
Bottom
03021
Top
Juhani: Sonnimäkis talldunge, ohoj! Juhani: Sonnimäki’s pines ahoy! 03021
Bottom
03022
Top
Eero: Just så! Och vettet svarade: hoj. Eero: Just so! And our brains answer: ahoy! 03022
Bottom
03023
Top
Juhani: Svarade som en hel karl. Juhani: Answer like a man. 03023
Bottom
03024
Top
Aapo: Simeoni, försök ditt bästa. Aapo: Simeoni, try your best. 03024
Bottom
03025
Top
Simeoni: Lugna er, bröder! Men jag säger som så, att vi inte duger till läskarlar, och därför må vi säga farväl till allt stök på den punkten. Men vårt leverne må ändå vara oförvitligt och städat; för vi kan leva som kristna mänskor också utan läskunskap, blott vi har tron. Simeoni: Behave yourselves, brothers! But 1 must say wc weren’t meant for readers, and so farewell to all work in that field. All the same, let our lives be blameless and decent; for we can live like Christian people without being able to read, if we only believe. 03025
Bottom
03026
Top
Aapo: Du stjälper ju, din jäkel, men hjälper inte. Aapo: You tear down, confound it, instead of building up. 03026
Bottom
03027
Top
Juhani: Simeoni talar som tillbörligt är. Bort härifrån, pojkar; jag tål ej mera detta. Juhani: Simeoni speaks the tongue of justice and fairness. Out of this, boys; my nature can stand no more. 03027
Bottom
03028
Top
Tuomas: Det värker i mitt hjärta när jag ser hur Juhani plågas. Bort, gossar! Tuomas: It makes my heart ache to see Juhani being pounded. Out of this, boys! 03028
Bottom
03029
Top
Juhani: Saken är klar. Men ynka dig inte över mig, Tuomas; ty hämnden är i min hand. Visst har man skrupensat mig, rivit mig som ett kräftbete, sannerligen! Och visst har jag i min ficka en duktig handfull av klockarns hampa, en handfull hampa av klockarns blånor. Och ifall den bunten icke en gång täpper till klockarns käft, så sker det för den skull, att jag av min vara gör en sorts greja och maskin. Klockarn har en hals, ja han har en hals, men jag knyster ej mera nu. Juhani: The matter’s settled. But don’t pity me, Tuomas; for vengeance is in my hand. Haven’t I been put through the mill, torn like crab-bait, of a truth! And in my pocket I have a big handful of flax, flax heckled by the churchwarden. But if this bunch doesn’t once stop up the churchwarden’sgullet, it will be because I shall have made a machine or some sort of works of it. The churchwarden has a throat, ay, he has a throat; but 1*11 say no more. 03029
Bottom
03030
Top
Eero: Kanske vet jag annan och bättre råd. Av hårlocken, som du förvarar i taskan, tvinnar vi en fin metrev som gåva åt klockarn för hans goda undervisning. Men varför uppeggar jag till synd, då jag vet och vi alla samfällt medger, att agandet gör outsägligt gott, såsom vi alla broderligt språkade på vägen. Eero: I know another, perhaps a better, way of using it. We could twine the hair you save in your pocket into a fine fish-ing-line, to give to the churchwarden as a present for his good teaching. But why do I incite you to sin, when I know, as all of us are agreed, that punishment does a powerful lot of good? 03030
Bottom
03031
Top
Juhani: Eero stavar redan. Det var mig en snäll pojke. Juhani: Eero spells already. Look at the good boy, look. 03031
Bottom
03032
Top
Eero: Det är skam att vara så här gammal och öva sig i stavning. Eero: Shame enough to be learning spelling at my age. 03032
Bottom
03033
Top
Juhani: Gammal? Och vår ålder då? Juhani: At your age? What about our ages? 03033
Bottom
03034
Top
Simeoni: Han pikar. Simeoni: He’s mocking us. 03034
Bottom
03035
Top
Juhani: Ja, du pikar igen, du tistel i vår veteåker, du beska syra i vår kristliga brödradeg, du ditt piggsvin, din igelkott, du din groda! Juhani: Ay, go on mocking, you tare in Jukola’s wheatfield, you bitter leavening in Jukola’s Christian brother-dough, you hedgehog you prickly little swine, you frog! 03035
Bottom
03036
Top
Simeoni: Tyst med er, tyst för klockarns skull! Simeoni: Hush, for the churchwarden’s sake, hush! 03036
Bottom
03037
Top
Juhani: Alla enhälligt ut ur kurran! Den som nu stretar emot, får sig på käften. Juhani: Out of the dungeon, all with a single mind! Who argues with us now, it’s a bang on the snout for him. 03037
Bottom
03038
Top
Tuomas: Alla i väg, alla! Tuomas: Off away, all of us! 03038
Bottom
03039
Top
Aapo: Timo, du som är fast i hågen, vad säger du? Aapo: Timo you stout-willed brother, what do you say? 03039
Bottom
03040
Top
Timo: Att ”en näverrock är inte bäst, och gammal blir man sällan präst”; därför må vi stoppa pipan i säcken och bege oss i väg och det alla som en man. Jag kan också säga min sak på annat vis: ”Yxan vässer man på båda sidorna.” Timo: That ”a coat can’t be made of birch-bark, or a parson out of an old man”, so let’s be off, all with a single mind. I can clinch the matter with another proverb: ”An axe is ground on both sides.” 03040
Bottom
03041
Top
Aapo: Lauri, vad gör du? Aapo: Lauri, what are you going to do? 03041
Bottom
03042
Top
Lauri: Traskar härifrån till Sonnimäki. Lauri: I’m off to Sonnimäki. 03042
Bottom
03043
Top
Aapo: Ack! om så alla döda ropade ur sina gravar; ni tredskande, ni dåraktiga män! Aapo: Ah! Though the dead were to cry from their graves: you truants, you madmen! 03043
Bottom
03044
Top
Juhani: Det skulle inte hjälpa ens då, utan marsch i väg, gosse. Du med, annars - Herrejessus! - smäller och brakar det. Juhani: Even that wouldn’t help, but off and away, lad. Are you coming? Else — Lord Almighty! — there’ll be a flash and a crash from here. Are you coming? 03044
Bottom
03045
Top
Aapo: Jag kommer. Men ett ord än. Aapo: I’ll come. But first a word. 03045
Bottom
03046
Top
Tuomas: Här skulle inte ens tusen ord hjälpa. Tuomas: A thousand words wouldn’t help now. 03046
Bottom
03047
Top
Juhani: Inte om så varje ord hade tusen svärd. Juhani: No even if every word had a thousand swords. 03047
Bottom
03048
Top
Eero: Och varje svärd tusen eggar. Eero: And every sword a thousand blades. 03048
Bottom
03049
Top
Juhani: Tusen eldgnistrande eggar. Just så; inte ens det skulle hjälpa. Bort från Marstrands fängelse, bort från Sibirien, bort från den förskräckliga skattegömman som sju lod ur kanonens käft! Se, här finns både lodet och kanonen, den laddade kanonen, som blir allt hetare och hetare, nu är den eldröd och snart smäller det. O, kära bröder och släktingar av samma moder burna! ni såg hur han rullade denna min pannlugg kring sitt pekfinger, tog sedan för sig med hela grabbnäven så här, se så här, och så ruskade han till så att tänderna skallrade. Hm! Juhani: A thousand fire-spitting blades. Just so; it wouldn’t help a bit. Away from Marstrand, away from Siberia, away from the dreadful jungle like seven balls out of the cannon’s mouth ! Here’s both a ball and a cannon, a loaded cannon that gets hotter and hotter, that’s red-hot now and’11 soon go off. Oh beloved brothers and kinsmen and offspring of the same mother! You saw how he twisted this forelock round his fore-finger, then grabbed with all his fist like this, look, like this, and then shook me until my teeth rang. Grrh! 03049
Bottom
03050
Top
Tuomas: Jag såg och mitt kindkött svällde av ilska. Tuomas: I saw it and my cheeks bulged with anger. 03050
Bottom
03051
Top
Eero: Jag hörde hur Juhanis tänder skallrade, såg hur Tuomas svall upp, och jag förskräcktes, men tackade ändå Gud på edra vägnar, när jag mindes vad gott agan dock gör. Eero: I heard Juhani’s teeth ring and saw Tuomas’s cheeks bulge and was terrified, but then I thanked God on your behalf, remembering all the good punishment can do. 03051
Bottom
03052
Top
Juhani: Du skall inte, min kära bror, föra eldluntan till kanonens fängpannor, nämligen till dessa två öron, låt bli det. Juhani: Don’t, my dear brother, bring a fuse near the cannon’s touch-pan, namely, into these two ears, don’t do it. 03052
Bottom
03053
Top
Tuomas: Varför retar du honom, Eero? Tuomas: Why do you annoy him, Eero ? 03053
Bottom
03054
Top
Juhani: Eero är klockarns kelgris. Nå det är ju också bra, riktigt bra. Men vad ont har jag gjort, att klockarn plågar mig på det viset? Är det brottsligt, att jag är så hård i skallen? Det fattas ju icke mycket att jag skulle ta till lipen. Juhani: Eero is the churchwarden’s good boy. Well, that’s good too, very good. But what harm have I done for the churchwarden to torture me like this ? Is it a crime that I have such a hard head? It wouldn’t take much to make me cry. 03054
Bottom
03055
Top
Timo: Vad har jag gjort, att man så förbannat drar mig i håret? Är det för den skull att jag äger det förnuft, som Skaparen en gång i sin klokhet gav mig? Timo: What have I done that my hair should be tugged so damned hard? Is it because I have the brains God in his wisdom once gave me? 03055
Bottom
03056
Top
Lauri: Tre gånger har jag fått lugg. Lauri: I too have had my hair pulled three times. 03056
Bottom
03057
Top
Juhani: Alla har vi söta minnen härifrån. - Upp med dörren! Juhani: All of us have sweet memories of this place. The door open ! 03057
Bottom
03058
Top
Aapo: Märk det, att vi är bakom lås och bom. Aapo: Mark, we are behind closed doors. 03058
Bottom
03059
Top
Timo: En stötta är ställd för dörren, en bastant stötta. Timo: There’s a prop against the door, a strong prop. 03059
Bottom
03060
Top
Juhani: Som ett strå bryts den av; men för det andra: där finns ju ett fönster. En smäll med min påse, och då hörs allt ett näpet klirr och brak. Juhani: It’ll break like a blade of grass; but on the other hand, there’s the window. One swipe with my bag and you’ll hear a musical tinkling and clinking. 03060
Bottom
03061
Top
Aapo: Ditt huvud tycks redan vara alldeles snurrigt. Aapo: Is your head altogether addled now ? 03061
Bottom
03062
Top
Juhani: Av två dagars snurrande, av två dagars snurrande, bror min! Juhani: After two days ’ shaking, two days ’ shaking, my boy ! 03062
Bottom
03063
Top
Simeoni: Inte bör vi ändå för den skull slå sönder fönstret, utan låt oss språka vackert med klockarn! Simeoni: Don’t let us break the window, anyhow, but let us speak nicely with the churchwarden. 03063
Bottom
03064
Top
Juhani: Gack åt fanders och språka med djävulen! - Fönstret i kras och bort ur fångenskapen! ”Ut med hela bataljonen!” som kaptenen skrek i ilskan. Juhani: Go to Hell and speak nicely with the Devil! The window to pieces and away out of prison. ”Out the whole battalion !” shouted the captain in his anger. 03064
Bottom
03065
Top
Tuomas: Lägg haken på, Eero! Tuomas: Bolt the door, Eero. 03065
Bottom
03066
Top
Eero: Rätt så; stäng slottets stora port medan bataljonen marscherar ut genom bakporten. - Haken är på. Eero: Right; bolt the castle gate while the battalion marches out of the fort’s back-door. The door’s bolted. 03066
Bottom
03067
Top
Aapo: Jag varnar er! Aapo: I warn you ! 03067
Bottom
03068
Top
Juhani: Gjort är gjort. Se där! Juhani: What’s done is done. See that! 03068
Bottom
03069
Top
Aapo: Du förfärliga, du ogudaktiga! Aapo: You awful man, openly godless! 03069
Bottom
03070
Top
Simeoni: Se så där! Nu är det gjort! Där klirrade fönstret! Simeoni: There now! It’s done! There went the window. 03070
Bottom
03071
Top
Juhani: Fönstret klirrade och himlen blixtrade, när Jussi med påsen gav smak åt såsen! Det var som viborgska smällen. Juhani: The window crashed and heaven flashed, at one swipe of Juhani’s bag! That was a bang in Lazy-Jake’s style. 03071
Bottom
03072
Top
Simeoni: Ve oss stackare! Simeoni: Poor us! 03072
Bottom
03073
Top
Juhani: Vägen är klar, får du fart i dig? Juhani: The road’s open. Will you be off? 03073
Bottom
03074
Top
Simeoni: Jag följer med er, junkrar! Simeoni: I’ll come with you, my good brother. 03074
Bottom
03075
Top
Juhani: Aapo, vägen är fri, får du fart i dig? Juhani: Aapo, the road’s open, are you coming? 03075
Bottom
03076
Top
Aapo: Varför sticker du näven i vädret, din toker? Jag kommer, jag kommer! Vad annat kan man göra här, när en gång fanen är med i båten. Aapo: Why lift your fist, madman. I’ll come, I’ll come. What else can I do, with our sleigh provisioned? 03076
Bottom
03077
Top
Juhani: Tusan också! Juhani: Fire and lighting! 03077
Bottom
03078
Top
Tuomas: Alle man påsarna på ryggen och ut genom fönstret! Det stampar i farstun. Tuomas: Bags on back now and out of the window! The porch shakes with footsteps. 03078
Bottom
03079
Top
Juhani: Är det klockarn? Jag skall snudda vid honom. Juhani: Is it the churchwarden? I’ll smack him. 03079
Bottom
03080
Top
Tuomas: Kom! Tuomas: Come! 03080
Bottom
03081
Top
Juhani: Det är klockarn. Jag skall snudda vid honom lite. Juhani: It’s the churchwarden. I’ll smack him a little. 03081
Bottom
03082
Top
Tuomas: Bort! säger jag. Tuomas: Away ! say I. 03082
Bottom
03083
Top
Juhani: Ställ dig inte nu i min väg. Jag älskar dig, broder Tuomas. Juhani: Don’t step in my way now. I love you, brother Tuomas. 03083
Bottom
03084
Top
Tuomas: Jag låter dig inte gå och göra illdåd. Skynda nu bara ut med mig genom fönstret; där skuttar ju redan de övriga på åkerlappen. Kom! Tuomas: I won’t let you do deeds of terror. Hurry now with me out of the window; there go the others galloping across the potato-patch. Come! 03084
Bottom
03085
Top
Juhani: Släpp mig lös! Vad fruktar du för illdåd? Jag tar honom bara vackert på mina knän, lyfter upp hans långa rockskört och smäller till honom med min bara handflata, och den handflatan gör allt ett gott arbete. Släpp mig, kära bror min, eljes spricker mitt hjärta som Korkens säckpipa. Släpp mig! du ser ju hur det snurrar runt i mitt huvud. Juhani: Let go ! Why do you fear deeds of terror ? I ’11 only take him gently across my knee, lift up the long skirts of his coat and smack him with my naked palm, and this palm will do the work well. Let go, dear brother, or my heart’ll burst like Kork’s bagpipes. Let go! You can see how my head steams. 03085
Bottom
03086
Top
Tuomas: Vi är eviga fiender, om du ej lyder mig nu. Märk vad jag säger. Tuomas: We are eternal enemies if you do not obey me now. Heed what I say. 03086
Bottom
03087
Top
Juhani: Vi går då. Men inte skulle jag samtycka till detta, om jag ej av mitt hjärta älskade dig. Juhani: Let’s go then. But I wouldn’t agree to this if I didn’t love you with all my heart. 03087
Bottom
03088
Top
De tystnade, kastade sig genom fönstret ut på backen och sprang snabbt över klockarns potatisåker. På tegen klirrade småstenarna, mullklimparna flög högt i luften, och snart försvann de efter varann i den täta aldungen. Då störtade klockaren in med vredens förgrymmelse över sig, svängande i näven en bastant knölpåk av bamburör. Med hög, tjutande stämma ropade han efter rymlingarna, men fåfängt. Bröderna störtade ut ur aldungen, sprang över en stenig, med bergsklintar späckad nejd, därifrån genom ett tätt ensnår, därifrån över den vida prästgårdsängen vid Neulaniemis sävstrand, och slutligen över en slät, ekande sved, och stod sedan på den sandiga vägen under Sonnimäkis sluttande mo. De steg uppför kullerstensbranten, och när de hunnit till krönet på mon beslöt de att bygga sig en lägerplats vid granrötterna, på den ljungbevuxna marken; och snart steg röken från deras eld upp mot trädens toppar. They ceased talking, cast themselves out of the window on to the hillside, and ran swiftly across the churchwarden’s potato-patch. The pebbles rattled in the rows, clods of soil flew high into the air, and soon they had vanished after the others into a dense grove of alders. Then the churchwarden, the picture of awful rage, burst in, waving a stout bamboo stave. In a high-pitched, screaming voice he called the truants, but in vain. Out on the other side of the alder-grove dashed the brothers; onward over a stony, rock-strewn strip of ground they ran, onward through a thick clump of juniper, onward through the Vicar’s big, reed-edged meadow, over a wide, echoing clearing, until they stood on the sandy road under Sonni-mäki’s sloping side. Up the rocky slope they strode, and reaching the ridge, decided to pitch their camp at the foot of some pines, on ground covered with heather; and soon the smoke of their fire was wafted among the tree-tops. 03088
Bottom
03089
Top
Höglänt var trakten, där bröderna vistades. Dit syntes bortom backen prästgårdens brutna tak, men på backkrönet klockarens röda gård, hela den stora kyrkbyn, och där borta i granarnas skygd socknens stenkyrka, ståtlig och grann. Dessutom syntes sjön med dess många holmar, i vilken nordosten ritade sina streck, sakta och mjukt blåsande under den klara himlen, blåsande över sjön, över ängar och skogar, över Sonnimäkis grandunge, vid vars fot bröderna nu vilade och stekte rovor i den flammande lägerelden. High was the site on which the brothers camped. Behind a hill they could see the mansard roof of the vicarage, and on the hill itself was the churchwarden’s red building, the large village, and in a clump of spruce the grey stone parish church, magnificent, solemn. They saw, further, a lake dotted with rocks, now streaked by the northeast wind, which blew gently and swooningly under the clear sky, fanning the lake, the meadows and forests and the pines on Sonnimäki, beneath which the brothers now rested and baked turnips beside a blazing camp-fire. 03089
Bottom
03090
Top
Juhani: Nu äter vi en riktigt kunglig måltid. Juhani: Now for a real royal meal. 03090
Bottom
03091
Top
Timo: En riktig lantdagsmåltid. Timo: A real gentleman’s meal. 03091
Bottom
03092
Top
Juhani: Nötkött ur påsen och stekta rovor ur askan. De är mogna i denna stund. Juhani: Beef from our bags and stewed turnips from the ashes. They’ll be ripe this minute. 03092
Bottom
03093
Top
Vinden den blåser och trädtoppar svänger,
Nånstans långt borta min käresta sjunger...
The wind it blows and the tree-tops sway,
My love’s voice echoes far away...
03093
Bottom
03097
Top
Vilken tjurskallighet av oss, att sitta på klockarns bänk med abc-boken i näven, sitta där tvenne jäkulu-siska dagar. What ox-like daftness on our part to sit on the churchwarden’s bench, a-b-c in hand, sit for two devilish days. 03097
Bottom
03098
Top
Eero: Men se att stå i dörrvrån, det är annat det. Eero: Ah, but to stand in the corner, that was another matter. 03098
Bottom
03099
Top
Juhani: Bästa lilla Eero, min kloka Eero, du min sextums Eero, du din navelfarbror - i klockarns dörrvrå! Jag skall lära dig, din jäkel. Juhani: Good, my Eero, my wise Eero, my six-inch Eero, you hop-o-my-thumb. In the churchwarden’s corner! I’ll teach I lie little imp. 03099
Bottom
03100
Top
Aapo: Tyst, tyst, ni hedningar! Aapo: Keep quiet, you heathens! 03100
Bottom
03101
Top
Tuomas: Sitt stilla, Juhani, och bry dig inte om hans prat. Tuomas: Sit in peace, Juhani, and take no notice of what he says. 03101
Bottom
03102
Top
Juhani: Mössan av huvudet när du äter, din klimp. Juhani: Take your cap off while eating, you dwarf. 03102
Bottom
03103
Top
Tuomas: Mössan av, säger också jag. Tuomas: Cap off, say I too. 03103
Bottom
03104
Top
Juhani: Så där ja. Lyda måste du; det hjälper inte. Juhani: There then. You had to obey. 03104
Bottom
03105
Top
Simeoni: Alltid bara gnat, endast gnat. Måtte Gud en gång upplysa edra själar och sinnen. Simeoni: Always nagging, nothing but nagging. God light up your souls and hearts! 03105
Bottom
03106
Top
Juhani: Han är ju alltid en trätsticka. Juhani: He’s always making trouble. 03106
Bottom
03107
Top
Eero: Alltid är jag i era förbannade munnar ”den stumpen och tummeliten, den lillpinnen Eero”. Men därför är jag seg. Eero: It’s I am always in your accursed teeth — ”that inidge, that hop-o-my-thumb, that little button Eero.” But that’s why I’m tough. 03107
Bottom
03108
Top
Juhani: Du är en argsint hundracka, såsom vi hörde i visan om ”sju mäns kraft”. Juhani: You are a snappy-tongued puppy, as it says in I he song ”Seven Men Strong.” 03108
Bottom
03109
Top
Eero: Men jag biter tillbaka med vassa tänder. Euro: I can bite back and hard. 03109
Bottom
03110
Top
Juhani: Du är full av bitterhet. Juhani: You are full of bile. 03110
Bottom
03111
Top
Aapo: Låt också mig yttra ett ord. Eero sade nyss något i vilket det enligt min åsikt fanns lite sanning. Ser du: den bitterhet, som han stundom delar omkring sig, har vi kanske själva ganska mycket kokat ihop. Låt oss dock minnas: alla är vi samma Skapares kreatur. Aapo: May I say a word? Eero said something that I believe lias a mite of truth in it. See, the bile he sometimes spreads around him, we ourselves have helped a lot in cooking. But Icl us remember that we are all creatures of the same Creator. 03111
Bottom
03112
Top
Timo: Just så. Om jag har två näsor, ”den ena som en läst och den andra som en brödhalva”, vad rör det andra? Själv bär jag dem. Men låt oss ge katten i näsor och nasusar, Skapare och skapelser. Se här, Juhani, får du en rova, mjuk som en gammal röksvamp. Hugg den i nacken och fäst dig inte vid den där struntens prat. Han är ung och oförståndig. - Ät, broder min. Timo: Quite so. ”If I have two snouts, one like a boot-tree, the other like a loaf,” what has that to do with others? I myself carry them. But let’s drop noses and posies, Creators and creations now. Here, Juhani, here’s a turnip, soft as a toadstool. Seize on that and never mind that scamp’s remarks. He is young and without understanding. Eat, brother mine. 03112
Bottom
03113
Top
Juhani: Visst äter jag. Juhani: I’ll eat all right. 03113
Bottom
03114
Top
Timo: Nu lever vi som på bröllopsfest uppe på den här höga, ekande backen. Timo: Now we’re like at a wedding on this high, echoing hill. 03114
Bottom
03115
Top
Juhani: Som på himmelens bröllop. Men nog pinade man oss ändå för en stund sen särdeles eländigt i helvetet där nere. Juhani: Like at Heaven’s wedding. But I must say we were tortured real cruelly down there in Hell a little while ago. 03115
Bottom
03116
Top
Timo: ”Än sänkas vi neder, än höjas vi upp” här i världen. Timo: ”Sometimes dashed down, sometimes uplifted,” so it is with us in this world. 03116
Bottom
03117
Top
Juhani: Så är det fatt. Vad säger du, broder Aapo? Juhani: That’s it. What do you say, brother Aapo? 03117
Bottom
03118
Top
Aapo: Jag har försökt göra mitt bästa, men fåfängt. Nu ilsknar jag emellertid en gång till och lämnar vår levnadsskutas styråra i ödets hand. Här sitter jag. Aapo: I have tried my best, but all to no good. Now I too will let myself go for once and leave the tiller of our lives in fate’s hand. Here I sit. 03118
Bottom
03119
Top
Juhani: Här sitter vi och där ligger hela världen under våra fötter. Där glöder klockarns stuga som en röd tupp och där reser sig i höjden tornet på Herrans tempel. Juhani: Here we sit and there under our feet lies the whole world. The churchwarden’s house glows there like a red cockerel, and yonder the spire of God’s temple rises on high. 03119
Bottom
03120
Top
Aapo: Vid det templets fot sitter vi en gång i skammens svarta stock, sitter med böjda nackar, som sju kråkungar på gärdet, och hör hur mänskorna, pekande finger, yttrar: där sitter Jukolas lata bröder. Aapo: At the foot of that temple we shall sit once in the black stocks of shame, sit with bent beads, like seven young crows on a fence, hearing people say, as they point to us: there sit the lazy Jukola brothers. 03120
Bottom
03121
Top
Juhani: Aldrig gryr den dagen, då Jukolas gossar med böjda nackar som kråkungar sitter i skammens svarta stock och hör hur mänskorna, pekande finger, yttrar: där sitter Jukolas lata bröder. Den dagen gryr ej, hellre låter jag mig hängas, eller marscherar ända till världens ända, till Heinola bataljon för att svänga med geväret. ”Vårföre sörja, spolingar unga?” Nu, bröder, när vi ätit, skall vi sjunga, klämma till så mon darrar. Juhani: The day will never dawn when the sons of Jukola, with heads bent like young crows on a fence, sit in the black stocks of shame, hearing people say, as they point to us: there sit the lazy Jukola brothers. That day will not dawn; I’d sooner hang myself, or march to the very end of the world, to the battalion at Heinola to swing a rifle. ”What do I care, a scapegrace so young?” Now, brothers, now that we have eaten, let’s sing, let’s yell until the heath shakes. 03121
Bottom
03122
Top
Simeoni: Vi skall välsigna oss och lägga oss att sova. Simeoni: Let’s bless ourselves and go to sleep. 03122
Bottom
03123
Top
Juhani: Först sjunger vi: ”Vårföre sörja”. Harkla din strupe, Timo. Juhani: First a song: ”What do I care.” Clear your throat, Timo. 03123
Bottom
03124
Top
Timo: Jag är redo. Timo: I’m ready. 03124
Bottom
03125
Top
Juhani: Och Eero-pojken då? Vi är ju vänner igen? Juhani: How about Eero-lad? Friends again? 03125
Bottom
03126
Top
Eero: Vänner och bröder. Eero: Friends and brothers. 03126
Bottom
03127
Top
Juhani: Allt väl. Men skruva lite på strupen din. Juhani: All’s well then. Screw up your throat. 03127
Bottom
03128
Top
Eero: Den är redan fix och färdigt stämd. Eero: It’s already in tune. 03128
Bottom
03129
Top
Juhani: Bra! Och må nu de andra lyssna hur det klingar i grandungen. - Nu, gossar! Juhani: Good! And listen you others to the pines quaking. Now boys! 03129
Bottom
03130
Top
Vårföre sörja, spolingar unga,
Liksom ett fjällberg är ju vår lunga?
Frallaralla rallaralla rallarallala!

Heinolajapparnas ståtliga skara
Snart får mig skåda, jäntor må vara;
Frallaralla rallaralla rallarallala!

Inte jag skräms utav bispen och prästen;
Strax är jag krigsklädd från skulten till lästen.
Frallaralla rallaralla rallalallala!

Spring du min Brunte och hjulen må snurra;
Kejsarens skulor nog får oss att hurra.
Frallaralla rallaralla rallarallala!

Vårföre sörja spolingar unga,
Liksom ett fjällberg är ju vår lunga?
Frallaralla rallaralla rallarallala!
What do I care, a scapegrace so young,
Broad in the shoulder and lusty of lung?
Fra-la ra-la ra-la ra-la ra-la ra-la-lah!

Away to the ranks of the soldiers so grand
At Heinola town I am olf thro’ the land.
Fra-la ra-la ra-la ra-la ra-la ra-la-lah!

For bishops and priests I care not a fig,
Soon I’ll be dressed in a hero’s gay rig.
Fra-la ra-la ra-la ra-la ra-la ra-la-lah!

Swifter my bay horse, for soon we shall crack
An Emperor’s rations, the hardest of tack.
Fra-la ra-la ra-la ra-la ra-la ra-la-lah!

What do I care, a scapegrace so young,
Broad in the shoulder and lusty of lung?
Fra-la ra-la ra-la ra-la ra-la ra-la-lah!
03130
Bottom
03151
Top
Juhani: Just så! Se här har vi gott att vara. Juhani: That’s the way! Ah, this is a good place for us to be in. 03151
Bottom
03152
Top
Simeoni: Lite mindre ljud, lite mindre ljud! Ni larmar ju som legioner spöken. - Men tyst, tyst, här kommer folk. Simeoni: Less noise, less noise! You’re brawling like a legion of goblins. Hush, hush! there are people coming. 03152
Bottom
03153
Top
Juhani: Folk? Se närmare efter, så ser du en skock zigenare, så ser du ”Rajamäki-regementet”. Juhani: People! Look closer, and you will see a pack of gypsies, the ”Rajamäki Regiment.” 03153
Bottom
03154
Top
Det resande sällskapet, som närmade sig, var en kringströvande familj, som bodde i en liten stuga på Rajamäkis svedmarker, och som världen därför kallade ”Rajamäki-regementet”. Dess förman och husbonde är den allom kände Mikko, en kortvuxen, men livlig man i svart filthatt. Han saluför beck på sina färder och svänger flinkt gällarens vassa kniv. Han utövar också fiolspelmansyrket, gnider ganska ofta sin svartröda fröjdlåda vid danser och talkokvällar-nas glädjefester, fuktande sin strupe med allt som bjuds. - Men en bra kopperska är hans gumma, Kajsa, en snusnäst, amper käring. Få är allt de bastur som hon ej får att ryka till koppningsbastu för ortens gummor. Så skuttar Kajsas yxa, smackar hennes mun och svettas hennes snusiga ansikte förfärligen, men så sväller också hennes förningspåse. - De har en barnflock, som följer dem på deras färder från by till by, från gård till gård. Två av dem rör sig redan på egna ben, hoppar glada kring sina föräldrar på vägen, men far och mor drar de tre yngsta som ett lass på en arbetskärra; och Kajsa drar alltid i skacklarna, och Mikko skuffar bakpå med sin käpp. Ljudligt är oväsendet, där Rajamäkis resande sällskap färdas; och någon spefågel hade om denna familj hopskrivit en lång humörfrisk visa, kallad efter regementets namn. Detta var det stojande följe som nu färdades framåt på vägen nedanför Sonnimäki mo mot kyrkbyn, medan bröderna, glada som gumsar, firade frihetens timma på hennes högsta ås. The party which now approached was a certain nomad family whose only home was a little hut on a clearing on Rajamäki Hill, for which reason it was known to the world as the Rajamäki Regiment. Its leader and head is Mikko, known to everybody, a short lively fellow in a black felt hat. He hawks pitch on his journeys and flashes skilfully a gelder’s sharp knife. He practises the fiddler’s art as well, and at dances and bee-parties draws a squeaky music from his dark-red instrument of joy, wetting his throat as often as hospitality is offered. His wife Kaisa, a snuffy-chinned irascible hag, is a gentle hand at cupping. Rare the sauna she fails to set warming when she passes by, for the women of the neighbourhood to be leeched by her. Then Kaisa’s hand moves deftly, her mouth champing and her snuffy face sweating, but her food-bag too quickly swells. They have a number of children who follow them on their wanderings from village to village and farm to farm. Two of them travel on their own legs, skipping merrily along the road, now ahead and now in the rear of their parents. The three youngest ride in a little waggon, and always Kaisa is in the shafts, while Mikko pushes with his stick from behind. Loud is the hubbub wherever the Rajamäki family is on its way; and a certain wag had composed a long mocking ballad about it, calling it after the regiment. This was the noisy party that now came faring along the road below Sonnimäki Heath on its way to the church village, as the brothers, merry as goats, celebrated their freedom on the high crest of the wooded heath. 03154
Bottom
03155
Top
Juhani: Hejsan! tjänare, du förutnämnda regemente, tjänare! Juhani: Halloo! Well met, you aforesaid regiment, well met! 03155
Bottom
03156
Top
Timo: ”Hustote till?” som svensken säger. Timo: ’Hustotaytill ? ’ says the Swede. 03156
Bottom
03157
Top
Eero: ”Kappusivai!” som ryssen säger. Eero: ’Kappusiveye?’ says the Russian. 03157
Bottom
03158
Top
Kajsa: Vad vill ni, ni där uppe? Kaisa: What do you want, you up there ? 03158
Bottom
03159
Top
Eero: Att moran kommer och suger fast ett riktigt duktigt horn vid den här broder Juhanis bruna lårskinka. Eero: The old girl to come and cup the brown thigh of Juhani here with a whopping bull’s horn. 03159
Bottom
03160
Top
Juhani: Moran suger och knäpper medan faren fiollåtar släpper, det går ju fint ihop. Juhani: The old woman to tap and suck while the old man plays, now wouldn’t that go well together. 03160
Bottom
03161
Top
Mikko: Jag ger fanken i er, ni Jukolas stråtrövare! Mikko: I give the Devil to you, you Jukola bandits. 03161
Bottom
03162
Top
Eero: Gubben vill inte spela. Nå, låt oss då sjunga, och det en riktigt klämmig marsch. Eero: The old man doesn’t want to play. Well, then we’ll sing, and a real rousing march. 03162
Bottom
03163
Top
Juhani: En klämmig marsch, när Rajamäki-regementet trampar förbi. Nå gossar, Timo och Eero! Juhani: A rousing march as the Rajamäki Regiment marches past. Now boys, Timo and Eero! 03163
Bottom
03164
Top
Nu iväg man börjar troppa
Upp- och nedför backar,
För att snöpa, för att koppa,
Sälja beck, jag tackar.

Snusnos-Kajsa själv vid skälmen
Tycker om att luffa,
Mikko, med sin buss i käften,
Bak med staven skuffar.
Now we ’re off a-wandering
Round the land and back,
Gelding and a-blood-letting
Hawking pitch so black.

At the shafts with snuffy face
Kaisa you will find;
Mikko, chewing, sets the pace,
Pushing hard behind.
03164
Bottom
03175
Top
Juhani: Just så! Det är nog en ganska skojfrisk versstump. Juhani: Just so! This is a real jolly, rollicky bit of a song. 03175
Bottom
03176
Top
Kajsa: Ni må veta, era bänglar där, att vi alltid färdas med heder, men ni, ni strövar omkring i folks skogar som rövare och rovdjur. Jag koppar, jag, och bringar hälsa; Mikko snöper, han, och gör feta galtar, granna oxar och ståtliga valacker på vilka konungars konungar rider; det må ni veta, era djävlar. Kaisa: I’ll let you know, you devil’s food up there, that we always walk in honour, but you, you slink about other people’s forests like robbers and beasts of prey. I let blood, I do, and bring health; Mikko gelds and makes fat swine, fine oxen and bonny geldings for the King of Kings to ride on; know that, you devils! 03176
Bottom
03177
Top
Juhani: Ett par verser på den predikan, gossar! Timo och Eero, ni hurtiga gossar! Juhani: A couple of verses on top of that sermon, boys! Timo and Eero, my stout lads! All together! 03177
Bottom
03178
Top
Kajsas läppar börjar smacka,
Koppjärnet att knacka,
Kreeta-mor i Kajsas klor hon
Grinar grymt och snackar.

Men där borta inom gärdet:
Hur det gnyr och gnisslar!
Sor och galtar hörs predika,
Smågrisarna visslar.

Varför väsnas galtarna och
Varför grisar skria?
Se: med blanka kniven sin nu
Nalkas Mikko stian.
Kaisa smacks her nether lip,
Sets the blood a-running;
Mother Jane in Kaisa’s grip
Tells her tales of cunning.

But yonder on the farmyard side
Why this sudden shrieking?
The boars and stallions try to hide,
The piglets fall a-squeaking.

Why this tumult ’mongst the boars?
What makes the piglets scream
See: as Mikko farmward soars
His knife is seen to gleam.
03178
Bottom
03194
Top
Juhani: Sannerligen en skojfrisk versstump; det kan du inte förneka, Mikko? Juhani: Truly a jolly rollicking song. Can that be denied, Mikko? 03194
Bottom
03195
Top
Mikko: Täpp strax till käftamentet ditt och vet, att här står självaste Mäster-Mikko, som knipsade landshövdingens hingst på ett rent lakan, utan att utgjuta en enda droppe blod. Och för det konststycket fick han också en fullmakt, som inte ens kejsaren av Rom är man till att bryta. En sådan Mikko är jag. Mikko: Close your bread-trap and quickly, and know that I am Master Mikko himself, who nipped the Governor’s stallion over a clean sheet without spilling a single drop of blood. And for that trick got a certificate that the Emperor of Rome couldn’t belittle. That’s the sort of Mikko I am. 03195
Bottom
03196
Top
Eero: O du tvådubbla Snöpare-Mikko med din trollkäring till gumma. Eero: Oh you double boar-gelder Mikko with your witch of a wife ! 03196
Bottom
03197
Top
Kajsa: Se till att jag inte förvandlar er till en vargskock som i gamla tider gubben gjorde med det högmodiga bröllopsföljet. Kaisa: See that I don’t turn you all into a pack of wolves, as my grandfather once did a proud wedding company. 03197
Bottom
03198
Top
Juhani: Här står jag fortfarande som den gamla Jukola-Jussi i mina egna byxor, och hoppas med Guds hjälp stå på samma vis också framdeles. Inte ramlar det något värre ur din trollkonst, gumstacka-re, än då du i förfjol spådde oss världens undergång och fick mången gumma att i onödan be gubben sin om förlåtelse för sin forna elakhet. Juhani: Here I still stand, the same old Juhani Jukola, in my own breeches, and so with God’s help I hope to stand from now onward too. Your witch’s tricks, poor woman, can do no more than they did two years ago when you foretold the end of the world and made many a wife beg her husband’s pardon for past scoldings without the slightest need. 03198
Bottom
03199
Top
Kajsa: Hör på vad jag nu spår. Kaisa: Hear what I prophesy now. 03199
Bottom
03200
Top
Eero: Du spår och önskar oss en varm bastu och dig själv att koppa oss i nacken. Eero: You prophesy and wish us a hot bath, with you yourself to bleed us in the neck. 03200
Bottom
03201
Top
Juhani: Men det är en dåraktig spådom och önskan. Visserligen tänker jag vid hemkomsten värma bastun och bada riktigt ljuvligt, men jag ämnar alls inte låta sprätta upp Adams-fracken i nacken på mig. Juhani: But that’s a vain prophecy and wish. True, I mean to heat the sauna when I come home and bathe right heartily, but I’m in no mind to have the Adam’s pelt opened at my neck. 03201
Bottom
03202
Top
Kajsa: Hör på, hör på! Din bastu skall fatta eld och likaså din stuga, och i jämmerligt skick skall du själv ströva i skogar, mossar och kärr, för att söka skydd för din frysande kropp. Ack! blodigt måste du dessutom slåss mot mänskor och skogens odjur för att sedan, flåsande som en döende hare, luta i busken ditt förbannade huvud. Hör detta och håll det i minnet. Kaisa: Listen, listen! Fire shall eat up your sauna and your dwelling too, and in wretched state shall you wander forth through forests, bogs and marches, seeking shelter for your perishing body. Ah! bloodily will you yet fight with men and the beasts of the forest, after which, puffing like a dying hare, you will lay down your accursed head in a bush. Hear me and remember. 03202
Bottom
03203
Top
Juhani: Drag åt helvetet... Juhani: To Hell... 03203
Bottom
03204
Top
Tuomas: Tig nu, tig! Tuomas: Shut up now, shut up ! 03204
Bottom
03205
Top
Simeoni: Du gudlösa, du förvildade! Simeoni: You godless man, bewitched! 03205
Bottom
03206
Top
Juhani: Drag åt det glödröda helvetet! Gå till klockarn och trolla honom en evinnerlig svinsjuka i halsen. Juhani: Go to red-hot Hell ! Go to the churchwarden and bewitch his throat with the everlasting mumps. 03206
Bottom
03207
Top
Eero: Så han sjunger som en gammal huggtands-galt i Mikkos klor. Eero: So that he’ll sing like an old long-tusked bair on Mikko’s hands. 03207
Bottom
03208
Top
Juhani: Ja! och till prosten, den skrymtande, skenheliga och rika flott- och korvprosten... Vad skall vi bestämma för honom? Säg det, Eero. Juhani: Ay, and go to the Vicar, to that hypocritical and rich, fat and greasy Vicar... What shall we order him? Say, Eero. 03208
Bottom
03209
Top
Eero: Att honom må vid tiondeförhören ske såsom fordom skedde tullsnoken vid Uleåborgs port; att han i sin säck må få en präktig kattpirog. Eero: May it happen to him at Bible meeting as it happened to the publican at Oulu’s gate; may a big cat-pie appear in his sack. 03209
Bottom
03210
Top
Juhani: Ja! en fiskpirog från Paldamo, ser du, vars innanmäte består av en katt, en hårig katt. Juhani: Ay, a Paltamo pasty, with a cat, a hairy, furry cat inside. 03210
Bottom
03211
Top
Eero: Och därav må han följande söndag göra en så ilsken och hetsig predikan, att den får hans ister-buk att spricka, spricka med ett enda brak. Eero: And let him make a sermon of it next Sunday so full of wrath and fury that his fatty stomach bursts of a sudden with a loud bang. 03211
Bottom
03212
Top
Juhani: Ja! och sedan må fanken ta honom på sin nacke och fara i väg med honom såsom djävulen brukar göra med präster. Juhani: Ay, and then may the Old ’Un take him up on his back and fly away with him as is the Devil’s way with parsons. 03212
Bottom
03213
Top
Eero: Till kamrat åt den rike mannen må han föra den myndiga och rika prosten. Eero: Let him carry off the rich and mighty Vicar for company to the rich man. 03213
Bottom
03214
Top
Juhani: Där var de hälsningar, som vi ber dig snällt framföra till både klockarn och prosten. Och i fall du uträttar allt detta så får du sedan trolla mig själv till varg om du vill, som du hotade. Juhani: There’s the greeting we bid you carry to the hymnleader and the Vicar. And if you do this, you can turn me into a wolf, if you like, as you have threatened. 03214
Bottom
03215
Top
Eero: Till en så glupsk varg, att han i ett tag slukar hela Rajamäki-regementet i käften sin. Eero: A wolf so fierce that it eats up the whole Rajamäki Regiment at one gulp. 03215
Bottom
03216
Top
Juhani: Ja! och hornsäcken till på köpet. Juhani: Ay! And the bag of horns into the bargain. 03216
Bottom
03217
Top
Eero: Och beckpåsen med som bakelse. Eero: And the pitch-sack for savoury. 03217
Bottom
03218
Top
Juhani: Just så, din hammarpojk! Juhani: Just so, you son of a hammer. 03218
Bottom
03219
Top
Kajsa: Bra, bra! prosten och klockarn skall få edra hälsningar, och den soppan får ni allt äta upp igen, ni förbannade bänglar! Låt dem smaka lite sten till avsked, Mikko, ge dem så skallen spricker. Kaisa: Good ! The Vicar and the churchwarden shall hear your message, and you’ll find this same soup in your bowls yet, you accursed! Send ’em a parting greeting with a stone, Mikko; split open their skulls. 03219
Bottom
03220
Top
Mikko: Se här finns ju en lämplig rullsten, just som på befallning. - Se där, ni Pelttaris bockar! - Marsch väg, Kajsa! Nu går vi. Mikko: Here’s a good pebble, as though made to order. Take that, you squinting goats! Quick march, Kaisa! Now we’re off. 03220
Bottom
03221
Top
Juhani: Har ni sett på jäkeln! Han slängde en sten, och det var närapå att den träffat mig i pannan. Juhani: The scoundrel! Threw a stone, and it was a near thing I didn’t get it on the head. 03221
Bottom
03222
Top
Eero: Vi skall skicka bollen tillbaka. Eero: Let’s send the ball back. 03222
Bottom
03223
Top
Juhani: Slunga den tillbaka åt gubben, så den dunsar i hatten. Juhani: Make the old fellow’s hat rattle! 03223
Bottom
03224
Top
Tuomas: Låt bli att kasta, pojke, om du vill spara ditt lusbo. Tuomas: Don’t throw, lad, if you would spare your head. 03224
Bottom
03225
Top
Aapo: Du ser väl, din skurk, att där finns barn. Aapo: Can’t you see, rascals, that there are children there? 03225
Bottom
03226
Top
Juhani: Håll igen stenen; de skuttar redan i väg så att heden dånar. Juhani: Hold your stone; they’re galloping off already so the heath thunders. 03226
Bottom
03227
Top
Simeoni: O, I vanartiga, ni kalmucker och hundno-singar! Inte ens en fredlig färdman får numera i fred gå förbi oss på vägen. O, I rövare! Simeoni: Oh you wicked wretches, you Calmucks and savages! Even a peaceful traveller can’t pass you in peace. Oh you bandits! 03227
Bottom
03228
Top
Juhani: Jag då, som inte skulle kröka ett hårstrå på dem ens? Men se när en karl är riktigt i farten och det strömmar vilda ryckar genom hans bussiga kropp, så - ja du vet det fuller väl, två dagar och nätter har gossen suttit i tornet. Men jag skickade allt granna hälsningar till klockarn för att lugna gallan min. Juhani: What, I, who wouldn’t hurt a hair of their heads? But look, when a man feels really angry and mighty spasms run through his bonny carcass, he — you know what. Two days and two nights this lad has been shut up in a tower. But I sent a grand greeting to the churchwarden to ease my mind a little. 03228
Bottom
03229
Top
Aapo: Och ännu galnare till prosten. De hälsningarna får vi ännu bittert ångra. Aapo: And still more foolish ones to the Vicar. We shall have cause to rue these greetings yet. 03229
Bottom
03230
Top
Juhani: Vårföre sörja, spolingar unga? Livet, den unga mannens levnad är just som den här ekande, brusande heden. Och där i nordost står ju Impivaaras karga berg och där i nordväst svallar kyrkbyns sjö och dessutom skymtar där också andra sjöar, där vid himlastranden som låge de evinnerligt fjärran. Kolis-tins tre sjöar skådar mitt öga där. Juhani: ”What do I care, a scapegrace so young.” Life, a young man’s life is just like this roaring, echoing heath. Yonder in the northeast Impivaara’s steep side shows, and yonder in the northwest the lake by the village gleams, and I can even see other lakes, there on the edge of the air as though in eternal distance. I can see the three lakes of Kolistin. 03230
Bottom
03231
Top
”Intet hjälper, intet hjälper
måste nu mig dränka;
jäntan fräser som en orm
och argsint är, kantänka.”
It can’t be helped, it can’t be helped,
I’ll jump into the lake;
My sweetheart is so mad today
And hisses like a snake.
03231
Bottom
03237
Top
På den där sjöns yta sitter ofta vår klockargubbe med ett metspö i näven. Ack! om han sutte stilla där nu och jag vore en vildsint vindpust, en ilsken orkan från sydost, så visste jag allt mot vad jag skulle rusa med brak och dån, och snart nog skulle klockarns eka slå kullerbytta. On the surface of that lake our old churchwarden often sits with a fishing-rod in his hand. Ah! if he only squatted there now and I were a fierce gust of wind, a raving squall from the southeast, I know well where I’d charge with a roar, and the churchwarden’s punt would soon be upset. 03237
Bottom
03238
Top
Simeoni: Vilket syndafullt önskemål! Simeoni: What a sinful wish! 03238
Bottom
03239
Top
Juhani: Det skulle jag göra, jag skulle vräka omkull ekan så att sjöns vatten kokade som välling. Juhani: It’s what I’d do; I’d upset the punt so that the water boiled around him like gruel. 03239
Bottom
03240
Top
Timo: En stek åt vargen hela mannen. Timo: To the wolves for their dinner, a man like him! 03240
Bottom
03241
Top
Juhani: I varggropen skulle jag störta honom och själv hovera mig på kanten. Juhani: I’d dash him into a wolf-pit and then walk blissfully round it. 03241
Bottom
03242
Top
Aapo: Räven, björnens fiende, narrade en gång nallestackarn i gropen. Högeligen skrattade han då och gick där uppe kring den gapande gropen, hånfullt språkande. Steg så upp på ryggen av en lo, som förde honom upp i en hög gran där i närheten. I sin glädje började räven sjunga och kalla till sig vindar från alla fyra riktningar; bad dem spela på granens kantele efter hans sång. Snart kom östan, västan och sunnan, och högt ekade och susade granen. Kom så också den kraftfulla nordan, störtade fram genom den skäggiga, mörka skogen, brusande och brakande. Då fylldes granen av ett väldigt leverne, darrade och böjde sig djupt, bröts äntligen av och ramlade mot gropen, i sitt fall och kastande räven från sin topp i björnens famn djupt i gropen. Aapo: Once the fox, bearing a grudge against the bear, tricked poor Bruin into a pit. And then he laughed heartily and walked round the gaping pit, talking mockingly. After that he got on to a wild-cat’s back, and the wild-cat took him up into a big spruce that grew close by. The fox then began to sing for joy and to call together the winds from the four quarters of the earth, commanding them to play the harp of the spruce to his song. Came the east, west and south winds, and the spruce roared and crackled loudly. Came the north wind, charging across the mossy, gloomy forests, humming loudly and crashing. Then the spruce stormed, quivered and bowed down deeply, until at last it broke and fell down over the pit, throwing as it fell the fox into the bear’s arms down in the pit. 03242
Bottom
03243
Top
Timo: Nå det var då fanken! Och sedan? Timo: The Devil! What then? 03243
Bottom
03244
Top
Juhani: Nog kan du gissa, hur det sedan gick. Björnen nappade förstås ordentligt tag i rävens skrov och skakade den så att tänderna skramlade, såsom klockarn gjorde med mig. - Men jag begriper Aapos mening. Han ville påminna mig om att den, som gräver grop åt andra, faller själv däri. Må så vara, men jag skulle dock gärna se klockarn i varggropen. Juhani: You can guess what happened then. I bet the bear grabbed the fox firmly by the scruff and shook him until his teeth rattled, like the kind churchwarden did me. But I understand what Aapo means. He wants to remind me that he who digs a pit for others can fall into it himself. That may be, but I’d like to see the churchwarden fall into a pit all the same. 03244
Bottom
03245
Top
Timo: Att se klockarn dimpa ned i gropen, se det skulle knappast mitt hjärta heller ha något emot. Men inte skulle jag ändå plåga gubbstackarn alltför länge i den unkna kammaren. Två timmar, två timmar blott. Och därmed nog om detta. Klockarn må leva i frid, utan att falla ens i mitt förnärmade hjärtas grop. Men en sak undrar jag på. Hur kan ni tro på sådant där slidder-sladder som nu det där om räven och björnen. Nej bröder! inte kan ju räven prata strunt ens, och ännu mindre kalla till sig världens vindar. Ni tror på sådant, men jag anser det vara rena lögnen. Timo: My heart wouldn’t be against seeing the churchwarden stumble into a pit either. But I wouldn’t torture the old beggar too long by keeping him in a stuffy hole. Two hours, only two hours. But enough. May he live in peace without even falling into the pit of my angry heart. Only one thing surprises me. How can you believe such rubbish about a fox and a bear. Why, brothers, a fox can’t even talk nonsense, let alone call logether all the four winds. You believe this, but I make it out a downright lie. 03245
Bottom
03246
Top
Juhani: Det vet man, att Timos huvud knappast är av de skarpaste här i världen. Juhani: We all know that Timo’s head is not one of the sharpest in this world. 03246
Bottom
03247
Top
Timo: Må så vara. Men med detta huvud färdas jag genom denna värld lika hedersamt som du eller någon annan, man eller kvinna. Timo: Maybe not. But with this head I walk through the world as honourably as you or anyone else, man or woman. 03247
Bottom
03248
Top
Aapo: Timo fattar inte innebörden. Aapo: Timo doesn’t understand a fable. 03248
Bottom
03249
Top
Juhani: Den pojkstackarn fattar den alls inte. Men låt mig förklara saken för dig. Historien om räven och björnen härstammar antagligen från de tider, då alla kreatur och till och med träden kunde tala, såsom det berättas i gamla testamentet; och det har jag hört av vår avlidna blinda morbror. Juhani: Not a bit does the poor boy understand it. But I will explain it to you. This matter between the bear and the fox happened, I guess, in those days when all the animals and even the trees could speak, as it says in the Old Testament; and this I heard from our old blind uncle. 03249
Bottom
03250
Top
Aapo: Inte tycks du heller fatta sagan och dess mening. Aapo: Even you do not understand a fable and its purpose. 03250
Bottom
03251
Top
Timo: Men ändå smädar grytan kitteln, för att den är sotig. Timo: And yet ”the kettle mocks the pot; black are the sides of both”. 03251
Bottom
03252
Top
Juhani: Kläcker du kvickheter, gubbe? Men tro mig, så tackar jag i alla fall Gud för det, att jag inte är lika enfaldig som du stackars Timo. Juhani: Are you trying to be clever, boy? Believe me, I thank God that I am not as stupid as you, poor Timo. 03252
Bottom
03253
Top
Timo: Må så vara; inte ser jag någon fara i det. Timo: What if you’re not; I see no harm in it. 03253
Bottom
03254
Top
Eero: Handla du, Timo, liksom publikanen fordom; slå dig bara för bröstet, och så får vi skåda, vem av er som marscherar hemåt som den bättre mannen. Eero: Do, Timo, as the publican once did; only smite your breast, and we’ll see which of you marches home the better man. 03254
Bottom
03255
Top
Juhani: Aj! kände sig också Eero-liten träffad, du som själv är en sådan publikan? Juhani: Ay, did it touch Little-Eero, publican himself? 03255
Bottom
03256
Top
Eero: Ja, Zakeus-liten fick en träff mitt i pricken, själva publikanernas huvudman. Eero: It touched the chief publican, that Little-Zacchaeus, on a sore spot. 03256
Bottom
03257
Top
Juhani: Jag struntar i dina Zakeusar och andra skråpukar, och går i stället vackert och lägger mig. Jag vill vända ryggen åt er och sova som en myrstack under drivan. - Men Gud hjälpe oss! vi har ju valt oss ett gruvligt ställe. Juhani: I give a fig for your jests, and lay me down to slumber sweet. I’ll turn my back on all of you and sleep like an ant’s nest under the snow. But God help us! this is an awful place we have settled in. 03257
Bottom
03258
Top
Aapo: Hur så? Aapo: How so ? 03258
Bottom
03259
Top
Juhani: Där står ju den där märkvärdiga, hemska stenen, som ekar så sorgligt när kyrkklockorna dånar. Och titta på dessa ögon, som oavlåtligt stirrar på oss där uppifrån. Jag blir rädd. Låt oss i Herrans namn gå härifrån! Juhani: Why, there lies that strange, terrifying rock that always answers so mournfully to the sound of the church bells. And look at those eyes in it that stare so unwinkingly at us. I’m scared! Let’s leave this spot in the Lord’s name. 03259
Bottom
03260
Top
Tuomas: Låt oss sitta i frid. Tuomas: Let’s sit here in peace. 03260
Bottom
03261
Top
Juhani: Men här är skogsrået oblitt och elakt. Juhani: But the forest-spirit is stern and angry here. 03261
Bottom
03262
Top
Aapo: Blott mot dem, som svär eller annars bär sig ogudaktigt åt. Akta dig därför för sådant. Men sägnen om bilderna där på stenens sida berättar om en händelse från forna tider. Aapo: Only towards those who swear or do other godless deeds. So take care. The tale of those images on the rock-side is a story of far-off days. 03262
Bottom
03263
Top
Lauri: Vill du berätta den för oss? Lauri: Will you tell us this tale? 03263
Bottom
03264
Top
Aapo: Men titta först noggrannare på den där stenen. Där ser ni liksom fyra gyllene, strålande punkter. De är tvenne älskandes väna ögon, en skön jungfrus och en ståtlig ynglings; och deras avbilder ser ni också tecknade i stenen. Titta på den, och kisa lite med ögonen. Där sitter de ömt omfamnande varandra. Men nedanför, vid de ungas fötter ligger hopsjunken och genomborrad av ett svärd en gammal kämpe. Aapo: Look carefully at the rock first. You’ll see there something that looks like four shining golden spots. These are the melting eyes of two lovefs, a fair maiden and a gallant youth; you’ll see their images engraved in the rock. Look at them, with your eyes half-shut. There they sit, entwined in the most loving embrace. Lower down, at the young people’s feet, is an old warrior, bowed down and pierced by a sword. 03264
Bottom
03265
Top
Timo: Precis som du säger. Timo: It’s just as you say. 03265
Bottom
03266
Top
Lauri: Något sådant tycker också jag mig skåda där. Men berätta historien. Lauri: I too believe I can see something of the sort there. But go on with the tale. 03266
Bottom
03267
Top
Följande sägen berättade Aapo dem. And Aapo told them this tale: 03267
Bottom
03268
Top
Förr stod här i närheten ett ståtligt slott, och herren till detta slott var en rik och mäktig man. Han hade en styvdotter, moderlös, men ljuvlig och fager som morgonen. En yngling älskade jungfrun, men såväl ynglingen som jungfrun hatades av slottsherren, i vars hjärta det aldrig fanns plats för kärlek. Men jungfrun älskade också den ädle ynglingen; och de träffade ofta varandra på denna ekande hed, och just vid foten av denna sten hade de sin mötesplats. Men fadern fick vetskap om de ungas hemliga förbund, och lät en gång jungfruns öron höra en fruktansvärd ed. ”Min dotter”, sade han, ”se till att jag icke överraskar er omfamnande varandra i skogarnas mörker. Vet, att mitt svärd då strax sammanviger er till en blodig död. Det lovar och svär jag heligt.” Så yttrade lian, och jungfrun förskräcktes efter att ha hört eden. Men hon glömde dock ej sin hjärtevän, utan allt häftigare stegrades hennes kärlek. A grand castle once stood hereabouts, and the lord of this castle was a rich and mighty man. He had a step-daughter, a motherless girl, sweet and fair as the morn. A youth loved the maiden, but the castle’s terrible master, in whose heart love had never found room, hated both the youth and the maiden. The girl too loved the noble youth, and they would often meet on this echoing heath. And it was just the foot of this rock that was their trysting-place. But the father found out the young people’s secret and once uttered a fearful vow in the maiden’s ear. ”Daughter,” he said, ”see that I don’t catch you two embracing in the forest’s night. Know that my sword will then be swift to wed you in bloody death. This I promise and swear by all that is holy.” This he said, and fear gripped the maiden as she heard the vow. Nevertheless, she forgot not the friend of her heart, and the flame of her love only burned the brighter. 03268
Bottom
03269
Top
Det var en lugn natt; en aning uppstod i jungfruns bröst, att ynglingen vandrade på heden, väntande på sin käresta. Slutligen, när hon trodde att alla i slottet redan vilade i sin djupaste sömn, begav hon sig, svept i sin vida, fina duk, på sin älskogsfärd, smög ut som en skugga, försvann snart i skogens sköte, och en gång fladdrade hennes blåa duk till i den daggiga lövskogen. Men i slottet sov ändå icke alla, utan vid fönstret stod självaste slottsherren, spejande efter jungfrun, som lik en nattlig ande försvann sin väg. Då omgjordade han sig med sitt svärd, ryckte till sig ett spjut och skyndade ut, försvann i skogen i jungfruns spår. Ett blodtörstigt odjur förföljde så ett mildögt lamm. It was a calm summer night. In the maiden’s breast a feeling awoke that the youth was pacing the heath, awaiting his own true love. So at last, when she believed everyone in the castle was asleep, she set forth, wrapped in a big, finely-woven shawl; set forth on her love-adventure, and creeping out like a shadow, was soon lost to view in the forest, and a blue shawl flickered once in a dewy thicket. But everyone in the castle was not asleep; there behind a window stood the master of the castle himself, spying on the maiden, who like a ghost of night faded from his view. Whereupon he girt on his sword, seized a spear, and hastening after the maiden was also soon lost to sight among the trees, a bloodthirsty beast hunting a meek-eyed lamb. 03269
Bottom
03270
Top
Men upp till heden skyndade den flämtande flickan och mötte där sin vän, vid den gråa stenens fot. Där stod de, kärligt famnande varandra, viskande kärlekens språk i en säll stund. De stod inte längre här på jordens yta, men deras själar vandrade på himlens blomsterängder. - Så förflöt några ögonblick, och då störtade slottets förfärliga herre fram, stötte sitt vassa spjut i jungfruns vänstra sida, så att dess spets trängde ut genom ynglingens högra sida, och så förenade han dem i döden. De sjönk ned mot stenen, och som en enda flod rann deras blod ned på heden, färgande ljungblommornas kinder röda. Där, förenade av ett stålfäste, satt de på stentronen, stumma, men fortfarande kärligt famnande varandra. Och ljuvligt, som fyra gyllene stjärnor strålade deras ögon mot slottets myndiga husbonde, som häpnande beskådade den underbara, lugna bilden i dödens käftar. Plötsligt utbröt ett åskväder, himlen blixtrade och dånade, men i blixtarnas blåa blänk strålade lycksaligt de ungas ögon, såsom fyra ljus i himlens sal, i den helga luften lyser. Detta betraktade mördaren, när himlens vrede rasade öve' och runtom honom. Starkt talade till hans själ de ungas ljuvligt slocknande ögon, deras som en fors rinnande blod, talte ock den dånande himlen. Hans sinne rördes, rördes för första gången, när han, med en kall och svart ånger i hjärtat, betraktade de döendes underbara ögon, som allt fortfarande lyste småleende mot honom. Hans hjärta förskräcktes och darrade, när blixtarna flammade och rymden dånade, och från alla håll rusade mot honom skräckens andar. En gränslös förtvivlan grep hans själ. Up towards the heath hurried the panting maiden and there met her friend, at the grey rock’s base. There they stood, lovingly embracing each other and whispering the language of love in a rapturous hour. They stood no longer on the face of this earth; their spirits wandered in Heaven’s flowery meadows. So passed a few short moments; then all of a sudden the terrible lord dashed forth and thrust his sharp spear in the maiden’s left side with such force that its point came out of the young man’s right, thus joining them together in death. They drooped towards the rock, and their blood gushed forth in a single stream, dyeing the cheeks of the heather-blossoms. There, united in bonds of steel, they sat on their rocky throne, silent, yet all the time lovingly embracing each other. And ravishingly, like four golden stars, their eyes shone upon the castle’s mighty master, who looked in wonder upon this strange calm picture in the very jaws of death. Suddenly a thunderstorm arose, the heavens flashed and rumbled, but in the lightning’s bluish glare the young people’s eyes still shone blissfully, as four candles might burn in the holy air of Heaven. Upon all this the murderer looked while the wrath on high raged around and above him. Powerfully the beautifully fading eyes of the lovers spoke to his soul, equally powerfully the foaming torrent of their blood and the crashing sky. And for the first time his mind was moved, as with cold and black regret in his heart he gazed upon the wondrous eyes of the dying, which smiled without cease at him. His heart knew fear and he trembled as the lightning flashed and eternity thundered, and spirits of terror assailed him from every side. A boundless fury overcame his soul. 03270
Bottom
03271
Top
Ännu en gång såg han på de unga, men de blickade ständigt med samma skimrande ögon, fastän redan slocknande, mot honom. Då slog han sina armar i kors över bröstet och började med stelnad blick stirra mot öster, och så stod han länge stum i den dystra natten. Men slutligen spände han plötsligt högt sitt bröst och gav till ett långt rop, ett långt och skrämmande hårt rop, som dånande rullade runt nejden. Så stod han åter stum en stund, under vilken han skarpt och länge lyssnade, tills det sista ekot av hans rop hade lagt sig till ro vid den bortersta kullens barm. Och när detta skett, ropade han åter förskräckligt, alltjämt stirrande mot öster, och länge vältrade sig ekot över nejderna, och han lyssnade skarpt till dess lopp från berg till berg. Men slutligen dog det fjärran, skälvande ljudet, blixten vilade, och de ungas strålande ögon hade slocknat; blott ett tungt regn suckade i skogen. Då, som plötsligt vaknande ur drömmen, ryckte slottsherren sitt svärd ur skidan, genomborrade sitt bröst och stupade vid de ungas fötter. Och än en gång blixtrade himlen till, blixtrade och dånade; men snart rådde åter tystnaden överallt. Once more he looked upon the youthful lovers: and still the same shining eyes, though dimmer now, looked smiling back at him. Then, folding his arms across his breast, he began, with frozen glance, staring eastward; and thus he stood for long, dumb in the gloomy night. But at last and suddenly his bosom swelled and he shouted a long shout, long and terrifically loud, a shout that echoed roaring through the neighbourhood. Then for a space he was silent again, listening carefully, until the last echo of his cry had sunk into the bosom of the farthest hill. And when this had come to pass, he shouted terrifically again, still staring towards the east, and the forest heard the echoes for long, while he closely followed their passage from hill to hill. But at last the distant trembling voice died down, the lightning rested, and the shining eyes were extinguished; and only a heavy rain sighed in the forest. Then suddenly, as though waking from a dream, the castle’s master snatched the sword from his scabbard, pierced his breast with it, and fell at the lovers’ feet. And once more the heavens flashed, flashed and thundered; but silence soon reigned everywhere again. 03271
Bottom
03272
Top
Morgonen kom, och på heden fann man de döda vid den gråa stenens fot; man bar dem bort och redde dem ett viloläger bredvid varandra i graven. Men i stenen såg man hädanefter deras avbilder; och man såg där de tvenne unga, famnande varandra, och under dem på sina knän en sträng, skäggig kämpe. Och fyra underbara nitar, som fyra gyllene stjärnor, strålar i stenens sida både dag och natt, erinrande om de älskandes ljuvligt slocknande ögon. Och åskans vigg, berättar sägnen, tecknade, när den flammade, dessa bilder i stenen. Och såsom på denna avbildning, så sitter ynglingen och jungfrun på himlens troner; och liksom kämpen där krälar, så gör den forna slottsherren det i glödande luft på pinobädden. Och när tornets klockor klämtar, spetsar han alltid noga sina öron, lyssnande efter stenens eko; men lika sorgmodig är alltjämt klangen. En gång skall dock stenen giva ifrån sig ett underbart milt och fröjdefullt ljud, och då har stunden för hans försoning och frälsning randats, men nära är då också hela världens stund. Därför lyss också folket alltid med en särskild ängslan på stenens eko, när klockorna klämtar. De såge gärna att mannens försoningsdag skulle randas, men minns med förskräckelse världens domedag. Morning came, and the dead were found on the heath at the foot of a grey rock; they were borne away and room was made for them side by side in the same grave. But afterwards their images were seen in the rock; one saw a youth and a maiden, embracing each other, and under them, on his knees, a grim, bearded warrior. And four marvellous studs, like four golden stars, shone in the rock by night and by day, reminding men of the rapture in the fainting eyes of the lovers. And it was a thunderbolt, so runs the tale, that carved these images in the rock in its flight. And as in this picture, the youth and maiden sit in happiness on a throne on high; and as the warrior is seen cowering there, so must he cower on a bed of punishment in parching air. Whenever the church bells ring, he bends his ear carefully to catch the sound, listening to the echo given out by the rock; but up to now its sound has been mournful. Once, however, a wondrously gentle and joyous sound will issue from the rock, and then the hour of the man’s atonement and forgiveness will have come, but the Day of all the world will also then be near. And that’s why people always listen with such unrest to the echo from this rock when the church-bells ring. Gladly would they welcome the dawn of the man’s day of release, but remember with terror that the end of the world will then have come. 03272
Bottom
03273
Top
Detta var den sägen, som Aapo berättade sina bröder på Sonnimäkis hed. This was the tale Aapo told his brothers on Sonnimäki Heath. 03273
Bottom
03274
Top
Timo: Men nog får gubben svettas. Ända till domedag! Håhå! Timo: The old boy has to sweat. Right to the Day of Judgment! Oho! 03274
Bottom
03275
Top
Simeoni: Din drunimel, akta att inte domedagsba-sunen skallar just i denna stund. Simeoni: You dolt, see that the trumpet of judgment doesn’t bray this very minute. 03275
Bottom
03276
Top
Eero: Inte behöver man ängslas för världens slut, så länge det finns hedningar här på jorden. Nå Gud nåde! här finns ju sju stycken förvildade hedningar mitt i kristenhetens sköte. Men inte så ont, att det inte för något gott med sig. Vi är ju världens pelare vi. Eero: No fear of the world ending so long as there are heathens on the face of the earth. Why, God ha’ mercy! here are seven benighted heathens right in the midst of Christendom. It’s an ill wind that blows nobody any good. We are pillars of this world, we are. 03276
Bottom
03277
Top
Juhani: Att du vore världens pelare? Sex tum lång. Juhani: You a pillar of the world? Six-inch! 03277
Bottom
03278
Top
Simeoni: Du darrar allt, Eero, darrar som självaste fan, när den dagen nalkas, som du hånar. Simeoni: You’ll tremble, Eero, tremble like the Devil, when the day approaches which you now mock. 03278
Bottom
03279
Top
Timo: Det gör han icke, det går jag i god för. Åhhå! då råder allt oväsen och villervalla. Två villervallor har redan funnits, den tredje fattas ännu; och då sker det stora salighetsundret; då skall världen förvandlas till aska och stoft som en torr näversko. Då råmar boskapen på sveden och svinen kvinkar gräsligt på stigen, om nämligen denna undergång sker sommartid, men sker den på vintern, så bråkar och råmar boskapen i lagården och svinstackarna på bosset i stian. Då är det ljud i skällan, pojkar. Åhhå! Två villervallor har varit, den tredje fattas än, såsom blinda morbror sade. Timo: That he won’t, I’ll stand for that. Oho! there’ll be a din and rumpus then. There’s been two big upheavals, the third is still to come. And then the great sign of bliss will appear; then the world’ll fall to dust and ashes like an old birch-bark slipper. Then the cattle in the clearings will bellow and the pigs squeak fearfully in the lanes, that is, if this ruin comes upon us in summer-time; but if it comes in winter, then the cattle will go mad and bellow in the sheds and the poor pigs squeal in their styes. There’ll be a row then, boys. Oho! Two upheavals have been, the third is still to come, as our blind uncle said. 03279
Bottom
03280
Top
Simeoni: Ja, ja, låt oss inte glömma den dagen. Simeoni: Ay, ay, let us remember that day. 03280
Bottom
03281
Top
Juhani: Tig nu, bröder, Gubevars! ni vänder ju ens hjärta helt upp och ned. Låt oss sova, låt oss sova! Juhani: Shut up, will you, brothers. God preserve us! You quite turn a man’s heart inside-out with such talk. Let’s go to sleep, let’s go to sleep. 03281
Bottom
03282
Top
Så språkade de, men samtalet avtynade så småningom och sömnen böjde nedåt den ena efter den andra. Sist av dem satt Simeoni och vakade, lutande sig mot granens barkiga rot. Han satt och grubblade ihärdigt över dessa världens yttersta tider och domens stora dag. Och röda, fuktiga, milda brann hans ögon, men hans sträva kinders bruna rodnad lyste långt. Slutligen somnade också han; och så drömde de alla sött kring lägerelden, som flammade ännu en slund, men småningom falnade och slocknade. So they conversed, but at last their conversation died down, and sleep overcame them, one after the other. Simeoni was the last to sit awake, leaning against the bulging root of a pine. He sat and pondered gravely over those final moments of the world and the great Day of Judgment. His eyes burned with a reddish, moist, mild fire, while the ruddy flush of his coarse cheek shone afar. But at last he too slept. And so they all lay sleeping beside their camp-fire, which blazed for a while, then sank gradually and was extinguished. 03282
Bottom
03283
Top
Dagen skymde och skymningen tätnade till natt; luften var varm och tryckande; det blixtrade då och då på den nordostliga himlasidan, emedan ett häftigt åskväder var i antågan. Med örnens fart närmade det sig kyrkbyn, kastade eld ur sitt sköte och antände plötsligt prostgårdens ria, som, fylld med torr halm, snart var ett enda eldhav. Klockorna började klämta och det blev rörelse i byn, från alla håll skyndade folk till den vildsinta branden, en flod av män och kvinnor, men fåfängt. Fruktansvärt slog lågorna upp från rian, och himlafästet färgades blodrött. Men ovädret störtade nu mot Sonnimäki, där bröderna låg djupt insomnade; och heden ekade av deras snarkningar. Nu väcker dem med ens en förfärlig skräll och de blir värre skrämda än någonsin förr i sitt liv. Deras drömförvirrade sinne förskräckes, när minnet av den dystra sägnen, beskrivningarna av världens ändalykt, strax rinner dem i hågen medan naturmakterna rasar kring dem i den hemska natten. Och det som ljus är i denna natt, är åskmolnets blixtar och det dystra återskenet från den böljande branden i byn. - Nu flammade det till och i samma ögonblick följde en väldig skräll som strax väckte bröderna. Med ljudliga rop och skrik sprang de samtidigt upp från marken, och med håret på ända som susande säv, och ögonen som ringar i skallen, stirrade de på varandra några ögonblick. The day declined and twilight deepened into night. The air was muggy and hot; an occasional flash lit up the northeast as an angry thunderstorm climbed up the sky. With the speed of an eagle it drew near to the village, casting down fire from its womb, until it suddenly set ablaze the Vicar’s barn, which, being full of dry straw, soon burst into mighty flames. The bells began to clamour and the village awoke into activity; people hurried from all directions to the raging fire, a stream of men and women, but in vain. Luridly the barn blazed, and blood-red shone the bowl of the sky. But the storm now hastened on towards Sonnimäki, where the brothers slept sweetly, the heath resounding with their snores. A terrible crash is now to awaken them in a terror greater than any they have known in their lives. Their dream-delirious minds will stand aghast as, with all nature raging around them in the cheerless night, the gloomy tale and the accounts of the end of the world recur to them. And all the light they will see in the night will be the flashing of thunderclouds and the reflection of the fire billowing in the village. The flash came, and on its heels followed a burst of thunder so loud that it instantly woke up the sleeping brothers. Shouting loudly in shrill voices, they sprang up from the ground as one man, and with the hair upright on their heads like rustling reeds and their eyes like rings in their heads, stared at each other for a moment or two. 03283
Bottom
03284
Top
Simeoni: Domedagen! Simeoni: The Day of Judgment! 03284
Bottom
03285
Top
Juhani: Var är vi, var är vi? Juhani: Where are we, where are we? 03285
Bottom
03286
Top
Simeoni: Bär det nu i väg? Simeoni: Are we going already? 03286
Bottom
03287
Top
Juhani: Hjälp oss, nåd! Juhani: Save us, mercy! 03287
Bottom
03288
Top
Aapo: Förfärligt, förfärligt! Aapo: Terrible, terrible! 03288
Bottom
03289
Top
Tuomas: Ja, förfärligt är det. Tuomas: Indeed terrible. 03289
Bottom
03290
Top
Timo: Herren bevare oss pojkstackare! Timo: The Lord preserve us poor lads ! 03290
Bottom
03291
Top
Simeoni: Klockorna klämtar redan! Simeoni: How the bells are ringing! 03291
Bottom
03292
Top
Juhani: Och stenen klingar och dansar! Hi, ha! Juhani: And the rock jangles and dances! Hii! Ha! 03292
Bottom
03293
Top
Simeoni: ”Himlens klockor klämtar!” Simeoni: ”The bells of Heaven are ringing!” 03293
Bottom
03294
Top
Juhani: ”Och mina krafter tryter!” Juhani: ”And strength forsakes my limbs!” 03294
Bottom
03295
Top
Simeoni: Och bär det då i väg så här? Simeoni: Is this how we go? 03295
Bottom
03296
Top
Juhani: Hjälp oss, barmhärtighet och nåd! Juhani: Help us, Mild and Merciful ! 03296
Bottom
03297
Top
Aapo: Vilken fasa! Aapo: Oh terror! 03297
Bottom
03298
Top
Juhani: Tuomas, Tuomas, hugg tag där i mitt rockskört! Hi, ha! Juhani: Tuomas, Tuomas, grab hold of the tail of my coat. Hii! Ha! 03298
Bottom
03299
Top
Simeoni: Hi, ha! Nu bär det i väg, i väg! Simeoni: Hii! Haa! Now we’re off, we’re off! 03299
Bottom
03300
Top
Juhani: Tuomas, min broder i Kristus! Juhani: Tuomas, my brother in Christ! 03300
Bottom
03301
Top
Tuomas: Här är jag; vad vill du? Tuomas: Here I am. What do you want? 03301
Bottom
03302
Top
Juhani: Läs en bön! Juhani: Pray! 03302
Bottom
03303
Top
Tuomas: Ja, den som det kunde. Tuomas: Ay, try to pray now. 03303
Bottom
03304
Top
Juhani: Läs du, Timo, om du kan! Juhani: Pray, Timo, if you can! 03304
Bottom
03305
Top
Timo: Jag skall försöka. Timo: I’ll try. 03305
Bottom
03306
Top
Juhani: Gör det nu strax! Juhani: Do it soon ! 03306
Bottom
03307
Top
Timo: O Herre, stora sorg, o Betlehems nådetron! Timo: O Lord, O sorrow great, O merciful throne of Bethlehem! 03307
Bottom
03308
Top
Juhani: Vad säger Lauri? Juhani: What does Lauri say? 03308
Bottom
03309
Top
Lauri: Inte vet jag vad jag skall säga i detta elände. Lauri: I don’t know what to say in this misery. 03309
Bottom
03310
Top
Juhani: Elände, ändlöst elände! Men jag tror dock, att slutet inte kommer just nu. Juhani: Ay, misery, bottomless misery! But I’m beginning to think the end is not just yet. 03310
Bottom
03311
Top
Simeoni: O om man gåve oss nådatid blott en enda dag! Simeoni: Oh if we were granted even a single day! 03311
Bottom
03312
Top
Juhani: Eller en vecka, en dyrbar vecka! - Men vad skall vi tänka om den förfärande elden och klockornas virriga ekon? Juhani: Or a week, a precious week ! But what are to make of this ghastly light and the clatter of bells ! 03312
Bottom
03313
Top
Aapo: Det är ju eldsvåda i byn, go’ vänner. Aapo: There’s a fire in the village, good people. 03313
Bottom
03314
Top
Juhani: Ja, Aapo, och larmkiockan klämtar. Juhani: Ay, Aapo, and that’s the warning bell ringing. 03314
Bottom
03315
Top
Eero: Prästgårdens ria brinner. Eero: The Vicar’s barn’s afire. 03315
Bottom
03316
Top
Juhani: Tusen rior må brinna bara denna värld består och vi dess sju syndiga barn. Gud hjälpe! Hela min kropp simmar ju i en flod av kallsvett. Juhani: A thousand barns can burn down so long as this maggotty world still stands and we seven of its sinful children on it. Lord help us! My whole body’s swimming in a stream of cold sweat. 03316
Bottom
03317
Top
Timo: Det är inte utan att också mina byxor darrar. Timo: I won’t say my own trousers aren’t shaking. 03317
Bottom
03318
Top
Juhani: En stund utan like! Juhani: A matchless moment! 03318
Bottom
03319
Top
Simeoni: Så straffar oss Gud för våra synders skull. Simeoni: So God punishes us for our sins. 03319
Bottom
03320
Top
Juhani: Så är det! Varför sjöng vi den där leda sången om Rajamäki-regementet? Juhani: True! Why did we sing that nasty song about the Rajamäki Regiment? 03320
Bottom
03321
Top
Siemoni: Ni skymfade skamlöst Mikko och Kajsa! Simeoni: You mocked shamelessly at Mikko and Kaisa. 03321
Bottom
03322
Top
Juhani: Det gjorde vi. Men Gud välsigne dem! Han må välsigna oss alla, alla, klockarn med! Juhani: Why say it! But God bless them! God bless us all, every one, even the churchwarden. 03322
Bottom
03323
Top
Simeoni: Den bönen är tacknämlig för himlen. Simeoni: That prayer found favour in Heaven. 03323
Bottom
03324
Top
Juhani: Låt oss lämna detta gruvliga ställe. Där ser man ju elden flamma som förtappelsens ugn, och där glöder i stenens sida också dessa ögon så bedrövligt mot oss. Tro mig, det var Aapos berättelse om dessa kattögon som åstadkom denna darrning i våra ryggkotor. Men låt oss ta till schappen, och ingen av oss må glömma sin påse och abc-bok. Bort, bröder! Vi marscherar till Tammisto där Kyösti bor, till Kyösti med Herrans hjälp, och därifrån i morgon hemåt, om vi lever. Låt oss gå nu! Juhani: Let’s leave this dreadful place. The fire shows here like the fiery furnace of the damned, and there those eyes shine so mournfully at us from the rock-side. Know that it was Aapo’s tale of those cat’s-eyes that caused this shaking in our backbones. Let’s be off, and don’t any of you forget your bags and a-b-c books. Away, brothers! Let’s march to Tammisto to see Kyösti; to Kyösti’s with God’s help, and then home tomorrow, if we’re still alive. Come. 03324
Bottom
03325
Top
Lauri: Men snart har vi ett jädrans regn i nacken på oss och blir våta som råttor. Lauri: We’ll soon have the rain pouring down our necks and will be wet as rats. 03325
Bottom
03326
Top
Juhani: Må vara, må vara! Vi fick ju ännu nåd. Låt oss gå nu! Juhani: Let it rain, let it rain! We were still spared. Come on now! 03326
Bottom
03327
Top
De skyndade bort, hastigt traskande i hälarna på varandra, hamnade snart på den sandiga vägen och styrde kosan mot Tammisto gård. I blixtskenet och dundret, som vältrade sig åt flera håll under fästet, gick de en stund, tills ett störtregn började skölja dem. Då ökade de sin gång till språng och närmade sig ”Kulomäkis gran” som, berömd för sin höjd och yvighet, stod tätt invid vägen bjudande skydd åt mången vandrare i regnet. Vid dess fot satt bröderna medan regnskuren föll och brusade i den väldiga granen; men när luften lättade, fortsatte de åter sin färd. Naturen lugnade sig, vinden stillnade, molnen flydde, och blek steg månen upp över skogens toppar. Utan brådska och bekymmer traskade bröderna framåt på den plaskande vägen. In single file they hurried off and soon came to a sandy road, where they turned off towards Tammisto Farm. To the flashing of fire and the roll of thunder they marched on for a while, until a drenching rain poured down. At that they increased their pace to a run until they arrived at the ”Kulo-mäki spruce”, a tree famous for its height and the denseness of its branches, which stood by the roadside, a shelter for many a wanderer in the rain. At the foot of this spruce the brothers sat until the rain abated, and the great spruce roared above them. And when the weather cleared, they continued their journey. And nature calmed down again, the wind died, the clouds fled and the moon rose palely out of the tree-tops. Leisurely and without a care the brothers then strode along the splashing road. 03327
Bottom
03328
Top
Tuomas: Ofta har jag funderat på vad åskan egentligen är, det där blixtrandet och dundret. Tuomas: I’ve often wondered where the thunder comes from and what it can be, those flashes and that noise. 03328
Bottom
03329
Top
Aapo: Vår blinda morbror sade att detta uppror på himmelen kom sig därav, att mellan molnklimparna samlats torr sand, som vindvirvlarna lyft upp i luften. Aapo: Our blind uncle told us this mutiny in the heavens comes when dry sand gets borne by the wind between masses of cloud. 03329
Bottom
03330
Top
Tuomas: Hur månne det nu är med den saken? Tuomas: Would it be that? 03330
Bottom
03331
Top
Juhani: Men som barn inbillar man sig ett och annat. Vad tänkte jag månne som en liten pojkstrunt om åskan? Jo, ser du, det var ju Gud, som då åkte och kuskade på himlens gator, och det slog eld ur den steniga vägen och hjulets järnsko. Heheh! Barnet tänker som det orkar. Juhani: A child’s mind can fancy anything. How was it I, a little brat in my shift, pictured the thunder? It was God driving rattling along the streets of Heaven, and fire flashed from the stony road and the iron rim of his wheels. Ha-ha! A child has a child’s mind. 03331
Bottom
03332
Top
Timo: Och jag då? I samma riktning funderade också jag, när jag som en sådan där liten baddare till tummeliten tassade på stigen mens åskan knallade, trippade, trippade med en liten skjortslarva på mig. Gud vältar sin åker, tänkte jag, vältar och klämmer riktigt duktigt till med sin tjurlemspiska, och av rappen blixtrar sedan den ståtliga valackens trinda lår, liksom vi ser länderna på en praktfull häst kasta gnistor, när vi stryker över dem. Ja, sådana var dessa tankar. Timo: What about me ! I too imagined something of the sort when as a tiny imp I toddled along the lane while the thunder rumbled, toddled there clad in a tiny ragged shirt. God’s ploughing his field, think I, and cracking his ox-tail whip, and each swipe makes the round flanks of his fat bay strike sparks, as we see the sparks fly from a horse’s withers when we wipe it down. Ay, what ideas. 03332
Bottom
03333
Top
Simeoni: Som barn tänkte jag och tänker fortfarande: himlens blixt och dunder skall uppenbara Guds vrede för de syndiga på jorden; för mänskornas synder är stora, otaliga som sandkornen i havet. Simeoni: I thought as a child and still think: the heaven’s flash and thunder proclaim God’s wrath at the sinners on earth; for the sins of men are great, countless as the sands of the sea. 03333
Bottom
03334
Top
Juhani: Visst syndas det här, det kan inte förnekas, men nog kokas syndare också här riktigt i salt och peppar. Gossen min, håll i minnet vår skolfärd och vad vi rönte under den. Klockarn klöste och luggade ju oss som en hök; det känner jag än och skär mina länder, gosse. Juhani: Sins are committed down here, that can’t be denied, but a sinner is well boiled down here too in salt and pepper. Think, my boy, of our trip to school and what we had to bear there. The churchwarden clawed and shook us like a hawk; I feel it yet and grind my teeth, my boy. 03334
Bottom
03335
Top
Men den nattliga färden fortsattes och bröderna närmade sig Tammisto gård, i vilken de trygga steg in, och Kyösti redde dem präktiga bäddar. Denne Kyösti, en karl stadig som en timmerstock, var gårdens enda son, men ville aldrig taga hand om hus-bondskapet utan önskade alltid leva enligt sin egen håg, för sig själv. En gång hade han också likt en besatt vandrat från by till by, predikande och skrikande; och i detta tillstånd hade, berättas det, hans funderingar om religiösa ting fört honom. Och när han slutligen klarnat upp från detta, var han annars densamma som förr, men han skrattade aldrig mer. Och det förunderliga skedde också, att han hädanefter i Jukolas bröder såg sina bästa vänner, fastän han tidigare knappast ens känt dem. In till denna man steg nu bröderna för att söka sig nattkvarter. Soon the sandy road ended and Tammisto Farm drew near, and the brothers gravely entered and were given comfortable beds by Kyösti. This Kyösti, a man sturdy as an oak, was the only son of the house, but had never cared to take over the management of the farm, preferring always to keep himself to himself, to follow his own bent. At one time he had wandered as in a fever through the villages, preaching and shouting; and it was said that much thinking about religion had brought him to this pass. And when at last he recovered from this state, he was otherwise the same as before, but he never smiled again. And one curious thing came to pass, that ever afterwards he regarded the Jukola brothers as his best friends, though he had hardly known them before. This was the man with whom the brothers sought shelter for the night. 03335
Bottom

kapitel 04 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
04001
Top
Följande dag närmade sig Jukolaborna åter sitt hem, traskande i rad efter varandra. Men jämmerligt var deras utseende: deras kläder illa rivna, deras ansikten brokiga av blånader och sår. Juhani, som stegade främst, hade fått sitt vänstra öga nästan igenmurat, Aapos läppar var särdeles svullna, ur Timos panna hade skjutit fram ett väldigt horn, och haltande lin-kade Simeoni efter de andra. Alla hade fått sina huvuden illa sargade; och en hade svept omkring det sin tömda matpåse, en annan åter ryckt trasor ur jackan för sina sår. I detta skick återvände de från sin skolfärd, och mot dem ilade deras hundar Killi och Kiiski, muntert glammande. Men bröderna orkade föga återgälda de vänskapsbevis de fick av sina trogna väktare. The following day, the Jukolas approached their home, stepping out one behind the other. But woebegone was their appearance: their garments hung in shreds and their faces were mottled with bruises and wounds. Juhani, who led the way, had his left eye almost closed up, Aapo’s lips were badly swollen, a mighty bump protruded from Timo’s forehead, and Simeoni, limping, brought up the rear. Their heads had been thoroughly pummelled and were now wrapped round with empty food-bags or with strips of rag torn from a coat. In such condition they returned from their trip to school. The dogs, Killi and Kiiski, rushed forth to meet them, leaping with joy; but the brothers had little strength left to respond to the caresses of their faithful house-guards. 04001
Bottom
04002
Top
Men vem hade behandlat dem så illa? Vem hade på detta vis kunnat stuka Jukolas starka bröder? Jo, det var Toukolabornas hämdevärv. När de hade hört, att Jukolaborna tog sig en rast i Tammisto, slöt de sig samman tjugo man starka och gömde sig i buskarna vid vägkanten för att vänta på sina ovänner. Där nuckade de länge och vaktade, med bastanta vapen i nävarna. Men slutligen, när skolmannen närmade sig, rusade de sammansvurna på dem med rykande fart, från vägens bägge sidor anföll de, och det uppstod en gruvlig lek med gärdsgårdstörar, i vilken bröderna illa tilltygades. Men utan men klarade inte heller Toukolaborna slagsmålet, ty mången av dem kände den svindlande verkan av brödernas nävar. Tvenne av dem bars avsvimmade hem: Kuninkala-Eenokki och Kissala-Aapeli. Och då blänkte Aapelis skalle fram från nacken ända till pannan, sken som bottnen på en tennkanna. Juhanis näve hade uträttat detta hårdhänta röjningsarbete. Who then had used them so cruelly? Who had succeeded so well in crushing the doughty Jukola brothers? Who else but the men of Toukola, whose revenge it was. Having heard that the brothers were at Tammisto, they had banded themselves together, twenty men strong, and hidden in the bushes by the wayside to await their enemies. There, with stout staves in their hands, they had dozed and bided their time. Then, as the school-goers drew near, the villagers fell swiftly upon them, charging from both sides of the road, and a terrific cudgelling began in which the brothers were badly beaten. But neither did the Toukola men escape whole-skinned from the affray; many of them turned faint on acquaintance with the brothers ’ fists. And two were borne swooning to their homes: Kuninkala’s Eenokki and Kissala’s Aapeli. And on this occasion Aapeli’s skull shone bare from neck to brow, shone like the bottom of a pewter mug. The hand of Juhani had done its fell work. 04002
Bottom
04003
Top
Men sist och slutligen satt dock bröderna i hemmets vida stuga, trötta på alla vis. At last, however, the brothers sat in the large living-room of their home, terribly tired. 04003
Bottom
04004
Top
Juhani: Vem är i tur att elda bastun? Juhani: Whose turn is it to heat the sauna? 04004
Bottom
04005
Top
Timo: Det är nog jag. Timo: It’ll be mine now. 04005
Bottom
04006
Top
Juhani: Elda den så att rösena brakar. Juhani: Then heat it till the oven rattles. 04006
Bottom
04007
Top
Timo: Skall göra mitt bästa. Timo: I’ll try my best. 04007
Bottom
04008
Top
Juhani: Gör det bästa du kan, för våra sår kräver hetta; sannerligen! Men du, Eero, hämta från Routio ett stop brännvin till priset av den bästa stock som finns i vår skog. Ett stop brännvin! Juhani: Do it like a man, for truly, our wounds need a steaming. And you, Eero, hasten and bring a jug of brandy from Routio, for which they can have the stoutest log in our forest. A jug of brandy! 04008
Bottom
04009
Top
Simeoni: Det är kanske för mycket. Simeoni: Isn’t that too much, a jug? 04009
Bottom
04010
Top
Juhani: Det är knappt så det räcker till smörjmedel för sju män. Här finns ju, skall Herren veta, sår som stjärnor på himlen; och illa värker och sparkas detta öga, men ännu värre gallan och hjärtat här i mitt sinne. Men allt är väl, allt är väl! Jukola-Jussi är inte död än. Juhani: Why, it’s hardly enough as grease for seven men. God knows, we have as many wounds between us as there are stars in the sky. But though this eye of mine aches and kicks right fiercely, the bile and heart in my innards ache fiercer still. But all’s well, all’s well! Jussi Jukola is not dead yet. 04010
Bottom
04011
Top
Kvällen kom, en sorgmodig septemberafton. Eero hämtade brännvin från Routio och Timo bragte bud, att bastun var färdig; och brödernas ilskna sinne stämdes lite mildare. De gick att bada och Timo kastade bad, rösets svartnade stenar smällde och som ett moln rullade den heta ångan runt bastun. Med all sin kraft brukade nu envar sin savmjuka, ljuvliga björklövsbukett, de badade och baddade sina sår, och badkvastarnas häftiga klatschande hördes lång väg från bastun. Evening fell, a melancholy September evening; Eero brought the spirits from Routio and Timo brought word that the bath was ready; and the men’s sullen temper revived a little. They set out to their bath, and Timo threw water on the heated oven until the blackened stones heaped over it cracked with a noise like riflefire and a cloud of hot steam was wafted round the bath-house. Each plied now with all his strength the feathery bunches of leafy birch-twigs, so grateful to the skin; they bathed and washed their wounds, and the furious beating of the twigs was heard far beyond the building. 04011
Bottom
04012
Top
Juhani: Nu får våra sår smaka på den turkiska polkan. Bastubadet, det är nog den sjuka kroppens och själens bästa bot här på jorden. Men ögat svider av bara tusan! Nå svid nu och värk då, desto ilsknare ger jag dig hetta i nacken. Hur är det fatt med din trut, Aapo? Juhani: Our wounds are getting a real Turkish polka. Hot steam in the sauna, that’s the best physic for soul and body. But my eye stings like the devil. Well, itch away and sting, all the hotter will I make it for you. How is your muzzle, Aapo? 04012
Bottom
04013
Top
Aapo: Den blir nog mör så småningom. Aapo: It’s beginning to melt. 04013
Bottom
04014
Top
Juhani: Kläm till den och bulta på den som ryssen på sin krake, så mjuknar den nog. Men mera ånga, l'imo, eftersom ditt åliggande i kväll är att tjäna oss. - Så där, min gosse! Låt komma bara. Nog finns där hetta, nog finns där hetta! Just så, din krabat! Juhani: Swipe away at it and beat it like a Russian hammers his nag, and it’ll soon be softer. But more steam, Timo, seeing it is your job tonight to wait on us. That’s it, my boy! Let it come. Oh, but it’s hot there, it’s hot there! That’s the way, my broth of a brother! 04014
Bottom
04015
Top
Lauri: Det tar till och med i naglarna. Lauri: It fair bites at my finger-nails. 04015
Bottom
04016
Top
Juhani: Naglarna må också få sin del. Juhani: Let our nails get a beating, too. 04016
Bottom
04017
Top
Aapo: Sluta upp med kastandet, pojke; annars får vi jämka oss ut härifrån alle man. Aapo: Stop throwing water now, boy; or we’ll soon have to climb down from here, every man of us. 04017
Bottom
04018
Top
Eero: Prisar vi honom lite till, så är vi snart förvandlade till kol. Eero: Go on praising him and we shall soon be roasted to cinders. 04018
Bottom
04019
Top
Juhani: Det är redan nog, Timo. Kasta inte mera. Kasta för helvete inte mera! - Stiger du ned, Simeoni? Juhani: That’s enough, Timo. Don’t throw any more. For Hell’s sake stop throwing water on that oven! Are you coming down from the platform, Simeoni ? 04019
Bottom
04020
Top
Simeoni: Jag stackars gosse ger mig i väg. Och ack, om ni visste varför! Simeoni: I’m coming, wretch that I am. And ah, if you only knew why ! 04020
Bottom
04021
Top
Juhani: Säg det. Juhani: Tell us. 04021
Bottom
04022
Top
Simeoni: Minns, mänska, förtappelsens ugn och bed dag och natt. Simeoni: Remember the furnace of the lost and pray night and day. 04022
Bottom
04023
Top
Juhani: Sånt struntprat! Låt kroppen få om den så önskar; för ju hetare badet är, desto bättre är dess helande kraft och verkan. Det vet du fuller väl. Juhani: Stuff! Let the body have it if it wants; for the hotter the sauna the greater its healing-power. That you know. 04023
Bottom
04024
Top
Simeoni: Vems är varmvattnet i ämbaret här vid ugnsfoten? Simeoni: Whose hot water is this in the bucket near the oven? 04024
Bottom
04025
Top
Juhani: Det är mitt, sa bonn om Stockholm. Rör inte vid det. Juhani: It’s mine, as the smith said of his house. Don’t touch it. 04025
Bottom
04026
Top
Simeoni: Jag tar en liten skvätt av det. Simeoni: I’m going to take a drop of it, anyway. 04026
Bottom
04027
Top
Juhani: Det skall du inte göra, du din kanalje till broder, annars går det illa. Varför värmde du ej själv åt dig? Juhani: Don’t do it, brother mine, or there’ll be trouble. Why did you not warm some for yourself? 04027
Bottom
04028
Top
Tuomas: Vad bråkar du där i onödan? Tag från min pyts, Simeoni. Tuomas: Why be so snappy without cause? Take a little from my tub, Simeoni. 04028
Bottom
04029
Top
Timo: Eller från min, där under lavtrappan. Timo: Or from mine, under the platform steps there. 04029
Bottom
04030
Top
Juhani: Eller tag om det kniper också från mitt ämbar, men lämna åtminstone hälften kvar. Juhani: Have some of mine then, too, but see you leave me at least half. 04030
Bottom
04031
Top
Lauri: Eero! Din tokdåre, se till att jag inte kastar dig ned från laven. Lauri: Eero! You imp, take care I don’t throw you off the platform. 04031
Bottom
04032
Top
Aapo: Vad är det för konster och knep ni har för er där i vrån ni två? Aapo: What trick are you two up to in the corner ? 04032
Bottom
04033
Top
Juhani: Vad knorrar ni där? Vasa? Juhani: What’s the squabbling about? 04033
Bottom
04034
Top
Lauri: Han blåser mig på ryggen. Lauri: Blowing on a fellow’s back. 04034
Bottom
04035
Top
Aapo: Håll dig i skinnet, Eero! Aapo: Softly, Eero! 04035
Bottom
04036
Top
Juhani: Heh, din snorgärs! Juhani: Hey, troublemaker. 04036
Bottom
04037
Top
Simeoni: Eero, Eero, kommer inte ens badets mo-lande hetta dig att tänka på helvetets eld. Kom ihåg Hemmola-Juho, kom ihåg Hemmola-Juho! Simeoni: Eero, Eero, can’t even the stewing heat of the bath remind you of the fires of Hell? Remember Juho Hemmola, remember him! 04037
Bottom
04038
Top
Juhani: Han såg ju på sin sjukbädd den eldsjö, från vilken han ännu en gång räddades, och han såg den för att han alltid på bastulaven hade tänkt på helvetet, efter vad man berättade. - Men är det dagsljuset som skiner igenom knuten där? Juhani: He saw when he was stretched on a sickbed the fiery lake, from which he was saved that time, and all because, as it was then said to him, he had always thought of Hell when he was on the sauna platform. But can that be daylight shining through that corner ? 04038
Bottom
04039
Top
Lauri: Klara dagsljuset. Lauri: Bright daylight. 04039
Bottom
04040
Top
Juhani: O din best! bastun sjunger på sista versen. Därför vare mitt husbondskaps första strävan att bygga en ny bastu. Juhani: Oh the beast! the sauna sings its last note. So let the first aim of my mastership be a new sauna. 04040
Bottom
04041
Top
Aapo: En ny är sannerligen av nöden. Aapo: A new one’s needed, it’s true. 04041
Bottom
04042
Top
Juhani: En ny, en ny utan tvekan. En bastulös gård går icke an med tanke på såväl badandet som husmorans och statargummornas barnafödsel. Ja, en rykande bastu, en skällande hund, en galande tupp och en jamande katt, de är en duktig gårds kännetecken. Ja, nog har den stök och görslor, som tar hand om vår gård. - Lite ånga till är åter av nöden, Timo. Juhani: Ay, no denying that. A farm without a sauna is no good either from the standpoint of baths or the babies a wife or the farm-hands’ women might have. Ay, a smoking sauna, a barking hound, a crowing cock and a mewing pussy, these are the signs of a good farm. Ay, there’s plenty to do for the one who takes over our home. A little more steam, Timo. 04042
Bottom
04043
Top
Timo: Det skall du få. Timo: It shall be given. 04043
Bottom
04044
Top
Simeoni: Men låt oss minnas, att det är lördagsafton. Simeoni: Don’t let us forget that it is Saturday night. 04044
Bottom
04045
Top
Juhani: Och låt oss passa på att våra skinn inte snart hänger på sparren, som det hände med förra pigan. En fasansfull händelse! Juhani: And let us take care our skins aren’t soon hanging from the rafters, like the former servingmaid’s. 04045
Bottom
04046
Top
Simeoni: Flickan hann aldrig till bastun i de andras sällskap, utan sölade och drönade där medan de andra redan låg och sov. Men en lördagskväll dröjde hon längre än vanligt. Man började leta efter henne; men vad hittade man av henne? Bara skinnet på sparren. Och riktigt mästerligt var det skinnet flått, där fanns håret, ögonen, öronen, munnen och till och med naglarna i behåll. Simeoni: That was the maid who never had time to take her bath with the others, but dillied and dallied in the sauna long after all the others had gone to bed. Then one Saturday night she stayed longer than usual. And what did they find when they went to look for her? Only a skin hanging from the rafters. But it was a master-hand had done the flaying, for the hair, eyes, ears and even the nails had been left in the skin. 04046
Bottom
04047
Top
Juhani: Vare den händelsen oss... Se, se, hur häftigt ryggen min suger ångan i sig! Liksom du inte fått smaka på badkvasten sedan nyåret. Juhani: Let this be a warning... Hi-hi, how skittishly this back of mine takes its steam! As though it had not tasted a birch-twig since New Year’s Day. 04047
Bottom
04048
Top
Lauri: Men vem hade flått flickan? Lauri: But who had skinned her? 04048
Bottom
04049
Top
Timo: Vem, fråga det. Vem annan än ... Timo: Who, you ask. Who else but the. . . 04049
Bottom
04050
Top
Juhani: Storgubben. Juhani: Old ’Un himself. 04050
Bottom
04051
Top
Timo: Ja. Han som går omkring som ett rytande lejon. - En fasansfull händelse! Timo: Ay, he who goes around like a roaring lion. A horrible story! 04051
Bottom
04052
Top
Juhani: Stick du, Timo-liten, i min näve jackan från sparren där. Juhani: Timo-lad, stick that shirt of mine from the rafters there into this fist. 04052
Bottom
04053
Top
Timo: Den här då? Timo: What, this one? 04053
Bottom
04054
Top
Juhani: Nåh! Här bjuder han Eeros lapp åt en karl. Du kan då! - Den mellersta där. Juhani: Ho! ’Tis Eero’s little rag he offers to a full-grown man. Ah me ! That middle one there. 04054
Bottom
04055
Top
Timo: Jaså, den här? Timo: What, this one ? 04055
Bottom
04056
Top
Juhani: Ja, se det är jacka för en fullvuxen karl. Tack skall du ha. - En gräslig händelse, säger också jag, för att återgå till det tidigare. Men må det vara oss en påminnelse om, att ”helgdagsaftonen är den största festen”. Och så skall vi tvätta oss så rena som om vi kommit från barnmorskans flinka händer; och sedan till stugan med skjortan under armen, och den hettade kroppen må få sig riktigt frisk luft i nacken. -Jag nästan tror, att det där ögongullet mitt smått är på bättringsvägen. Juhani: That’s a man’s shirt. Yes, brother. A horrible story, say I too, to go back to what we were speaking of. Let it be a reminder to us that ”the eve is the height of a feast-day.” Now let’s wash ourselves as clean as though we had just come from the midwife’s nimble paws; and then with a shirt under arm to the house, so that our over-heated bodies can get a skinful of cool air on the way. But I do believe this beloved eye of mine is getting better. 04056
Bottom
04057
Top
Simeoni: Men min fot är inte på samma väg, utan värker och molar som i kokande aska. Var hamnar jag med den, stackare? Simeoni: My leg isn’t better yet, but aches and burns as though it were wrapped round with hot ashes. What’s to become of poor me with it? 04057
Bottom
04058
Top
Eero: Lägg dig vackert att sova när vi hunnit in i stugan, och be om fotsalva, och prisa sedan din Skapare, som i dag skyddat dig ”så du inte stött din fot mot stenen”, såsom vi läser i aftonbönen. Eero: Go nicely to bed when we reach the house and pray for leg-salve, and then thank your Creator who has not suffered you today to ”dash thy foot against a stone”, as it says in evening prayer. 04058
Bottom
04059
Top
Simeoni: Jag hör ej på dig, jag hör inte. Simeoni: I do not hear you. I do not hear. 04059
Bottom
04060
Top
Eero: Be då också om öronsalva. Men sätt dig i gång med detsamma, annars blir du här som byte åt fanen. Eero: Then pray for ear-salve as well. But start moving, or you ’11 be left here a prey to Old Nick. 04060
Bottom
04061
Top
Simeoni: Mina öron är tilltäppta i din riktning, tillknäppta på andligt vis. Begrip det, mänska! Simeoni: My ears are closed to you, closed in a spiritual sense. Understand me! 04061
Bottom
04062
Top
Eero: Kom nu, eljes hänger ditt skinn snart på sparren, och på riktigt kroppsligt vis. Eero: Come on, or your skin will soon be hanging from the rafters, and that in a bodily sense. 04062
Bottom
04063
Top
Nakna och brännheta gick de från bastun till stugan; och deras kroppar glödde som solstekt björknäver. När de kommit in, satte de sig att pusta en stund medan svetten rann; och därefter klädde de småningom på sig. Men Juhani begynte nu koka salvor åt hela den sårade brödraskaran. Han ställde på elden en gammal skaftlös malmpanna, hällde i den ett stop brännvin och i brännvinet blandade han två kvarter krut, ett kvarter svavelmjöl och samma mängd salt. När detta hade kokat ungefär en timme, lyfte han koket att kallna, och salvan, som liknade en becksvart välling, var färdig. Sina sår, isynnerhet dem, som de hade i huvudet, smorde de med denna salva och strök över den med färsk, gulbrun tjära. Och då klämdes deras tänder ihop och mörknade deras anleten fasligt; så sved i såren det starka läkemedlet. Men Simeoni redde aftonmåltiden, bar till bordet sju hålkakor, en torkad nötbog och ett rågat träfat med glödstekta rovor. Men denna kväll smakade maten dem inte särskilt, och snart reste de sig från bordet, klädde av sig och lade sig ned på sina läger. Naked and hot, they went from the sauna to the living-room, their bodies glowing like the sunlit stem of a birch-tree. Inside, they sat down to rest a while, sweating copiously. Then little by little they dressed themselves. And now Juhani began concocting an ointment for the whole wounded brotherhood. Into an old handleless pot, which he placed on the fire, he poured the jug of spirits, stirring into it two spans of gunpowder, one of ground sulphur and a like measure of salt. And when this had boiled for an hour, he set the mixture to cool, and the ointment, which resembled a pitchblack gruel, was ready. With this salve they anointed their wounds, paying particular attention to those in their heads, and then covered the whole with fresh, golden tar. Whereafter their teeth met fiercely and a dark flush overspread their faces; so burned the potent ointment in their wounds. But Simeoni set forth supper; seven ring-shaped loaves, the smoked haunch of a cow and a heaped-up platter of stewed turnips soon lay on the table. Food, however, was little to their taste that evening, and after a few moments they rose from table and having undressed, lay down on their beds. 04063
Bottom
04064
Top
Natten var mörk och överallt rådde ljudlöshet och tystnad. Men plötsligt ljusnade rymden kring Jukola; bastun hade fattat eld. För så het hade Timo eldat gråstensugnen, att väggen började glöda och slutligen flammade upp i lågor, och så brann byggningen till aska, utan att någons öga såg det. Och när dagen grydde, återstod av Jukolas bastu några pyrande bränder och ugnens skinande kummel. Slutligen, vid middagstiden, vaknade även bröderna, steg upp lite friskare än föregående kväll, klädde på sig och började äta frukost, som nu smakade dem väl. Länge spisade de utan att yttra ett ord, men slutligen uppstod ett samtal om det vilda uppträdet på vägen mellan Tammisto och Toukola. The night was dark, peace and silence reigned everywhere. But suddenly the air around Jukola was illumined: the sauna had caught fire. So hot had Timo heated the grey stone oven that after smouldering a while the wall burst into flames. And in deepest peace the building burned to ashes, unseen of a single eye. And when morning dawned, there was left of the Jukola sauna only a few glowing cinders and the whitehot ruins of the oven. At last, at midday, the brothers woke, feeling a good deal fresher than on the previous day, and dressing themselves, sat down to breakfast; and food now tasted good to them. For long they ate without uttering a word, until at last a conversation arose about the scene of violence on the road between Tammisto and Toukola. 04064
Bottom
04065
Top
Juhani: Vi fick oss sannerligen en duktig bastu; men likt rövare rusade de på oss med störar och stakar. Men ack! hade också vi haft vapen i nävarna och ögonen öppna för faran, så sågade man allt denna dag kistbräder i Toukola by, och dödgrävaren skulle ha arbete. Men jag gav dock Kissala-Aaapeli hans andel. Juhani: True, it was a fair beating for us; but then they fell on us like robbers with staves and cudgels. Ah! if we too had had weapons in our hands and a hint of the danger beforehand, they’d be sawing coffin-boards in Toukola village today, and there’d be work for the grave-digger. However, I gave Kissala’s Aapeli his due. 04065
Bottom
04066
Top
Tuomas: En vit, hårlös linje löpte från hans panna ned till nacken som vintergatan på hösthimlen. Tuomas: A white, hairless path ran down from his forehead to his nape like the Milky way in an autumn sky. 04066
Bottom
04067
Top
Juhani: Du såg det? Juhani: You saw it? 04067
Bottom
04068
Top
Tuomas: Jag såg det. Tuomas: I saw it. 04068
Bottom
04069
Top
Juhani: Han har fått sitt. Men de andra, de andra. Ilerrejessus! Juhani: He got his due, but the others, the others, O Lord ! 04069
Bottom
04070
Top
Eero: Dem hämnas vi på ända till märgen. Eero: We’ll be revenged on them down to their marrows. 04070
Bottom
04071
Top
Juhani: Låt oss alla samfällt slå våra huvuden ihop och därur må uppstiga en plan till en makalös hämnd. Juhani: Let’s lay our heads together; and it may be we can hit on an idea for a matchless revenge. 04071
Bottom
04072
Top
Aapo: Varför dra över oss ett evinnerligt fördärv? Må vi ty oss till lag och rätt, men inte bruka egen-handsrätt. Aapo: Why should we work everlasting ruin? Let’s seek the law and justice, and not revenge by our own hands. 04072
Bottom
04073
Top
Juhani: Den första Toukolabon, som jag får i mina klor, slukar jag levande med hull och hår; det är lag och rätt. Juhani: The first Toukola man T lay hands on, I’ll eat alive, skin and hair; there’s the law and justice. 04073
Bottom
04074
Top
Simeoni: Min arma broder! skall du någonsin ärva himmelriket? Simeoni: Wretched brother! Do you ever intend to be heir to Heaven? 04074
Bottom
04075
Top
Juhani: Vad bryr jag mig om himlen, ifall jag inte får se Tuhkala-Mattis blod och träck! Juhani: What do I care for Heaven, if I can’t see Matti Tuhkala’s blood and guts! 04075
Bottom
04076
Top
Simeoni: Ve dig vidunder, ve dig! Man måste gråta. Simeoni: Oh what a monster you are, what a monster! I must weep. 04076
Bottom
04077
Top
Juhani: Gråt du för att katten är död, men inte för min skull. Hmhm! Jag skall göra korv av dem. Juhani: Weep for the cat’s death, but not for my sake. Grrh! I’ll make sausages of them. 04077
Bottom
04078
Top
Tuomas: Detta sargande skall jag en gång hämnas, det lovar och svär jag. Så gör ju bara en varg. Tuomas: I’ll be revenged for this beating, I stake my word and oath on it. Only a wolf would treat a man so. 04078
Bottom
04079
Top
Juhani: En galen varg. Jag svär samma ed. Juhani: A wild wolf. I swear the same oath. 04079
Bottom
04080
Top
Aapo: Den hämnden återfaller på vår egen nacke; men lagens dom straffar dem och belönar oss. Aapo: That revenge would only rebound on to our own hacks. But the law would punish them and reward us. 04080
Bottom
04081
Top
Juhani: Men lagen får ej deras ryggar att lida för dessa sår, som vi fått. Juhani: The law won’t make their backs smart with these wounds of ours. 04081
Bottom
04082
Top
Aapo: Desto mera deras penningpungar och ära. Aapo: All the worse will their purse and good name smart. 04082
Bottom
04083
Top
Simeoni: Låt oss slå ur hågen den blodiga hämnden, och ty oss till lagen. Så lyder min önskan, fastän tingshusets liv och leverne väcker fasa inom mig. Simeoni: Let us put bloody revenge out of our minds; let us appeal to the law. I’m ready for that, even though the noise and bustle of a court-room is very frightening to me. 04083
Bottom
04084
Top
Juhani: Vad det anbelangar, så blir inte denna gosse så värst villrådig ens på det stället. Visserligen dunkar mitt hjärta lite, när vi för första gången står inför den höga rättens bord, men en fullvuxen karl rycker snart upp sig igen. Jag minns än, efter det jag vittnat för Koivulas Kajsa-stackare, som sökte underhåll för sitt barn, ja jag minns hur jaktfogden skrek: ”Juhani Juhanisson Jukola, från Toukola by!” Juhani: If it comes to that, here’s a lad who wouldn’t flinch even there. True, a fellow’s heart beats a bit faster the first lime he stands before the table of high justice, but a real man soon bucks up. I still remember that time when I was witness l'or poor Kaisa Koivula, who applied for maintenance for her child. I remember how the Sergeant shouted: ”Juhani, son of Juhani Jukola, of the village of Toukola!” 04084
Bottom
04085
Top
Timo: ”Och hans yngre broder Timoteus!” Jag var ju också där; och Kajsa fick också en pappa åt sitt barn så det small. Jag var ju också vittne, Juhani. (not translated) 04085
Bottom
04086
Top
Juhani: Ja visst, ja visst! Och där var då fullt med folk i farstun, trappan och ute på gården. Jag satt i farstun och språkade med Tammisto-Kyösti om vad och på vilket vis gossen skulle yttra sig inför lagen. Jag talte som bäst livligt med honom, plockande på hans rockknapp så här, på det här viset, när jaktfogden eller vargkallarn skrek med så hög röst, att mångas ögon och öron flög upp i vädret: ”Juhani Juhanisson Jukola, från Toukola by!” (not translated) 04086
Bottom
04087
Top
Timo: ”Och hans yngre broder Timoteus!” Och visst fick, tamme hundan, Kajsa en pappa åt sitt barn! Timo: ”And his younger brother Timotheus!” And, dog take it, Kaisa got a father for her child. 04087
Bottom
04088
Top
Juhani: Det fick hon. Juhani: That she did. 04088
Bottom
04089
Top
Timo: Fastän man inte lät oss avlägga ed. Timo: Even though we weren’t allowed to take oath. 04089
Bottom
04090
Top
Juhani: Man lät inte, det är sant; men vårt allvarliga och redbara tal verkade mycket. Juhani: We weren’t, that’s true. But our frank and honest witness helped a lot. 04090
Bottom
04091
Top
Timo: Och våra namn har i protokoll och suppliker gått ända till kejsaren, heh! Timo: And our names have gone up in deeds and dockets right to the Emperor himself, hey ! 04091
Bottom
04092
Top
Juhani: Det är klart det. - Så skrek jaktfogden, och då skalv det till lite i gossens hjärteskinn, men snart var han inne i saken och vräkte ur sig sanningens orubbliga ord som självaste aposteln, utan att fästa sig vid hela tingslagets skratt och flin. Juhani: That’s well known. Ay, so the Sergeant shouted, and there was a kind of jump in the bottom of this lad’s heart, but he was soon at home and pouring out of his mouth the unwavering language of truth like he’d been an apostle, without heeding the laughter and giggling of all those in court. 04092
Bottom
04093
Top
Timo: Så går det till vid tingen; och allt går väl. Men nog drar man där ändå i en och annan draglina och slår ett och annat krokben. Timo: That’s how we’re treated in court, and all goes well. But there’s more than one noose cast there and many a foot put slyly out for a man to trip over. 04093
Bottom
04094
Top
Juhani: Det är sant; men rätten och sanningen snappar ändå sist och slutligen med våld till sig segern efter många konster. Juhani: That’s so, but truth and justice snatch the victory in the end for all their tricks. 04094
Bottom
04095
Top
Timo: Efter många konster och knep; så är det; om inte självaste fanken är sakförare, han som gör natt till dag och dag till natt och den svarta tjäran till surmjölk. - Men saken kunde ordnas lika bra på annat sätt. Varför ställde inte Gud rättsskipandet på en hållbarare och riktigt stadig grund här i världen? Varför vittnen, svåra förhör och de lagfarnas finter? Detta vore enligt min åsikt den genaste vägen till rätt och sanning när saken tyckes skum, och man inte kan utgrunda den: Hela tingslaget, med domaren själv i spetsen, stiger ut på gården, där kommissarien eller jaktfogden blåser i ett väldigt stort näverhorn, som skulle kallas tingshorn; i det skulle han tutande blåsa några gånger med tratten vänd mot himmelens höjder. Men då skulle himlen öppna sig och rättvisans ängel uppenbara sig för allt folket, frågande med hög röst: ”vad önskar kommissarien”, och kommissarien skulle i sin tur fråga ängeln med hög, ropande röst: ”är den anklagade mannen skyldig eller oskyldig?” Då skulle den förklarade ängeln giva ett svar, på vars rättvisa ingen behövde tvivla och enligt vilket man borde låta mannen gå i Herrans namn eller låta honom få stryk med råga. Sålunda, tror jag, skulle allt ordna sig. Timo: For all their tricks and wiles; ay, unless the very devil is lawyer and makes out night to be day and day night and black tar to be skim-milk. But one thing can be as good as two. Why didn’t God place justice on a firmer, ay, a downright firm footing? Why witnesses, long questionings and lawyers’ tricks? To my mind, the quickest road to truth and justice, if a matter seems doubtful and can’t be settled, would be this: all the court, with the judge himself in the lead, would step out into the yard, where the Sergeant or hunt-bailiff would blow a big birchbark horn, that could be called the court-horn; with this he’d blow a few toots, holding its mouth towards God’s Heaven. And then Heaven would open and the angel of the Lord appear to all the people, asking in a loud voice: ”What does the Sergeant want,” and then the Sergeant would ask back in a high crying voice: ”Is the accused man guilty or innocent?” Then the bright angel would give an answer the truth of which no one could doubt, and according to which the man would be released, or get a thorough hiding. In this way I believe everything would go well. 04095
Bottom
04096
Top
Juhani: Varför så mycket kommando och honnör? Hör på hur jag har funderat ut saken. I Skaparens ställe skulle jag ha ordnat det så här: Den anklagade mannen må bekräfta sina ord med ed, med en helig ed, och svär han rätt, så må han som en fri man marschera hemåt igen, men skulle det roa honom att komma stickande med en lögn, så må den maskätna marken öppna sig under honom och sluka honom ned i helvetet. Där har ni rättvisans rakaste väg. Juhani: Why even that much shouting and fussing? See how I have thought the matter out. As the Creator I’d have arranged it so: the accused man would have to confirm his words by a vow, a sacred oath, and if he swore truly, let him toddle off home a free man again, but if he felt like letting loose a lie, let the solid earth open beneath him and Hell swallow him. That’s the straightest road to truth. 04096
Bottom
04097
Top
Aapo: Den konsten kunde kanske gå an, men allt är måhända bäst såsom det en gång bestämdes av själva visdomens fader. Aapo: It might be done that way, but best perhaps as it was once ordained by the Father of Wisdom himself. 04097
Bottom
04098
Top
Juhani: Bäst. Här står vi sönderrivna, skorviga, enögda som hankatter i mars månad. Är detta ljuvligt? Anamma! denna värld är den största dårskap som finns under solen. Juhani: Best! Here we sit, battered, scabby and one-eyed like tom-cats in March. Is this jolly? Marry, this world is the daftest thing under the sun! 04098
Bottom
04099
Top
Simeoni: Så har han ställt det, Herren, ty han vill pröva mänskobarnens troskraft. Simeoni: So He has arranged it, for He wishes to try His children’s firmness in belief. 04099
Bottom
04100
Top
Juhani: Troskraft! Han prövar och utröner, men för hans prövningars skull färdas själar tätt som mygg in i den evinnerliga bastun; dit jag inte ville sända en orm ens, jag, så syndig jag än är. Juhani: Firmness in belief. He tries and weighs us, but through these trials of his souls go down to that everlasting sauna like midges; there, where I wouldn’t wish a snake, although I’m only a sinful human being. 04100
Bottom
04101
Top
Tuomas: En hård lek är detta liv och denna värld. Det finns föga hopp för någon att få samma lott som tillföll Josua och Kaleb bland sexhundratusen män. Tuomas: A hard game, this life and this world. Any of us has less chance than Joshua and Caleb had among the six hundred thousand men. 04101
Bottom
04102
Top
Juhani: Rätt! Vad är då detta liv? Helvetets farstu. Juhani: You’re right! What is this life then? The porch of Hell. 04102
Bottom
04103
Top
Simeoni: Juhani, Juhani, håll styr på din tanke och tunga! Simeoni: Juhani, Juhani, keep watch over your thoughts and language! 04103
Bottom
04104
Top
Juhani: Ett färdigt helvete, säger jag, om jag riktigt ställer mig på tvären. Jag är ju här den lidande själen, och Toukolas gossar är djävlar med tjugor i nävarna. Onda andar är mänskorna mot oss. Juhani: Hell itself, say I, if I take on my worst temper. I’m the suffering soul down here and the Toukola lads devils, with pitchforks in their fists. All men are like evil spirits towards us. 04104
Bottom
04105
Top
Aapo: Låt oss lite stiga in i vårt eget bröst. Mänskornas vrede har vi måhända själva tänt och hållit vid liv. Låt oss minnas hur vi väsnats i deras rovland och ärtåkrar, vid våra metarfärder trampat höet på deras åstränder, ofta skjutit björnar som de inringat och gjort andra liknande konster, utan att bry oss om lagens hot och samvetets röst. Aapo: Now, now, let us enter into our own bosoms a little. The wrath of mankind towards us has perhaps been lit and kept alive in great part by our own deeds. Let us not forget how we have sported in their turnip-fields and peastacks, how wc have trampled their water-meadows on our fishing-trips and often shot the bears they had ringed in, and done many oilier such tricks, heedless of the law’s warnings or the voice of conscience. 04105
Bottom
04106
Top
Simeoni: Vi har ju retat himlen och jorden. Ofta när jag lägger mig och minns vår ungdoms okynnes-dåd, sticker samvetets eldiga svärd riktigt ont i mitt bröst, och det känns som hörde jag ett underligt brus som ett fjärran, suckande regn, och som om en dyster röst dessutom viskade i mitt öra: ”Guds och mänskornas suckan för Jukolas sju bröders skull.” Undergången hotar oss, bröder, och lyckans stjärna glimrar inte för oss innan förhållandet mellan oss och mänskorna kommit på bättre fot. Varför skulle vi då ej gå och be om förlåtelse, lovande härefter leva på annorlunda vis. Simeoni: We have aroused the anger of Heaven and earth. Often when I lay me down to sleep and think of the wicked deeds of our youth, the fiery sword of conscience pricks painfully at my wretched bosom and I seem to hear, like the sound of rain far away, a curious murmuring, and another dismal voice seems to whisper in my ear: ”The sigh of God and Man for the seven sons of Jukola.” Ruin threatens us, brothers, and the star of happiness will not shine for us until we are on better terms with our fellow-men. Why shouldn’t we then go and beg for forgiveness, promising to live differently hereafter? 04106
Bottom
04107
Top
Eero: Jag ville gråta blott jag kunde. Simeoni, Simeoni! ”det fattas inte mycket att du ej...” ja, det fattas inte mycket. ”Men gå för denna gång din väg.” Eero: I would weep if I could. Simeoni, Simeoni! ”With but little more persuasion you would gladly”... yea, there wasn’t much lacking. ”But go your way this time.” 04107
Bottom
04108
Top
Simeoni: Ja, ja, vi ser det allt på yttersta dagen. Simeoni: Ay, ay, we’ll see on the last day. 04108
Bottom
04109
Top
Timo: Månne mitt huvud skulle böja sig till att be om förlåtelse. Det tror jag inte. Timo: Would I be brought round to ask for forgiveness? I won’t believe it. 04109
Bottom
04110
Top
Tuomas: Inte så länge korpen är svart. Tuomas: Not while the raven is black. 04110
Bottom
04111
Top
Eero: ”När vi till domen kommer”, sker alltså det undret. Då är korpen vit som snö, såsom sjunges i visan om den glada gossen och kära mor. Gärna för mig må de sista resterna malas i kvarntruten, innan vi här börjar bönfalla. Eero: We’ll see it done then when we come to Judgment. Then the raven will be white as snow, as it says in the song of the merry lad and the loving old mother. I am glad the last grain is in the hopper before we begin to pray. 04111
Bottom
04112
Top
Juhani: Tro mig, Simeoni, det går inte an att ideligen betrakta hur det är fatt med vår själ, ständigt minnas det där brinnande innanmätet, djävulen och smådjävlarna. Sådana tankar gör antingen mannen virrig i skallen eller virar repet om hans hals. - Våra forna vildsintheter bör egentligen mera hållas för ungdomsdårskaper än som synder i strängare bemärkelse. Och för det andra, så har jag kommit till den tron och förvissningen, att man här allt emellanåt måste sluta sina ögon, och inte låtsas se vad man ser och veta vad man vet. Så måste en man handla om han med pälsen hel önskar slippa ur livets trämortel. - Låt bli att glo; inte behöver man alls glo här. - Jag menar dessa mindre synder mot Gud, men ej mot min granne. Nabon är snarstucken, lättsårad och behöver sin läxa liksom jag; men Gud är en långsint och barmhärtig man, och förlåter alltid till sist, om vi med redbart hjärta ber till honom. Ja, ja, jag menar som så: det går inte alltid och allestädes an att på en hårsmån när jämföra våra egna dåd och våra små kanaljekonster med Guds ord och bud, utan bäst är att hålla sig där mittemellan. Grövre synder bör vi undvika, för allan del, säger jag, och be om ögonsal-va, men de mindre, nämligen mindre mot Gud, bör vi inte alltid träda på samvetets metkrok, utan stå där mittemellan, mittemellan. Juhani: Believe me, Simeoni, it’s no use always watching the state of our souls, for ever thinking of the fiery pit, the Devil and all the little devils. Such ideas either addle a man’s brains altogether or tie a halter round his neck. Those former mad pranks of ours are to be looked upon as the foolishness of youth rather than as sins in the strictest sense. And secondly, I have come to the belief and conviction that we sometimes have to close our eyes down here, and pretend not to see what we see, or to know what we know. A man’s got to do that if he wants to escape whole-skinned from the mortar of life. Don’t stare at me like owls, there’s no call for any staring. What I mean are those smaller sins against God, not against my neighbour. My neighbour and nearest has a skin to his nose and is as touchy as I am, and wants his best as I do mine; but God is a man slow to anger and bountiful in mercy, and always forgives us in the end, if we only pray from an earnest heart. Ay, ay, I mean that it is no use in season and out measuring to a hair our own works and commandments, but best to stand half-way. Big sins we must keep from, by all means, say I, and pray for eye-salve, but the smaller ones, namely, smaller ones against God, we needn’t for ever be weighing on the hooks of conscience, but stand half-way, half-way. 04112
Bottom
04113
Top
Simeoni: Store Gud! just så där viskar satan i mänskans öra. Simeoni: Good God! That’s what Satan whispers in our cars. 04113
Bottom
04114
Top
Timo: Just som när Ollis mora i brännvinstörsten dukar opp lögnhistorier för Mäkelä-moran. Timo: Like Olli’s old woman feeding Mäkelä’s wife with lies when she’s thirsting for a drink. 04114
Bottom
04115
Top
Aapo: Juhani yttrade några ord, som jag med förundran och förtrytelse åhörde. Broder, lär oss Guds bud på det viset? Lärde vår mor oss på det viset? Ingalunda! En står inför Gud som tusen och tusen som en. Varför käxar du då om mindre synder, om mittemellan, försvarande att man tjänar två herrar. Säg ut, Juhani: vad är synd? Aapo: Juhani uttered a few words that I heard with wonder and dismay. Brother, js that what God’s commandments teach us? Is that what our mother taught us? Never! One is with the Lord as a thousand and a thousand as one. How can you then babble of smaller sins, of standing half-way, defending the serving of two masters? Say, Juhani, what is sin? 04115
Bottom
04116
Top
Juhani: Vad är sanning? du Jukolas Salomo, herr jubelmagister och Paavo-gubbe från Savolaks? ”Vad är synd?” Ah! ”Vad är synd?” Se hur klokt frågat, märkvärdigt klokt. ”Nog finns det huvud på våran pojk”, finns sannerligen. Ja, vem vill ännu yttra sig? ”Vad är synd?” Ahah! Vad är sanning? frågar jag. Juhani: What is truth, you Jukola’s Solomon, you wise old man from Savo? ”What is sin?” Ha! ”What is sin?” Oh what wisdom, what marvellous wisdom. ”There’s a head for you on our little boy,” verily there is. Ay, what’s the good of speaking. ”What is sin?” Ha-ha! What is truth, ask I? 04116
Bottom
04117
Top
Tuomas: Varför konstrar och krumbuktar du dig, gosse? Vet att den lära, som du förkunnade, är hin ondes lära. Tuomas: Why wriggle out of it, lad? Know that the doctrine you proclaim is the Devil’s doctrine. 04117
Bottom
04118
Top
Juhani: Jag skall berätta er ett levande exempel, som kraftigt försvarar min tro. Tänk på kyrkbyns förra garvare. Mannen kom på underliga tankar om sin själ, synden och de värdsliga ägodelarna, och började ändra på mycket i sitt forna liv. Sålunda slutade han plötsligt med att ta emot och ge ut skinn på sön- och helgdagar, utan att bry sig om hur viktigt bonden ansåg det vara att på samma resa kunna uträtta tvenne saker. Fåfängt varnade hans vänner honom, när de märkte att hans arbete minskades dag för dag, men att det ständigt ökades hos hans yrkesbröder i granngården. Den galna mannen svarte alltid bara: ”mina händers arbete välsignar Gud nog, om ock det funnes mindre av det, men han, som nu tror sig rycka brödbiten ur munnen på mig, han skall slutligen skörda förbannelse i sin pannas svett, enär han ej håller Herrens sabbat i helgd.” Så yttrade han, där han gick och stollades på helgdagarna med psalmboken i näven, ögonen runda i skallen och håret på ända som Pommi-Pietaris lugg. Men hur gick det slutligen med mannen? Det vet vi. Snart nog fick han i sin hand det tyngsta träet, tiggarstaven kom i hans hand, och hans väg blev kronans långa teg. Nu traskar han från by till by och tömmer glasen, när han blott kan. En gång träffade jag honom på Kanamäki ås vid vägkanten; där satt han på sin kälkes sidobrä-de, och den arma mannen var mycket full. Hur är det fatt med er, garvare? frågte jag; ”det är som det är”, svarte han och bligade ett tag styvt på mig. Men jag frågte honom ytterligare: hur mår mäster nu egentligen? - ”Jag mår som jag mår”, yttrade han åter och begav sig i väg, skuffande kälken framför sig och lallande något slags tokig visa. Så var det med hans slut. Men den andra garvaren? Han blev rik så det förslog och som en rik och lycklig man dog han. Juhani: Let me give you a living example that strongly bears out my belief. Recall to your minds the former tanner in the village. The man got strange ideas about his soul, sin and worldly mammon, and began altering his former ways greatly. Thus he suddenly stopped taking in and giving out hides on Sunday, without looking to how important one road and two errands are to the farmer. His friends warned him in vain when they saw his business shrink from day to «.lay, while that of the other tanner next door grew and grew. The madman always replied: ”God will surely bless the work of my hands though there be less of it, but as for him who now thinks he is snatching the bread out of my mouth, he will reap curses in the end in the sweat of his brow for not having honoured the Lord’s Sabbath.” So he would spout, walking about staring on Sundays with a hymnbook in his fist, the eyes in his head round as marbles and his hair sticking up like Bomb-Peter’s wig. And what happened to the man in the end? We know what. It wasn’t long before he had the heaviest piece of wood in his hand, a beggar’s staff, and his path became the endless highway. Now he wanders from village to village, emptying a glass wherever he can. I met him once at the road-side over yonder on Kanamäki Ridge; there he sat on the crossbar of his sledge, and royally drunk was the miserable man. ”How fare you, tanner?” asks I. ”1 fare as I fare,” answers he, with one stiff look at me. But I asked him again: ”How are matters with you, master?” ”They are as they are,” he answers again and went his way, bleating some foolish kind of song. That was his end. But the other tanner? He became rich as anything, and rich and happy he died. 04118
Bottom
04119
Top
Aapo: En trångbröstad tro och andlig högfärd fördärvade garvaren, och så sker med alla hans likar. Men hur som helst, så är din tro en falsk tro och lära. Aapo: Narrow-minded belief and spiritual pride ruined the tanner, and so it will be with all his ilk. However that may be, your doctrine is false doctrine and belief. 04119
Bottom
04120
Top
Simeoni: Falska profeter och världens sista stunder. Simeoni: False prophets and the last days of the world. 04120
Bottom
04121
Top
Timo: Han vill locka oss över till turkarnas tro. Men inte rubbar du mig; för jag är säker och stark, säker och stark som yxögat. Timo: He wants to tempt us over to the Turk’s religion. But you cannot shake me; for I am sure and steadfast, sure and steadfast as the eye of an axe. 04121
Bottom
04122
Top
Juhani: Ro hit, Tuomas, med den där brödhalvan där på bordsändan. - Falska profeter! Jag frestar ingen till synd och orättfärdighet, och själv skulle jag inte bestjäla skomakaren på en syl ens och inte skräddarn på ett nålsöga. Men mitt hjärta gnistrar, då min mening alltid vrids till det värsta, görs becksvart, fastän det kunde förslå med en svartbrun färg. Juhani: Hand me, Tuomas, that half-loaf from the end of the table there. ”False prophets.” I tempt no man to sin and evil-doing, and I myself wouldn’t steal a bradawl from a cobbler or the eye of a needle from a tailor. But my heart strikes sparks when my meaning is always twisted to its worst, made out black as pitch, when a dark brown would be enough. 04122
Bottom
04123
Top
Aapo: Du talade så tydligt, prövade saken så från paragraf till paragraf och från gren till gren, att man inte kunde missförstå det. Aapo: You spoke so plainly, weighed the matter so from point to point and chapter to chapter, that we couldn’t have misunderstood it. 04123
Bottom
04124
Top
Timo: Jag sätter mitt huvud i pant på att han ville få oss över till turkarnas tro. Timo: My head on it, he wanted to tempt us over to the Turk’s religion. 04124
Bottom
04125
Top
Simeoni: Gud nåde honom! Simeoni: God have mercy on him! 04125
Bottom
04126
Top
Juhani: Håll käft, och det strax på fläcken! Att be lill Gud för min skull, förmana mig som en blackögd präst, det går inte an. För jag har just lagom med förnuft, fastän jag inte är idel klokskap, som till exempel den där våran Aapo. Juhani: Shut your mouths, and quickly. Pray to God for me, scold me like meek-eyed parsons, I tell you it won’t do. I have just enough wisdom, even if I’m not pure unmixed wisdom like, for example, our Aapo there. 04126
Bottom
04127
Top
Aapo: Gunås! tillräckligt klok är ju inte jag heller! Aapo: Good forbid! I’m not even as wise as I should be. 04127
Bottom
04128
Top
Juhani: Idel klokskap, idel klokskap! Och täpp du lill din matglugg, annars ger jag dig på trynet med det här bogbenet och det lite bättre än i går. Så säger jag och slutar äta, eftersom min säck är full. Juhani: Pure wisdom, pure wisdom! And keep your bread -trap shut, or you’ll get this paw against your muzzle and a bit harder than yesterday. This I say and my paunch being full, leave off eating. 04128
Bottom
04129
Top
Timo: Jag går i god för, att vi är mätta som bromsar alle man. Timo: I’ll lay that every man of us is as bloated as a gad-fly. 04129
Bottom
04130
Top
Eero: Men varför ser jag inte bastun? Eero: But why do I see no sauna? 04130
Bottom
04131
Top
Juhani: Vad skulle en så där kort en som inte läcker över gärdsgården? - Men - bastun har ju gått ål helvete! Juhani: What would a midget like you be seeing? But — our sauna has gone to blazes! 04131
Bottom
04132
Top
Eero: Nädå, men till himlens höjder i en eldvagn. Eero: No, but to Heaven in a fiery chariot. 04132
Bottom
04133
Top
Juhani: Kan den verkligen ha brunnit? Juhani: Can it have burned down? 04133
Bottom
04134
Top
Eero: Vad vet jag, och vad har jag med det att göra? Det är Jukolas husbonns bastu men inte min. Eero: How should I know, and what have I to do with it? It’s the master of Jukola’s sauna, not mine. 04134
Bottom
04135
Top
Juhani: Också Eeros kropp badade i går kväll, ifall jag inte minns orätt. Ja, ja, allt vilar ständigt på husbondens axlar, det är min tro. Men vi skall gå och titta. Var är min mössa? Vi skall gå och titta, bröder. Det anar mig att vår bastu ligger i aska. Juhani: Eero’s body too, if I remember rightly, sweated there yesterday. Ay, ay, everything on the master’s back, that I well believe. But let’s go and look. Where’s my cap? Let’s go and look, brothers. I know that our sauna is in ashes. 04135
Bottom
04136
Top
De gick för att se hur det var fatt med bastun. Därav befanns numera återstå blott ett svart röse och en rykande ruin. Och bröderna betraktade en stund denna förödelsens avbild med pinsamma känslor, och återvände slutligen tillbaka till sitt pörte. Som sista man stegade Juhani med ett par gångjärn i näven, som han ilsket slängde på bordet. They went out to see what had befallen their sauna. But all that there was left to see was a blackened stove and a smoking chaos. The brothers gazed upon this scene of destruction for a while with annoyance, and at last returned to the living-room. Last came Juhani, in his fist two iron hinges which he cast angrily on the table. 04136
Bottom
04137
Top
Juhani: Ja, nu är Jukola gård utan bastu. Juhani: Ay, the house of Jukola is now bathless. 04137
Bottom
04138
Top
Eero: ”Och en gård utan bastu går inte an”, sade Juhani. Eero: ”And a farm without a sauna is no good,” said brother Juhani. 04138
Bottom
04139
Top
Juhani: Het eldade Timo den kära ugnen och till aska förvandlades de älskade sparrarna och väggarna, i vilkas skydd vi alla har stigit fram i världens ljus. Timo eldade ugnen väl kraftigt, säger jag. Juhani: Timo made the dear old oven too hot, and dust and ashes is all that’s left of the beloved sooty rafters and walls, in whose shelter each of us entered into the light of the world. Timo heated the oven mightily, say I. 04139
Bottom
04140
Top
Timo: Enligt din befallning, enligt din befallning; nog vet du det. Timo: At your bidding, at your bidding; that you know well. 04140
Bottom
04141
Top
Juhani: Jag ger fanken i dina befallningar, men vi är män utan bastu, och det är en pinsam historia; husbyggen ökar ej brödet. Juhani: I give the Devil for ”your bidding” but that we are now bathless men, and that is an annoying thing. Building a new one won’t add to our bread. 04141
Bottom
04142
Top
Aapo: En pinsam sak; men bastun var dock gammal, knutarna fulla med hål; och själv beslöt du ju i går att snarligen bygga en ny. Aapo: An annoying matter; but still the sauna was old and its corners full of holes; and you yourself decided yesterday to build a new one very soon. 04142
Bottom
04143
Top
Juhani: Visserligen var den gammal och dess stockar genomrökta ända till kärnan, men nog skulle der, ha hängt ihop ännu ett år eller två. Gården har inte råd att förlora på bastubyggen; åkrarna, åkrarna bör man först hugga klorna i. Juhani: True it was old and its logs steamed through to their marrows, but it would have done at a pinch for a year or two. The farm has no strength yet to waste on building saunas; the fields, the fields are what we must pounce on first. 04143
Bottom
04144
Top
Tuomas: Åkrarna får allt reda sig utan dig liksom i somras den väldiga Däldängen, vars granna hö vi lät vissna utan en enda sväng på lien. Men det var din egen vilja. Alltid, när jag påminte dig om dess ned-mejning, svarte du: ”inte ska vi gå riktigt ännu; höet växer så det knakar.” Tuomas: You’ll treat the fields as you did the big meadow last year, whose fine hay we let wither without a single stroke of the scythe. But it was your wish. Whenever I reminded you of the mowing, you would answer: ”We won’t go just yet; the hay is still growing so fast that you can hear it.” 04144
Bottom
04145
Top
Juhani: Det är en gammal historia och bättras inte av att du käxar om den. Däldängen växer bara grannare nästa sommar. - Men vad är det för en karl, som där på åkern stegar mot vår gård? Juhani: That’s something past and gone and your jawing won’t help it. The big meadow’ll grow all the better in the coming summer. But who’s that man coming towards the house in the field yonder? 04145
Bottom
04146
Top
Tuomas: Nämndeman Mäkelä. Vad vill den karlen? Tuomas: Juryman Mäkelä. What can the man want? 04146
Bottom
04147
Top
Juhani: Nu är jäkeln lös. I kronans namn kommer han, och för det där förbannade slagsmålet som vi hade med Toukolaborna. Juhani: Now the Devil’s loose. He comes in the Crown’s name, and it’s because of that accursed scrap with the Toukola lads. 04147
Bottom
04148
Top
Aapo: I den senare drabbningen står lagen på vår sida, men vad den föregående beträffar bör vi ta oss i akt. Låt mig lägga ut saken för honom. Aapo: In the last fight the law is on our side, but in the first one we must look to ourselves. Let me explain the matter to him. 04148
Bottom
04149
Top
Juhani: Men jag, äldst av oss bröder, vill också ha mitt ord med i laget, när det är fråga om allas bästa. Juhani: As the eldest, I too want the right to speak when our common good is being talked over. 04149
Bottom
04150
Top
Aapo: Men akta dig, att du inte pratar oss i säcken, ifall det lite liksom skulle bli fråga om krumbukter. Aapo: Then see you do not talk all of us into a trap, in case we should have to wriggle a little. 04150
Bottom
04151
Top
Juhani: Nog vet jag. Juhani: I know how. 04151
Bottom
04152
Top
Mäkelä steg in, en förträfflig och välvillig nämndeman. Han kom dock i ett annat ärende än det som bröderna gissade på. Mäkelä, an excellent and well-meaning juryman, entered. He came, however, on a different errand from that which the brothers had guessed. 04152
Bottom
04153
Top
Mäkelä: Goddag! Mäkelä: Good-day! 04153
Bottom
04154
Top
Bröderna: Goddag! The Brothers: Good-day ! 04154
Bottom
04155
Top
Mäkelä: Vilka gräsligheter skådar jag? Gossar, hur är det fatt med er? Ni har skråmor, blånader, skrov och trasor om huvudet! O ni eländiga! Mäkelä: What horrors do I see? Boys, how are matters here? Torn, bruised, scabby, dressed in rags! Miserable men! 04155
Bottom
04156
Top
Juhani: ”Nog slickar hunden sina sår”, men vargarna må akta sig. Är det för den skull ni nu står i vårt rum? Juhani: ”Trust a dog to lick its wounds”, but let the wolves look to themselves. Is this why you now stand in our house? 04156
Bottom
04157
Top
Mäkelä: Vad skulle jag ha vetat om detta. Men är det bröder som tilltygar varann på detta vis! Fy skäms! Mäkelä: What am I supposed to know of this? But can brothers have harried each other in this way ? Shame on you ! 04157
Bottom
04158
Top
Juhani: Ni misstar er, Mäkelä. Bröderna har behandlat varandra som änglar; detta är nabornas verk. Juhani: You are mistaken, Mäkelä, we brothers have treated each other like angels. This is the work of neighbours. 04158
Bottom
04159
Top
Mäkelä: Vem har då gjort detta? Mäkelä: Who has done this? 04159
Bottom
04160
Top
Juhani: Goda grannar. Men får jag fråga varför ni kommit för att hälsa på oss? Juhani: Kind neighbours. But may I ask why you have come to see us? 04160
Bottom
04161
Top
Mäkelä: För en högst allvarlig sak. Gossar, gossar! nu väntar er en gruvlig dag. Mäkelä: For a grave reason. Boys, boys, the day of your ruin is upon you. 04161
Bottom
04162
Top
Juhani: Vad är det för en dag. Juhani: What will that day be like? 04162
Bottom
04163
Top
Mäkelä: Skammens dag. Mäkelä: A day of shame. 04163
Bottom
04164
Top
Juhani: När gryr den? Juhani: When will it dawn? 04164
Bottom
04165
Top
Mäkelä: Av prosten har jag fått en sträng befallning att nästa söndag följa er till kyrkan. Mäkelä: I have strict orders from the Vicar to bring you to church next Sunday. 04165
Bottom
04166
Top
Juhani: Vad vill han med oss i kyrkan? Juhani: What does he want of us at church? 04166
Bottom
04167
Top
Mäkelä: Ha er att sitta i fotstocken; för att säga det rakt på sak. Mäkelä: To put you in the stocks, to speak plainly. 04167
Bottom
04168
Top
Juhani: Varför det? Juhani: Why? 04168
Bottom
04169
Top
Mäkelä: För många sakers skull. - Ni dårar och vettvillingar, ni slog sönder klockarns fönster och rymde från honom som vargar. Mäkelä: For many reasons. You wild and maddened men! You broke the churchwarden’s window and then fled like wolves. 04169
Bottom
04170
Top
Juhani: Klockarn rev oss som en galen varg. Juhani: ’Twas the churchwarden worried us like the wildest wolf. 04170
Bottom
04171
Top
Mäkelä: Men vad har prosten gjort er? Mäkelä: But what has the Vicar done to you. 04171
Bottom
04172
Top
Juhani: Inte ett loppbett ens. Juhani: Not the bite of a flea. 04172
Bottom
04173
Top
Mäkelä: Och ändå har ni skymfat och hånat honom genom den där storkäftiga, oförskämda Koppare-Kajsa. Ni sände genom Rajamäkis hemska regemente de mest svinaktiga ord, verkliga skurkord som hälsningar till en högt uppsatt man och vår församlings herde, se det var då en oförliknelig fräckhet! Mäkelä: And yet you mocked and insulted him through that foul-mouthed, brazen leech Kaisa. You sent, by Raja-mäki’s horrible regiment, the most filthy, really scoundrelly greetings to a well-born man, the shepherd of our parish; that was a barefaced insolence without like. 04173
Bottom
04174
Top
Juhani: ”Visst är det sant, men det må bevisas”, sade Kakkis-Jaakko, men så säger inte jag. Juhani: ”It’s true enough, but prove it,” said Kakkinen’s Jake, but so say not I. 04174
Bottom
04175
Top
Mäkelä: Men nu bör ni veta, att prostens strängaste straff drabbar er. Nu är han en obarmhärtig man mot er. Mäkelä: But now, know that the Vicar’s sternest vengeance will befall you. Now he is without pity for you. 04175
Bottom
04176
Top
Aapo: Sätt er, Mäkelä, så språkar vi om saken på en lite vidare och djupare grund. - Titta på den här paragrafen: kan prosten skruva oss i fotstocken för Rajamäki-Kajsas lögner? Ingalunda! Må det lagligen bevisas vad vi yttrat och på vilket vis vi kränkt hans ära. Aapo: Sit down, Mäkelä, and let us talk over the matter a little more broadly and deeply. What do you say to this point: can the Vicar screw us down in the stocks for Rajamäki Kaisa ’s lies? Surely not! Let what we have said and in what way hurt his honour be legally proven. 04176
Bottom
04177
Top
Juhani: ”Först skall saken undersökas, sedan straffet undanstökas”, det är visst det. Juhani: ”First a matter must be weighed, ere the rod on back be laid,” that’s well known. 04177
Bottom
04178
Top
Mäkelä: Men den andra frågan, beträffande den där läsningen, den, den ger honom dock en viss myndighet på grund av kyrkolagen, som han nu säkerligen i sin ilska brukar mot er. Mäkelä: But another thing, this matter of reading, gives him a fair amount of power, anyhow, under the church laws, which he is now sure in his anger to use against you. 04178
Bottom
04179
Top
Juhani: I läsbestyret står Guds förordning och lag på vår sida, som strider mot det försöket. Ser ni, han har ju redan i vår moders sköte försett oss med så hårda skallar, att det är en omöjlig sak för oss att lära oss läsa. Vad står att göra, Mäkelä? Särdeles ojämnt faller här andens gåvor på vår lott. Juhani: In the matter of reading we have God’s own laws and regulations on our side, which stop anything in that line. Look you, already in our mother’s womb He gave us such hard heads that it is impossible for us to learn to read. What are we to do, Mäkelä ? The gifts of learning fall very unevenly on our heads down here. 04179
Bottom
04180
Top
Mäkelä: Era skallars hårdhet är blott en tom inbillning från er sida. Med flit och dagliga övningar övervinner man slutligen allt. - Er far var en av de hiistä läskarlarna. Mäkelä: The hardness of your heads is only an empty fancy. Diligence and daily practice will overcome anything in the end. Your father was one of the best readers. 04180
Bottom
04181
Top
Aapo: Men vår mor kände inte till en enda bokstav, och ändå var hon en sann kristen. Aapo: But our mother never knew a single letter, and yet she was a true Christian. 04181
Bottom
04182
Top
Juhani: Och uppfostrade och agade sina pojkar i gudsfruktan. Gud signe den gumman! Juhani: And brought up and chastised her sons in the fear of God. God bless the old woman. 04182
Bottom
04183
Top
Mäkelä: Försökte hon inte skaffa er hjälp från annat håll? Mäkelä: Did she try what the skill of others could do for you? 04183
Bottom
04184
Top
Juhani: Nog sökte hon göra sitt bästa; hon vände sig också till Männistö-moran. Men den ilskna käringen började strax bearbeta våra ryggar, och i våra ögon förvandlades hennes stuga till den förfärligaste trollhåla; och slutligen steg vi inte in i stugan, fastän de piskade oss så mycket de orkade. Juhani: Indeed she did her best; she tried what Old Granny Pinewood could do. But that hot-tempered witch began at once hammering our backs, and her cabin became worse in our eyes than a cave of demons; and at last we never entered it, though they whipped us like a dying fire. 04184
Bottom
04185
Top
Mäkelä: Då var ni allt oförståndiga, men nu står ni som män för er sak; och en förnuftig, frisk man kan vad han vill; därför bör ni visa såväl prosten som världen vad manlighet rår med. Jag måste förundra mig över att du, Aapo, som har en så redig tankegång och som inte heller saknar en och annan kunskap, utan med ditt skarpa minne erinrar dig allt vad du sett och hört, att du inte har handlat annorlunda. Mäkelä: In those days you were a thoughtless lot, but now you stand for yourselves as men; and a sensible, healthy man can do what he wills; show the Vicar and the world, therefore, what manhood can do. As for you Aapo, who have such a clever mind and do not lack a mite or two of knowledge, and whose sharp memory preserves all you hear or see, at you I must wonder that you have not already altered your ways. 04185
Bottom
04186
Top
Aapo: Det är lite jag vet; nå ett och annat vet jag ändå. Vår avlidna blinda morbror berättade oss många saker, berättade om bibeln, om sina färder till sjöss och om världens byggnad, och då lyssnade vi Aapo: ’Tis but little I know; oh well, 1 know a thing or two. Our blind uncle told us many things, things from the Bible, of his travels, and of the lands and the seas of the world, and then we always listened to him with pious hearts. 04186
Bottom
04187
Top
Juhani: Vi lyssnade som harar med spetsade öron, när gubben berättade för oss om Moses, om Israels barn, om händelser i Konungaboken och om under i Uppenbarelseboken. ”Och deras vingsus var såsom hjulens gnissel, när de rullade ut i krig.” Herrejessus! vi känner till många under och ting, och är inte precis så förvildade hedningar som det tros. Juhani: We listened with ears erect as a hare’s when the old man talked to us of Moses, the children of Israel, happenings from the Book of Kings and the miracles of Revelations. ”And the sound of their wings was as the sound of chariots as they rush to war.” Lord save us we know many miracles and things, and aren’t quite such black heathens as people think. 04187
Bottom
04188
Top
Mäkelä: Men ni måste börja från abc-boken, för att bli verkliga medlemmar av den kristna församlingen. Mäkelä: But to become true members of the Christian Church you must begin from the a-b-c book. 04188
Bottom
04189
Top
Aapo: Mäkelä, där på brädet ser ni sju stycken abc-böcker som vi köpt i Tavastehus, och denna syn må bevisa att vi strävar att skaffa oss lärdom. Prosten må ännu visa lite tålamod med oss, och jag tror att av vår sak ännu avlas, födes och växer något. Aapo: Mäkelä, on that table you see seven a-b-c’s, brought from Hämeenlinna, and may this sight prove to you our willingness to learn. Let the Vicar show a little more patience, and I think that something can take root, grow and prosper out of this matter. 04189
Bottom
04190
Top
Juhani: Han må visa medlidande, och jag skall betala honom dubbla tionden, och ungfågelskött skall inte fattas i hans skål när han så tarvar. Juhani: Let him be longsuffering towards us and I am willing to pay him his tithes twice over, and the flesh of young game won’t be lacking from his bowl, at lawful times. 04190
Bottom
04191
Top
Mäkelä: Här hjälper knappast, skulle jag tro, böner och fagra löften, när jag tänker på hans häftiga och rättvisa vrede mot er. Mäkelä: Prayers and fine promises won’t help here I’m afraid, when I think of his deep and righteous anger. 04191
Bottom
04192
Top
Juhani: Vad vill han då oss och vad vill ni? Bra! Kom an bara med sjuttio man i ert följe, och det skall ilndå spruta blod. Juhani: What does he want of us then, and what do you want? Good! Come with seventy men, and blood shall spray around us even then. 04192
Bottom
04193
Top
Mäkelä: Men säg hur ni tänker göra, för att lära er abc:t och lilla katekesen, som är prostens viktigaste order. Mäkelä: Tell me, what steps do you mean to take to learn your alphabet and the Lesser Catechism, which is the chief concern of our Vicar. 04193
Bottom
04194
Top
Juhani: Vi tänker här hemma gå i lära hos Männi-slö-moran eller hennes dotter Venia. De är bägge välläsande kvinnor. Juhani: Try what the teaching of Granny Pinewood or her daughter can do for us here at home. Good reading women, both of them. 04194
Bottom
04195
Top
Mäkelä: Jag skall meddela prosten om ert uppsåt. Men för er egen frids skull bör ni gå och be honom om förlåtelse för ert oförskämda upptåg. Mäkelä: I will tell the Vicar of your intention. But for the sake of your own peace go and beg his forgiveness for your insolent deed. 04195
Bottom
04196
Top
Juhani: Den paragrafen skall vi ta och begrunda. Juhani: We will think over that point. 04196
Bottom
04197
Top
Mäkelä: Gören som jag säger; och veten, att om han inte hos er märker en redbar, flitig ivran, så sitter ni en vacker söndag i fotstocken vid kyrkans stenfot. Så säger jag; och farväl med er! Mäkelä: Do as I say; and note that unless he observes in you an honest and strenuous endeavour, you’ll be in the stocks, nicely in the stocks one Sunday, under the church windows. This I say; and now farewell! 04197
Bottom
04198
Top
Juhani: Farväl, farväl! Juhani: Farewell, farewell! 04198
Bottom
04199
Top
Tuomas: Var det på fullt allvar du talte med honom om Männistö-moran och hennes dotter? Var det på fullt allvar du nästan lovade att vi skulle gå och krypa för prosten? Tuomas: Did you really mean what you said about Old Granny Pinewood and her daughter? Was it in earnest you half promised to go and crawl before the Vicar. 04199
Bottom
04200
Top
Juhani: Inte ens ett tecken ditåt, och inte ett dyft på fullt allvar. Gossen pladdrade så för att vinna tid. Att Männistö-moran eller Venia här skulle föra läs-stickan! Det skulle ju till och med svinen i Toukola skratta åt! Ni hörde, att man säkert hotade oss med lotstocken, med skammens galge. Jäklar anagga! har mte en karl rätt att leva i frid och efter sin egen vilja pA sin egen grund, när han ej står i vägen för någon, inte kränker någons rätt? Vem kan förbjuda det? Men jag säger ännu en gång: präster och tjänstemän är med sina böcker och protokoll mänskornas onda andar. - O du svarta svin! Ve denna förbannade dag! Så möter oss nu hals över huvud det hårda ödets klubbslag och mänskornas förargligheter, så jag är redo att köra mitt huvud i väggen! O du svarta tjur! Venia gav oss korgen; man har gjort en giftig smäde-visa om oss; klockarn pinade oss som självaste fan; Toukolas pojkar dammade oss som vi varit heden; stryk fick vi som julgrisar och som verkliga julbockar går vi här omkring, enögda tomtar med trasor kring huvudena. Och dessutom! Nu är ju vårt hem utan den fattiges enda fest, utan rösets brusande ånga. Där glöder ju och ryker vår forna älskade bastus ävlan. Och sedan återstår ännu den värsta av djävlarna. Hmh! Med tio hål grinar fotstocken mot oss i kyrk-farstun. Eld och lågor! Om icke ett sådant bråte av förtretligheter för rakkniven till en karls strupe, vad gör det då? O du behornade tjur! Juhani: There wasn’t a mite of earnest in it, and of truth not a whit. To gain time was what this lad’s prattle was meant for. Granny Pinewood or Venla to guide our reading-sticks ! Why, even the Toukola pigs would laugh! You heard, we were threatened with the certain stocks, with the pillory of shame. A thousand flaming goblins! Hasn’t a man the right to live his own life as he likes in peace, when he stands in no one’s way, tramples on no one’s rights? Who’ll forbid it? But I say once again: parsons and officials with their books and papers are the evil spirits of mankind. Oh you black sow ! Oh cursed day on earth! We’re so knocked head over heels by the blows of hard fate and the cruelty of men, that I could dash my head against a wall. Oh you black bull! Venla refused us; they’ve made a nasty, stinging song about us; the churchwarden tortured us like the Evil One himself; the Toukola lads hammered us like senseless earth, we were trounced like Christmas pigs and now strut here like real Christmas brownies, like one-eyed gnomes with rags round our heads. What more? Isn’t our home now without the poor man’s only treat, the roaring steam of the sauna? There the ruins of our sauna smoke and smoulder. And there’s still the worst of devils left. Hrrh ! With all its ten holes the stocks grin at us from the church porch. Bright lightning! If such a bunch of worries doesn’t lift a razor to a man’s throat, what will ? Oh you horned bull ! 04200
Bottom
04201
Top
Eero: Nu minns du lite orätt; i fotstocken finns inte alls tio hål. Eero: Now your memory is a little weak; there aren’t ten holes in the stocks. 04201
Bottom
04202
Top
Juhani: Hur många är de då? Juhani: How many then ? 04202
Bottom
04203
Top
Eero: Hur många stjärnor finns det i sjustjärnan, hur många söner i Jukola? Eero: How many stars in Charley’s Wain, how many sons at Jukola? 04203
Bottom
04204
Top
Juhani: Sju pojkar är vi. Alltså sju hål och sju söner. Nå desto värre. Sju hål! Alltid bara desto galnare. Se hur mänskorna och det hårda ödet sam-mansvurit sig mot oss. Sju hål som kvarnstensögon! Vilken smälek av det hårda ödet! Men om de skjuter på oss alla sin ilskas pilar, så biter vi våra genompina-de hjärtan så hårda som gnistrande stål. Om de så pustar ormgift mot oss från alla håll, om så himlen låter idel galla regna över oss, så rusar vi ändå, med slutna ögon, skärande tänder och vrålande som vilda oxar, mot dem. Och om man slutligen med kronans knift släpar oss till stocken, så skall jag med ljuv fröjd sitta i fotträet. Juhani: We are seven. Seven holes therefore and seven sons. Well, all the worse. Seven holes! Always worse and worse. See how men and hard fate are joined together against us. Seven holes like millstone-eyes! What mockery of hard fate! Well, let them shoot all the arrows of their rage at us, we’ll clench our overgoaded hearts hard as sparkling steel. Let them blow poison at us from every side like snakes, and the heavens rain pure gall on us, we’ll still, with eyes shut, grinding our teeth and roaring like mad bulls, charge at them. And if we are dragged at last by all the Crown’s might to the stocks, why it’s with blissful joy I’ll sit in them. 04204
Bottom
04205
Top
Aapo: Varför med glädje? Aapo: Why with joy? 04205
Bottom
04206
Top
Juhani: Du fattar inte, bror min, den dömande kraft som bor i vreden. Hämndplanerna skulle få gossen att glömma all smälek; och att smäda oss är ju deras mening. Tanken på att tappa blod ur vår herr prost skulle smaka mitt ilskna sinne som honungs-tlugg. Och inte skulle jag där bruka kniv eller bössa, såsom gubben från Karis gjorde, nej, med naglar och Illuder skulle jag hugga honom i strupen som en varglo. I stycken, i tusen stycken skulle jag riva karini, och då finge jag riktigt njuta av min godbit till liiiinnd. Så skulle jag göra, om jag så ägde tio liv och vai je liv i tio år skulle pinas i en spiktunna. Det vore Intet mot hämndens vällust. Juhani: You do not understand, brother, the awful power of anger. The thought of revenge would make this lad forget all shame; and shame is their purpose. A dream, that of bleeding our mister Vicar, it’s that that would taste like honey-dew to my angry mind. And it wouldn’t be a knife or a gun I’d use, like the former man from Karja, no, but with teeth and claws I’d fly at his throat like a she-wolf. I’d tear the man to bits, to a thousand bits, and taste my revenge to the last drop. I’d do this even if I had ten lives and each life were to be tortured ten years in a spiked barrel. It’d be nothing against the lust of my revenge. 04206
Bottom
04207
Top
Aapo: Du vänder ju upp och ned på hela ditt väsen i grund och botten. Skölj, usla broder, ditt hjärtas kokheta kittel med vatten från tålamodets sorlande dike, som sakta slingrande färdas genom ängen. Aapo: You stir up all your being. Soothe, miserable brother, the seething cauldron of your heart with cool water from the rippling brook of patience, which flows onward through the meadows, gently winding. 04207
Bottom
04208
Top
Simeoni: Du är ju alldeles becksvart i synen, och blodröda, stickande rullar dina ögon. Förbarma dig över dig själv. Simeoni: Your face pitch-black, and your eyes roll bloodshot, sharp as gimlets. Have mercy on yourself. 04208
Bottom
04209
Top
Tuomas: Visserligen skulle vi hämnas, om vi sattes ull sitta på skammens tron, men må våra hjärtan vara i Irid tills detta sker. Allt hopp är ju ännu inte ute. Tuomas: Truly, if we were made to sit in the stocks, we’d have revenge, but may our hearts beat in peace until that happens. All hope is not past yet. 04209
Bottom
04210
Top
Juhani: Från en av världens utkanter hägrar ännu mot oss fridens dag. Ilvesjärvi där vid Impivaaras sluttning är den hamn, till vilken vi seglar bort från stormarna. Nu har jag fattat mitt beslut. Juhani: On one corner of the earth a day of peace still gleams for us. Ilvesjärvi Lake yonder, below Impivaara, is the harbour to which we can sail away from the storm. Now my mind is made up. 04210
Bottom
04211
Top
Lauri: Det gjorde jag redan senaste år. Lauri: Mine was already made up last year. 04211
Bottom
04212
Top
Eero: Jag följer er om det så gäller ända till Impivaaras djupaste grotta, där, efter vad man berättar, det gamla bergstrollet kokar beck, med en hjälm av hundra fårskinn på huvudet. Eero: I’ll follow you even into the deepest cave on Impivaara, where it is said the Old Man of the Mountain boils pitch, with a helmet made of a hundred sheep-skins on his head. 04212
Bottom
04213
Top
Tuomas: Dit flyttar vi alla härifrån. Tuomas: We’ll all move there from here. 04213
Bottom
04214
Top
Juhani: Dit flyttar vi och bygger en ny värld. Juhani: There we’ll move and build a new world. 04214
Bottom
04215
Top
Aapo: Månne inte överhetens näve når oss också där? Aapo: Cannot the hand of the law reach us there too? 04215
Bottom
04216
Top
Juhani: Skogen skyddar sina ungar. Där står vi då riktigt på vår egen grund; djupt som de plirögda gräver vi oss ända till jordens kärna, och skulle det roa dem att också där ansätta gossarna, så skall de få röna hur det känns att störa sju björnar i deras lya. -Nu till garvarn för att skriftligt bekräfta affären. För tio år må vår jord övergå i andras händer. Juhani: The forest shields its pups. There we are indeed on our own ground; deep as bleary-eyed moles we’ll dig ourselves in, right to the bowels of the earth. And if they felt like meddling with us lads there, they’d be made to see what it feels like to disturb seven bears in their lair. Now to the tanner’s to draw up a lease in writing. For ten years let the farm pass into other hands. 04216
Bottom
04217
Top
Simeoni: Jag längtar också till en fridens boning. Bröder, låt oss reda oss ett nytt hem och ett nytt hjärta i skogarnas sköte. Simeoni: I, too, long for an abode of peace. Brothers, let us create ourselves a new home and a new heart in the depths of the forest. 04217
Bottom
04218
Top
Juhani: Alla enhälligt! Juhani: All with a single mind ! 04218
Bottom
04219
Top
Aapo: Vad besluter du, Timo? Aapo: What do you decide, Timo ? 04219
Bottom
04220
Top
Timo: ”Era vägar är mina vägar”, säger ordstävet. Timo: ”Where all others, there I too,” says the proverb. 04220
Bottom
04221
Top
Aapo: Ni flyttar, och skulle då jag stanna här som en ensam tall på Jukolas gårdsplan? Ack! särdeles fast har mitt väsens alla rötter och grenar slutit sig vid er krets. Låt gå för det, och må vi önska det bästa av vår färd. Jag följer med. Aapo: You would move, and I be left here, alone pine in Jukola’s yard? Ah, for that every root and fibre of my being is too firmly fast in your company. I’m agreed, then, and let’s hope for the best from this trip. I’ll come with you. 04221
Bottom
04222
Top
Juhani: Utmärkt! Nu till garvarn varje man, för att göra ett lagligt kontrakt på saken. Alla enhälligt! Juhani: Splendid! Now to the tanner’s the lot of us, to draw up a proper lease. All with a single mind ! 04222
Bottom
04223
Top
De begav sig samfällt för att uppgöra kontraktet och arrenderade sin gård åt garvaren på tio år; och skriftligen formulerades följande paragrafer. Garvaren äger förfoga över gården och odlar den i tio år, de tre första utan någotslags vederlag, men därefter må han erlägga bröderna sju tunnor råg årligen och bygga en ny bastu innan arrendetidens utgång. Fritt och allestädes i Jukolas skogar må bröderna idka jakt, och på vilket villebråd som helst, som lagen blott lillåter. På norra delen av gårdens ägor, i Impivaara-li akten, må de ha rätt att leva och handla enligt eget skön såväl vad jorden som skogen beträffar. På allhelgonadagen övertager garvaren gården, men bröderna må, i fall de så önskar, ännu följande vinter ha skydd i sitt födelsehem. Så löd kontraktets huvudpunkter. They set out in a body to draw up the lease, rented their farm to the tanner for ten years; and the following paragraphs were set down in writing. The tanner was to rule over and run the farm for ten years, the first three years without any rent, whereafter he was to pay the brothers seven barrels of rye each year and build a new sauna before the lease expired. Anywhere in the Jukola forests the brothers were at liberty to hunt, and any kind of game the law allowed. In the northern section of the farm’s holding, around Impivaara, the brothers were free to do and live as they pleased, this applying both to the clearings and the forests. The tanner was to take over the farm on All Saints’ Day, but if they so wished, the brothers were to be given shelter in the home of their birth over the coming winter. These were the main conditions of the lease. 04223
Bottom
04224
Top
Det blev november och garvaren var med sina lass på Jukolas gårdsplan och övertog husbondskapet för ilen fastställda tiden. Men bröderna, som ville undfly prosten och hans befallningsmän, levde denna vinter lör det mesta i skogarna, skidande och jagande i trakten, och vistades i en milkoja på Impivaara mo. flyttningen var dock ännu inte riktigt slutförd med häst och andra nödvändiga persedlar. Den var utsatt att ske när sommaren kommit. Emellertid stökade de redan smått med sitt nya pörte: högg stockar att torka till våren och rullade grundstenar på den stubbiga sveden, under det branta berget. Came November, and the tanner stood with his loads in the J ukola yard and took over the management of the farm for the term of the lease. But to avoid the Vicar and his men, the brothers spend the winter mostly in the forest, ski-ing and hunting; the charcoal-burner’s hut on Impivaara was their camp. They did not, however, move altogether with horse and other belongings from the farm. This, they had settled, was to take place when spring had come. Nevertheless, they worked already at their cabin, felled trees to dry during the spring and rolled stones for the foundations on to a stump-strewn clearing on the slope of a steep hill. 04224
Bottom
04225
Top
Så förflöt vintern, och under den nåddes bröderna av ingetslags befallning från prosten, ingen påminnelse. Väntade han, eller hade han övergivit dem åt sitt öde? Thus passed the winter, and during the whole of its course no command or reminder reached the brothers from the Vicar. Was he merely biding his time, or had he left them to their fate? 04225
Bottom

kapitel 05 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
05001
Top
Våren hade kommit, snödrivorna smultit ned, blitt blåste vinden, jorden började grönska och björkdungen gick i löv. Spring had come, the snowdrifts had melted, the winds blew mild; the earth began to blossom and the birchwoods to put on leaves. 05001
Bottom
05002
Top
Bröderna färdas nu på sin flyttning mellan Jukola och Impivaara. Går längs den steniga, krumbuktande skogsvägen, med bössorna på axeln och på ryggen näverkontarna, i vilka ligger deras ammunitionsför-råd. I spetsen stegar Juhani och vid hans sida Jukolas stora, argsinta hundar, Killi och Kiiski. Efter dem, dragande en släpa, går körd av Timo brödernas enögda häst, den gamla Valko. Men lasset följes av de övriga bröderna, med bössorna på axeln och kontar-na på ryggen, och de hjälper Valko vid vägens värsta ställen. Som den sista spatserar Eero, bärande i famnen Jukolas stolta tupp, vilken bröderna ej velat skiljas från, utan har tagit med sig som tidvisare till Impi-vaaras ödemark. På kärran sågs en kista, varg- och rävsaxar, en gryta och i grytan tvenne bordsfat av ek, en slev, sju skedar och andra till kokkonsten hörande grejor. Som täcke över grytan hade man placerat en grov, med ärtor fylld säck; och allra överst på denna krängde och jamade Jukolas gamla katt i en liten påse. - Så lämnade bröderna sitt gamla hem, traskade modstulna, tysta på den krångliga, steniga skogsvägen. Himlen var klar, luften lugn, och nedanför backen mot väster rullade redan solens hjul. The brothers work on their removal from Jukola to Impivaara. They tramp along a stony, twisting forest path, guns on shoulders and birch-bark knapsacks with powder and shot on their backs. Juhani leads the way with Killi and Kiiski, the two big, fierce Jukola dogs. Behind them, drawing a spring-less cart, driven by Timo, walks the brothers’ one-eyed horse, old Valko. The others, with their guns and knapsacks, follow the cart, helping Valko over the hardest stretches of the road. Last of all comes Eero, carrying in his arms Jukola’s doughty cock, for the brothers were loath to part with him, and had decided to take him along to the wilds of Impivaara for a timepiece. On the cart were a coffer, traps for wolf and fox, an iron cauldron and in it two oaken bowls, a dipper, seven spoons and other instruments of the cook’s art. A coarse sack filled with peas served as cover to the cauldron; and highest of all, the old farm cat squirmed and mewed in a little bag. Such was the brothers’ departure from their home; silent and dejected, they trod the difficult, stony forest path. The sky was bright, the weather calm, and downhill to the west spun already the wheel of the sun. 05002
Bottom
05003
Top
Juhani: Mänskan är en sjöfarare på livets stormiga hav. Så seglar också vi nu bort från våra kära hemknutar, seglar med vårt vagnskepp genom villande skogar mot Impivaaras branta ö. Ack! Juhani: Man is a seafarer on the stormy sea of life. So we too now sail away from the dear haunts of our childhood, sail with our wheeled ship across the mazy forests towards the steep island of Impivaara. Ah ! 05003
Bottom
05004
Top
Timo: Det fattas inte mycket, att jag torkar tårar från mina kinder, också jag, min groda. Timo: Tt wouldn’t take much for this poor frog, too, to be smearing tears from his cheeks. 05004
Bottom
05005
Top
Juhani: Det undrar jag inte på, efter att ha blickat in i min egen barm i denna sorgens stund. Men det båtar till intet här i världen, utan vare mannens hjärta ständigt lika hårt som en vit rullsten. Som en färde-man är mänskan född till världen, här har hon ingen varaktig stad. Juhani: That I scarce wonder at, having looked into my own heart in this grievous hour. But there’s no help for it in this world; a man’s heart must always be hard as a flint. The child of man is born a wanderer on the face of the earth; here he has no abode. 05005
Bottom
05006
Top
Timo: Här vandrar hon en liten tid, dänger och svänger sig tills hon sist och slutligen ramlar omkull och försmäktar som råttan vid stenfoten. Timo: Here he wanders a little while, struts and prances, until at last he wilts and perishes like a rat at the foot of a wall. 05006
Bottom
05007
Top
Juhani: Rätt sagt, klokt talat! Juhani: Rightly said, wisely uttered. 05007
Bottom
05008
Top
Simeoni: Och om det vore nog därmed; men först då börjar det! Simeoni: And if that were but all; but the point is... 05008
Bottom
05009
Top
Juhani: Då blir det fråga om våra pund, ville du säga. Så sant så! Juhani: . .. the question of our talents, that’s what you meant. True. 05009
Bottom
05010
Top
Timo: Då bör det utsägas utan några knep och konster: här är jag, och här, Herre, är ditt pund. Timo: Then we shall have to say without shift or guile; here am I and here, Lord, is your talent back. 05010
Bottom
05011
Top
Simeoni: Mänskan borde alltid tänka på sin ändalykt; men hon är förhärdad. Simeoni: A man ought always to remember his end; but his heart is hardened. 05011
Bottom
05012
Top
Juhani: Förhärdad, det kan jag ej förneka. Men sådana är ju vi, Gud sig förbarme, allihopa under denna himmel. Ändå bemödar vi oss av alla krafter att hädanefter leva såsom fromma hjältar höves, när vi först har hunnit riktigt installera oss här och fått oss ett varmt fridens bo. Låt oss, bröder, ingå ett starkt förbund och lämna å sido alla syndens påfund, all ondska, allt gräl och hat i denna dvärgalyckans bostad. Bort med ondskan, grälet och stoltheten. Juhani: Hardened, hardened, that can’t be denied. But such, God knows, are all under this heaven. Yet we can earnestly try to live hereafter as befits true believers, once we have settled down and built ourselves a warm abode of peace. Let us join, brothers, in a strict league and cast away all works of sin, all anger, strife and hate in our bird’s-nest here. Away anger, hate and pride. 05012
Bottom
05013
Top
Eero: Och pråligheten. Eero: And pomp. 05013
Bottom
05014
Top
Juhani: Just så! Juhani: Ay! 05014
Bottom
05015
Top
Eero: Och de granna, syndiga kläderna! Eero: Flaunting, sinful raiment. 05015
Bottom
05016
Top
Juhani: Just så! Juhani: Ay! 05016
Bottom
05017
Top
Eero: Gungande kyrkschäsar och allt det granna kyrkkrimskramset. Eero: Spring-carts and all such church-going vanities. 05017
Bottom
05018
Top
Juhani: Vasa? Vad är det du pratar om? Juhani: What? What are you saying? 05018
Bottom
05019
Top
Simeoni: Han skarvar till igen. Simeoni: He’s joking again. 05019
Bottom
05020
Top
Juhani: Jag märker det. Pass på att jag ej nappar dig i nackskarven, om jag nämligen skulle bry mig om en vettvillings prat, men då vore jag ju ingen man, sannerligen inte. - Hur behandlar du, din förbannade spoling, den där tuppen? Varför kvider djurstackarn? Juhani: I notice that. See that I don’t grab you by the neck, that is, if I minded the babbling of a rogue; but I wouldn’t be a man if I did, that I wouldn’t. How, you twice damned imp, are you holding that cock? Why is the poor brute squawking? 05020
Bottom
05021
Top
Eero: Jag ordnade bara till vingen, som hängde. Eero: I only set its wing right; it hung down. 05021
Bottom
05022
Top
Juhani: Jag skall strax ordna till dig en smula. Se till att jag inte tar dig i nacken. Ni må veta, att det där är den bästa tuppen i hela häradet vårt, vad tjänstgöringen beträffar; alltid pålitlig och säker. Första gången gal han klockan två, den andra gången klockan fyra, som är den bästa uppstigningstiden. Av den tuppen får vi mycken glädje här i hjärtat av ödemarken. - Och katten då där på lassets topp! Ack du stackars Matti-pojk! Där svänger och dänger du och tittar ut genom påshålet, helt sorgligen jamande. ”O gubbstackarn, gamla rackarn!” föga har du många dar kvar att tassa här. Dina ögon är redan ganska skumma och hest ljuder ditt jamande. Men kanske du ännu friskar till dig, när du hamnat i nacken på de feta skogsmössen. Det önskar jag dig. Men er, Killi och Kiiski, tycker jag mest synd om i alla fall. Såsom vi själva har också ni blivit avlade, födda och uppvuxna i Jukola, vuxit upp som våra egna bröder. Ack hur brinnande ni tittar in i mina ögon! Ja, Killi, ja, du min Kiiski-pojk, ja! Och viftar så muntert med era svansar! Nå, ni vet ju inte, att vi nu lämnar vårt ljuva hem. Ve er eländiga! Jag måste gråta, det måste jag. Juhani: I’ll set you right soon. See that I don’t collar hold of you. Know that that is the best cock in the whole of our province at his job. The first time he crows at two, the second at four o’clock, which is the best time for rising. We shall have much joy of that cock out here in the wilds. And the cat then up there on the load! Ah Matti-lad! There you dance and sway and peer out of your sack, mewing quite pitifully. Poor old fellow, there aren’t very many days left for you to stalk about. Your eyes are turning very dark and your mewing sounds hoarse. But perhaps you’ll still pick up when you start on the fat forest mice. I hope so. But ’tis you, Killi and Kiiski, I love above everything. Like ourselves, you were born and bred on Jukola Farm, grew up with us like true brothers. Ah, how burningly you look into my eyes! Ay, Killi, ay, my Kiiski-lad, ay! And wagging your tails so merrily! Well, well, you can’t know that we’re now leaving our beautiful home. Oh you poor wretches! I can’t help it, I must weep. 05022
Bottom
05023
Top
Timo: Kom ihåg hur du nyligen rådde dig själv. Håll ditt hjärta i styr, ditt hjärta i styr. Timo: Look to your own advice a moment ago. Keep a stout heart, a stout heart. 05023
Bottom
05024
Top
Juhani: Jag kan ej, jag kan ej, när jag lämnar det kära hemmet. Juhani: I can’t, I can’t, leaving my golden home. 05024
Bottom
05025
Top
Tuomas: Visst tynger denna dag ens sinne; men i Impivaara får vi fort ett nytt hem och måhända blir det oss snart lika kärt. Tuomas: Truly a day to weigh on a man’s heart; but up on Impivaara we shall soon have another home, soon perhaps as dear. 05025
Bottom
05026
Top
Juhani: Vad sade du, min broder? Ej finns på jorden och ej heller i himmelen en plats så kär som den, på vilken vi föddes och växte upp och på vars marker vi som små mjölkgrisar vältrade oss. Juhani: What, brother? Not in heaven nor on earth is there a spot as dear to us as the place where we were born and bred and in whose fields we played as little, milk-bearded brats. 05026
Bottom
05027
Top
Aapo: Sant nog krossar avskedsstunden våra hjärtan; för hembusken är kär också för haren. Aapo: The hour of parting crushes our hearts, ’tis true, for even to a hare the home-bush is dear. 05027
Bottom
05028
Top
Juhani: Hur var det harmamman sade, när hon åter märkte att hon var dräktig och bad sin lilla unge lämna henne, för att ge plats åt de kommande? Juhani: What was it the mother-hare once said, when feeling herself heavy again, she sent the little hare away, out of the way of a coming brood ? 05028
Bottom
05029
Top
Timo: ”Ge dig nu i väg, ungen min, lillungen, och minns alltid vad jag säger: bak riset en snara, bak hålet en fälla.” Timo: ”Get you on your way, little son, little one, and remember always what I say: where the bush is there the trap is, where you leap you find the snare.” 05029
Bottom
05030
Top
Juhani: Så sade hon till ungen sin, och gossen lomade i väg; han lomade, tultade i väg längs sveden och hedbrynet, och hans kluvna läpp var dragen till ett sveklöst grin. Så stegade han hemifrån, och sorgligt sken kvällssolen. Juhani: So she said to her son and the lad went lolloping away; he lolloped, gaping, along the clearing and the edge of the heath, his split lip in a guileless grin. So he parted from his home, and mournful was that eve. 05030
Bottom
05031
Top
Eero: Det var Jösse-Jussi, det. Eero: That was Jussi the Hare. 05031
Bottom
05032
Top
Juhani: Låt gå för det. - Så lämnade han sitt hem och detsamma gör vi med. Farväl, hem! Din trappa, din dynghög ville jag nu kyssa. Juhani: If you will. So he parted from his home, and so we too part from ours. Farewell, home! I could kiss your threshold, even your dunghill now. 05032
Bottom
05033
Top
Aapo: Ja, min broder. Men låt oss söka jaga bort vårt sinnes dysterhet. Snart är vi mitt i det bistra arbetet och donet, snart brakar stockarna, yxorna smäller, och upp mot himlen reser sig ett väldigt pörte på Impivaara mo, mitt bland djupa skogar. Se nu: vi färdas ju redan i den bistra ödemarken, i granarnas sus. Aapo: Ay, brother. But let us try to drive this gloom out of our minds. Soon we shall have a mighty task before us; soon the logs will thunder, the axes ring, and up on Impivaara clearing a stout cabin will rise towards the heavens, set in the grandest forest. See, we are already in the wilds, among the roaring spruce. 05033
Bottom
05034
Top
Så talte de med varandra, på sin färd genom den dystra skogen. Men småningom höjde sig nejden och deras väg slingrade sig upp till en högtbelägen skogig mark, som kallades Teerimäki. Här och där sågs mossbelupna bergsklintar, till formen lika jättarnas gravkullar, kring vilka låga, rotrika tallar susade. Hårt skakade kärran och den gamla Valkos bogar på den klippiga vägen, där ögat på sina ställen knappast kunde skönja de forna hjulspåren. Över åsen gick vägen; ty bottenlösa kärr utbredde sig på dess bägge sidor. Men bröderna gjorde också själva sitt bästa för att lätta den gamla, enögda dragarens lass. Slutligen hann de upp på backkrönet, lät Valko pusta där en stund, och blickade ned på världens vidder. Deras ögon skådade fjärran byar, ängar, åkrar, blånande sjöar och vid västanskogarnas rand kyrkans höga torn. Men i söder på en backsluttning skymtade Jukola gård som lyckans förlorade land; och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst. Men därifrån vände de slutligen sina ögon mot norr, och där syntes det höga Impivaara, dess brantsluttande stup, mörka klyftor och skäggiga, stormrivna granar på bergets sidor. Men vid bergets fot såg de en trevlig, stubbrik svedmark, deras blivande boplats, och nedanom svedmarken en skog, som skulle förse dem med smäckra stockar för husbygget. Allt detta såg de, såg mellan furorna den klara Ilvessjön och hur den granna solen nära sin nedgång lyste från bergets nordöstra brant; och en hoppets ljuva glimt blänkte i deras ögon och höjde åter deras bröst. Thus they spoke among themselves as they journeyed across a dark wilderness. But soon the land began to rise, and their path wound upward to a tree-clad height, which was called Teerimäki. Here and there were mossy crags, shaped like the burial mounds of giants, round which the dwarfed, stoutrooted pines soughed and murmured. Severely were the cart and Valko’s aged shoulder-blades shaken on the rocky road, where the eye could sometimes barely discern the marks of the trail. The path led over a hill, for bottomless quagmires stretched on either side. But the brothers did their utmost to lighten the toil of their one-eyed comrade. And at last the summit was reached, and granting Valko a short breathing-space, they looked down on the spreading earth. Their eye caught distant villages, meadows, fields, blue lakes, and on the edge of the forests in the west, the high steeple of a church. But in the south, on the slope of a knoll, Jukola glowed like a lost land of delight; and once again the brothers’ bosoms filled with languishing thoughts. At last, however, they tore their glance away and looked north, and there saw lofty Impivaara, its steeply sloping sides, its darkling caves and the moss-bearded, storm-riven spruce that stood along the ribs of the height. But below the ridge they saw a pleasant stump-strewn clearing, their future dwelling-place, and below the clearing a copse to yield them sturdy logs with which to build their home. All this they saw: Lake Ilvesjärvi shining clear between the pines and a bright sun near to its setting beaming from the northwest spur of the height; and once more a delicious flash of hope sparkled in their eyes and caused their breasts to swell. 05034
Bottom
05035
Top
Därifrån begav de sig igen vidare och med allt starkare fart började de skynda mot sitt nya hem. Backen sjönk, och de kom till furornas pelarrad på mon, där ljungen, lingonrisen och det vissnande starrgräset omväxlande täckte den ekande marken. Så mötte de en sandig, byggd väg, som ledde från Viertola herrgård till kyrkan; de stegade över den, löljande sin egen skogsväg, som löpte över moåsen. Onward they fared again and began with bolder speed to hasten to their new abode. The hill was passed and they came to a cloister of pines on a heath, where heather, mountain-cranberry and withered tufts of grass in varied sequence covered the echoing ground. Across a sandy forest road, which led from Viertola Manor to the church, they marched, keeping to their forest track along the ridge of the heath. 05035
Bottom
05036
Top
Aapo: Här är den mon, på vilken ormarnas tingssal låg i forna tider, efter vad gammalt folk säger. Som domare satt där deras kung, den ytterst sällan synliga vita ormen, med en omätligt dyrbar krona på huvudet. Men en gång rövade en djärv ryttare denna krona från dem, såsom sägnen förtäljer. Aapo: This is the heath on which, so the old folk say, the court-room of the snakes used to be. The judge was their own king, that white snake so rarely seen by man, which has a crown of untold worth on its head. But once a gallant rider robbed them of the crown, as the story tells us. 05036
Bottom
05037
Top
Och Aapo berättade dem följande sägen, mens de stegade från moåsen ned mot det öde Sompiokärret. Det kom således en ryttare och på mon såg han ormarnas konung, som hade en blänkande krona på huvudet. Han red mot honom, snappade med sin svärdsspets kronan från kungens huvud, sporrade hästen och sprängde med sina dyrbarheter i väg som i blåst och moln. Men ormarna var icke heller sena av sig, utan började strax ilsket förfölja den fräcka rövaren. De ilade vinande i väg, snodda till ringar, och tusen tunnband rullade så i ryttarens fjät som en trissa som pojkarna kastat på landsvägen. Snart nåd-de de ryttaren, stimmade redan tätt vid hästens fotter, hoppade upp mot dess bogar, och mannen var i stor fara. Och i sin nöd kastade han ned som bete till ilem sin hatt, som de strax rev i stycken och åt i sin rasande ilska. Men mannen vart inte länge hulpen av iletta knep, snart rullar ormarna igen i hans fjät och sanden virvlar högt upp från vägen. Och allt hetsigare sporrade hjälten sin flämtande häst; som en flod flöt blodet från den ståtliga hingstens söndersargade bogar, och ur munnen sprutade den fräsande fradgan. Kyttaren flydde in i skogen, men skogen hindrade icke hans fienders lopp. Han kom till en flod, och med ett brus red han i dess virvlar, och hingsten förde honom snabbt över den. Också ormarna mötte floden, och med många forsars dån störtade de sig i vågornas sköte, simmade med stormens fart över den, och högt steg den vita fradgan. Mannen red fortfarande framåt, och alltjämt förföljde honom ormarnas rasande skara. Ett stycke framför sig såg han en häftigt flammande svedjebrand, och mot elden styrde han nu sin häst; svepande sig i den i flodbadet genomblötta kappan störtade han sig i lågornas famn, men ormarna uppgav inte ens för ett ögonblick sitt förföljande. Så ilar himlens ridande hjälte genom guldmolnen. Än en gång högg han sina sporrar i ljumskarna på sin hingst och än en gång rusade han framåt, sedan störtade den frustande hingsten, för allan tid glömmande livets heta lek. Men i fria luften stod mannen räddad från elden och sina grymma fiender; ty elden hade bränt ormarnas tallösa skara. Där stod hjälten med triumferande uppsyn, och den underbara dyrgripen höll han i sin hand. And Aapo related the following tale to them as they tramped down the ridge of the heath towards desolate Sompio Bog. A rider came and on the heath saw the Snake King, which bore a glittering crown on its head. Riding towards it, he snatched the crown from the king’s head with the point of his sword, dug the spurs into his horse and whirled away with his treasure as though borne on clouds and wind. But the snakes were as quick in setting out in furious pursuit of the brazen robber. Curled into rings, they sped hissing after him, and a thousand hoops whizzed on the rider’s track like discs cast by boys playing on the road. Soon they caught up with the rider, swarmed already thickly round the horse’s feet, bounding up along its flanks, and great was the man’s danger. And in his distress he threw down his hat as a sop to them, which they at once tore into pieces and swallowed in the fury of their rage. But not for long did this trick help the man; soon the snakes sped on his track again and the sand whirled high on the road. And ever fiercer the rider spurred on his panting horse; blood ran in streams from the fiery stallion’s ribs, and from its mouth a spumy lather spounted. The rider fled to the woods, but the trees did not hinder the speed of his pursuers. They came to a river, and with a mighty splash he rode headlong into its depths, and swiftly the stallion bore him across. The snakes too came to the river and with the thunder of many rapids dashed into the bosom of its waves, swimming across with the swiftness of a storm; and the white foam rose high in the sky. The man rode on, and still the maddened horde pursued him. Then far off, he saw a forest that burned fiercely, and now towards this he spurred his steed, and wrapping himself in the cloak that the river had wetted through, charged into the whirling flames; but the snakes never tarried a whit in following him. So might the mounted hero of Heaven cleave the golden clouds. Once more he struck his spurs into the stallion’s sides, once more he was borne onward, and then the groaning stallion fell, forgetting for ever the heated game of life. But the man stood there free, saved from the fire and his awful enemy; for the fire had burned the numberless host of snakes. There the hero stood with rejoicing glance, the marvellous trinket in his hand. 05037
Bottom
05038
Top
Aapo: Det var sägnen om ormens krona här på Teerimäki mo. Aapo: That is the tale of the white snake’s crown on this same heath. 05038
Bottom
05039
Top
Juhani: En ståtlig sägen och en ännu ståtligare karl, som snappade kronan från ormens huvud och slutligen vann den åt sig själv. Pocker till karl! Juhani: A grand tale and still grander the man who snatched the crown from the snake’s head and won it at last for himself. A bonny man! 05039
Bottom
05040
Top
Timo: Det är allt få gubbar som här skådar den ormen, men den, som ser den, blir oerhört klok, efter vad gammalt folk säger. Timo: Few have ever seen this snake, but he who sees it becomes matchlessly wise, old folk say. 05040
Bottom
05041
Top
Juhani: Man säger också: den som innan göken börjat gala tar fatt denna domareorm, kokar och äter den, skall begripa korpens språk, som ger honom vetskap om vad honom därnäst skall hända. Juhani: It is also said: ”Whosoever catches this judge-snake in the spring before the cuckoo sings, and boils and eats it, that man will understand the speech of the ravens which tells him what is going to happen to him.” 05041
Bottom
05042
Top
Eero: Man säger dessutom som så: den som på våren efter det göken galit gör allt detta, den karlen begriper korpens språk, som låter honom veta vad som honom dessförinnan skett. Eero: It is also said thus: ”Whosoever does as you say after the cuckoo sings, that man will understand the raven’s speech which tells him what has happened to him.” 05042
Bottom
05043
Top
Juhani: O bästa bror, nu språkade du allt bra dumt! Som inte alla skulle veta det utan att äta ens en gnutta ormkött? Si nu visade Eero äntligen hur han rätteligen ser ut vad hjärnan anbelangar, som en dum bagge. ”Han får då veta vad honom dessförinnan skett.” Kan denna tanke komma från en mans skalle? O du din pojkstackare! Juhani: Oh little brother, how daftly you speak! Doesn’t every man know that without swallowing a crumb of snake’s meat? Look you, now Eero has shown us the man he really is in the matter of brains: an addled sheep. ”Tell him what has happened to him.” Can such a thought hail from a man’s brain? Oh you poor ninny! 05043
Bottom
05044
Top
Aapo: Strunta i det, Juho. Antingen sade han dumheter eller konstrade och krumbuktade han sig som vanligt; hur som helst, men vad han än gjorde slängde han till oss en beaktansvärd tanke. Låt oss begrunda hans uttalande, och jag tror nästan att vi därur kan meta fram en viss lärdom. Att veta vad som hänt, det är ju, från en viss synpunkt sett, en stor visdom. Om du slugt begrundar, vilken sådd från loma dar som frambragt nyttiga eller fördärvliga Irukter, och inriktar ditt liv därefter, ditt stök och nrbete, så är du en klok man. Blott också våra ögon tidigare hade öppnat sig, så tror jag näppeligen att vi un skulle stryka här som flyttfolk. Aapo: Not so fast, Juho. He spoke either in ignorance or else it was one of his jests; however that may be, in either case he cast down before us a thought worth marking. Let us try to weigh his words and I believe we can fish out the wisdom in them. To know what has happened is, in one way of looking at it, great wisdom. If you weigh over carefully which seed sown in bygone days gave profitable, and which harmful fruit, and map out your life, deeds and works thereafter, you are a wise man. If our own eyes had opened earlier, we shouldn’t be tramping here now like wanderers I believe. 05044
Bottom
05045
Top
Juhani: Som vargungar under bara himlen. Men gjort är gjort. Juhani: Like wolf-cubs under the naked sky. But what’s done is done. 05045
Bottom
05046
Top
Tuomas: Vad vi förlorade i Jukola, det kan vi snappa tillbaka på Impivaara sved. - Hitåt hela bröd-i askocken, varje man må hugga sina naglar i lasset och bistå Valko så länge kärret räcker. Hitåt alle man! Hjulen sjunker ju spannlångt in i den gyttjiga marken. Tuomas: What we lost in Jukola we can gain again on Impivaara clearing. Ho, hither the whole crowd of brothers, and let each man dig his claws into the load to help Valko until we’re across the bog. Ho hither everybody ! The wheels sink a whole span into the muddy ground. 05046
Bottom
05047
Top
Språkande på detta vis hade de traskat ned från mon, gått över Seunala-Mattis jämna sved, därefter genom en tät ung granskog, och stod nu vid randen av Sompiokärret. Dystert såg detta kärr ut; på dess yta växlade ävjiga, sumpiga öppningar, mossiga tuvor, tranbärsbon, och här och där stod låga, vissnande björkar, som vemodigt nickade med sina huvuden i aftonvinden. Men på mitten var kärret smalast och marken där också hårdare och fastare. Där stod kortvuxna, mossklädda tallar och på tuvorna mörkgröna, starkt doftande getporsbuskar. Och över denna sträcka löpte en eländig väg till kärrets andra strand, där en mörk ödeskog åter tog vid. Längs denna väg färdades nu bröderna över kärret. Någon av dem drog i skacklama vid Valkos sida, medan åter en annan sköt på kärran. Äntligen, om ock mödosamt, nådde de kärrets strand och färdades åter på torra marken längs ödeskogens rotbemängda väg, vilken räckte ungefär femhundra steg. Men slutligen glimtade framför dem den stubbiga svedmarkens öppna vidd, och de stod på det utsedda stället, under det hålrika berget. Speaking thus among themselves they had wandered down from the heath, crossed Matti Seunala’s wide clearing, passed through a close-growing sprucewood and now stood on the brink of Sompio Bog. Cheerless spread the bog, its surface showing in succession muddy, quaggy openings, mossy hummocks, and whortleberry bushes, while here and there stood a stunted dying birch, mournfully nodding its crown in the evening breeze. In the middle the bog was narrowest and there the earth was closer knit and firmer than elsewhere. Here stood short pines in mossy attire, and on the hummocks grew strong-scented bog-bilberry bushes. And over this stretch of land a wretched track reached over to the bog’s farther shore, where the dark wilds began again. Along this road the brothers ventured out on the bog. Some pulled at the shafts beside Valko, the others pushed at the cart behind. And at last, after much exertion, the brink was reached and they fared again on dry land along a root-crossed forest track to the extent of some five hundred paces. And at last the stump-strewn level of the clearing shone before them and they had reached their goal, beneath the crannied ridge. 05047
Bottom
05048
Top
Här hade fordom brödernas farfar, en utmärkt arbetskarl, odlat sved och låtit röken stiga från väldiga kolmilor. Flera svedjeland hade han fällt och bränt, med sin risharv luckrat månget svart, färdigsått land, och slutligen bärgat i sin ria den fullkorniga säden. Ruinen där vid svedens sida visade ännu det ställe, där hans skogsria hade stått, varifrån han strax förde hem den färdiga säden, lämnande till vinterföret halmen och bosset. Men ett litet stycke från rians ruiner, där vid gränsen mellan sved och skog, syntes milans svarta botten, väldig och stor, där han bränt klingande smideskol av svedmarkens runda, barkade trädstammar. Så hade här Jukolas forne ståtlige hus-bonn stökat och bökat under mången hettande sol, torkande från pannan mången pärlande svett. Men under nätterna låg han i en koja med torvtak och vaktade milan; och samma koja hade bröderna nu valt till sin tillfälliga boplats. Where they now stood, the brothers ’ grandfather, a giant at toil, had once sown his clearings, and the smoke of his enormous charcoal-pits had risen like incense to the sky. Many were the forests around this hill that he had cut down and burned to clear and fertilize the soil, many the black, sown fields he had harrowed with his clumsy, wooden-toothed harrow, to bear ultimately to his barn the grain-crowned sheaves. A tumbled ruin on the clearing’s edge still marked the site of his barn, from where the precious grain had at once been carted home, leaving for winter’s easier sledge-ways the straw and chaff. Some distance from the ruins of the barn, where forest and clearing met, the black cavity of a charcoal-pit, immensely large could still be seen, where he had burned the logs from his clearings for tinkling charcoal. In such tasks had the former sturdy master of Jukola toiled and laboured here beneath many scorching suns, wiping many a gush of pearly sweat from his brow. But his nights he rested in a turf-roofed hut, watching his kilns; and this hut the brothers had chosen for their temporary home. 05048
Bottom
05049
Top
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder» väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar krönta ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina lötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort ilen dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompio-kärret, och där vid himlaranden höjer sig den matt-blånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som lorilom också använts för svedjebruk, står en ung och lät björkdunge, på vars gräslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. 1 öster synes en jämn mo med furuskogar, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Hortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och ilcss omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats. Vast is the stump-filled clearing, yet beyond its edges your eye cannot pierce; for in the east, the south and the west, forests limit the view and in the north the lofty height. But ascend the height, to its ridge crowned by scattered spruce, and your glance can range far on every side. Southward you see first, right beneath your feet, the gently sloping clearing, a little beyond this a gloomy forest, beyond this again Sompio Bog, and yonder far on the verge of the sky rises Teerimäki, bluish in the distance. On its northern side the height sinks gradually, its sloping side, burned of yore for tilling, now displaying to the eye a close-knit weft of growing birch, on whose grassless paths the heath-grouse strut and the ruffed grouse whistle mournfully. In the east is a level heath where the pines grow tall; in the west a rocky country of mossy crags, with low, yet massive and thick-crowned pines set here and there on velvety ridges. Behind the pines Lake Ilvesjärvi glitters, limpid and teeming with fish, a thousand or so paces from the clearing. More you will hardly see, though your glance roams far indeed. The dark sea of the backwoods looms round on every side. You can catch, however, a dim gleam of Viertola Manor in the northeast, and far away on the distant southwest edge of the earth a grey church spire. Such with its surroundings was the spot the Jukola brothers had chosen for their home. 05049
Bottom
05050
Top
Men kring milkojan hade bröderna denna kväll slagit sig ned, lösgjort den trötta Valko ur skalmarna och släppt honom på bete med skällan om halsen, och av stubbar och ruskor tänt en munter eld på sveden. Där stekte Simeoni strömming, rovor och nötkött för den gemensamma aftonmåltiden, och de övriga stökade kring arbetskärran, lossande lasset och kånkande allehanda don och grejor till deras platser. Men när detta var undanstökat och maten framdukad, satte de sig att spisa på den kvällsomslut-na sveden; och solen hade sjunkit bortom berget. But this evening the brothers halted close to the charcoal-burner’s hut, and having freed the weary Valko from the shafts to seek, with a bell tied round its neck, its own pastures, they gathered stumps and faggots for a merry fire on the clearing. There Simeoni broiled sprats, turnips and beef for supper, while the others bustled round the cart, unpacking the load and bearing each tool and chattel to its appointed place. And when this was done and the food ready, they sat down to eat on the twilit clearing; and the sun had sunk behind the height. 05050
Bottom
05051
Top
Simeoni: Detta är alltså vår första måltid i vårt nya hem; och måtte den bringa lycka och Guds frid också över alla våra övriga måltider härstädes. Simeoni: This then is the first meal in our new home; may it bring luck and God’s peace to all our other meals. 05051
Bottom
05052
Top
Juhani: Lyckan, en präktig lycka må vara vår enda kamrat här i alla de arbeten och görslor, som våra fingrar blott orkar med. Juhani: May luck, a bounteous luck, be our only comrade here in all the works and deeds our hands can find to do. 05052
Bottom
05053
Top
Aapo: Jag ville liksom yttra en mening. Aapo: I have something important to say. 05053
Bottom
05054
Top
Juhani: Nå kläm fram den ur din hjärtkammare. Juhani: Loosen it from the depths of your heart. 05054
Bottom
05055
Top
Aapo: En huvudlös kropp går inte an, säger jag. Aapo: A headless body is no use, say I. 05055
Bottom
05056
Top
Juhani: Utan dänger mot väggarna som en huvudlös höna. Juhani: But bangs against walls like a beheaded hen. 05056
Bottom
05057
Top
Timo: Inte behöver den vara huvudlös ens, bara den blir vimmelkantig, så flaxar den så här, så här, hit och dit, hit och dit. Så gjorde ofta Männistö-morans höns, och då sade gumman att det flög trollpilar i luften. Timo: Never mind beheaded, when the fit comes on it, a hen ’11 dash about hither and thither. Old Granny Pinewood’s hens often do, and then the old woman says that sorcerers’ arrows are flying through the air. 05057
Bottom
05058
Top
Juhani: Men ut med språket nu, broder Aapo. Juhani: Empty your mouth, brother Aapo. 05058
Bottom
05059
Top
Aapo: Denna tanke bor i min hjärna: Ifall vi här vill åstadkomma något och göra det ordentligt, så bör en av oss vara förste man, leda våra samtal och avgöra våra stridigheter. Kort sagt, det må finnas en, vars röst äger bestämmanderätt för ordningens skull. Aapo: This is the idea in my mind: if we wish to get anything done here and done properly, one of us must be chief, leader of our councils, settler of our quarrels. In a word, let there be one among us whose voice shall always be foremost, for the sake of order. 05059
Bottom
05060
Top
Juhani: Jag är den äldsta här. Juhani: I am the eldest here. 05060
Bottom
05061
Top
Aapo: Du är förstlingen i Jukolas räcka, och du må alltså äga en sådans rättigheter. Aapo: You are first-born in the row of Jukolas, so may the due right be yours. 05061
Bottom
05062
Top
Juhani: Ja, jag är den första mannen i raden, och vet också kräva hörsamhet av er. Men frågan är, om ni vill lyda. Juhani: I am head of the row, and know how to demand obediance of you. If you would only obey me. 05062
Bottom
05063
Top
Aapo: Det är rätt och tillbörligt. Men vi må ändå lyssna till envars ord i gemensamma frågor. Aapo: That is fair and just. But still, let us hear everyone’s voice on matters that concern us all. 05063
Bottom
05064
Top
Juhani: Särskilt dina råd vill jag alltid och gärna vända mitt öra mot. Men jag är den främste. Juhani: To your advice in particular I shall always lend a willing ear. But I am chief. 05064
Bottom
05065
Top
Aapo: Sant! Men vilket straff bestämmes för den, som visar tredska och obotlig uppstudsighet? Aapo: True. But what punishment shall we settle on for him who is always obstinate, always against the rest? 05065
Bottom
05066
Top
Juhani: Honom stoppar jag in där i bergsskrevan och bommar till klyftans gap med en hög tiolispunds-stenar. Där må han sitta en dag eller två, allt hur saken och omständigheterna kräver. Ja, ja, där må han suga på ramarna, tänkande på vad hans frid tillhörer. Juhani: I’ll shut him in one of the caverns on yonder height, and carry a heavy pile of rocks to close up the cavern’s mouth. There he can sit a day or two, as matters and circumstances demand. Ay, there he can suck his nails and ponder over what causes his solitude. 05066
Bottom
05067
Top
Lauri: Jag är inte med om beslutet. Lauri: I won’t agree to that for one. 05067
Bottom
05068
Top
Tuomas: Inte jag heller. Tuomas: Nor I. 05068
Bottom
05069
Top
Timo: Är jag en strimmelkindad grävling, vars boning är en däven håla i berget? Näggu, näggu. Timo: Am I then a wrinkly-faced badger, whose home is a stuffy mountain cave ? Far from it. 05069
Bottom
05070
Top
Juhani: Ni ställer till uppror. Juhani: You begin to mutiny? 05070
Bottom
05071
Top
Tuomas: Den straffparagrafen går inte an, går inte. Tuomas: That paragraph about punishment won't do, no. 05071
Bottom
05072
Top
Timo: ”Det hampar sig inte”, säger ordstävet. Jag är ingen grävling, och inget vildsvin. Timo: Won’t hold water, as the saying goes. I’m no badger, nor skunk either. 05072
Bottom
05073
Top
Juhani: Uppför dig därför alltid städat och hyggligt, för att undvika min vredes straffande förskräckelse. Juhani: Then behave yourself nicely and well, to escape the vengeful terror of my wrath. 05073
Bottom
05074
Top
Timo: Men jag är ingen grävling, och ingen varg. Hej, hej! Jag är inte heller en björn och ingen råtta. Vet lite hut. ”Vet hut, sa Jaakkola-Knut”; Hehheh! Timo: But I’m no badger, nor wolf. Hey! I’m not even a bear, or a rat! Shame, for shame! Hey, hey! 05074
Bottom
05075
Top
Aapo: Tillåter man mig ta till orda? Aapo: May I be allowed to say a word ? 05075
Bottom
05076
Top
Juhani: Gärna. Vad önskar du säga? Juhani: Willingly. What did you wish to say? 05076
Bottom
05077
Top
Aapo: Att inte heller jag gillar den där straffparagrafen, som du vill ta i bruk i vår krets, utan jag anser den bröder emellan vara för grov, för djurisk. Aapo: That neither do I approve of that punishment paragraph which you would lay down for us, but look upon it as too cruel, too savage among brothers. 05077
Bottom
05078
Top
Juhani: Jaså, du gillar den inte? Gillar den inte? Att du sannerligen inte gillar den? Nå, säg då en klokare paragraf, eftersom jag aldrig begriper vad som är rätt och vad som är orätt. Juhani: Oh, you do not approve? You do not approve? Do you really not approve? Then tell us a wiser paragraph, as I never seem to know what is right, what wrong. 05078
Bottom
05079
Top
Aapo: Det har jag inte sagt. Aapo: That I won’t do. 05079
Bottom
05080
Top
Juhani: Säg den nya, gillansvärda paragrafen, du Jukolas kloka gubbe. Juhani: Tell us the new, approved paragraph, you, Jukola’s sage. 05080
Bottom
05081
Top
Aapo: Långtifrån en klok gubbe. Men detta ... Aapo: Far from the honour of sage. But this. . . 05081
Bottom
05082
Top
Juhani: Paragrafen, paragrafen! Juhani: The paragraph! The paragraph! 05082
Bottom
05083
Top
Aapo: Detta är ju... Aapo: This is. .. 05083
Bottom
05084
Top
Juhani: Paragrafen, paragrafen! Ro ut med den visa paragrafen! Juhani: The paragraph, the paragraph! Out with the wise paragraph ! 05084
Bottom
05085
Top
Aapo: Är du galen? Du skriker ju där som sutte du med eld i byxorna. Varför tjuter du och vickar på huvudet som en uv? Aapo: Are you mad ? Shouting there as though your breeches were ablaze. Why are you shrieking and wagging your head like a garden-owl? 05085
Bottom
05086
Top
Juhani: Paragrafen! skriker jag allt vad jag orkar. Den splitternya och urgamla, visa paragrafen! Säg hur den lyder, och jag lyssnar stum som mörten till grodans kväkning. Juhani: The paragraph ! I cry madly. The brand new and old wise paragraph! Say it and I’ll listen speechless as a roach to a frog’s croaking. 05086
Bottom
05087
Top
Aapo: Så här lyder min åsikt om saken: Den som struntar i råd och förmaningar och ständigt bara gör sig skyldig till ofog, sående mellan oss tvedräktens frön, han må utstötas ur vårt förbund, förvisas någonstans långt bort. Aapo: This is my idea in the matter. He who scorns advice and warnings and always stirs up mischief, sowing the seed of discord among us, let him be removed from our midst, let him be driven far away. 05087
Bottom
05088
Top
Tuomas: Så lyder förordningen. Tuomas: Let this be the law. 05088
Bottom
05089
Top
Lauri: Det går jag in på. Lauri: I agree to that. 05089
Bottom
05090
Top
Timo: Det gör jag också. Timo: I too. 05090
Bottom
05091
Top
Simeoni: Det går vi alla gemensamt in på. Simeoni: We all agree to that together. 05091
Bottom
05092
Top
Juhani: Hm! Vare så. Och kom ihåg: den som härefter önskar ställa till bråk, han får harpasset i näven, en spark i aktern och flyktbacken framför sig. -1 vilket arbete skall vi hugga tag i morgon, morianer där? Nog skall jag lära er. Juhani: Hm. That’s settled then. And remember, the one who feels like getting frisky after this, it’s a hare’s passport in his fist, a kick in the buttocks and the open road for him. What work shall we start on tomorrow, you blackamoors? Oh I’ll teach you yet. 05092
Bottom
05093
Top
Aapo: Tycks vara lite harmsen av sig; men inte grumlar ju det vårt lugna och klara sinnelag denna aftonstund. Aapo: Still a little disgruntled; but that needn’t dim our calm and bright spirits in this evening hour. 05093
Bottom
05094
Top
Juhani: Vad skall vi börja träla med när morgonen gryr? Juhani: What shall we begin on when the day dawns? 05094
Bottom
05095
Top
Aapo: Naturligtvis bör vi här först börja med pört-hygget. Aapo: The building of our cabin comes first of course. 05095
Bottom
05096
Top
Juhani: Så är det. Arla i morgon må fyra män, alla med yxstumparna i näven, gå envar till sin knut, och dessa fyra män må bestå av följande: jag själv, Tuomas, Simeoni och Aapo. De övriga får bila och rulla slockar upp till oss. Och när pörtet och en liten bodstomme blivit färdiga, skall pojkarna strax bege sig ut för att proviantera på jakt- och fiskefärder. Kom ihåg det! Juhani: That’s so. Early tomorrow let four men, each with an axe-shaft in his paw, start at their corners, these men being I myself, Tuomas, Simeoni and Aapo. The others can square the logs and roll them up to us. And as soon as the cabin and a tiny storehouse are ready, all hands to gathering food on hunting and fishing trips. Remember that! 05096
Bottom
05097
Top
Så slutade de äntligen sin måltid och lade sig till ro i milkojans skygd. Natten kom, en molnig men lugn majnatt. I ödeskogen ropade uven med sin hesa röst, på Ilvesjärvi sjö snattrade änderna, och då och då hördes i fjärran björnens vassa vissling. Eljes rådde i naturen frid och en stor tystnad. Men den finvingade Sömneliten hyste ingen lust att hälsa på hos bröderna i lorvkojan. Stumma, men vältrande sig från sida till sida, tänkte de på denna världens gång och vår levnads föränderlighet. At last they finished their meal and lay down to rest in the shelter of the hut. Night came, a cloudy, yet calm May night. In the wilds the owl screeched hoarsely, the wild duck quacked on the lake, and now and again the sharp whistle of a bear was heard from afar. Otherwise there was peace and a deep silence in nature. But on the brothers in their turf-roofed hut sleep seemed loath to come. Speechless, but tossing from side to side, they pondered over the way of the world and the instability on life. 05097
Bottom
05098
Top
Aapo: Efter vad jag tror har ingens öga ännu slutit sig. Aapo: I believe not a single eye has closed yet. 05098
Bottom
05099
Top
Juhani: Timo sover redan sött, men vi övriga vänder och svänger på oss här som korvar i en kokande kiltel. Varför är vi så pigga? Juhani: Timo’s already asleep, but we others wriggle and twist here like sausages in a boiling cauldron. Why are we so wide-awake ? 05099
Bottom
05100
Top
Aapo: Vårt liv har denna dag tagit en tvär krök. Aapo: The path of our lives has taken a sharp turn today. 05100
Bottom
05101
Top
Juhani: Därför är mitt sinne oroligt, så oroligt. Juhani: That’s what makes me so uneasy, so very uneasy in my mind. 05101
Bottom
05102
Top
Simeoni: Dystert är mitt hjärta. Vad är väl jag? En lörlorad son. Simeoni: Dark is the state of my heart. What am I? A prodigal son. 05102
Bottom
05103
Top
Juhani: Hm! Ett i öknen vilsegånget lamm. Juhani: Hm. A lost sheep in the wilderness. 05103
Bottom
05104
Top
Simeoni: Så övergav vi grannarna och våra kristna närmaste. Simeoni: Leaving our neighbours and Christian fellows like this. 05104
Bottom
05105
Top
Tuomas: Här är vi och här stannar vi så länge det finns färskt kött i skogen. Tuomas: Here we are and here we stay as long as the forest yields fresh meat. 05105
Bottom
05106
Top
Aapo: Allt går väl i lås, om vi ständigt griper verket an med förnuftiga tankar. Aapo: All will turn out well if only we always set to with common sense. 05106
Bottom
05107
Top
Simeoni: Uven ropar där i ödeskogen, och dess rop bådar aldrig gott. Det varslar om eldsvådor, blodiga slagsmål och mord, efter vad gammalt folk säger. Simeoni: An owl’s hooting yonder in the wilds and its cry never bodes any good. Doesn’t it foretell fire, bloody battle and murder, like the old folks say. 05107
Bottom
05108
Top
Tuomas: Att ropa i skogen är dess yrke och har ingen betydelse. Tuomas: To hoot in the forest is its job and has no meaning. 05108
Bottom
05109
Top
Eero: Här är en by, Impivaara gård med torv på taket. Eero: Here we are in our village, on Impivaara’s turf-roofed farm. 05109
Bottom
05110
Top
Simeoni: Men nu har spåmannen flyttat på sig, ropar där på bergets krön. Där bad fordom, såsom sägnen berättar, ”den bleka jungfrun” om sina synders förlåtelse, bad alla nätter både vinter och sommar. Simeoni: Now the seer has changed his perch and hoots on the ridge of the height. There, once upon a time, as the tale tells us, the ”Pale Maiden” used to pray forgiveness for her sins, all through the night, summer and winter. 05110
Bottom
05111
Top
Juhani: Efter henne kallas ju detta berg Impivaara, Jungfruberget. En gång i barndomen hörde jag den där sägnen, men till största delen har den fallit ur mitt minne. Bror Aapo, berätta du den här för oss för att få den tråkiga natten att gå. Juhani: It was from her the place got the name Impivaara, or ”Maiden’s Height”. I once heard the story as a child, but most of it has already faded from my memory. Brother Aapo, tell us the tale again to while away this dismal night. 05111
Bottom
05112
Top
Aapo: Timo snarkar som en karl; men sove han i frid; jag berättar gärna för er den historien. Aapo: Timo snores like a man; but let him sleep in peace; I ’11 tell it to you others. 05112
Bottom
05113
Top
Följande sägen om den bleka jungfrun berättade Aapo nu för sina bröder. The following tale of the Pale Maiden was now told by Aapo to his brothers. 05113
Bottom
05114
Top
Fordom bodde i detta bergs grottor ett förfärligt troll, mänskornas skräck och död. Tvenne lustar och lidelser hade han i livet: att se och fingra på sina skatter i grottornas djupa gömmor och att dricka mänskoblod, som han gruvligt törstade efter. Men blott på nio stegs avstånd från berget ägde han kraft till våldshandlingar, och därför måste han bruka list under sina färder. Han kunde förvandla sin skepnad till vad han ville; och runtom i nejderna sågs han vandra stundom som en fager yngling, stundom som en skön jungfru, beroende på om han törstade efter kvinno- eller mannablod. Mången besegrades av hans utseendes helvetiska skönhet, mången fick ge upp sitt liv i trollets fruktansvärda grottor. Så lockade detta vidunder till sig de olyckliga offren. In the caverns of this hill there once dwelt a horrible monster, the terror and death of all humans. The two great lusts and passions of his life were: to gaze on and finger his treasures in the deepest corners of the caverns, and to drink human blood, for which he thirsted greatly. But his power to use violence ended nine paces away from the hill, and so he was forced to use trickery on his excursions. He could change himself into anything he liked; and he was seen wandering around now in the form of a beautiful youth, now in the form of a lovely maiden, according to whether it was male or female blood he wanted. Many were overcome by the hellish delight of his glance, many gave up their lives in his fearsome caverns. In this way the monster tempted victims into his power. 05114
Bottom
05115
Top
Det var en mild sommarnatt. På den gröna liden satt en yngling, famnande sin älskade, en ung jung-lru, som likt en skimrande ros vilade vid hans bröst. Detta var deras avskedsomfamning, för gossen skulle resa bort och skiljas för en tid från sin hjärtevän. -”Jungfrun min”, så talte ynglingen, ”nu beger jag mig bort från dig, men knappast hinner hundra solar stiga och sjunka innan jag åter träffar dig.” Jungfrun yttrade: ”Och den sjunkande solen skänker inte en så öm avskedsblick åt sin värld som jag åt min älskling när han lämnar mig, och när den stiger strålar ej så ljuvligt himmelens flamma som mina ögon strålar, då jag åter skyndar emot dig. Och vad som rymmes av min själ i en klar dags lopp, det är tanken på dig, och i mina drömmars dunkla värld vandrar jag i ditt sällskap.” - Så jungfrun; men ynglingen yttrade åter: ”Ljuvligt talte du; men varför anar min själ oråd? lungfrun min, nu må vi svära varann evig trofasthet här under himmelens anlete.” Och de svor en helig cd, svor den inför Gud och himlen, och andlösa lyssnade till deras ord skogarna och bergen. Men slutligen vid morgongryningen omfamnade de varandra för sista gången och skildes. Ynglingen skyndade sina lärde, men länge vandrade jungfrun ensam i skogens skymning, tänkande på sin fagra älskling. It was a mild summer night. A youth sat on the green sward, embracing his beloved, who rested on his bosom like a glowing rose. This was their farewell embrace, for the youth had to go on a journey and leave the friend of his heart for a time. ”Maiden”, said the youth, ”1 leave you now, but hardly will a hundred suns have risen and set before I see you again.” And the maiden said: ”Not the sun in its setting ever casts so loving a farewell glance at its world as I to my lover when he departs, nor the rising flame of day glow with a delight like to that in my eyes when I hasten to meet you again. And all that the bright day can hold of my soul is my thought of you, and in the dim world of dreams I will walk with you.” Thus spoke the maiden. But the youth said: ”Sweetly you speak, but why does my soul scent evil? Maiden mine, let us swear eternal faithfulness to each other here under the face of Heaven.” And they swore a sacred oath, swore before God and Heaven, and the forests and fells listened breathless to their words. And when the day broke they embraced for the last time and parted. Away hastened the youth, but the maiden roamed for long alone in the forest’s twilight, remembering her beautiful lover. 05115
Bottom
05116
Top
När hon så går i den dunkla grandungens sköte, vilken underbar skepnad möter henne då? Hon ser en ung man, ädel som en furste och skön som denna gyllene morgon. Som en eldslåga svajar och skimrar I jäderplymen i hans hatt. På hans skuldror hänger en mantel, blånande som himlen och som himlen brokig av glänsande stjärnor. Hans livrock är vit som snö, och kring midjan har han ett purpurrött bälte. Han blickar på jungfrun, och ur blicken flödar flammande kärlek, och sällt ljuder hans stämma, då han yttrar till henne: ”Räds mig icke, ljuva mö, jag är din vän och bringar dig en gränslös lycka, blott jag en gång får famna dig. Jag är en mäktig man, jag äger skatter och dyrbara stenar, oräkneliga till antalet, och ville jag så kunde jag köpa hela denna värld. Bliv min käresta, jag önskar föra dig till ett ståtligt slott och sätta dig vid min sida på en lysande tron.” Så talte han med tjusande röst och förundrad stod jungfrun där. Hon mindes eden som hon nyss svurit, och bortåt vände hon sig, men vände sig åter mot mannen, och en egendomlig förvirring grep hennes sinne. Hon vände sig mot mannen, med handen täckande sitt ansikte som inför den strålande solen; hon vände sig åter bort, men blickade ännu en gång på den underbara skepnaden. En stark beundran strålade därifrån mot henne, och plötsligt sjönk jungfrun i den fagra furstens famn. Men bort skyndade fursten med sitt byte, som liksom i yrsel vilade på hans armar. Över branta backar, genom djupa dalar gick de oupphörligt, och allt mörkare blev skogen omkring dem. Oroligt bultade jungfruns hjärta och ångestsvetten flöt ned från hennes panna; ty slutligen märkte hon liksom något djuriskt, hemskt i glöden som flammade ur skepnadens förtrollande ögon. Hon såg sig kring, och snabbt flög de mörka granarna förbi henne, medan hennes bärare sprang vad han mäktade; hon såg upp i ynglingens ansikte, och fasaväckande rysningar ilade över hennes kropp, men en underlig tjusning rådde dock i hennes hjärta. As she thus wanders in the dense forest, what marvellous being is this that comes forth to meet her? She sees a young man, noble as a prince and fair as that golden morning. In his hat a plume gleams and changes colour like a flame. From his shoulders hangs a cloak, blue as the sky and like the sky, spattered with stars. His doublet is white as snow; round his waist a purple belt is tied. He looks at the maiden and from his glance streams a flaming love, and his voice echoes blissfully as he says to her: ”Fear me not, sweet maid, for I am your friend and will grant you limitless joy if I may embrace you but once. I am a mighty man, treasure and jewels without end are mine, and I could purchase the whole of this world. Be my bride and I will take you to a splendid palace and seat you beside me on a shining throne.” This he said in an enticing tone and the maiden stood there dazed. She remembered the oath newly sworn and turned to go, but bent again towards the man, and a strange bewilderment possessed her mind. She turned towards the man, hiding her face with her hand as one who looks upon the sun; turned away, but looked once more upon the wondrous being. A mighty love shone thence to meet her, and suddenly the maiden sank into the prince’s arms. But away sped the prince with his prey, who lay in his arms as in a swoon. Over steep hills, across deep valleys, they fled without resting, and darker and darker grew the forest around them. The maiden’s heart beat uneasily and an anguished sweat ran down from her brow; for at last she noticed something beastlike, terrible, in the bewitching blaze of the creature’s eyes. She looked around her, and swiftly the gloomy spruce hurtled past them as her bearer sped on; she looked into the youth’s eyes and ghastly spasms shook her body, but a strange delight still gripped her soul. 05116
Bottom
05117
Top
De färdades ständigt framåt genom skogarna, och slutligen syntes ett högt berg och dess mörka hålor. Och nu, när de var på blott några stegs avstånd från berget, skedde något förskräckligt. Mannen i den kungliga dräkten förvandlades plötsligt till ett fasligt Iroll: hornen trängde sig ut ur hans huvud, på hans nacke frasade styv borst, och den arma flickan kände hans vassa naglar sarga sitt bröst. Och där skrek nu den olyckliga jungfrun, fäktade och slet sig i sina plågor, men fåfängt. Med ett elakt rytande släpade Irollet henne in i sin djupaste grotta och sög blodet ur henne ända till sista droppen. Men det skedde ett under: livet flyktade inte från jungfruns lemmar, utan hon fortsatte att leva blodlös, snövit; som en sorgsen skepnad från Dödens land. Med häpnad märkte Irollet detta, brukade mot sitt offer sina klor och Illuder med all sin makt, men kunde ändå inte få henne att dö. Slutligen beslöt han för allan tid behålla henne hos sig i grottans natt. Men vilka tjänster kunde hon uträtta, vad nytta förskaffa trollet? Han be-lullde henne att putsa hans skatter och dyrbara stenur, att oupphörligt stapla upp dem inför honom, för lian tröttnade inte att beundrande granska dem. They fared ever onward through the forests and at last saw a lofty hill pitted with dark caverns. And now, only a few paces from the hill, a horrible thing happened. The man in kingly attire suddenly became a hideous monster. Horns broke out upon his forehead, stiff bristles rustled on his neck, and the wretched maiden felt with pain his sharp claws at her breast. And there the hapless maiden shrieked, fought and struggled in her agony, but in vain. With an evil scream the monster dragged her to his deepest cave and sucked her blood to the very last drop. But now a miracle occurred: the life failed to leave the maiden’s limbs; bloodless, white as snow, she went on living, like a mournful spectre of death from the land beyond. The monster saw this with amazement and used both teeth and claws to the best of his power against his victim, but to no avail. At last he decided to keep her for ever at his side in the bowels of the hill. But what service could she do him? What profit could he draw from her presence there? He put her to clean his treasures and precious stones and to pile them unceasingly before him, for he never tired of looking at them. 05117
Bottom
05118
Top
Så lever i åratal den bleka, blodlösa jungfrun lllngslad i bergets sköte. Men på natten ser man henne dock som försänkt i bön på bergets krön. Vem Kliv henne denna frihet? Var det himmelska makter? Alla nätter, i storm, i regn, i bitande köld står hon l>å bergets hjässa, bedjande om förlåtelse för sina synder. Blodlös, snövit och lik en bild, så orörlig, slum står hon, med händerna över bröstet och huvu-ilcl nedsjunket mot sina bröst. Den arma törs ej en « nda gång lyfta sitt huvud mot himlen, utan på kyrk-lornet, på skogarnas fjärran rand håller hon oupphörligt sina ögon fästade. Ty ständigt viskar dock en hemlig röst i hennes öra om hoppet; fastän som en fjärran gnista, på tusenmila avstånd, ser hon det hoppet glimta. Så förflyter hennes nätter på berget, och aldrig hörs från hennes läppar en klagan; ej hävs, ej sjunker av klagan den bedjandes barm. Så går den dystra natten, men vid morgongryningen rycker det obarmhärtiga trollet henne åter in i sina grottor. So for years the pallid bloodless maiden lived imprisoned in the height. But at night she was seen standing in silent prayer on its summit. Who gave her this freedom ? Was it the power of Heaven? Through the nights, in storm, in rain and biting frost she stands on the brow of the hill, praying forgiveness for her sins. Bloodless, white as snow, like an image, so silent, motionless she stands, hands on breast, head bent down. Not once dares the wretched maiden lift her brow towards Heaven; but towards the church tower on the forest’s distant edge her eyes are ever turned. For a secret voice still breathes hope in her ear, though no more than a distant spark, a thousand leagues away, does this hope gleam to her. Thus she spends her nights on the hill, and never a plaint falls from her lips, nor does her bosom ever rise or fall in sighs. So wears the gloomy night, but at dawn she is snatched into the cavern by the pitiless monster. 05118
Bottom
05119
Top
Knappt hade hundra solar hunnit belysa jorden, innan ynglingen, jungfruns älskade, glad i hågen återvände från sin resa. Men hans ljuva jungfru skyndade alls inte emot honom för att hälsa honom välkommen. Han frågade var den sköna dröjde, men fick inte besked av någon. Överallt letade han efter henne, natt och dag, oförtröttligt, men alltid fåfängt; jungfrun hade försvunnit spårlöst som morgondaggen. Men slutligen lät han hoppet fara, glömde all livets glädje och vandrade här en stund som en stum skugga. Sist och slutligen, när en strålande sol stigit upp, förmörkade dödens natt hans ögons ljus. Scarce had a hundred suns lit up the world before the maiden’s lover returned merrily from his journey. But no sweet bride hastened to meet him. He asked where the fair one tarried, but no one could give him answer. He sought her everywhere by day and night, untiringly, but in vain; the maid had fled like the morning dew, leaving no trace. And at last hope left him; he forgot the joy of life, and walked yet a while on earth, a silent shadow. Until one flaming morning the light of his eyes was dimmed in the night of death. 05119
Bottom
05120
Top
Men förfärligt långa år tillbringar den bleka jungfrun: om dagarna i trollets grotta oupphörligt putsande och staplande skatter inför sin grymma plågoandes ögon; men nätterna förnöter hon på bergets krön. Blodlös, snövit och stel som en bild, orörlig och stum står hon, med händerna över bröstet och huvudet nedsjunket mot sina bröst. Ej törs hon lyfta sin panna mot himlen, men mot kyrktornet, mot skogarnas fjärran rand, är hennes ögon oupphörligt riktade. Inte klagar hon; ej hävs, ej sjunker av suckar den bedjandes barm. But the maiden lived through years of terrible length; the days in the monster’s cavern, ceaselessly cleaning and piling up treasures under her cruel warder’s eyes, the nights on the hill. Nor dare she raise her forehead to the heavens, but to the church tower on the forest’s distant rim her eyes are ever strained. She makes no plaint, nor does her bosom ever rise or fall in sighs. 05120
Bottom
05121
Top
Det är en ljus sommarnatt. På berget står åter jungfrun, tänkande på den tid som hon tillbragt i sin smärtfyllda fångenskap; och hundra år har förflutit Irån den dag då hon skildes från sin hjärtevän. Hon lörskräckes, det svindlar i hennes hjärna och kalla svettpärlor droppar från hennes panna ner på bergets mossiga grund, när hon föreställer sig de gångna år-tiondenas längd. Då tordes hon för första gången blicka upp mot höjden, och efter en stund märkte hon ett underligt ljus, som likt en flygande stjärna syntes närma sig henne från fjärran rymder. Men ju närmare detta ljus nalkades henne, desto mera ändrade det form. Och det visade sig inte vara någon llygande stjärna; men en förklarad yngling med ett blänkande svärd i handen. Och detta anlete utstrålade något så ljuvligt välbekant, och jungfruns hjärta började hårt att klappa; för nu kände hon igen sin lorna brudgum. Men varför närmade han sig med svärdet i handen? Detta gjorde jungfrun betänksam, och hon yttrade med svag röst: ”Är det detta svärd som äntligen gör slut på min smärta? Här är min barm, unga hjälte, hugg till med ditt blanka stål, och skänk mig, om du kan, döden, som jag redan länge, lllnge längtat efter.” Så talte hon på berget, men ynglingen kom ingalunda till henne med döden, utan med en ljuvlig livsfläkt, vilken redan som en doftande morgonvind nynnande svepte sig kring den bleka limgfrun. Den kärleksfullt blickande unga mannen log henne i famn, kysste henne, och strax kände den blodlösa jungfrun en fin blodström som en ljuv fors llyla i sina ådror, hennes kinder sken som ett moln i morgonrodnaden, och av glädje rodnade den ljusa pannan. Och hon lade sitt lockiga huvud på sin brudgums arm, blickade upp i den klara höjden, utanda-ili's i en suck årtiondens kval; och ynglingens fingrar .(lövade i hennes lockar, som vackert fladdrade i den stilla blåsten. Härlig var räddningens stund och befrielsedagens morgon. Fåglarna kvittrade i granarna omkring det branta berget, och i nordost steg solens skinande skiva. Denna morgon var lik den morgon då vännerna en gång på den gröna liden skildes för lång tid. It is a light summer night. The maiden stands again on the hill, thinking of the time she has passed in cruel imprisonment; and a hundred years have gone by since she parted from her friend. Horror seizes her, her mind swoons and cold beads of sweat drop from her brow to the mossy ground as she pictures the length of those years. Then for the first time she dared to look up at the sky, and presently she saw a wondrous light approaching her like a star out of eternal distance. And it was no shooting star, but the transfigured youth, a gleaming sword in his hand. His face seemed deliciously familiar, and the maiden’s heart beat quicker, for now she recognized her former bridegroom. But why the sword? It filled the maid with dread, and in a faint voice she uttered: ”It this sword that ends at last my pain ? Here is my breast, young hero, strike with your gleaming sword and if you can, then grant me death, for which I have thirsted so long.” Thus she spoke on the hill; but the youth brought her, not death, but the divine breath of life, which moved already round her like a perfumed morning wind. With loving glance he folded her in his arms, kissed her, and soon the bloodless maiden felt a thin stream of blood rush like the fairest torrent through her veins; her cheek glowed like a cloud at dawn and joy shone from her white forehead. Resting her curly head on her bridegroom’s arm she looked up into the sunlit heights, purging her breast of a century’s pain in a sigh; and the youth’s fingers strayed in her curls, which fluttered prettily in the wind. Blissful was the hour of rescue and the morn of her day of deliverance. Birds warbled in the spruce on the sides of the mighty hill, and in the northeast rose the sun’s glowing rim. Like to that other morning when the friends had parted on the green sward was this morn. 05121
Bottom
05122
Top
Men nu började det ilskna trollet, med vredens borst på ända, klättra upp till berget för att åter släpa jungfrun in i sina skrymslen. Men knappt hade han sträckt ut sina klor mot jungfrun, innan ynglingens svärd, snabbt som blixten, genomborrade hans bröst; och på berget stänkte hans svarta blod. Jungfrun vände bort sitt ansikte från denna syn och tryckte pannan mot sin väns bröst, när trollet med ett elakt tjut uppgav andan och störtade utför bergets branter. Så räddades världen från det fasaväckande vidundret. Men i ett silvermolns blänkande sköte svävade ynglingen och jungfrun upp mot himmelens nejder. På sin brudgums knä vilade bruden, och tryckande sin panna mot hans barm log hon lycksalig. Genom rymderna ilar de, och nere i ett fjärran djup lämnade de skogarna, bergen och dalarnas månggreniga utlö-pare. Och allt försvann slutligen för deras ögon som i blånande rök. But now the fierce monster, his bristles wrathfully erect, clambered up the hill to drag the maiden down to his pit. But hardly had he stretched his claws towards her, when the youth’s sword, swift as lightning, pierced his breast; and the black blood spouted on the hill. The maiden turned away her head at the sight and pressed her brow to the youth’s breast as the monster, with a fearful cry, gave up his life and rolled down the hill. Thus was the world delivered from a terrible scourge. But in the bright embrace of a silver cloud the youth and maiden were wafted into the sky. On her bridegroom’s knees the bride rested, and pressing her brow to his bosom, smiled happily. Through space they flew, and deep in the giddy depths the forest, hills and winding valleys were left behind. Until at last all faded from their sight as in a cloud of blue smoke. 05122
Bottom
05123
Top
Detta var sägnen om den bleka jungfrun, som Aapo berättade för sina bröder i torvkojan den sömnlösa natten på Impivaara sved. Such was the tale of the Pale Maiden told by Aapo to his brothers on that sleepless night in the turf-roofed hut on Impivaara clearing. 05123
Bottom
05124
Top
Juhani: Men se, nu tycks Timo vakna just när vår berättelse slutar. Juhani: Here’s Timo waking just as our tale ends. 05124
Bottom
05125
Top
Timo: Varför sover ni inte i frid, pojkar? Timo: Why don’t you sleep in peace, boys? 05125
Bottom
05126
Top
Juhani: Här berättas det dukteligen. - Ja, så löd sagan om flickan och trollet. Juhani: Here’s been a mighty telling of tales. Ay, that was the tale of the former maiden and the monster. 05126
Bottom
05127
Top
Simeoni: Men man säger ju att det fasliga trollet fortfarande lever. Jägarna har sett honom; och han har blott ett enda öga som i nattens mörker lyser som ett glödande kol. Simeoni: But they say this awful monster still lives. Hunters have seen him; he has only one eye that shines in the dark like a glowing cinder. 05127
Bottom
05128
Top
Juhani: Och vad hände inte Kuokkala-gubben för några år sedan, han som nu vilar i Herrens hägn. En vår, när han var på tjäderspelet och sittande vid sin lägereld här på sveden väntade att midnattstimman skulle passera, såg han där vid foten av berget samma lysande sken och hörde en röst, som oupphörligt frågade: ”ska jag slänga, ska jag slänga?” Rösten frågte på det viset flera tusen gånger, så att gubben, som var av gamla stammen och vars hjärta inte brukade klappa i onödan, slutligen ilsknade till och svarte den frågande med barsk stämma: ”släng då, för fanken!” Juhani: What was it happened a few years ago to old man Kuokkala, now sleeping with the Lord? One spring, while he was out at the capercaillies’ mating-time and awaited the passing of midnight by his camp-fire on this clearing, he saw over there at the foot of the hill that same glow and heard a voice that kept on asking endlessly: ”Shall — I — chuck — it, shall — I — chuck — it?” It asked that many thousand times over, until the old man, one of the old sort whose heart didn’t start beating for any little thing, got mad at last and answered in a fierce voice: ”Chuck it then, you Devil!” 05128
Bottom
05129
Top
Timo: Men se då behövdes intet annat. Timo: But ah! no more was needed. 05129
Bottom
05130
Top
Juhani: Ja, berätta du, Timo, hur det gick. Juhani: Tell us, Timo, what happened. 05130
Bottom
05131
Top
Timo: Se så flög efter en stund ett grinande ben-rangel i gubbens lägereld, kom så det skramlade, flög som från tio mäns nävar och släckte elden ända till den sista gnistan. Men då snappade gubben geväret i näven och tassade vackert bort från hela bergets åsyn, fastän, såsom Juhani sade, han var av gamla stammen och hans hjärta inte brukade klappa i onödan. Timo: Why, in a minute a grinning skeleton came crashing on to the old man’s fire as though thrown by ten men and put out the blaze to the very last spark. But at that the old man snatched up his rifle and toddled off out of sight of the whole hill, although, as Juhani here said, he was one of the old sort whose heart didn’t start beating for every little thing. 05131
Bottom
05132
Top
Simeoni: Vi har alltså flyttat hit till trollens och djävlarnas hemvist. Simeoni: We’ve come to a very devils’ lair. 05132
Bottom
05133
Top
Aapo: Hit flyttade vi och här bor vi utan fruktan. Trollet, om han så vore i livet än, är särdeles maktlöst; det bevisade just hans uppträdande mot Kuok-kala-gubben. I sin ilska kunde han blott släcka elden, och också det med gubbens eget samtycke. Ynglingens svärd stukade för allan tid hans makt. Aapo: Here we have come and here we shall stay without Tear. Even if he were still alive, the monster is now very weak; that is shown by his behaviour towards old man Kuokkala. All he could do in his spite was to put out the fire, and even t hat only when the man gave him leave. His power was broken for ever by the young man’s sword. 05133
Bottom
05134
Top
Juhani: Men flickan där i innandömets mörker måste jag tycka synd om, flickan som var hos den förbannade borstnacken. Juhani: I can’t help feeling pity though for the maiden in (he bowels of the earth, a girl with that accursed bristle-neck. 05134
Bottom
05135
Top
Simeoni: Varför motstod hon inte frestelsen. Simeoni: Why didn’t she stand firm against temptation? 05135
Bottom
05136
Top
Juhani: O gosse, säg inte så! Vad skulle ske, om till exempel i någon fridens dal dig trädde tillmötes en kungadotter, skön som en ros och blomma, trippande till dig i silke, schalar och pomadans doft, i glödande guldskrud som en påfågel, om en sådan juvel trädde dig till mötes och ville omfamna och pussa dig, ja, hur skulle det då gå med ditt usla hjärta? Jag bara frågar, Simeoni? Juhani: Oh, my son, don’t say that! How would it be, for instance, if in some flowery vale of peace a king’s daughter were to meet you, fair as a rose and flower, trip towards you in silks, ribbons and the smell of pomades, in glittering golden frippery like a peacock; if a wench like that met you and wanted to cuddle and kiss you, how would it be with your miserable heart? I ask you, Simeoni? 05136
Bottom
05137
Top
Simeoni: Jag skulle bedja om kraft i tron. Simeoni: I’d pray for strength in belief. 05137
Bottom
05138
Top
Juhani: Hm. Juhani: Hm. 05138
Bottom
05139
Top
Timo: Jag skulle inte tillåta henne omfamna mig och ännu mindre pussa mig på munnen. Håll dig borta från mig, skulle jag säga, håll dig, din skalk, på laga avstånd, annars tar jag en ruska därifrån hultet och klämmer till så att ryggen din i morgon lyser brokigare än nyckelpigans vingar. Så skulle jag göra utan förbarmande. Då finge hon allt nog. Timo: I wouldn’t let her come cuddling me and still less lip-smacking. Keep away from me, I’d say, keep, you jade, at a distance, or I’ll fetch a stick from yonder thicket and lay it on until your back is mottled tomorrow worse than a lady-bird’s wing. That’s what I’d do without any mercy. It’d show her. 05139
Bottom
05140
Top
Juhani: Håhå, min broder! Jag misstänker att du skulle tala lite annorlunda, om du lite mera hade tittat dig omkring här i världen, ifall du till exempel hade besökt Åbo stad. Den har jag skådat, när jag kuskade oxar dit från Viertola herrgård. Jag såg där allt ett och annat som förundrade mig, såg hur ståten och stassen gör mänskobarnen snurriga i skallen. Ve eder, ve den larmande byn, och ve det ombytliga livet! Härifrån mullrar vagnar, därifrån mullrar vagnar, och i vagnarna sitter etterförbaskade mustaschprydda narrar, sitter flickor som porslinsdockor, spridande vitt omkring sig en tät lukt av dyra oljor och smörjor. Men titta då ditåt! Kors i alla tider! där trippar då fram i gullfjädrar en riktig skälm till mamsell eller fröken eller vad hon nu är. Titta på halsen hennes! Vit som sötmjölk, kinden peströd, och ögonen brinner i huvudet på henne som tvenne bål i solskenet, när emot henne stegar en riktig sprätt till man, i hatt, svartglänsande frack, och glutt... nå ianken anamma honom! - gluttar genom ett fyrkantigt glas, som glimtar i spjuverns vänstra öga. Men si nu ... nå för sju smeder ändå! - nu bröstar man sig på bägge hållen, och si när honan nu riktigt snörper ihop sm mun till en smultronmun och kvittrar som svalan på ett soligt tak, och sprätthöken framför henne vifta i med handen och svansen, svänger på sin hatt och skrapar med foten så att stengatan gnistrar, si det är i n lek det. Jesses, sickna skator ni är! tänkte jag, pojkknatting, där jag stod i gathörnet, med en binga llirska oxhudar över axeln, och med förnöjd min /Wkådade detta tjäderspel. Juhani: Oh little brother! I believe you would talk differently if you had looked around you a little more in this world, if you had been, for instance, in Turku Town. That’s what I did when I drove the bulls there from Viertola Manor. I saw more than one thing to wonder at there, saw how pomp and glitter can turn the heads of sons of men. Ah me, ah rowdy village, ah wordly life indeed! There rattles a carriage, here another, and in them sit the most fly-away fools with whiskery faces, and girls like porcelain dolls, spreading far around them a thick scent of costly oils and ointments. But look yonder! Help and save me! There, all in gilded feathers, minces a real jewel of a madam or miss, whatever she be. See her neck! White as curdled milk, cheeks red as the plague, and the eyes in her head burn like two bonfires in daylight as a true rapscallion of a lad sails up to her in a hat, shiny black tails, and peeps — well, may the Devil himself take you! — peeps at her through a square bit of glass that gleams in the rascal’s left eye. But now — by the Seven Smiths ! — now they bob and bow on both sides, and see the woman purse up her mouth to a real strawberry of a mouth and twitter like a swallow on a sunlit roof, and the nob before her wag his hand and his tail, wave his hat and scrape his foot till the paving strikes sparks; ah, that was a game for you. Oh jays that you are, thinks I to myself, a bit of a boy, standing here at the street corner, a bunch of raw hides on my shoulder and staring mouth agape at this twittering. 05140
Bottom
05141
Top
Tuomas: Herrarna är narrar. Tuomas: Gentlefolk are fools. 05141
Bottom
05142
Top
Timo: Och barnsliga som snorkillingar. Så äter de också, med trasor under hakan, och kan inte - tamme hundan! - ens slicka sin sked, när de stiger från bordet; det har jag med egna ögon sett till min stora lörundran. Timo: And childish as milk-chinned brats. So they eat, too, with rags over their chests and without — dog take me — knowing enough to lick their spoons clean when they rise from table; that I have seen with my own eyes to my great surprise. 05142
Bottom
05143
Top
Simeoni: Men att skoja och skinna bonden, det är ile nog karlar till. Simeoni: But at tricking and cheating a farmer they are man enough. 05143
Bottom
05144
Top
Juhani: Sant är, att i herrskapens värld finns mycket käringaktigt och skrattretande, det märkte jag under min Åboresa. Men se när en sådan där inställ-siun lunsa närmar sig oss riktigt i smörjors lukt och med fladdrande krås, så är det inte utan att det skälver till i mänskobarnets hjärta. Ja, ja, gossar! världens lusta lockar starkt; det märkte jag på min Åbo-lllrd. Och jag säger en gång till, att mitt hjärta ömkar Ilickan där på berget. Det var redan på tiden för henne att räddas från helvetet och segla med sin vän till fridens hamn, till vilken Gud slutligen må hjälpa också oss. I det hoppet söker vi sova nu. Visserligen finns om detta berg ännu en märkvärdig berättelse, men den må bli till en annan gång, och låt oss söka sova nu. - Gå ändå, Simeoni, och täck över glöden med aska, att jag inte i morgon bitti behöver klirra med eldstålet och svänga hökvasten, utan strax får börja hugga på stockändan som en rödvippig hackspett. Gå nu! Juhani: True. Among gentlefolk there is much that is womanish and silly, that I saw on my trip to Turku. But look you, when a simpering wench like that, in real scented oils and flying laces, comes near, it’s not to say that the heart of a son of man doesn’t begin to flutter. Ay, boys, the lusts of this world tempt strongly, that I noticed on my trip to Turku. And I say once again, that my heart bleeds for the maiden on yonder height. It was time for her to be saved from Hell and to sail with her friend to a haven of peace, to which may God help us also in His time. In this hope let’s try to sleep now. There’s still another marvellous tale about this hill, but it can keep for the present and let’s all try to sleep. Go, however, Simeoni, and cover the glowing cinders with ashes, so that I needn’t sit tinkling my fire-irons and waving a bunch of hay tomorrow, but can begin at once hammering at the end of a log like a redcrested woodpecker. Go now. 05144
Bottom
05145
Top
Simeoni gick för att uträtta Juhanis befallning, men kom snarligen tillbaka med håret på ända och ögonen på vid gavel i huvudet. Stammande talte han något om ett underligt, brinnande öga där ute vid arbets-kärran. Därav blev också de övriga vimmelkantiga, signade sina kroppar och själar, och steg mangrant ut från sin koja; och deras luggar liknade trollkvastarna i björken. Orörliga, stumma som stoder stod de, stirrande i den riktning, varåt Simeonis finger pekade. De tittade utan att blinka och såg också tydligt bakom hjulen ett underligt blänk, som emellanåt försvann, men snart åter visade sitt skinande ljus. Detta hade de måhända ansett vara hästen Valkos enda öga, men däromkring skymtade ju intet vitt, utan tvärtom något svart, och inte heller hördes skällans klang. Funderande härpå stod bröderna orubbliga; men slutligen yttrade dock Tuomas med ganska barsk stämma: Simeoni went to do Juhani’s bidding, but came quickly back with hair erect and eyes starting out of his head. Stut-teringly he uttered something about a strange burning eye out there near the cart. At that the others too were startled, and bidding God to bless them body and soul they went out of the hut in a group; and their hair resembled a wind-gathered tangle in the crown of a birch. Motionless, silent as statues they stood, staring in the direction shown by Simeoni’s pointing finger. Without blinking they stared, and saw beyond mistake a weird gleam near the cart, which sometimes, disappeared, but soon showed itself again. They might have deemed it the lone eye of their horse Valko, only no whiteness loomed around it, but rather something black, and there was no sound of the bell. Pondering thus, the brothers stood without moving; but at last Tuomas said in a somewhat stern tone: 05145
Bottom
05146
Top
Tuomas: Vad är det som fattas? Tuomas: What do you want? 05146
Bottom
05147
Top
Juhani: Du skall i Herrans namn inte börja språka med honom så sturskt. - Det är han! Vad skall vi nu göra, bröder? Det är han! Vad skall vi säga honom? Juhani: For God’s sake don’t talk so high and mighty to him. It’s him! What shall we do now, brothers? It’s him! What shall we say to him ? 05147
Bottom
05148
Top
Aapo: Det vet jag sannerligen inte. Aapo: I surely don’t know. 05148
Bottom
05149
Top
Timo: Nu skulle allt en psalmvers göra gott. Timo: Now a verse of a hymn would do good. 05149
Bottom
05150
Top
Juhani: Kan ingen av oss utantill en enda bön? Läs, kära bröder, låt i Herrans namn komma vad som blott rinner er i hågen, utan att alls anpassa bibelstycket efter vad vi har för oss. Läs till exempel om nöddopet, kära bröder. Juhani: Doesn’t one of us know a single prayer by heart? Pray, dear brothers, out with something in God’s name, whatever comes into your heads, without any bothering about suiting the text to the occasion. Read the Home Baptism Service, brothers dear, if you know nothing else. 05150
Bottom
05151
Top
Timo: Nog har jag kunnat en och annan räcka ur psalmboken, men nu är det liksom en väldig bom för mitt huvuds dörr. Timo: l’ve known one and another passage of the hymnbook in my time, but now it’s as though a fearful prop were holding up the door of my brain. 05151
Bottom
05152
Top
Simeoni: Anden låter dig inte tala, lika litet som mig. Simeoni: The spirit won’t allow you to speak, any more than he will me. 05152
Bottom
05153
Top
Timo: Nej han tillåter inte. Timo: Ay, he won’t allow me. 05153
Bottom
05154
Top
Juhani: Detta är förfärligt. Juhani: This is terrible! 05154
Bottom
05155
Top
Aapo: Förfärligt! Aapo: Terrible! 05155
Bottom
05156
Top
Timo: Sannerligen förfärligt. Timo: Truly terrible! 05156
Bottom
05157
Top
Juhani: Vad skall vi göra? Juhani: What can we do? 05157
Bottom
05158
Top
Tuomas: Ett strängt uppträdande mot honom tror jag är bäst. Låt oss fråga vem han är och vad han vill. Tuomas: A firm stance is best, I believe. Let us ask him who he is and what he wants. 05158
Bottom
05159
Top
Juhani: Låt mig fråga. Vem är du? Vem är du? Vem är du och vad vill du oss? - Inte ett ord till svar. Juhani: Let me ask him. Who are you? Who are you? Who are you and what do want of us? — Not a word in answer. 05159
Bottom
05160
Top
Lauri: Vi tar eldbränderna. Lauri: Lay hold of embers. 05160
Bottom
05161
Top
Juhani: Vi tar eldbränderna och bultar dig till stek, ilall du ej säger ditt namn, din släkt och ditt ärende. Juhani: We’ll lay hold of embers from the fire and baste you to a turn unless you say your name, your family and your errand. / 05161
Bottom
05162
Top
Lauri: Nej, jag menade att vi strax bör gripa till eldbränderna. Lauri: No, I meant let’s grab the embers at once. 05162
Bottom
05163
Top
Juhani: Om man vågade. Juhani: If we dared. 05163
Bottom
05164
Top
Tuomas: Endast en död har Gud ämnat oss. Tuomas: One death we owe to the Lord. 05164
Bottom
05165
Top
Juhani: Ja, endast en död. En eldbrand i näven, gossar! Juhani: Ay, we owe the Lord one death! Embers in fist, boys! 05165
Bottom
05166
Top
De stod snart i en rad, med brinnande bränder som vapen i händerna. I spetsen stod Juhani, med uvrun-da ögon, och glodde på ögat bakom kärran, som starkt skinande tittade emot honom. Så stod bröderna i gnistrande beväpning på den nattliga sveden; och uven ropade från bergets granar, den dystra ödeskogen under dem susade tungt, och mörka moln täckte himlavalvet. Soon they stood in a row, burning brands for weapons in their hands. Foremost stood Juhani, his eyes round as an owl’s, staring at the eye behind the cart, which with a fine glow stared back at him. So stood the brothers with their fiery weapons on the nightly clearing; and a lapwing cried from the mountain spruce, the dismal wilds below them breathed heavily, and dark clouds covered the arch of the sky. 05166
Bottom
05167
Top
Juhani: När jag säger: nu, gossar! så må bränderna flyga ur våra nävar i nacken på djävulen. Juhani: When I say ”Now, boys!” let the brands rain from our fists on to the devil’s neck. 05167
Bottom
05168
Top
Simeoni: Men om vi ännu skulle försöka med lite besvärjelse. Simeoni: Let us try again to see if we can talk to it first. 05168
Bottom
05169
Top
Juhani: Rätt funderat! Först lite besvärjelse. Men vad skall jag säga honom? Viska till mig, Simeoni; för själv är jag i denna stund så märkvärdigt dum. Men viska du mig orden, så dänger jag dem mitt i planeten så ödemarken ekar. Juhani: Well thought! Let’s try a little talking first. But what shall I say to him? Whisper to me, Simeoni, for I myself am oddly stupid just now. But whisper the words to me and I ’11 cast them in his face until the forest echoes. 05169
Bottom
05170
Top
Simeoni: Märk då vad jag framsäger. - Här står vi. Simeoni: Note then what I say. Here we stand. 05170
Bottom
05171
Top
Juhani: Här står vi! Juhani: Here we stand! 05171
Bottom
05172
Top
Simeoni: Som troshjältar, med brinnande svärd i nävarna. Simeoni: Like heroes of the Faith, with flaming swords in our hands! 05172
Bottom
05173
Top
Juhani: Som troshjältar, med brinnande svärd i nävarna! Juhani: Like heroes of the Faith, with flaming swords in our hands! 05173
Bottom
05174
Top
Simeoni: Drag dina färde. Simeoni: Go your way. 05174
Bottom
05175
Top
Juhani: Drag åt ditt helvete! Juhani: Go to your Hell! 05175
Bottom
05176
Top
Simeoni: Vi är döpta kristna, Guds stridsmän. Simeoni: We are baptized Christians, warriors of the Lord. 05176
Bottom
05177
Top
Juhani: Vi är döpta kristna, Guds stridsmän, Kristi soldater. Juhani: We are baptized Christians, warriors of the Lord, Christ’s soldiers! 05177
Bottom
05178
Top
Simeoni: Fastän vi inte ens kan läsa. Simeoni: Even though we cannot read. 05178
Bottom
05179
Top
Juhani: Fastän vi inte ens kan läsa. Juhani: Even though we cannot read. 05179
Bottom
05180
Top
Simeoni: Men tror ändå. Simeoni : But believe notwithstanding. 05180
Bottom
05181
Top
Juhani: Men tror ändå och litar fast på det. Juhani: But believe notwithstanding and trust firmly in it. 05181
Bottom
05182
Top
Simeoni: Gå nu. Simeoni: Go now. 05182
Bottom
05183
Top
Juhani: Gå nu! Juhani: Go now! 05183
Bottom
05184
Top
Simeoni: Snart gal tuppen. Simeoni: Soon the cock crows. 05184
Bottom
05185
Top
Juhani: Snart gal tuppen! Juhani: Soon the cock crows! 05185
Bottom
05186
Top
Simeoni: Och ropar efter Herrens ljus. Simeoni: Proclaiming the light of the Lord. 05186
Bottom
05187
Top
Juhani: Och ropar efter Herren Sebaots ljus! Juhani: Proclaiming the light of the Lord Zebaoth! 05187
Bottom
05188
Top
Simeoni: Men han låtsas inte märka något. Simeoni: But he doesn’t seem to take any notice. 05188
Bottom
05189
Top
Juhani: Men han låtsas inte märk... Ja, han bryr sig inte om ifall jag så tjöte till honom med en ängels lunga. Herren välsigne oss, bröder! för nu hjälper intet annat än - nu gossar! Juhani: But he doesn’t seem to... Ay, he doesn’t care (hough I bawl at him with the tongue of angels. May the Lord bless us, boys, for there’s nothing left but to — Now, boys! 05189
Bottom
05190
Top
Då kastade de alla sina bränder mot spöket, som med blixtens fart började springa bort med fyra fotters dån, och länge glimtade den lysande kolen på lians rygg genom det nattliga mörkret. Så flydde han från den eldiga kalabaliken, och när han hunnit ned lill svedens rand, tordes han slutligen stanna, blåsande ljudligt en, två gånger. Och brödernas vålnad, det anskrämliga spöket var dock deras enögda häst, som lör en stund hade förlorat sin vita färg i kärrets svarta ilypölar, i vilka den antagligen sjunkit och länge vältrat sig, innan den kom upp på fasta marken igen. I det tumlandet hade också skällan slitits från dess lials, vilken omständighet i denna stund bragt brödernas tro på villovägar. Detta var det öga, som lyste bak arbetskärran i nattens skymning, såsom månget kreaturs öga lyser i mörkret. - Men först efter en stund, och också då med försiktighet, tordes bröderna närma sig sin Valko, och märkte slutligen sin lörvillelse. Därifrån återvände de med vresiga ansikten till sin koja; och i morgongryningen låg de slutligen alla försänkta i djup sömn. At that each threw his burning brand at the apparition, which, with the speed of lightning, dashed off at a run with a thunder of four hoofs, and the glowing cinders on its back flashed for long as it cleft the darkness. It fled the fiery skirmish, until, having reached the clearing’s edge, it dared at last to stop, blowing once or twice noisily. And the brothers’ ghost, the awe-inspiring monster, proved after all to be their one-eyed horse, which had lost for the time its whitish colour in the black mudpools of the swamp, into which it had probably strayed and there splashed despairingly before regaining dry land. There, too, in its struggles it had loosened the bell from its neck, a matter which had greatly helped to bewilder the brothers. This was the eye that had gleamed in the darkness behind the cart, as many an animal’s eye can glow in the dark. But only after a moment or two had passed, and even then with caution, did the brothers dare to approach Valko and finally establish their error. They returned with wrathful faces to their hut, and at last as the night paled each lay in untroubled sleep. 05190
Bottom

kapitel 06 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
06001
Top
Äntligen stod brödernas rökpörte färdigt. Fem famnar var dess längd och tre dess bredd; mot öster vette dess ena gavel, mot väster den andra. När du stigit in genom dörren, som låg i rummets östra ända, stod till höger en stor eldstad, och till vänster en spilta, som byggts för Valkos vinterbehov. Framåt från tröskeln, ungefär till mitten av rummet, hade du under dig den bara, med granris täckta marken, men på bortre sidan fanns ett ståtligt golv byggt av breda balkar och på det höjde sig en rymlig lave. För bröderna använde sitt nya pörte både till boningsrum och bastu. Ungefär tjugo steg från bostaden stod deras bod, sammanfogad av små, runda granstammar. It was ready at last, the brothers’ cabin. Thirty feet was its length and eighteen its breadth; one gable looked eastward, the other westward. Entering through the door at the cabin’s eastern end, you had on your right a large stove, on your left a manger, built for Valko’s use in the winter. From the threshold, almost to the middle of the room, a carpet of spruce branches hid the naked earth, but at the back of the room a stout floor had been made of broad planks and above this a roomy gallery, for the new cabin was to serve the brothers both as dwelling-place and sauna. About twenty paces from the house stood the store-room, built of small, round spruce-logs. 06001
Bottom
06002
Top
Bröderna hade alltså ett ypperligt skydd mot regnet, stormen och vinterkölden, likaså ägde de ett visthus för sina matvaror. Och nu kunde de på fullt allvar gripa sig an med jakt och all möjlig fångstverksamhet. Och då nalkades döden för orrar, tjädrar och järpar, för harar, ekorrar och tungsinta grävlingar, och likaså för Ilvesjärvis änder och fiskar. Av Killis och Kiiskis häftiga skall och bössornas dunder ekade då backarna och de oändliga granskogarna. Brödernas lod fällde också då och då en krullhårig björn; men ännu var inte rätta tiden inne att fånga honungslabben. The brothers had thus a fine shelter against rain, storm and the frosts of winter, and an extra room for their provisions. And now they could devote all their energy to hunting and all the divers forms of trapping. And then for the capercaillies, heath-grouse and partridges, hares, squirrels and stouthearted badgers, and the wild duck and fish in Lake Ilvesjärvi, death was near. Then the endless spruce-woods rang with the barking of the aroused Killi and Kiiski and the crashing of guns. The brother’s guns felled too, now and again, a bushy-pelted bear; but the proper time for hunting bears had not yet come. 06002
Bottom
06003
Top
Kom så hösten med frostnätter, och i sina djupa gömslen dog eller flydde gräshopporna, ödlorna och grodorna, och det var tid på att fånga rävar i blänkande sax; denna konst hade bröderna lärt sig av sin far. Nu fick mången flinkbent Mickel med sitt fina skinn betala någon läckerbit. Som man vet trampar hararna i skogen sina stigar i den mjuka snön, och på dessa stigar gillrade bröderna hundratals mässingssnaror till en bråd död för mången vitpäls. Dessutom hade de byggt sig en präktig, med sluttande gärden försedd varggård i den buskiga svackan vid svedens östra rand. Och därtill hade de, också för vargafänge, grävt en grop, väldigt djup, ett stycke från pörtet åt det torra sandiga fältet till. Steken lockade mången hungrig varg in i den bastanta inhägnaden; och när bröderna märkte att deras offer var i knipa, uppstod i varggården dån och brak i den mörka höstnatten. Då stod en av bröderna lutad mot gärdet, med bössan i handen, siktande för att med lodet fälla den strävhåriga besten; och en annan bredvid honom, hållande lyset, en tjärvedskavle, som en flammande fackla i luften. Andra av dem åter hjälpte Killi och Kiiski att jaga dystert bligande, grinande odjur ut ur buskaget och kastade därvid sina tjärflammors blänk än hit, än dit. Hårt var tumultet som uppstod av männens rop, hundarnas larm och bössornas smällar, och oförtröttligt skrällde det till i ödemarken och Impivaaras hålrika vägg. Så stojade man, snön smutsades, färgades mer och mer röd, trampades i tusen riktningar, tills slutligen alla svans-herrar låg där i sitt blod. Och sedan fick bröderna åtskilligt stök och arbete med att flå bytet, men denna sysselsättning kändes dem dock ganska trevlig. -Också i gropen, vid svedens västra rand, störtade ett och annat av skogens snedögon. Came autumn with its frosty nights, and the grasshoppers, frogs and lizards died or fled to their deep hiding-places, and it was now time to trap the fox with shinning irons; this art the brothers had learned from their father. Many a quickfooted Reynard then paid with his fine fur for a dainty titbit or two. Hares are known to tread paths in the soft snow of the forest, and across these paths the brothers stretched hundreds of brass-wire snares, to the doom of many a white-furred denizen of the woods. They built as well a fine wolf-trap on the clearing’s eastern edge. To catch wolves, they also dug a pit, enormously deep, some distance from the cabin on a dry sandy patch. A meaty joint tempted many a hungry wolf into the strong trap; and then, when the brothers saw their helpless prey, a din and crashing would arise in the trap on a dark autumn night. One of the brothers would stand on a fence post, seeking, gun in hand, to fell the coarse-haired brute with a bullet; at his side another held a light, a blazing torch of resinous wood. The others helped Killi and Kiiski to drive the sombre-visaged, grinning beasts out of the bushes, flashing their resinous firebrands now here, now there. Great was the tumult, with the shouting of the men, the raging of the hounds and the firing of guns, the forest and Impivaara’s pitted side rattled untiringly. Thus they would struggle; the snow would become stained, reddened more and more, fly around in a thousand directions, until the last wolf lay bleeding on the ground. And then the flaying of their prey provided work for the brothers; yet this labour was exceedingly pleasant to them. Into the pit, too, on the clearing’s western edge, hastened more than one slant-eyed wolf. 06003
Bottom
06005
Top
Det hände en gång, att Timo en tidig morgon, medan de andra ännu sov, begav sig för att titta på den gillrade gropen, vars till hälften insjunkna täckel-se redan på avstånd lät honom hoppas det bästa. Och när han hunnit till gropens rand, såg också hans glada öga i djupet ett gråaktigt föremål, såg en baddare till varg, som, med nosen tryckt mot marken, låg orörlig, med sina ögon lurande upp mot mannen. - Vad beslöt nu Timo? Att ensam klämma livet ur vargen och till de andras stora förnöjelse stiga in i pörtet med den håriga bördan på axeln. Han grep sig verket an, bar fram stegen som stod invid pörtväggen, ställde den varsamt i gropen och steg själv, med en tung vedklubba i handen, nedför pinnarna, ärnande krossa bestens huvud till mos. Länge fäktade han med sin klubba, med grinande mun, men ständigt blott i tomma luften. Vargens huvud svängde alltid snabbt undan, svängde till höger, svängde till vänster, när mannen klämde till med sitt besvärliga vapen. Slutligen tappade han sin klubba framför vargen, och fann då ingen annan råd än att stiga upp och skynda till pörtet för att meddela det skedda. It happened once that early in the morning, while the others still slept, Timo set out to examine the baited pit, whose halffallen covering awakened hopes in him already at a distance. And having reached the pit, his joyful eye preceived indeed a grey object in the depths, a mighty wolf, which, with its muzzle pressed to the earth, lay motionless, peering up at the man. What did Timo now decide to do? Why, to kill the wolf singlehanded, and then, to the amazement of the others, enter the cabin with his hairy burden slung across his shoulder. Putting the idea into action, he fetched the ladder from the cabin wall, lowered it cautiously into the pit, and with a heavy mallet in his hand stepped down the rungs, meaning to smash the brute’s skull. For long he smote around him with his club, his teeth clenched, but always at the empty air. The wolf’s head darted nimbly right or left each time he brought down his clumsy weapon. At last he lost his club to the wolf, and could then think of nothing better than to climb up again and hurry to the cabin to report his find. 06005
Bottom
06006
Top
Därifrån begav sig efter en stund bröderna, utrustade med störar, rep och strupklämmor, för att fånga sitt byte. Men tom var gropen när de hann fram. Uppför stegen, som Timo hade lämnat efter sig i gropen, hade deras varg vackert stigit och smitit sin väg, tackande sin lycka. Det märkte bröderna strax, och svärande och skärande tänder spejade de nu med förgrymmade ögon efter Timo; men han var inte längre närvarande. Han sprang redan flyende borta vid skogsranden, där han snart försvann i tallskogens skygd. Han begrep, att det inte var bra att stanna och prata mera om saken. Men de andra tjöt efter honom, med nävarna i vädret, lovande rådbråka honom till mos ända till hälarna, om han blott dristade sig att glänta på pörtets dörr. Så hotade de, lämnade gropen ilskna och vredgade, och stegade tillbaka till sitt pòrte. Men som en flykting traskade Timo i skogen, och snart började bröderna ångra sitt uppträdande mot honom, då de märkte att olyckan skett på grund nv hans oförstånd, och inte på grund av ett elakt pojkstreck. Därför steg Juhani redan före kvällen upp på Impivaara ås, ropade därifrån med sin kraftiga stämma i alla väderstreck och kallade på Timo, försäkrande och bedyrande honom, att han ej behövde frukta för att strax återvända. Så ropade han, och om en stund återvände Timo, ilsket lurande och hlängande med ögonen. Utan att yttra ett ord klädde han av sig, lade sig ned på sin bädd, och snart snarkade han i djupaste sömn. The brothers soon emerged, furnished with staves, ropes and nooses, to seize their prey. But when they reached the pit, it was empty. Up the ladder, which Timo had left behind him in the pit, their wolf had climbed neatly to safety and swiftly departed, thanking his good fortune. This the brothers at once perceived, and, cursing and grinding their teeth, sought with enraged glance for Timo; but he was no longer present. He was already in full flight at the forest’s edge, where the pines soon hid him from view. He felt that it was unwise to stay and argue the matter. But the others howled after him, lists aloft, promising to crush him to a jelly from brow to heels, if he still dared to open the cabin door. So threatening, they left the pit ill-tempered and angry and went back to the cabin. Meanwhile Timo wandered, a fugitive, in the forest, and soon the brothers began to regret their behaviour towards him, perceiving that the mischance was due more to his stupidity than to any evil intention. And so, already before evening, Juhani climbed to Impivaara’s summit, and shouting in his mighty voice to all points of the compass, called Timo, assuring him on oath that he need not fear to return at once. He went on shouting, and after a time Timo returned, glowering angrily and rolling his eyes. Without a word he undressed, dropped down on his bed, and soon snored in deepest slumber. 06006
Bottom
06007
Top
Kommen var också den lägligaste tiden för björnjakt. Då tog bröderna sina spjut, tryckte starka laddningar i gevären och gav sig i väg för att väcka skogens furste, som drömde i sitt mörka ide djupt under de snöiga granarna. Och deras eldrör fällde mången stornosig nalle, när han uppretad rusade ut ur sin Ii idskammare. Då uppstod ofta en bister strid, snön yrde vitt omkring och rödfärgades av det rinnande blodet, när sår utdelades på bägge hållen. Så kämpade man tills den sista strävnuniga nallen lagt sig till ro. Men när bröderna glammande hunnit hem med sina bördor, smorde de sina sår med ett läkemedel, som var sammansatt av brännvin, salt, krut och svavelmjöl. Med detta smorde de sina sår och strök gulbrun tjära över. Later came, the best time for catching bears. Then the brothers took their spears, rammed huge bullets into their rifles and set out to waken the prince of the woods, where he already lay dreaming in his dark chamber deep under the snow-covered spruce. And before their rifles fell many a heavy-jowled bear, as it flung out, enraged, from its peaceful couch. Then a sharp tussle would often arise, the snow would whirl around and become stained by the flowing blood as wounds were dealt on either side. So they would fight on until at last the shaggy beast lay still. But the brothers, having cheerily reached home with their burden, anointed their wounds with the salve compounded of spirits, salt, powder and brimstone. They spread this over their wounds, covering the whole with yellow-brown tar. 06007
Bottom
06008
Top
Så samlade de sitt uppehälle ur ödemarken och backarnas lundar, fyllande sitt visthus med mångahanda villebråd: fågel, hare, grävling och björnkött. De hade också dragit försorg om sin gamla trogna Valkos vinterproviant. Därborta vid kärrstranden såg man en väldig, med skäror hopmejad slättoppig höstack, lagom stor för vinterns behov. Inte heller hade man glömt de förråd som krävdes för pörtets vintervärme. En mäkta stor vedtrave stod nära boden, och dessutom stod vid pörtets vägg, räckande från marken ända upp till takröstet, en reslig hög tjärveds-stubbar, som liknade ett rös av Hiisis renhorn. - Så försedda kunde de lugniman betrakta vinterns rimfrostskägg. Thus they garnered a living from the wilds and the thickets on the hills, filling their store-room with all kinds of game: wildfowl, hares, badgers and the flesh of bears. They had attended, too, to the winter provision of their old, faithful Valko. On the brink of the bog one saw a great hayrick, mown with sickles and roofed smoothly over, sufficient to tide over the winter. Nor had they forgotten to provide for the heating of their cabin during the cold period. A mighty stack of cord-wood stood near the storeroom and a high pile of resinous roots, like a heap of fantastic elk-horns, rose to the cabin’s eaves. Thus prepared they could look winter in its frosty beard unmoved. 06008
Bottom
06009
Top
Det är julafton. Vädret är blitt, gråa moln täcker himlen och en nyfallen snö täcker berg och dalar. Från skogen hörs ett sakta sus, tjädern njuter sin kvällsvard bland björkens hängen, en flock sidensvansar i den rölliga rönnen, och skatan, talldungens flinka jungfru, bär i väg kvistar för att grunda sitt blivande bo. Såväl i kojan som i den ståtliga herrgården råder fröjd och ro, så ock i brödernas pörte på Impivaara sved. Utanför dörren ser du ett halmlass, som Valko julen till ära dragit från Viertola herrgård för att bredas på pörtets golv. Inte ens här kunde bröderna glömma julhalmens prassel, som var deras ljuvaste minne från barndomens tid. It is Christmas Eve. A thaw has set in, grey clouds cover the sky and the new-fallen snow covers the hills and valleys. A faint rustling is heard from the forest; the heath-grouse sups in a catkin-covered birch, a flock of wax-wing in a glowing rowan tree, and a magpie, greedy maiden of the woods, carries twigs for a foundation for her coming nest. In hut and glittering manor joy and peace prevail, and so it was in the brothers’ cabin on Impivaara clearing. Just outside the door is a load of straw, drawn by Valko from Viertola Manor to deck the floor in honour of Christmas, for even in the wilds the brothers would not forego that rustle of Christmas straw which was their most delightful memory from childhood’s days. 06009
Bottom
06010
Top
Men från pörtet höres ångans sus från rösets heta stenar och klatschandet av mjuka bastukvastar. Bröderna tar sig nu ett kraftigt julbad. Och när de äntligen slutat det brännheta badandet, steg de ned, klädde på sig och satte sig att vila på plankorna, som de i brist på bänkar hade fogat in längs väggarna. Där satt de, flåsande och utgjutande svett. En flammande pärta upplyste rummet; Valko i sin spilta knastrade på havre, ty man hade ihågkommit också hans jul; nuckande och gäspande satt tuppen på sin ås; Killi och Kiiski låg nära ugnen med tassarna under käken, och på Juhanis knän spann Jukolas gamla, vattengrå katt. From the cabin the hiss of water on the oven’s heated stones is heard, and the slapping of soft bunches of birch twigs. The brothers are taking a hardy Christmas bath. And when at last the scorching steam-bath was over, they stepped down from the platform, dressed themselves and rested on the beams which lined the walls in place of benches. There they sat, exuding perspiration and puffing. A blazing shingle lit up the room; Valko champed oats at his manger, for his Christmas too had not been forgotten; dozing and yawning the cock sat on his rafter; Killi and Kiiski, chin on paw, slept near the oven, and on Juhani’s knee the old, water-grey Jukola cat lay purring. 06010
Bottom
06011
Top
Slutligen började Timo och Simeoni tillrusta kvälls-varden; men de övriga bar in kärvar. De löste upp banden, bredde ut halmen så där kvarterstjockt, men ännu tjockare på laven, där de vanligen tillbringade sina aftnar och nätter. - Slutligen var kvällsvarden färdig: sju hålkakor, två ekbunkar fulla med ångande björnkött och en stäva öl stod på bordet. De hade själva kokat sitt öl, noggrant följande sin mors metod vid bryggandet av denna dryck. Men de hade dock gjort det starkare än vanligt bondöl. Svartrött skummade det i stävan; och slök du en kanna därav, så kände du liksom lite svindel i hjärnan. Så sitter de nu alla vid bordet, njutande av kött och bröd och skummande öl ur stävan. Timo and Simeoni began after a while to lay the supper; the others lifted in the sheaves. They opened the bindings and spread out the straw to the thickness of a span, but on the platform, where they usually spent their nights, they spread it thicker. Supper was ready at last: seven round loaves, two oaken trenchers of steaming bear-meat and a pail of beer stood on the table. The beer they had brewed themselves, carefully recollecting their mother’s methods of preparing the beverage. They had brewed it stronger, however, than ordinary peasant ale. Dark red it foamed in the pail; and if you were to swallow a mug of it, you would not fail to feel a slight dizziness in your brain. But now they all sit at table, enjoying (he meat and the foaming ale. 06011
Bottom
06012
Top
Aapo: Nog är här staplat ganska rikligt med föda framför oss. Aapo: Eh, but there’s plenty of food piled up before us. 06012
Bottom
06013
Top
Juhani: Vi skall äta och dricka, pojkar, för nu har vi julen hos oss, jul hos alla, såväl kritter som mänskor. Häll, broder Timo, lite öl över Valko-stackarns havrehög där i spiltan. - Se där, låt gå för ett stop i alla fall. Denna kväll må ingen snålhet råda, men alla må få sitt, så hästen, hunden och katten som Jukolas glada bröder. Tuppen må vila i fred och utkräva sin del i morgon. Där får ni, Killi och Kiiski, ett duktigt stycke av björnens skånka, och där får du, kattstackare. Men först skall vi ge tass, du ditt pliröga! - Se så där! Och sedan med bägge händerna! Titta på vår kisses konster och medge sedan, att också jag har något av en läromästare i mig. Han ger redan hand med bägge tassarna samtidigt, och då sätter han sig att sitta som en allvarlig gubbe och sticker, spjuvern, sina bägge framtossor i näven min. Så där! Juhani: Let’s eat and drink, boys, for now it is Christmas, Christmas for all, for men and for beasts. Brother Timo, pour a little ale over Valko’s oats. That’s it, at least a whole mug. No stinginess this evening, but may each get his, the horse, the dogs and the cat, as well as Jukola’s merry brothers. The cock can sleep in peace and draw his rations tomorrow. Here’s for you, Killi and Kiiski, a huge bit of bear’s thigh, and here’s yours, poor pussy. But first shake hands, narrow-eyes! Look! And now both hands! Look at our cat’s tricks and admit (hat I’m a bit of a schoolmaster myself. He shakes hands already with both paws at once, and to do this he sits himself down like a solemn old man and shoves, the scamp, both fore-paws into my fist. Like that! 06013
Bottom
06014
Top
Aapo: Vilket skoj! Aapo: Well, what a joke. 06014
Bottom
06015
Top
Tuomas: Vad allt skall man inte ännu på gamla dar lära sig. Tuomas: The things a man has to learn even in his old age. 06015
Bottom
06016
Top
Juhani: Nog har den lärdomen också krävt sin tid. Men jag släppte inte gossen innan han med bägge tassarna tackade sin lärare. Nu gör han det som en karl, och magistern är betald. - Se det är då en katt! Se där! kör i dig ett stycke björn. Och Killi och Kiiski då. Ja, ja! ”Rör vid mannen, men inte vid hans hund.” Rätt sagt. Men därtill vill jag tillägga: rör vid Jukolas Jussi, men inte vid hans katt. Juhani: It took some time to teach him, I can tell you. But 1 wouldn’t leave the lad in peace until he could thank teacher with both paws. Now he does it like a man, and schoolmaster’s paid. There’s a cat for you! Here! Get your teeth into this lump of bear. And Killi and Kiiski there. Ay, ay ! ”Cast a stone at a man, but not at his dog.” Right! But to this I would add: ”Cast a stone at Juhani Jukola but not at his cat.” 06016
Bottom
06017
Top
Eero: Ro hit med den där ölstävan, Juhani. Eero: Help that beer-pail on over here, Juhani. 06017
Bottom
06018
Top
Juhani: Den skall du få. Drick, bror min, du guds-skapade, drick, för nu är det jul, och det fattas inte förråd i boden. Hur gott har vi det ej här? Vad skulle det röra oss om så hela världen utom Impivaara och dess omgivning fattade eld och förvandlades till stoft och aska. Här lever vi som på en sved i skogen, utan att behöva bry oss om ilskna mänskor. Här har vi gott att vara. Skogen är vår äng, åkern, kvarn och bostad i all evighet. Juhani: It shall be given to you. Drink, brother, God’s creation, drink, for now it’s Christmas and there’s plenty in the storeroom. What is lacking with us here? What should we care if all the world were to burn to dust and ashes, except Impivaara and the lands around. Here we live in clover, on our own soil, without having to bother about ill-tempered neighbours. Here it is good for us to be. The forest is our meadow, our field, our mill and our eternal nest. 06018
Bottom
06019
Top
Timo: Och köttbod. Timo: And our meat-larder. 06019
Bottom
06020
Top
Juhani: Just så! Här är gott att vara! Tack skall du ha, Lauri, för den utväg du fann för oss, så vi slapp undan världens marknad. Här råder fred och frihet. Jag frågar än en gång: vad skulle det röra oss, om den gyllne elden brände hela världen, om blott norra delen av Jukola gård och dess sju söner sparas? Juhani: Just so! It is good to be here! Thanks, Lauri, for the way you found for us to escape from the markets of the world. Here is freedom and peace. I ask once more: what would we care if golden flames were to burn down the whole of this world, if only the northern end of Jukola’s lands and its seven sons were saved. 06020
Bottom
06021
Top
Timo: Om en löpeld en gång började sitt rens-ningståg över hela världen, så skulle det bli stoft och aska också av Jukolas norra sida och av dess sju söner på köpet. Timo: If a forest fire once started to lick up the world, it’s dust and ashes Jukola’s northern end would be too, and its seven sons into the bargain. 06021
Bottom
06022
Top
Juhani: Det vet jag fuller väl. Men ser du, en man kan tänka sig vad han vill, föreställa sig själv som hela världens herre eller som en bökande tordyvel. Se han kan föreställa sig att Gud är död, djävlarna, änglarna och hela mänskosläktet och kräken på jorden, i havet och i luften, föreställa sig att jorden, helvetet och himlen försvinner som en blåntott för vinden, och ett mörker träder i stället, där ingen tupp med bakböjt huvud någonsin ropar efter Herrens ljus. Så ljungar här mannens tanke; och ho kan kasta nät i dess väg? Juhani: That I well know. But listen, a man can think what he wants, think himself master of the whole world or a creeping dung-beetle. Look you, he can think God, devils, angels, all mankind and the beasts of the sea, air and land dead; think the world, Hell and Heaven vanished like a bunch of tow in a fire, and a darkness fallen in which no crowing cock ever greets God’s morn. So the thought of a man can fly down here, and who can cast nets in its path ? 06022
Bottom
06023
Top
Timo: Vem fattar denna världs uppställning? Inte mänskobarnet som är enfaldigt och dumt som en bräkande bagge. Men bäst är att taga dagen som den kommer, och låta den gå som den försvinner, det må sedan barka åt skogen eller tallen. Vi är bara här. Timo: Who knows the plan of the world? Not the child of man, who is daft and silly as a bleating goat. But it’s best to take the day as it comes, let it go as it goes, whether it lead to wealth or woe. We’re here and that’s all. 06023
Bottom
06024
Top
Juhani: Har vi det inte gott här? Vad fattas oss? Juhani: What’s wrong with our being here ? What is lacking? 06024
Bottom
06025
Top
Timo: Inte Guds nåd och inte hans fåglamjölk. Boden är full med mat och varmt är vårt pörte. Och här vältrar vi oss på halmen. Timo: ”Not the grace of God nor bird’s milk.” The storeroom’s full and the cabin warm. Here too we can sprawl on straw. 06025
Bottom
06026
Top
Juhani: Här vältrar vi oss som ungnöt på den prasslande halmen. Bada kan vi när det lyster oss, när det faller oss in, och äta när det smakar. - Men vi är ju redan mätta män. Vi har bara att välsigna våra säckar och städa bordet. Juhani: Here we sprawl like bull-calves on rustling straw. We can bathe whenever we like, whenever the idea comes into our heads, and eat when we’re hungry. But now we are sated. So there’s nothing else for us to do but to bless our bellies and clear the table. 06026
Bottom
06027
Top
Simeoni: Vänta tills jag läst en kort bordsbön och sjungit en vers på den. Simeoni: Wait till I’ve said grace and sung a verse of a hymn. 06027
Bottom
06028
Top
Juhani: Det må bli för denna gång. Varför gjorde du det inte före måltiden? - Gå du, Eero-pojke, som är yngst och tappa öl ur tunnan. Juhani: Never mind this time. Why did you not do it before the meal? Go, Eero-boy, as the youngest, and draw ale from the cask. 06028
Bottom
06029
Top
Simeoni: Du tillåter alltså inte att man sjunger en psalmvers julaftonen till ära? Simeoni: Would you forbid a verse of a hymn in honour of Christmas Eve? 06029
Bottom
06030
Top
Juhani: Inte duger vi till sångare, kära bror. Vi må läsa och sjunga i våra hjärtan, som ju också är det Gudi tacknämligaste offret. - Men si där har vi åter ölstävan, skummande och fradgande som Storkyro fors. Tack skall du ha, pojk! Ta en sup! Smaka här, broder Tuomas, så det riktigt känns i jackan. Juhani: We’re no singers, brother mine. Let us sing and pray in our hearts, which is after all the most pleasing offering to God. But here comes the pail again, bubbling and frothing like Kyrö Rapids. Ta, lad, ta! Here goes! Take a swig, brother Tuomas, a real man’s swig. 06030
Bottom
06031
Top
Tuomas: Nå, inte tövar jag så länge. Tuomas: I’ll soon do that. 06031
Bottom
06032
Top
Juhani: Så kolkar en man. Sådana klunkar gör våra strupar till riktiga klockarstrupar. Juhani: That’s how a man drinks. A gulp like that will soon turn our throats into true choristers’ throats. 06032
Bottom
06033
Top
”Livat var det fordom med,
Fast vi låg bortom bäcken,
Bäcken gav oss nog med ved
Och ölet bjöds av näcken.”
Well fared the men of olden days,
The wilds did not dismay ’em
Driftwood kept their fire ablaze,
Their ale the river gave ’em.
06033
Bottom
06039
Top
Just så. Men vår dryck består ju av kornets bruna saft, vårt bränsle av vedträet och tjärstubben, och under oss finns ett mjukt halmbolster, ett präktigt brottningsfält, om det så gällde för kungar och storfurstar. - Ett ord, Tuomas. En gång gick ju broder Aapo i borgen för att din kraft och styrka högt skulle överstiga Juhos, men det ville jag inte just gärna tro. Hur vore det att rulla sig där? Vi skall pröva! Just so. But now our drink is the brown juice of the barley, our l uci cordwood and resinous roots, and under us is a soft bolster of straw, a prime wrestling-mat fit for kings and emperors. A word, brother Tuomas. Brother Aapo once backed your power and strength as mightily greater than mine, but that I’d scarce like to believe. What if we were to try a throw? Let’s try! 06039
Bottom
06040
Top
Simeoni: Håll er i styr! och spara den glänsande halmen åtminstone till morgondagen. Simeoni: Let us behave, and spare this shining straw until tomorrow at least. 06040
Bottom
06041
Top
Juhani: Nu står ju glädjen högst, ”helgaftonen störst av fester”; och det skall bli boss av halmen. -Roar det Tuomas? Juhani: Now merriment is at its height, the ”eve is the height of the holiday”; and straw has got to turn to litter anyhow. Does the idea please Tuomas? 06041
Bottom
06042
Top
Tuomas: Man kan väl pröva. Tuomas: There’d be no harm in trying. 06042
Bottom
06043
Top
Juhani: Livtag! Juhani: Cross-buttock wrestling! 06043
Bottom
06044
Top
Tuomas: Låt gå för det! Tuomas: I’m ready. 06044
Bottom
06045
Top
Juhani: Vi skall hugga till, vi skall hugga till! Juhani: Let’s begin, let’s begin! 06045
Bottom
06046
Top
Aapo: Vänta, gosse! Tuomas bör också få ett nä-vatag i din byxlinning. Aapo: Easy, lad! Let Tuomas get a firm grip of the waistband of your trousers. 06046
Bottom
06047
Top
Juhani: Det må han få, må han få! Juhani: He may, he may. 06047
Bottom
06048
Top
Eero: Juho, varför grinar du och rullar med ögonen som oxen på slaktbänken? Ack broder min! Men se upp, att du inte skämmer ut dig nu. Eero: Juho, what are you grinning and rolling your eyes for, like a bull on a bench? Oh brother! See you do not bring shame on yourself. 06048
Bottom
06049
Top
Aapo: Allt väl. Vems är första kastet? Aapo: All clear. Whose is the first throw ? 06049
Bottom
06050
Top
Juhani: Det må vara Tuomas’. Juhani: Let Tuomas have it. 06050
Bottom
06051
Top
Tuomas: Det må vara den äldsta broderns. Tuomas: Let the older brother have it. 06051
Bottom
06052
Top
Juhani: Stå på dig då. Juhani: Stand firm then. 06052
Bottom
06053
Top
Tuomas: Vill försöka. Tuomas: I’ll try. 06053
Bottom
06054
Top
Juhani: Står du, står du? Juhani: Are you standing? 06054
Bottom
06055
Top
Tuomas: Vill försöka. Tuomas: I’ll try. 06055
Bottom
06056
Top
Aapo: Helejä, gossar! Så där, just så där! Ni kämpar ju som troshjältar. Jussi brottas och bänder som självaste Israel och ”Tuomas står så styv i stammen”. Aapo: Hallelujah, boys! That’s the way, like that! You fight like heroes of the Faith. Juho wrestles and strains like Israel himself and ”Tuomas stands an oak unbending.” 06056
Bottom
06057
Top
Eero: ”När Abrahammen språkar.” Men titta på luhos mun och du blir skrämd. Ack! om jag nu kunde slicka en stålstång mellan hans tänder - så pritsch! och den vore strax i tvenne stycken. Jag blir skrämd, skrämd! Eero: ”Hearing Aapo’s gab unending.” But look at Juhani’s mouth, it’ll terrify you. Ah! if I were to thrust even a bar of steel between his teeth now — snap! It’d be in two like a shot. I’m terrified. I’m terrified! 06057
Bottom
06058
Top
Aapo: Det är ju män som tampas. Under oss stiger och sjunker tiljorna. Aapo: Only a bout between men. The very beams rise and fall beneath us. 06058
Bottom
06059
Top
Eero: Som orgeltrampor; och Tuomas’ sockor plöjer golvet som en grov svedplog. Eero: Like the pedals of an organ; and Tuomas’s slippers plough the floor like heavy wooden ploughs. 06059
Bottom
06060
Top
Aapo: Inte tar man just i med några mjölkfingrar, l ör fanken! om detta stök skedde på berget där borta, så skulle klackjärnen slå gnistor ur klippan. Aapo: It’s not with fingers of milk they’re stroking each other. Lord! If this bout were on yonder hill, their heelplates would strike sparks from the rock. 06060
Bottom
06061
Top
Eero: Riktiga guldstjärnor skulle flyga i skogen, och därav uppstode allt en munter skogsbrand. -Men Tuomas står fortfarande. Eero: Real golden sparks would fly into the forest and there’d be a jolly forest-fire. But Tuomas still stands. 06061
Bottom
06062
Top
luomas: Har du bökat tillräckligt nu? Tuomas: Well, have you twisted to your content ? 06062
Bottom
06063
Top
Juhani: Kasta du. Juhani: Try a throw yourself. 06063
Bottom
06064
Top
l uomas: Vill försöka. Och nu får du se hur golvet snurrar. Tuomas: I'ii try. But now look out, for the floor’s going to whirl. 06064
Bottom
06065
Top
Eero: Stå på dig, Juho! Eero: Remember, remember, Juho! 06065
Bottom
06066
Top
Aapo: Det var ett kast. Aapo: That was a throw. 06066
Bottom
06067
Top
Eero: Det var ett dån som från ”Haamaas vedkub-he”, en smäll som från ”himlens eldhammare”. Eero: That was a swipe from ”Haman’s mallet,” a blow from "Heaven’s fiery hammer.” 06067
Bottom
06068
Top
Timo: Och där ligger Juhani som en maltsäck. Timo: And there lies Juhani like a sack of malt. 06068
Bottom
06069
Top
Eero: Stackars ”Jussi-pojken”! Eero: Poor Jussi-boy! 06069
Bottom
06070
Top
Timo: Så kallade han sig som liten knatting. Timo: ’Tis what he called himself when a little boy. 06070
Bottom
06071
Top
Aapo: Man bör dock veta hur man slänger en karl. Minns det, Tuomas: mänskans kropp är ju inte av järn, utan av kött och ben. Aapo: One ought to know however, how to throw a man. Remember, Tuomas, a human body is not made of iron, but of llesh and blood. 06071
Bottom
06072
Top
Timo: Ja, också om hon bär byxor. Timo: Ay, though it does wear trousers. 06072
Bottom
06073
Top
Tuomas: Skadade jag dig? Tuomas: Did I hurt you ? 06073
Bottom
06074
Top
Juhani: Sköt dig själv. Juhani: Look to yourself. 06074
Bottom
06075
Top
Tuomas: Stig upp. Tuomas: Get up. 06075
Bottom
06076
Top
Juhani: Nog stiger jag upp och visar dig mannakraften i handkavle. I den leken väges styrkorna. Juhani: I’ll get up and show you a man’s strength at pulling the bar. That’s the game for measuring strength. 06076
Bottom
06077
Top
Tuomas: Eero, hämta hit eldstören därifrån vrån. -Se här, Juhani. Tuomas: Eero, bring a stick from the corner. Here, Juhani. 06077
Bottom
06078
Top
Juhani: Här är jag. Och nu baktass mot baktass och nyporna om stören! Juhani: Here I am. And now hind-paw against hind-paw and claws round the bar. 06078
Bottom
06079
Top
Aapo: Och när jag skriker till, då skall ni dra, men utan en enda knyck. Stören vid tårnas plats, just vid tårnas plats, inte en tum åt någotdera hållet. - Nu, gossar! Aapo: When I yell, then pull, but without the smallest jerk. The bar over your toes, right above the toes, not an inch over on either side. Now, boys! 06079
Bottom
06080
Top
Timo: Juho stiger uppåt så det knakar. Timo: Juho flies up like a chip. 06080
Bottom
06081
Top
Aapo: Där hjälper ju ingen nåd. Aapo: Even pity wouldn’t help him there. 06081
Bottom
06082
Top
Juhani: Gå och tappa öl, Timo. Juhani: Go and draw ale, Timo. 06082
Bottom
06083
Top
Timo: Du haltar ju, bror min. Timo: You’re limping, brother. 06083
Bottom
06084
Top
Jjuhani: Tappa öl, din förbannade knatting! Hörde du? Eller vill du ha dig kring öronen? Juhani: Draw ale, you accursed lout! Do you hear me, or shall I clout your ear? 06084
Bottom
06085
Top
Tuomas: Skadade jag din fot? Tuomas: Did I hurt your foot? 06085
Bottom
06086
Top
Juhani: Vad rör det dig? Sköt om din egen tass. Vad bryr jag mig om det, om min klack också lossnade från sulan? Den lossnade ju under brottningen som en rovskiva. Men titta på dig själv, du. Det syns, att du vinner över mig i brottning och handkavel; men kom och slåss. Juhani: Why worry about that? Look to your own foot. What does it matter if the heel did chance to come off my boot in the wrestling like a slice of turnip. But look to yourself, you. It seems you win at wrestling and pulling the bar, but let’s fight. 06086
Bottom
06087
Top
Aapo: Slagsmål hör inte till saken nu. Aapo: We will have nothing to do with fighting now. 06087
Bottom
06088
Top
Juhani: Jodå, om vi bara vill. Juhani: Yes we will, if we want. 06088
Bottom
06089
Top
Tuomas: Jag vill inte. Tuomas: I don’t want. 06089
Bottom
06090
Top
Juhani: Du törs inte. Juhani: You dare not. 06090
Bottom
06091
Top
Aapo: Vet att brottningen är en lek. Aapo: Know that wrestling is play. 06091
Bottom
06092
Top
Simeoni: Jag vet att den är en lek, varav ofta uppstår slagsmål och mord. Simeoni: I know it for play that often gives rise to fighting and murder. 06092
Bottom
06093
Top
Juhani: Tuomas må ha vunnit, men ingen annan kröker Juhani här. Det svär jag och bevisar från man lill man över hela kompaniet. - Ett nappatag, Aapo! Håller din krage? Håller den? Juhani: May Tuomas win, but no other can overthrow Juhani. That I swear and will show man by man through the whole company. A little bout, Aapo! Will your waistband hold, will it hold? 06093
Bottom
06094
Top
Aapo: Vildsint utan minsta skäl! Sansa dig, sansa, och låt oss brottas på ordentligt vis. Aapo: Madcap without the slightest cause! Wait, wait, and we’ll wrestle properly. 06094
Bottom
06095
Top
Juhani: Blixt och dunder! Juhani: Bright lightning! 06095
Bottom
06096
Top
Aapo: Sansa dig, säger jag. - Så där, kasta nu. Aapo: Wait, say I. Now, try now. 06096
Bottom
06097
Top
Eero: Juho dansar polska som en pojke, om han också haltar. Eero: Juho dances the polka like a true lad, even if he does limp. 06097
Bottom
06098
Top
Juhani: Vad yttrar du nu, broder Aapo? Juhani: What do you say now, brother Aapo? 06098
Bottom
06099
Top
Aapo: Att jag ligger under dig. Aapo: That I’m down under you. 06099
Bottom
06100
Top
Juhani: Stig fram som följande nummer, Simeoni. Juhani: Step up to your number, Simeoni. 06100
Bottom
06101
Top
Simeoni: Inte för tusen riksdaler ens skulle jag slöra den höga helgen. Simeoni: Not for a thousand crowns would I break the holy festival. 06101
Bottom
06102
Top
Juhani: Ärad vare julhelgen! Inte stör man den under en oskyldig brottning, då vårt sinne är glättigt och vårt hjärta rent. Ett försök, Simeoni! Juhani: All honour to the Christmas festival! A bit of innocent wrestling won’t harm it, if only our minds are joyful and our hearts pure. One try, Simeoni ! 06102
Bottom
06103
Top
Simeoni: Varför frestar du mig? Simeoni: Why will you tempt me. 06103
Bottom
06104
Top
Juhani: En kramning! Juhani: One bout! 06104
Bottom
06105
Top
Simeoni: Du satan! Simeoni: You Satan! 06105
Bottom
06106
Top
Aapo: Frid åt honom, Juhani, frid! Aapo: Peace be with him, Juhani, peace. 06106
Bottom
06107
Top
Juhani: Men vi kan väl försöka. Se så, ett enda kragtag! Juhani: No harm in trying. Now then, one single tug at your waistband. 06107
Bottom
06108
Top
Simeoni: Drag åt helvete, onda ande! Jag medger, ull du vinner. Simeoni: Go to Hell, evil spirit. I admit you the winner. 06108
Bottom
06109
Top
luomas: Det tror jag först när jag ser det. Och inte lorde Simeonis senor heller vara kalvkött. Tuomas: I’ll believe that when I see it. I don’t think Simeoni’s sinews are of veal either. 06109
Bottom
06110
Top
Juhani: Därför må han komma och pröva. Då ser man, om de är kalvkött eller svart, tågigt björnkött. Juhani: Well, let him try. Then we’ll see whether they’re veal or black, stringy bear’s-meat. 06110
Bottom
06111
Top
Aapo: Låt honom vara i fred och må en annan träda fram, som har större lust att mäta sina krafter. Timo där, alltid tapper karl! Aapo: Leave him in peace and let the next man, more willing for a bout, step forward. Brother Timo, always a stout fellow ! 06111
Bottom
06112
Top
Juhani: Behagas det? Juhani: Will you? 06112
Bottom
06113
Top
Aapo: Kör i vind, Timo! Du hänger ju aldrig med huvudet. Aapo: Into the wind, Timo! You have never been a mama’s boy. 06113
Bottom
06114
Top
Tuomas: Aldrig, men alltid hurtig, städse som i sin egen gård. Jag kan inte glömma konsten, som han gjorde vid det minnesvärda bråket med Toukolaborna. Han fick ju först oförhappandes en duktig smäll i skallen sin, men, utan att bry sig något vidare därom, vände han sig lugnt om, snappade stören från mannens näve och så dängde han tillbaka mot skallen -och stören gick av. Gick av så det skrällde, och ner damp mannen som en tomsäck. Så gjorde Jukolas Timo. Och jag vet att det fortfarande finns karlatag i honom. Tuomas: Never, but always heartily like a man in his own home. I’ll never forget the fight he put up in that matchless tussle with the Toukola men. Before he knew it he had got a grand bash on the head, but caring little for that, he turned gravely round, snatched the staff out of the man’s hand and hit him back on the skull — and snap went the staff. Broke in two like a flash and down flopped the man like an empty sack. That was Timo Jukola’s work. And I know he’s still game to meet any man. 06114
Bottom
06115
Top
Timo: Kom an, gosse. Timo: Come on, lad. 06115
Bottom
06116
Top
Juhani: Det är just det jag önskar. Men vänta tills också jag griper tag i dina linningar. Nu är jag färdig. Juhani: Just what I want. But let me too get hold of your waist. Now I’m ready. 06116
Bottom
06117
Top
Aapo: Det första rycket är Timos. Aapo: Let Timo have first heave. 06117
Bottom
06118
Top
Juhani: Må så vara. Då hinner jag pusta lite. Juhani: All right. Then I’ll have time to get my breath back. 06118
Bottom
06119
Top
Timo: Se så där! Timo: How’s that? 06119
Bottom
06120
Top
Juhani: Nej, min son! Juhani: No, my son. 06120
Bottom
06121
Top
Tuomas: Ett ganska klämmigt ryck, Timo, du tappra Timo! Men har du råd att bättra? Tuomas: A fairly stiff heave, Timo, you brave Timo! But can you do better? 06121
Bottom
06122
Top
Juhani: Inte går man härifrån utan vidare. Juhani: We don’t go as easily as that. 06122
Bottom
06123
Top
Tuomas: Timo, har du råd att bättra? Tuomas: Timo, can you do better ? 06123
Bottom
06124
Top
Timo: Borde ha. - Vad säger det här? Timo: I ought to be able to. What does this say? 06124
Bottom
06125
Top
Juhani: ”Inte går man härifrån utan vidare, sa Hyvänmäki-tiggarn.” Juhani: ”We don’t go so easily, said the beggar at Hyvämäki.” 06125
Bottom
06126
Top
Aapo: En gång till, Timo. Aapo: Once more, Timo. 06126
Bottom
06127
Top
Tuomas: Har du råd att bättra? Tuomas: Can you better it ? 06127
Bottom
06128
Top
Timo: Borde ha. - Och detta då? Timo: I ought to be able to. How’s that? 06128
Bottom
06129
Top
Juhani: ”Inte går man härifrån utan vidare, sa Hyvänmäki-tiggarn.” Juhani: ”We don’t go so easily, said the beggar at Hyvämäki.” 06129
Bottom
06130
Top
Tuomas: Men det var en knyck som kändes. Tuomas: But it was a heave that made itself felt. 06130
Bottom
06131
Top
Eero: Ingen fara, bara en smula och särdeles oskyldigt skalv Juhanis röst. Eero: Nothing to be afraid of; brother Juhani’s voice only shook the least bit, but quite innocently. 06131
Bottom
06132
Top
Juhani: Upprätt står jag. Juhani: Upright I stand. 06132
Bottom
06133
Top
Tuomas: En gång till, Timo. Tuomas: Once more, Timo. 06133
Bottom
06134
Top
Timo: Vi skall försöka, vi skall försöka. Timo: We’ll try, we’ll try. 06134
Bottom
06135
Top
Juhani: ”Vänta - håll!” Mina byxor ramlar! Juhani: Wait a bit ! My trousers are falling ! 06135
Bottom
06136
Top
Timo: ”Men nu, sa Kaitaranta.” Timo: ”But now, said Kaitaranta!” 06136
Bottom
06137
Top
Juhani: Mina byxor ramlar! Hör du det? Juhani: My trousers are falling! Do you hear me! 06137
Bottom
06138
Top
Timo: Se så där, bror min! Timo: How’s that, brother! 06138
Bottom
06139
Top
Aapo: Ligger Juhani där igen och pussar golvet? Aapo: Is Juhani lying there again, kissing the floor? 06139
Bottom
06140
Top
Eero: Och flåsar som en tjuroxe. Men väl att han "hinner pusta lite”. Eero: And puffing like a bull. But it is well ”he can get his breath back again.” 06140
Bottom
06141
Top
Timo: Under mig ligger gossen som en blöt trasa. Timo: Under me the lad lies like a wet slipper. 06141
Bottom
06142
Top
Tuomas: Men hans byxor spelade honom ett spratt. Tuomas: But his trousers played him a mean trick. 06142
Bottom
06143
Top
Aapo: De må i sanningens namn vara sagt. Jussis egna byxor stod emot deras herre och blev bundsförvanter med Timo. Aapo: That must be said in truth’s name. Juhani’s own trousers rose against their master and joined themselves with Timo. 06143
Bottom
06144
Top
Eero: Så är det fatt. Därför bort med alla byxor och leken må börja på nytt. Eero: That’s true. So trousers off- and a new start. 06144
Bottom
06145
Top
Simeoni: Håll nu käft, din odåga! Eljes ger jag dig på nosen. Har du ej redan fått nog av denna helvetiska lek? Simeoni: Hold your jaw now, jackdaw! Or I’ll hit you on the nose. Haven’t you had enough of this Hell’s game? 06145
Bottom
06146
Top
Eero: Nå den må då förvandlas till en himmelsk lek. Bort med byxorna och skjortorna, och börja brottas som två änglar på Paradisets åkrar. Eero: Well, let’s make it a heavenly game then. Trousers and shirts off, and wrestle like two angels in the fields of Paradise. 06146
Bottom
06147
Top
Tuomas: Varför sitter du på hans nacke, Timo? Tuomas: Why are you sitting on his neck, Timo? 06147
Bottom
06148
Top
Timo: Om det nu fanns ett vedträ, så fick han på baken så det small. Timo: If I had a faggot now I’d lay it along his buttocks till the room echoed. 06148
Bottom
06149
Top
Aapo: Hur så? Detta är brottning, men inget slagsmål. Aapo: Why so? This is wrestling, not a fight. 06149
Bottom
06150
Top
Eero: Är Timo förtörnad? Eero: Is Timo angry? 06150
Bottom
06151
Top
Timo: Inte alls, inte alls, men jag säger som så: om här nu fanns ett vedträ eller en rund kavel, så fick han på baken så det small. Timo: Not at all, not at all. All I say is, if I had a faggot or a round stick, I’d lay it smacking along his buttocks. 06151
Bottom
06152
Top
Tuomas: Släpp upp honom. Tuomas: Let him get up. 06152
Bottom
06153
Top
Timo: Stig upp, du Guds missfoster. Timo: Get up, God’s creation. 06153
Bottom
06154
Top
Juhani: Jag stiger, och du skall veta att när jag fått byxorna upp igen, är det din tur att sjunka ner, och på annat vis än jag nyss. Jag, stackars pojk, kroknade ju för en olyckas skull, som du så flinkt utnyttjade, din hundsfott, din stövelknekt! Juhani: I’ll get up, and know that when I have fastened my trousers it’ll be your turn to lie down and somewhat quicker than I did. I, poor boy, tripped by accident, which you hastened to turn to your profit, lout! 06154
Bottom
06155
Top
Aapo: Bort med vresigheten! Jag vet att han knappast märkte din byxolycka, innan kastet skett. Det gjorde han i kampens hetta, pojkbytingen. Aapo: No anger! I know that he hardly noticed your trouser accident before the throw was over. He did it in the heat of the scrimmage, the poor boy. 06155
Bottom
06156
Top
Juhani: Det visste han nog, den mullsorken. Men ni är ju alla som korpar i nacken på mig. Att han kantänka inte visste. Skrek jag inte som en rågångare med hög röst: vänta-håll, byxorna ramlar? Men han brydde sig inte därom, utan slet med naglar och tänder som en katt. Men tusan också! Jag skall allt lära dig att hädanefter till din lycka utnyttja en annans korvbyxor, jag skall allt lära dig. Juhani: He knew quite well, the bull-badger. But you are all like ravens at my neck. He didn’t know! Didn’t I roar in a loud voice: wait a bit, my trousers are falling? But he never cared, but tore with teeth and nails like a cat. Stand and burn ! I’ll teach you to use a man’s flabby trousers to his undoing another time, oh I’ll teach you. 06156
Bottom
06157
Top
Timo: Det gjorde jag i kampens hetta. Timo: I, poor boy, did it in the heat of the scrimmage. 06157
Bottom
06158
Top
Juhani: Jag skall allt lära dig, bara jag fått mina byxor opp och svångremmen fast som ett kilat tunnband. Juhani: I ’11 teach you, when l’ve hoisted up my trousers and pulled my belt tight as a wedged hoop. 06158
Bottom
06159
Top
Timo: Jag struntar i hela brottningen; när jag en gång vann, så vann jag, inte finns där då annat att muttra om. Vad hör byxorna hit. I brottningen brottas karlen, men inte byxorna och sockorna eller andra snöstrumpor. Timo: I give a fig for the whole wrestle; once l’ve won, l’ve won, and there’s nothing more to grumble at. What have trousers to do with it? In wrestling it’s the man who wrestles, not his trousers or leggings or snow-socks. 06159
Bottom
06160
Top
Juhani: Nävarna i linningen igen och bröst mot bröst. Tusan också! Juhani: Waistbands in fist and breast to breast again! Stand and burn! 06160
Bottom
06161
Top
Timo: Skall jag gå med honom i det där barnsliga bråket? Timo: Shall I join him in this childish job? 06161
Bottom
06162
Top
Eero: Och det frågar han. Gå, du av Gud skapade, så länge du kan det. Eero: How can he ask? Go, God’s creation, while you have the chance. 06162
Bottom
06163
Top
Simeoni: Gå inte, säger jag. Simeoni: Don’t go, say I. 06163
Bottom
06164
Top
Eero: Gå inte, om du fruktar och darrar. Eero: Don’t go if you fear and tremble. 06164
Bottom
06165
Top
Juhani: Nu hjälper inte fruktan eller darrande, utan han måste delta i en ny tävlan och det just i denna Guds stund. Juhani: Fear and trembling won’t help him now, but he’s got to join in a new tussle and this very God’s moment. 06165
Bottom
06166
Top
Eero: Förbarma dig över honom, Juhani, förbarma dig! Eero: Have mercy on him, Juhani, have mercy! 06166
Bottom
06167
Top
Timo: Varför det, Eero? Varför det? Låt gå för ett försök än, ett eller två. Buss på bara! Timo: Why, Eero, why? Let’s try another bout then, one or two. Seize hold! 06167
Bottom
06168
Top
Juhani: Se här, gosse! Juhani: So, my boy. 06168
Bottom
06169
Top
Tuomas: Hyggligt, Juho! Tuomas: Have a care, Juhani! 06169
Bottom
06170
Top
Aapo: Hyggligt! Så där slåss ju två hungriga hökar. Aapo: Carefully! That’s how two hungry hawks might fight. 06170
Bottom
06171
Top
Simeoni: Slagsmål, idel slagsmål! Simeoni: Fighting, pure fighting! 06171
Bottom
06172
Top
Aapo: Förnuftigt, Juhani! Aapo: Sensibly, Juhani! 06172
Bottom
06173
Top
Simeoni: O ni vidunder, o ni vidunder! Simeoni: Oh you monsters, you monsters! 06173
Bottom
06174
Top
Eero: Du skall inte krossa din broder! Eero: Don’t lame your brother ! 06174
Bottom
06175
Top
Simeoni: Aha, nu blir ju också Eero blek om nosen. Där har du fiskarna, som du metade efter. Simeoni: Aha! Aha! now Eero turns pale. Here’s the fish you have angled for. 06175
Bottom
06176
Top
Tuomas: Juhani! Tuomas: Juhani! 06176
Bottom
06177
Top
Simeoni: Hela pörtet faller ju samman, ni odjur och djävlar. Simeoni: The whole cabin’s breaking up, you wild beasts and devils! 06177
Bottom
06178
Top
Juhani: ”Vått, gosse, sa ryssen!” Nå varför ligger du där, och plirar upp i taket? Juhani: Vot, lad, says the Russian! Well, why are you lying there and peering up at the ceiling ? 06178
Bottom
06179
Top
Timo: Du vinner nu, men låt bara tiden forma oss lite till; du åldras och blir mindre, men jag växer och blir kraftigare. Timo: You won now, but wait till time has worked on us a bit. You will grow older and smaller, while I fill out and become stronger. 06179
Bottom
06180
Top
Juhani: En gång förfaller och upphör denna jord att vara, hur skulle det då ej ske med den syndiga mänskostackarn. Tiden nöter oss alla, bror min. Men stig upp och häv i ditt synamente en klunk öl och erkänn att i dig finns ett par lod mindre styrka än i mig. Juhani: Even the world will wear out once and end, let alone a sinful human being. Time wears us all down, my brother. But get up and gulp a swig of ale into your face and admit there’s an ounce or two less strength in you than in me. 06180
Bottom
06181
Top
Timo: Det såg man. Där låg jag ju som en kluns under dig och du över mig som en lurvig björn. Timo: That was seen. There I lay on all fours and you atop o’ me like a raving bear. 06181
Bottom
06182
Top
Juhani: ”Tag dig en sup, Svansmatti, ur Kiikka-Heikkis kanna!” I Jukolas hjord är jag alltså den andra i ordningen vad styrkan anbelangar. Lauri och Eero är visserligen oprövade än, men de må veta att de skulle svimma och lyssna till bisurr vid den prövningen; och Simeoni har erkänt sig vara svagare än jag. Men en lillfingerskarl är ingen enda av Jukolas bröder, det går jag i god för. Hit må komma ända till femti stycken Toukolabor, näve mot näve. Fem tunnor bär jag ju på min nacke, och Tuomas lite till; fem tunnor, blott en annan staplar tyngden på min rygg. Juhani: Here’s to us all, my bonny boys! I am second therefore in the hosts of Jukola in the matter of strength. True, Lauri and Eero are still untried, but may they know that there’d be a buzzing in their ears if it came to a trial; and Simeoni has admitted himself the weaker. But not one of Jukola’s brothers is a little-finger man, that I guarantee. Let even fifty Toukola men come at us, fist against fist. Five barrels I can carry on my back, and Tuomas a bit more; five barrels if some one piles them up on my back. 06182
Bottom
06183
Top
Tuomas: Men det skulle roa mig att se Lauri och Eero i ett riktigt nappatag. Tuomas: I’d like to see Lauri and Eero wrestle in deadly earnest. 06183
Bottom
06184
Top
Aapo: Sannerligen något att titta på. Den ena stadig och lugn som vinterns blidväder, den andra liten som en dvärg, men flink och vass som en blixt. Kör i vind, och där kämpar vesslan och harhannen. Jag jämför dig inte med haren för rädslans skull, därtill finns inget skäl, inte heller för hur du rör dig, för Lauri stegar som smeden Könnis gräftare - vars fotter och gräfta sattes i rörelse av ett finurligt urverk i magen - men kampen skulle enligt min mening likna brottningen mellan en vessla och en ståtlig harhanne. Aapo: Truly it would be a sight. One solemn and calm as a thaw in winter, the other small as a dwarf, but swift and keen as lightning. Into the wind, boys, and we ’II see a scrap between a weasel and a buck-hare. Mind, I’m not calling you a hare for your bravery, there’s no call for that, nor for your walk, for Lauri steps out like blacksmith Könni’s hoer — whose feet and hoe were moved by a tricky clockwork in its belly — but to me the tussle would just look like one between a big jack-hare and a weasel. 06184
Bottom
06185
Top
Juhani: Kragtag, gossar, kragtag eller livtag. Juhani: One breasting, boys, one breasting or a buttock-throw. 06185
Bottom
06186
Top
Lauri: Vad lönar det sig att brottas med Eero? Man får aldrig ett ordentligt tag i honom, men han bråkar mellan benen på en som en katt, klöser och klämmer om midjan på ett så förbaskat vis, att man knappt kan dra ett pipande andetag i sitt bröst. Så gjorde han när vi sistlidna höst brottades på Däldängen. Och vem som där vann, vem som hamnade under, det ”begrep inte livari ens”. Varför skulle jag då mera försöka mig på honom? Lauri: What use is a bout with Eero? You can’t even get a proper grip of him, but there he wriggles between your legs like a cat, scratching and squeezing your middle so that you can hardly draw breath. He did that when we wrestled in Aro Meadow last autumn, and who won and who lay under, was beyond anyone to say. Why should I wrestle him again? 06186
Bottom
06187
Top
Eero: Jag var inte en enda hårsmån starkare än du. Tro om du vill. Eero: I wasn’t a hair stronger than you. Believe me if you can. 06187
Bottom
06188
Top
Lauri: Det tror jag, för jag vet att du är svagast. Lauri: I believe you, knowing you to be weaker. 06188
Bottom
06189
Top
Juhani: Det må en rejäl brottning bevisa. Juhani: Let honest wrestling prove it. 06189
Bottom
06190
Top
Lauri: Varför skulle jag mera slåss med honom? Lauri: Why should I try a second time with him? 06190
Bottom
06191
Top
Simeoni: Låt oss lägga oss, ni vettvillingar. Simeoni: Let’s go to bed now, you madmen. 06191
Bottom
06192
Top
Juhani: Nätter finns det många, men jul bara en gång om året, och därför må vi nu glädja oss. Gläd dig, du julstuga, gläd dig hela Israels land! Denna natt, i denna stund har skett ett stort under i Babylons stad. Låt oss fröjdas! - Vilken lek skall vi börja med? Skall vi äta julskinka, skall vi sticka svin, eller skall vi fäkta efter sotarn? Juhani: Nights are many, but Christmas comes but once a year, so let us rejoice now. Rejoice, you Christmas room, rejoice the whole land of Israel! This night, this very second a great miracle has happened in Babylon Town. Let us rejoice! What game shall we play? Blind Man’s Bluff? Slaughter the Pig or Prod the Cobbler? 06192
Bottom
06193
Top
Simeoni: Se så! Skall vi här ännu nojsa som ostyriga kläppar? Gå din väg! Simeoni: There now! Are we to start tumbling about like wilful brats? Go away! 06193
Bottom
06194
Top
Juhani: En ung mans ogifta liv är som en dans. Inte sant, Timo? Juhani: A young unmarried fellow’s life is a dance. Isn’t it, Timo? 06194
Bottom
06195
Top
Timo: Hi, hi, hi! Timo: He-he-he! 06195
Bottom
06196
Top
Juhani: Inte sant? Juhani: Isn’t it? 06196
Bottom
06197
Top
Timo: Nog är det så. Timo: It’s like that, surely. 06197
Bottom
06198
Top
Eero: Just så, ”Jussi-liten”. Eero: Just so, my dearest Jussi. 06198
Bottom
06199
Top
Juhani: Sade räven till haren. Rätt! Detta liv går an; emellanåt är det ju också roligt och får en att lyfta på hälarna. - Låt oss dansa ryssdans; i det är jag överdängare. Titta här! Juhani: Said the fox to the rabbit. Right! This life’s all right; it’s jolly sometimes and makes a man’s heels itch. Let’s dance a Russian jig; I’m quite a master at that. Look! 06199
Bottom
06200
Top
Aapo: Månne vårt öl stiger i skallen på en? Aapo: Could our ale have made you drunk? 06200
Bottom
06201
Top
Juhani: Häv i ditt käftamente kannor tre, törhända känner du det då skvalpa lite i övre våningen? Men sjung, Eero, när Jussi-pojken dansar. Kläm till med det! Juhani: Empty three mugs of it into your face and see if you do not notice a blaze in your attic. But sing, Eero, while Jussi-boy dances. Out with it. 06201
Bottom
06202
Top
Eero: Vilken sort får det vara? Eero: What would you like ? 06202
Bottom
06203
Top
Juhani: Vad som helst, bara det ekar och brakar. Kläm till, gosse, tjut så att grundbjälkarna stiger! Sjung, du din mullsorks son, sjung mens jag dansar, skuttar som en bagge, skuttar ända till taket. Sjung! Juhani: Anything, so long as it rings and roars. Out with it, yell till the bottom logs rise up! Sing, you he-badger’s whelp, sing while I dance, while I buck like a goat, buck right up to the ceiling. Sing! 06203
Bottom
06204
Top
Eero: Jag skall försöka. Eero: I'll try my best: 06204
Bottom
06205
Top
”Glädom oss och fröjdom oss,
Nu är julen nära;
Nu med öl står karen fyllda,
Allt vad öl kan bära;
Stånkor fyllda, stävor fyllda,
Allt vad öl kan bära!”

”Anjapeltos marknad glad var,
Öl och brännvin drack vi,
För den svarta oxens pris
Oss fästegåvor fick vi,
Fick vi fick vi;
För den svarta oxens pris
Oss fästegåvor fick vi.”

Jussi, bussig, Jukola-Jussi!
"Let us carol and rejoice,
Christmastide is here;
Now the vats are full of ale,
Full the tankard and the pail;
Full of ale, full of ale,
Full the tankard and the pail.”

”At the Anjanpelto Fair Gin we drank like water,
With the money for the bull
A wedding-ring we bought her.
Bought her, bought her;
With the money for the bull
A wedding-ring we bought her.”
Jussi, Pussi, Jukola’s Jussi!
06205
Bottom
06223
Top
Aapo: Tyst, Eero, och förarga honom inte. Aapo: Shut up, Eero, and don’t aggravate him. 06221
Bottom
06224
Top
Juhani: Sjung på bara; inte blir jag arg; sjung på, så jag inte behöver dansa utan musik. Juhani: Go on singing, I won’t get mad; keep on singing, that I needn’t dance without music. 06222
Bottom
06225
Top
Eero: Eero: 06223
Bottom
06226
Top
Jussi, bussig, Jukola-Jussi!
”Jussi jannen, mjöl på nosen,
Grisars boss han brukar bädda...”
Jussi, Pussi, Jukola’s Jussi!
”Jussi, Jassi, floury-snout,
Dusts the litter in the stye. . .”
06224
Bottom
06231
Top
Timo: Hi, hi, hi! Vilka tokigheter du sjunger. Timo: He-he-he ! Oh what daft words you sing. 06229
Bottom
06232
Top
Juhani: Sjung på bara, sjung på. Inte blir jag arg. Juhani: Keep on singing, keep on. I won’t be angry. 06230
Bottom
06233
Top
Eero: Eero: 06231
Bottom
06234
Top
”Jussi jannen, mjöl på nosen...
”Jussi, Jassi, floury-snout,”
06232
Bottom
06237
Top
Jag sjunger och knäpper dessutom med fingrarna. I sing and snap my fingers at you. 06235
Bottom
06238
Top
”Grisars boss han brukar bädda ...
Svinstian han plägar elda!”
Jussi, bussig, Jukola-Jussi!

”Ida gick till stranden,
ritade i sanden
Kära gullets namn,
Kära gullets namn.”

”När min älskades röst jag hörde,
Första gången henne såg,
I himlens fröjd jag liksom mig rörde,
Serafimer runt om mig:
I himlens fröjd jag liksom mig rörde,
Serafimer runt om mig.”

Jussi, bussig, Jukola-Jussi!

”Minns du än, Maija,
När smultron vi åto,
Av glädjelekar njöto?
Fralla ralla la!
Smultron vi åto,
Av glädjelekar njöto.
Fralla ralla la!”

Jussi, bussig, Jukola-Jussi!

”Du ska inte, stackars Aato,
Klanka på Jussi;
Det bör du veta att vår
Jussi är bussig.
Jussi satt i häktet,
Bockbogen i bröstet;
Alla vi tillhöra
Samma sorts släkte.”
Fralla ralla la!

”Vilukselas Vitka
Och Viuvalas Pispa,
Syvän-ojas Sonni
Och Sylvinäs Jalli
Ralla lalla la!
Syvän-ojas Sonni
Och Sylvinäs Jalli!”
Ralla ralla laa!

”Ve mig, o vilda gosse,
Hur sku så jag handla!
Huset mitt jag hemma har,
Och själv i bojor vandrar,
Huset mitt jag hemma har,
Och själv i bojor vandrar.”
”Dusts the litter in the stye,
Sings the pigs a lullaby!”
Jussi, Pussi, Jukola’s Jussi!

”Ida walked along the strand,
Wrote upon the wave-washed sand
The name of her true-love,
The name of her true-love.”

”When I heard my sweetheart’s voice
The first time I did meet her,
I seemed in Heaven to rejoice,
No seraph there was sweeter,
I seemed in Heaven to rejoice,
No seraph there was sweeter.”

”Jussi, Jassi, floury-snout,”

The times we have rambled
And merrily gambolled ?
Fra-la la-la laa!
The times we have rambled
And merrily gambolled ?
Fra-la la-la laa!”

”Jussi, Jassi, floury-snout,”

”Never, poor Aapo
Blame little Jussi,
For well thou knowest
There’s strength in our Jussi.
Jussi sits in jail,
A goatskin for his tail,
All of us brothers
Can tell the same tale.
Fra-la la-la laa!”

[»Vilukselan Vitka
Ja Viuvalan Pispa,
Syvän-ojan Sonni
Ja Sylvinän Jalli!
Ralla ralla laa!
Syvän-ojan Sonni
Ja Sylvinän Jalli!»
Ralla ralla laa!]


”Woe me, poor madcap fellow,
Why was I ever born ?
A farm have I at home —
And sit in jail forlorn.
A farm have I at home —
And sit in jail forlorn.”
06236
Bottom
06293
Top
Juhani: Så där ja! Så där. Här tynger ju inga järn. Sjung på! Juhani: That’s they way! So! There’s no fetters on this fellow. Go on singing! 06290
Bottom
06294
Top
Eero: Eero: 06291
Bottom
06295
Top
Jussi, bussig, Jukola-Jussi!
Jussi jannen, mjöl på nosen,
Grisars boss han brukar bädda,
Svinstian han plägar elda!
Jussi, bussig, Jukola-Jussi!
”Jussi, Pussi, Jukola’s Jussi!
Jussi, Jassi, floury-snout,
Dusts the litter in the stye,
Sings the pigs a lullaby.
Jussi, Pussi, Jukola’s Jussi!”
06292
Bottom
06302
Top
Är det inte tillräckligt nu? Isn’t that enough? 06299
Bottom
06303
Top
Juhani: Mera! Vi dansar på Karja-Mattis bröllop. Mera! Mera! - Karja-Mattis bröllop! Juhani: More! This is Karja-Matti’s wedding. More! More! Karja-Matti’s wedding! 06300
Bottom
06304
Top
Simeoni: Också tuppen skriar redan förgrymmad över detta ogudaktiga liv och leverne. Simeoni: Even the cock crows wrathfully at this godless medley and din. 06301
Bottom
06305
Top
Juhani: Håll käft, tupp, och kackla inte där! Juhani: Hold your jaw, cock, and stop that clucking. 06302
Bottom
06306
Top
Tuomas: Du har allt hållit på en god stund, Juhani. Tuomas: Enough of that, Juhani. 06303
Bottom
06307
Top
Aapo: Den där turkdansen tar ju livet av dig. Aapo: That Turk’s dance will be the death of you. 06304
Bottom
06308
Top
Juhani: Det här är ryssdans. Inte sant, Eero? Juhani: This is a Russian jig, isn’t it, Eero? 06305
Bottom
06309
Top
Eero: Det här är Jussi-dans. Eero: This is a Jussian jig. 06306
Bottom
06310
Top
Juhani: Må så vara, och låt sedan gå för Jussi-dans ett tjugotal hopp ännu. Juhani: All right then, we’ll have a score or so more hops of this Jussian jig. 06307
Bottom
06311
Top
Simeoni: Du vilda man! Simeoni: You wild man! 06308
Bottom
06312
Top
Timo: Se så där, se så där! Hi, hi, hi! Nämen lamme sjutton! Timo: Look, look ! He-he-he ! Well, may the Old ’Un take me ! 06309
Bottom
06313
Top
Juhani: Undan ur vägen! Annars trampar jag dig lill mos som kosackhästen den druckna marknads-gubben. Hih! Juhani: Out of the way! Or I’ll tread you to paste like a cossack’s horse a drunken fair-goer. Hih! 06310
Bottom
06314
Top
Aapo: Hans skinnrem är allt i farten där bak. Den studsar av bara fanken; studsar upp, studsar ner, och piskar turvis hans rygg och skinkor. O du! Aapo: The loose end of his belt is in a fair lather there behind. It’s bouncing, it is; bouncing up, bouncing down, walloping his back and his buttocks in turns. Oh you! 06311
Bottom
06315
Top
Juhani: Lalla, la, la! Det var då först en duvning. Hehheh! Det var andra gången jag dansade här i livet. Första gången skedde det på Karja-Mattis bröllop, där det på spinnsidan fanns bara tre gamla käringar, men karlfolk en duktig binga. Men se när Matti bryggde oss ett par koppar kärv kaffeknorr, så var det intet annat än att banka på golvet, vi gubbar oss emellan; och under oss suckade den syndiga marken. Käringstackarna tackade för att de slapp galoppen; vi skulle ju ha dansat dem till trasor. O tamme-tusan ändå! - Men nu av med kläderna ända till skjortan, och upp på laven. Vi sluter ju ändå inte våra ögon ännu, men vid den skummande ölstävan i pär-tans flammande sken berättar vi glada sagor och historier där i lavens värme. Juhani: La-la laa laa! That was a dusting, he-he! That was the second time I danced in my life. The first was at Karja-Matti’s wedding where there were none of the female sex except three old hags, but a rare crowd of men. But listen, after Matti had brewed us a couple of mugs of juicy coffee-punch, nothing would do for us but to start hammering the floor-beams, we men amongst ourselves; and didn’t the sinful earth sigh under us. The poor old women were thankful to be let off such a kneading; we’d have danced ’em to tatters. Lord what a time! But now clothes off to our shirts, and up on to the gallery. We’re not, in any case, going to close our eyes just yet, hut around a foaming pail of ale and in the light of a resinous torch we’ll relate merry tales and legends up there in the gallery’s warmth. 06312
Bottom
06316
Top
De klädde av sig, fyllde stävan med öl och steg alle man upp på laven. Där satt de, alla i sina skjortjackor, på det halmbeströdda golvet i den stekande hettan. Flitigt gick den skummande stävan laget runt och i väggstockens springa blossade furupärtans gyllene låga. Men i Juhanis skalle uppflammade en tanke och från hans mun droppade en mening, som slutligen skulle bringa olycka åstad. They undressed and filling their pail once again with ale, climbed on to the gallery. There, all in their shirts, they sat amidst their straw in the steaming heat. Busily the foaming pail went round from man to man, and in a crack in the wall ti pine torch burned with a golden flame. Then a thought came suddenly into Juhani’s brain and words fell from his lips which were to prove their undoing. 06313
Bottom
06317
Top
Juhani: Här steker vi ju oss riktigt som fyllkorvar i ugnen, och värme skänker oss rösets heta stenar. Eero, spola ugnen med en kanna öl, så får vi veta hur kornsaftens ånga smakar. Juhani: Here we can truly roast ourselves like sausages in a straw-filled oven, and it is the hot stones of our fireplace that give us our warmth. Eero, pour a mug of ale on the oven and we’ll see what barley juice steam tastes like. 06314
Bottom
06318
Top
Tuomas: Vad är det nu för ett dumt påhitt? Tuomas: What silly trick would that be? 06315
Bottom
06319
Top
Juhani: Ett fint påhitt. Spola! Juhani: A grand trick. Do as I say. 06316
Bottom
06320
Top
Eero: Jag skall lyda min förman. Eero: I wish to obey my master. 06317
Bottom
06321
Top
Juhani: Ett par kannor öl på röset! Juhani: A couple of mugs of ale on the oven! 06318
Bottom
06322
Top
Tuomas: Inte en droppe! Om jag därifrån hör den minsta väsning, så blir den olycklig, som åstadkom den. Tuomas: Not a drop! If I hear the tiniest hiss from there, unhappy the man who caused it. 06319
Bottom
06323
Top
Aapo: Vi skall inte slösa med den goda drycken. Aapo: Don’t let us waste a fine drink. 06320
Bottom
06324
Top
Timo: Inte har vi råd att leva i ölbad, ingalunda, ingalunda. Timo: We can’t afford to live in beer steam, not we. 06321
Bottom
06325
Top
Juhani: Det vore bra roligt att smaka på det. Juhani: It would be jolly to taste it. 06322
Bottom
06326
Top
Tuomas: Jag förbjuder det strängt. Tuomas: I forbid it firmly. 06323
Bottom
06327
Top
Juhani: Det vore bra roligt att smaka på det. Segern i brottningen nyss har ganska mycket rest upp Tuomas’ nackborst, och han tror sig nu regera i detta rum som han vill. Kom dock ihåg, att den beska gallan, när den riktigt sväller, ger sin gosse sjumannakraft i slagsmålet. Vare därmed hur som helst, men mina ögon vill ingalunda ännu akta på dig. Juhani: It’d be jolly to taste it. Winning just now in the wrestling has lifted Tuomas’s crest-feathers a lot and he now thinks he can rule this house as he wants. Remember though that the bitter spleen, once it really swells, gives its lad the strength of seven men in a fight. Be that as it may, my eyes are surely not inclined to wait on you. 06324
Bottom
06328
Top
Simeoni: Brottningens frukter, brottningens frukter alltihop! Simeoni: The fruits of wrestling, all fruits of wrestling. 06325
Bottom
06329
Top
Juhani: Låt det skvala, Eero. Jag står för saken och försvarar mannen. Juhani: Let’s hear it splash, Eero, I’ll answer for the deed and defend its doer. 06326
Bottom
06330
Top
Eero: Det är förmannens befallning, och jag måste lyda; eljes har jag harpasset i näven mitt i julnatten. Eero: It’s the master’s command, and I must obey; else there’s a hare’s passport in my fist on Christmas Eve of all nights. 06327
Bottom
06331
Top
Då utförde Eero flinkt, bitande ihop och snörpande sina läppar till ett lustigt smil, Juhanis befallning, och snart hördes från röset en smäll och strax därpå en väldig väsning. Nu rusade Tuomas förgrymmad upp och störtade som en örn mot Eero, men Juhani skyndade också att hjälpa sin yngre broder. Därav uppstod ett allmänt tumult, i vars vimmel den brinnande pärtan kastades från laven ner på golvet. Där tände den snart, utan att bröderna märkte det, en livlig eld i halmen. Såsom ringen på vattenytan sprider sig jämnt och snabbt överallt, så vidgades jämväl eldens klara rundel på golvet. Den räckte allt högre upp och slickade redan lavens golv, innan husets invånare varsnade faran under sig. Men för sent varsnade de den för att hinna rädda annat än sina egna liv och kreaturens, som fanns i pörtet. Vida böljade redan lågorna, och stor var nöden och villervallan. Alla skyndade de mot dörren, och när den öppnades störtade männen, hundarna, katten och tuppen med ett förfärligt stoj nästan samtidigt ut. Det tycktes som om pörtet med röken hade spytt ut dem ur sitt gap på den snöiga marken, där de nu stod, hostande i kapp. Men som den sista steg Lauri ut, vid grimskaftet ledande Valko, som troligen annars hade blivit eldens offer. Ut trängde redan den våldsamma elden genom fönstrens små öppningar och slutligen såväl genom dörren som taket. I lågornas sköte gungade Impivaaras bastanta pörte. Men på det snöiga fältet stod pörtets manskap utan skydd; de hade ju redan jämnat med marken också milkojan, sitt första skydd här, och visthuset var byggt så glest som ett skatbo. Där stod bröderna rådvilla, och deras enda skydd mot vind och köld bestod av en kort blaggarnsskjorta. Ej ens mössor att täcka sina huvuden med eller näverskor för sina fötter hann de rädda undan eldens välde. Av husets forna persedlar fanns kvar blott bössorna och näverkontarna, som man före badandet ställt in i boden. - Men i snön stod bröderna, alla med ryggen mot den susande branden, lyftande och närmande än sin högra, än sin vänstra fot; och de fotterna lyste så röda, baddade av snön och elden, lyste röda som ankornas simfötter. Then Eero, clenching his teeth and pursing his lips in a cunning grin, hastened to obey Juhani’s will, and soon a splash was heard from the oven, swiftly followed by a fierce hissing. Enraged, Tuomas flew up and dashed like an eagle at Eero, but Juhani too was quick to defend his younger brother. Whereupon a general scrimmage arose, in the confusion of which the burning torch was thrown down from the gallery on to the floor. There, unnoticed by the brothers, it soon set the straw in a lively blaze. Like a ring on the surface of a pool spreads evenly and rapidly in all directions, so the bright circle of fire on the floor grew. Ever higher it rose; it already licked the floor of the gallery before the inhabitants of the room became aware of the danger beneath them. But they perceived it too late to save more than their own lives and those of the animals in the cabin. Flames already billowed over a wide area and great was the distress and commotion. They all dashed to the door, on the opening of which men, dogs, cat and cock charged out almost simultaneously with a fearful din. It looked as though the cabin had spewed them from its smoking maw on to the snow-clad ground, where they then stood coughing. Last to come out was Lauri, leading by a halter Valko, who would otherwise probably have perished in the flames. For already a devouring fire poured out of the narrow window-openings, and soon from both door and roof. Enwrapped in flames, Impivaara’s stout cabin glowed. But on the snow-covered ground stood its garrison, destitute; even the charcoal-burner’s hut which had first given them shelter had been razed to the ground, and the storeroom was built loosely as a magpie’s nest. There the brothers lingered, and their only protection against wind and frost were short homespun shirts. Not even a cap for their heads or birch-bark slippers for their feet had they had time to snatch from the flames. Of all the property in the cabin there remained only the guns and birch-bark knapsacks, which had been taken into the storeroom when the brothers began their bath. In the snow the brothers stood, all with their backs towards the roaring flames, lifting and warming in turns their right and left feet; and caressed alternately by fire and snow, their feet were red indeed, red as the webs of a goose. 06328
Bottom
06332
Top
De njöt av det sista goda, som deras pörte ännu gav dem, njöt av stockeldens värme; och häftigt brann deras eld. Väldeligen steg flamman mot höjden, överallt skimrade det flackande ljuset, och de skäggiga granarna på bergets ås smålog ljuvligt som i morgonrodnans eld. Från stapeln av tjärstubbar steg en rök, tjock och becksvart, upp till molnen och vältrade sina bollar under himlataket. Men på sveden och i dess omgivning var det ljust, rådde en rödaktig dager i vinternattens hjärta, och förvånade över detta underligt hemska sken stirrade fåglarna ner från trädens snöiga grenar och såg hur Impivaaras starkt byggda pörte blev till kol och aska. Men skrapande sig i luggen av ilska och bedrövelse stod bröderna däromkring, stod allesamman med ryggen mot elden och lyfte turvis sina fotsulor mot den värmande elden. Småningom sjönk dock deras stockeld ihop, ramlade slutligen ner i bränder, och av tusentals gnistor fylldes den nattliga luften. Med förskräckelse märkte bröderna då, att himlen började klarna och vinden vända sig från söder mot norr. Blidvädret höll på att förvandlas till köld. They enjoyed the last gift their cabin still had to give them, enjoyed the warmth of the fire; and this fire was immense. The flames rose violently on high, a shimmering light spread everywhere, and the mossy spruce on the crest of the hill smiled as sweetly as in the glow of the rising sun. From the stack of resinous roots smoke, thick and pitch-black, rose to the clouds, rolling in dark balls under the vault of the sky. But on the clearing and around it light dwelt; a ruddy day reigned in the heart of the winter night, and astounded at this phantom light birds gazed down with staring eyes from the branches of the snow-clad trees as the stoutly-built cabin on I mpivaara turned into cinders and ashes. Scratching their heads in rage and sorrow the brothers stood around, all with their backs turned to the fire and lifting the soles of their feet in I urns towards its grateful warmth. Gradually, however, their bonfire waned, collapsed at last in a rain of embers, and the night air filled with thousands of crackling sparks. Terror-stricken, the brothers then became aware that the sky was clearing and the wind veering from south to north. The weather was changing from a thaw to a frost. 06329
Bottom
06333
Top
Aapo: Vi räddades från elden, men för att bli köldens offer. Se nu: himlen klarnar och kallt blåser redan nordan. Bröder, vår fara är fruktansvärd. Aapo: We were saved from the fire, only to fall victims to the frost. Look! The sky clears and already the north wind blows cold. Brothers, our danger is terrible. 06330
Bottom
06334
Top
Juhani: Död och förbannelse! Vem åstadkom detti»? Juhani: Death and curses! Who did this? 06331
Bottom
06335
Top
Tuomas: Vem! Du din eldföda, frågar du än? Om jug nu handlade rätt, så skulle jag störta dig att stekas dlli i den glödande askan. Tuomas: Who! You food for fire, you ask who? Were I to do right now, I’d dash you to roast in that fiery ash-heap. 06332
Bottom
06336
Top
Juhani: Aldrig gör en Tuomas det, aldrig. Men fftrbannad vare den mannen, som åstadkom denna helvetiska natt! Juhani: Never could one Tuomas do such a feat, never. But accursed be the man who brought this Hell’s night upon us! 06333
Bottom
06337
Top
Tuomas: Han förbannar sig själv. Tuomas: He curses himself. 06334
Bottom
06338
Top
Juhani: Förbannad vare den mannen, nämligen Tuomas Jukola. Juhani: Accursed be that man, namely, Tuomas Jukola. 06335
Bottom
06339
Top
Tuomas: Säg det en gång till. Tuomas: Say that a second time. 06336
Bottom
06340
Top
Juhani: Tuomas Juhanisson Jukola är skuld till allt detta. Juhani: Tuomas, son of Juhani Jukola, is the cause of all this. 06337
Bottom
06341
Top
Aapo: Tuomas! Aapo: Tuomas! 06338
Bottom
06342
Top
Simeoni: Juhani! Simeoni: Juhani! 06339
Bottom
06343
Top
Lauri: Tyst! Lauri: Softly! 06340
Bottom
06344
Top
Timo: Nu kan ni sannerligen inte drabba samman, ni junkrar. Så, så, vi skall hålla oss vackert stilla och värma oss broderligt. Timo: Now you shall not fly at each other, you won’t be allowed, my bantams. Ay, ay, let’s all keep quiet now and warm ourselves in brotherly fashion. 06341
Bottom
06345
Top
Simeoni: Ni ogudaktiga! Simeoni: You godless! 06342
Bottom
06346
Top
Aapo: Bort med hatet och grälet, när den eländigaste död hotar oss. Aapo: No anger and quarreling when a miserable death awaits us. 06343
Bottom
06347
Top
Tuomas: Vem är den skyldige, vem är den skyldige? Tuomas: Who is to blame, who is to blame? 06344
Bottom
06348
Top
Juhani: Oskyldig är jag! Juhani: I am innocent. 06345
Bottom
06349
Top
Tuomas: Oskyldig! Blixt och flamma! jag äter dig levande! Tuomas: Innocent! Holy fire! I’ll eat you alive! 06346
Bottom
06350
Top
AAPO. Siivosti, siivosti! Aapo: Softly, softly! 06347
Bottom
06351
Top
Simeoni: Stilla nu! Simeoni: For God’s sake, softly! 06348
Bottom
06352
Top
Aapo: Skyldig eller oskyldig, det må förbli oavgjort nu, när brådskan är vår enda räddning. Vårt pörte ligger i aska och nästan nakna står vi på snödrivan. Vad betyder denna blaggarnsslarva till skjorta? Väl ändå, att vi lämnat bössorna och ammunitionen där i boden; för vapen behöver vi nu. Från Teerimäki skallar ulvarnas tjutande läte. Aapo: Guilty or innocent, may that be left undecided now, seeing that only haste can save us. Our cabin is in ashes and we stand almost naked in the snow. For what am I to call this rag of a homespun shirt? One good thing is that our guns and ammunition were in the storeroom; for now we have need of weapons. Teerimäki echoes with the howling cry of wolves. 06349
Bottom
06353
Top
Tuomas: Vad gör vi således? Tuomas: What shall we do then? 06350
Bottom
06354
Top
Aapo: Jag vet ingen annan råd än att skynda mot Jukola, skynda för bleka döden. Två må alltid rida på Valko och de övriga löpande följa efter dem. Så må ske: turvis springande, turvis till häst. Tack vare vår häst slipper vi alltså att trampa i drivan hela vägen, och med Guds hjälp räddas vi kanske ännu. Aapo: All I can think of is to hasten to Jukola, hasten for pale Death’s sake. Two can always ride on Valko and the others follow running. Let us do that: run and ride in turn on horseback. With the aid of our horse we can avoid having to tread snow the whole way and with God’s help we can still maybe be saved. 06351
Bottom
06355
Top
Juhani: Men nog liknar våra fötter då stekta rovor, innan vi står i Jukolas stuga, i vedbrasans värma. Juhani: Our feet will be one single turnip-stew before we stand in Jukola, in the warmth of a cordwood blaze. 06352
Bottom
06356
Top
Simeoni: Där ligger dock vårt enda hopp. Och låt oss därför skynda på. Blåsten blir bistrare och himlavalvet blottas! Låt oss skynda på! Simeoni: Yet there lies our only hope. So let us hurry. The wind grows keener and the roof of the sky is already clearing. Let’s hurry! 06353
Bottom
06357
Top
Eero: Vår undergång är kommen! Eero: Our death has come. 06354
Bottom
06358
Top
Juhani: Där står nu Jukolas sju söner! Juhani: There go Jukola’s seven stout brothers! 06355
Bottom
06359
Top
Simeoni: Vår nöd är stor, men mäktig är himmelens Herre. Låt oss skynda! Simeoni: Our danger is awful, but strong is the Lord on high. Let us hurry! 06356
Bottom
06360
Top
Tuomas: Ut med bössorna och kontarna från boden! Tuomas: Guns and knapsacks out of the storeroom! 06357
Bottom
06361
Top
Juhani: En förfärande natt! Härifrån hotar oss den sprakande kölden, därifrån de hungriga, tjutande ulvarna. Juhani: A night of terror. Here a ringing frost threatens us, yonder the hungry, howling wolves. 06358
Bottom
06362
Top
Timo: I fara är såväl Valko som vi själva. Timo: We are in danger, both Valko and ourselves. 06359
Bottom
06363
Top
Juhani: Vi själva i en större. En naken man, så har jag hört, är i vintertiden en särdeles välkommen stek för vargen. Juhani: Ours is the greater danger. A naked man, I have heard, is a very tasty morsel for a wolf in the winter. 06360
Bottom
06364
Top
Timo: Och mannen och svinet, så har jag hört, är likadana i smaken, och det vet man, att svinet på vintern är Svans-Heikkis älsklingsföda. Vi står inför en bister paragraf och punkt; det kan inte förnekas. Timo: And a man and a pig, I have heard, taste the same, and it’s well-known that a pig is a wolf’s favourite dish in winter. We’ve a tough knot before us; that no one can deny. 06361
Bottom
06365
Top
Juhani: Vad skall vi göra? Juhani: What are we to do? 06362
Bottom
06366
Top
Aapo: Till Jukola som trollpilar genom natten, innan kölden flammar upp och isar vårt blod med sin brännande kyla. Till Jukola över den tjutande Tee-i imäkibacken! Mot vargarna har vi vapen, men inte mot den frostskäggiga kung Köld. Aapo: Rush off to Jukola like sorcerer’s arrows through the night before the frost turns fiery and heats our blood to ice with its burning coldness. Away to Jukola over shrieking Teerimäki! We are armed against the wolves, but not against rimebearded, old Jack Frost. 06363
Bottom
06367
Top
Tuomas: Här är bössorna och kontarna. Nu geväret över axeln och konten på ryggen alle man, och två må börja rida, vi andra skuttar bakefter allt vad vi kan. Men låt oss skynda i väg, skynda i väg för våra odödliga själars skull! Tuomas: Here’s the guns and bags. Gun on shoulder now and knapsack on back every man of you, and two up on horseback, while we others pound on behind best we can. But hurry, hurry, for our everlasting souls ! 06364
Bottom
06368
Top
Juhani: Norrhimlen klarnar och stjärnorna glänser. Hi, ha! Men låt oss hasta i väg. Juhani: The north turns bright and the stars shine. Hii, haa! But let’s hurry. 06365
Bottom
06369
Top
Aapo: I morgon hämtar vi sakerna och grejorna som elden lämnat kvar åt oss; i morgon kommer vi och bärgar också katten och tuppen. Den här natten härdar de nog ut i närheten av den glödande ruinen. Men Killi och Kiiski följer med oss på färden som trogna kumpaner. - Var är de? Aapo: Tomorrow we can fetch what goods and chattels the fire has left us; we’ll come tomorrow and fetch the cock too and the cat. This night they’ll be warm enough beside that hot ash-heap. But Killi and Kiiski can take the road with us like faithful comrades. Where are they? 06366
Bottom
06370
Top
Tuomas: De syns inte till. - Tyst! låt oss lyssna. Tuomas: I can’t see them. Hush! Let us listen. 06367
Bottom
06371
Top
Eero: De kilar redan i väg långt härifrån. Där hörs ileras skall bortom berget. Eero: They’re off galloping far away by now. Yonder you can hear them barking behind the hill. 06368
Bottom
06372
Top
Tuomas: De jagar en lo, och denna lo har antagligen gått tätt förbi vårt pörte och lämnat sina spår åt hundarna. Men de må jaga bäst de vill; nu måste vi glömma dem och skynda i väg på den bistra färden. Tuomas: They’re chasing a lynx that I suppose has passed close to the cabin, giving a scent to the dogs. Well, let them hunt as they like; we’ve got to forget them now and hasten off on our hard journey. 06369
Bottom
06373
Top
Juhani: Låt gå för det! Ty livet och döden har huggit varandra i skinnet som tvenne björnhannar. Juhani: Right! For Life and Death are now at each other’s throats like two he-bears. 06370
Bottom
06374
Top
Aapo: Nu alla krafter i rörelse. Aapo: Let’s put forth all our strength now! 06371
Bottom
06375
Top
Juhani: Vår själs och kropps alla krafter ända till märgen! Juhani: All the strength of our souls and bodies down to the marrow. 06372
Bottom
06376
Top
Tuomas: Med tanke på att den eländigaste död hotar oss. Tuomas: Remembering that the most miserable death awaits us. 06373
Bottom
06377
Top
Juhani: Från tvenne håll hotar den svarta döden. Ili, ha! nu fryser näsan eller ligger tarmarna på marken, om ej denna gosse efter en stund står på hala halmen i ljusets sken. Ett av dessa tre skall ske efter en timme. Men här hjälper ju inte att jämra sig, alls inte, utan bitande tänderna samman spränger jag mig väg genom milstjocka isberg, om det så gäller. Juhani: Black death threatens us from two points. Hii, haa! It’s a frozen snout now or guts on the ground if this lad isn’t soon on slippery straw before a fire. One of these three will have to happen before the hour is out. But dawdling here won’t help, not in the least, so clenching my teeth I’ll go now even through icebergs, miles thick. 06374
Bottom
06378
Top
Simeoni: Låt oss försöka i Herrans namn och med hans bistånd. Simeoni: Let us try in God’s name, with His help. 06375
Bottom
06379
Top
Juhani: Med hans bistånd. Vad förmår väl här med egen kraft en man av kvinna född? Men må vi vara i gott beskydd. Juhani: With His help. What can man that is born of woman do down here with his own strength alone? Let us be of good cheer. 06376
Bottom
06380
Top
Eero: Låt oss ge oss i väg utan mera jämmer! Eero: Let us start off without any more delay. 06377
Bottom
06381
Top
Juhani: Och utan någon fruktan! Nu skall vi gå! Juhani: And without any fear. Let’s go now! 06378
Bottom
06382
Top
Tuomas: Alltså alla redo. Stig upp på hästryggen, Eero och Simeoni, och börja rida mot Jukola, men så, att vi alltid kan hålla oss nära vår krakes broddar, vi, som till fots skyndar efter er i snön. Tuomas: All ready then. Get up on horseback, Eero and Simeoni, and start riding towards Jukola, but so that we who trot on foot after you through the snow are always at the old nag’s heels. 06379
Bottom
06383
Top
Så begav de sig i väg: nakna, iklädda endast en blaggarnsskjorta och envar bärande sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller i handen. Så började de färden på den vintriga, nattliga vägen, flyende undan kölden, som rusade över dem från nordens myrar. Men han kom ändå inte med sitt förskräckligaste utseende, och vädret blev inte denna gång det värsta vädret. Visserligen blottades då och då himlens panna, men seglande moln täckte den åter, och nordanvinden blåste drägligt. Bröderna var också bekanta med kylan, i mången tjutande köld hade deras skinn barkats, och fordom hade de, som ostyriga pojkar, ofta nog barfota trampat drivorna i långa timmar. Men faslig, fruktansvärt faslig var dem dock nu färden från Impivaara till Jukola. Häftigt rusade de framåt, med skräcken i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, red Eero och Simeoni, de andra följde dem springande hack i häl, trampande ödemarkens snö, som av språnget yrde runtomkring. Men på Impivaara sved, i den skinande spiselns närhet satt katten och tuppen, sorgmodigt stirrande in i den falnande elden. So they set out on their journey: naked, clad only in home-spun shirts and each with his knapsack on his back and a gun on his shoulder or in his hand. In such fashion they set out on the wintry night way, fleeing from the frost which attacked them from the waste lands of the north. It came not, however, wearing its most frightful aspect; the weather on this occasion was not yet at its severest. True, the brow of Heaven cleared at times, but the sailing clouds soon hid it again, and the north wind blew tempered. The brothers, too, were friends of old with the cold, with skins hardened in many shrieking frosts; and earlier, as wilful children, they had often trampled the snowdrifts for hours in their bare feet. Notwithstanding, this journey from Impivaara to Jukola was terrible, exceedingly terrible to them. Hotly they dashed onward, with terror in their hearts. Foremost, on Valko’s back, rode Eero and Simeoni, and the others followed them running, treading the backwoods’ snow, which whirled around their feet. But on Impivaara clearing, near the glowing oven, sat the cat and the cock, staring with melancholy at the waning embers. 06380
Bottom
06384
Top
I riktning mot byn skyndade bröderna, lämnade redan Sompiokärret bak sin rygg och närmade sig I eerimäkibacken, varifrån alltjämt hördes vargarnas fasaväckande tjut. Men i grandungen, mellan kärret och Seunala-Jaakkos sved, skedde ett ryttar-byte: ned steg Eero och Simeoni medan tvenne av bröderna åter skyndade i deras ställe. Ofördröjligt fortsatte de igen sin färd, sprängde i väg över moåsen, över Viertolavägen och därifrån genom den viila, susande granskogen. Men slutligen närmade sig ilen klippiga Teerimäkibacken, och plötsligt tystnade vargarnas mångstojande läte. Snart stod de på bergets krön och lät sin häst pusta; ryttarna steg åter ned Irån ryggen och tvenne andra strax upp i deras ställe. Ännu stod de på den snöiga klippan; nordan blåste, himlavalvet klarnade igen för en stund och sjustjärnans horn visade att midnattstimman redan var förliden. Towards the village the brothers hastened; Sompio Bog already lay behind them, and they approached Teerimäki Hill, where the ghastly howling of wolves could still be heard. In a thicket of young spruce, between the bog and Jaakko Seunala’s clearing, the riders were changed: Eero and Simeoni climbed down and two others hastened to replace them. Then without delay they continued their journey; they dashed along the crest of the heath, across the Viertola road and onward through a wide, humming pinewood. And at last rocky Teerimäki drew near, and suddenly the multiple chorus of the wolves was stilled. Soon they stood on the summit of the hill and gave their steed a breather; the riders again dismounted and were quickly replaced by others. A while yet they stood on the snow-covered rock; the north wind blew, the dome of the sky cleared again for a moment, and the head of the Great Bear showed midnight to have passed. 06381
Bottom
06385
Top
Men när de vilat ett slag, skyndade de åter ner llings den släta bergsvägen, och när denna tog slut, kom de in i en mörk grandunge, och dyster stod naturen omkring dem. Blek tittade månen ner, uvar-na ropade, och här och där i ödemarkens sköte stod en underlig skepnad, liknande en skogsbjörn, ofantligt stor: de fallna granarnas uppåtvridna, mossiga lötter. Orörliga som frusna spöken stirrade dessa björnbeläten mot det underliga färdsällskapet, som snabbt löpte förbi dem. Så tittade de orubbligt, men mellan dem, kring dem, uppstod snart skrämmande liv i den dystra granskogen. Där kretsade de hungriga vingarna i brödernas omgivning, närmande sig allt mer och mer. Stundom framför eller bakom, slinkan-ile över vägen, stundom på bägge sidor om vägen mellan granarna syntes deras snabba språng. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga flyktingarna från Impivaara; och granrötternas torra grenar knastrade och small när de brast. Skälvande och frustande sprang den skygga Valko; och den man, som satt främst, kunde knappt hindra honom från att skena. Men allt djärvare stegrades odjurens fräckhet. Flämtande, blodtörstiga smet de ofta tätt förbi männen; och som skrämskott smällde då och då brödernas bössor, stundom åt höger, stundom åt vänster. Men det förjagade dem dock inte långt bort. But having rested, they hurried down the smooth hill track, and, when this ended, entered a dark sprucewood, and a cheerless scene spread around them. The moon looked palely down, owls shrieked, and here and there in the forest’s sombre depths weird phantoms stood, resembling in shape gigantic bears; these were the upward-pointing mossy roots of fallen spruce-trees. Immovable, like frozen ghosts, these bear-shaped images stared at the strange procession which sped swiftly by. Immovable they stared, but between and around them a frightening liveliness soon made itself apparent in the forbidding forest. Hungry wolves circled around the brothers, approaching closer and closer. Now ahead and now behind, now flickering across the path, now on both sides of the road, their loping run could be seen. Furious, thirsting for blood, they followed the nighttime fugitives from Impivaara; and with a crackling sound dry branches broke snapping from the spruce-roots. Quivering and snorting the frightened Valko ran; and the man who rode in front could scarcely restrain him from breaking into a wild gallop. And ever bolder waxed the wolves. Panting bloodthirstily they flashed by close to the men; and now to the right, now to the left, the gun of one the brothers would fire in an attempt to scare them. This, however, did not seem able to drive them far away. 06382
Bottom
06386
Top
Nu kom de till Kiljavas släta, av skogseld härjade mo, på vilken här och där stod en förtorkad tallstam som viloplats för hök och uv. Här fick vargarnas ilska skrämmande mått, och stor var männens fara. Då red Tuomas och Timo, men de övriga, som sprang till fots, stannade plötsligt och började nästan samtidigt en häftig skottlossning mot sina förföljare, som, skrämda därav, nu förflyttade sig ett stycke bort. Männen började åter hasta framåt; men det dröjde inte länge, förrän ulvarnas lurpassande skara frasade i deras omgivning, och faran var större än någonsin tidigare. Då stannade Tuomas hästen och yttrade med hög röst: ”Den karl, vars bössa är tom, må ladda den strax på fläcken! Han må skynda på av bara fanken!” Så ropade han, steg ner, befallande Timo att hålla Valko stadigt i styr. Bröderna stod nu och laddade, och de kände ingen kyla, inte i fotterna, inte i någon kroppsdel. Vargarna stod också femtio steg från männen, oavlåtligt borrande sina glupska ögon i dem, i sin iver piskande med svansarna. - Och befriat från moln skymtade himlavalvet, från vilket den klara månen nu tittade ner på heden. They came to Kiljava’s open, fire-ravaged heath, where the trunks of withered pines stood dotted here and there, seats for hawks and owls. And now the fierceness of the wolves became alarming, and the men’s danger grew. Tuomas and Timo happened just then to be on horseback, but those who ran on foot behind suddenly halted and fired almost simultaneously an angry volley at their foe, who, alarmed by this measure, now retreated a distance. The men dashed onward again; but soon the pursuing pack of wolves rustled once more around them, and the danger was greater than ever. Then Tuomas reined in his steed, saying in a loud voice: ”Let the man whose gun is empty load it at once, and let him hurry like fire and lightning!” So shouting, he dismounted and ordered Timo to hold Valko firmly. The brothers now stood and loaded, and they felt not the cold, neither in their feet nor in any part of their bodies. The wolves too halted, about fifty paces away, and tossing their tails lustfully, stared at the men with avid eyes. And naked of clouds shone the heavens, where a bright moon now looked down on the heath. 06383
Bottom
06387
Top
Tuomas: Är våra bössor laddade? Tuomas: Are the guns loaded? 06384
Bottom
06388
Top
Aapo: Det är gjort. Vad är din mening? Aapo: It’s done. What is your purpose? 06385
Bottom
06389
Top
Juhani: Alla samtidigt igen! Juhani: All together again! 06386
Bottom
06390
Top
luomus: Nej, om vårt liv är oss kärt. Någons eld-rör må alltid vara laddat; håll det i minnet. Lauri, du har ju den stadigaste handen och det skarpaste ögat, stig bredvid mig här. Tuomas: Not if our lives are dear to you. Someone’s gun must always be loaded; remember that. Lauri you have the steadiest hand and the keenest eye, come up abreast of me. 06387
Bottom
06391
Top
l.auri: Här står jag. Vad vill du? Lauri: Here I stand. What do you want? 06388
Bottom
06392
Top
Luomas: En hungrig varg äter till och med sin blodiga broder. Om vi nu kunde åstadkomma den konsten så vore där vår räddning. - Vi skall försöka, Lauri, vi siktar på den första där till vänster, och skjuter samtidigt, men spara er eld ni andra. Lauri, sikta nu skarpt som en örn och låt det flamma när jag säger: nu. Tuomas: A hungry wolf will eat even his bleeding brother. If we could only bring this about, it would be the saving of us. Let us try. Lauri, we’ll both aim at the same time, but you others must spare your bullets. Now, Lauri, aim as carefully as an eagle and blaze away when I say now. 06389
Bottom
06393
Top
Lauri: Jag är redo. Lauri: I’m ready. 06390
Bottom
06394
Top
Tuomas: Nu! Tuomas: Now. 06391
Bottom
06395
Top
Då gav de bägge fyr i samma ögonblick, och vargarna störtade sin kos. En av dem dröjde dock på fältet, och försökte krypande nå de andra, men därav blev ingenting. Männen skyndade åter framåt med alla krafter: sex bröder löpte till fots, blott Timo ensam red i spetsen. Och så förflöt en liten stund. Men snart hejdade vargarna sin flykt, de vände tillbaka, ilade åter ivrigt mot det nattliga färdsällskapet. Den kringyrande snön ven och Kiljava vida hed dånade, när de i en skock rusade fram. Med pilsnabb fart hann de fram till sin kumpan, som krälade i sitt blod, störtade förbi honom, men vände snart om, då blodets lockande lukt slog emot deras näsborrar. Helt om kastade de sig: svansarna svängde till, snön flög i vädret och lustans och lidelsens öga slog eld i natten. Så störtade de sig grymt grinande i en klunga över sin sårade broder: och på heden uppstod ett väldigt tumult och flämtande, så man trodde att himlens pelare skulle ramla. Fältet skalv och snön förvandlades till en gräslig sörja, när ödemarkens söner rev i stycken sin forna frände, vars blod Tuomas’ och Lauris träffsäkra lod hade fått att flöda. Men tystnad rådde åter på den nattliga heden. Man hörde blott ett sakta flåsande, och kotorna knakade, när odjuren, med blodiga nosar och blänkande ögon, slet sönder och åt upp sitt offer. Both fired at the same second, and the wolves fled at a gallop. One lingered, however, on the scene, trying hard to follow the others at a crawl, but without success. And onward with all their strength the brothers hastened once more: six men running on foot, Timo riding on ahead alone. And thus passed a few moments. Soon the wolves halted in their flight, and returning, again flitted swiftly towards the nocturnal wayfarers. The snow foamed around them and Kiljava’s naked heath drummed as they came on in a body. At fiery speed they drew level with their comrade who squirmed in his blood; they charged already past him, but turned quickly round as the tempting smell of blood was borne to their nostrils. Round they spun: tails wagged, the snow boiled and fire flashed in the night from eyes of lust and greed. Then, grinning fearfully, the whole pack sprang at their wounded brother; and on the heath arose a grim struggle and a din such that one might have believed the pillars of the earth would collapse crashing down. The ground quaked and the snow was turned to a grisly pulp as former comrades tore the son of the woods into pieces, the wolf whose blood Tuo-mas’s and Lauri’s well-aimed bullets had set flowing. Then silence reigned again on the nightclad heath. Only a soft panting and the snapping of bones was heard, as with bloody faces and flashing eyes the brutes rent and devoured their victim. 06392
Bottom
06396
Top
Men fjärran från sina fasaväckande fiender färdades bröderna; och härligt hade i deras öron ljudit vargarnas mordskrän i Kiljava; det var för dem räddningens ljuva och goda budskap. Kuttila vida äng närmade sig, kring vilken deras väg krökte sig över den sluttande nejden. Men för att vinna tid beslöt de nu gena över denna äng. Med samlade krafter rusade de mot en gärdsgård, den bröts ned, och Valko, igen bärande tvenne av bröderna, steg över den fällda gärdsgården och började sporrad av männens piska springa över ängens släta yta. Men utan att dröja skyndade efter dem de av bröderna, vilkas tur det var att trampa i snön. Över ängen gick vintervägen till kyrkbyn, och resande, med tre hästar och tre slädar, färdades som bäst på denna väg. Men illa skrämdes såväl hästarna som männen, när de såg bröderna nalkas dem från norr. De såg i månens sken sju män i bara skjortan, med bössorna på axeln, skynda fram med sin häst. Och de trodde att en skock ilskna troll från Impivaaras hålor ville rusa på dem. Det blev en häftig fart och rörelse på ängen. Vildsinta ilade de resandes hästar, ilade än hit, än dit, och en av männen ropade, en himlade sig, och en svor och domderade med hög röst. Men bröderna vände knappast sina ögon mot tumultet, de bara sprang ursinnigt mot Jukola över Kuttila äng, och rykande klövs snön framför dem. Dem mötte ängens andra gärdsgård, de rusade samfällt mot den, den ramlade med ett brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen. But the brothers already fared far from their terrible foe; and delightfully had the murderous din of the wolves on Kiljava echoed in their ears; for them it was the sweet and ravishing message of salvation. Soon they had reached Ruttila’s big meadow, round which the road made a detour over hilly ground. But to gain time they decided to cut straight across the meadow. Under their combined weight the fence gave and fell, and Valko, again with two of the brothers on his back, stepped over it, and urged on by the men’s switches, set off at a trot over the meadow’s smooth surface. And without delay, those of the brothers whose turn it was to tread the snow, hurried after. Across the meadow a winter track led to the village, and just at that moment a number of travellers, in three sleighs, were moving along it. But great was the alarm of both men and horses when they perceived the brothers coming towards them from the north. In the light of the moon they saw seven men in their shirts, with guns on their shoulders and accompanied by a horse, hastening in their direction; and they believed a host of wicked demons from Impivaara’s caves was attacking them. The tumult and din in the meadow was immense. Mad with fright, the travellers’ horses gallopped back and forth, while the men shouted or prayed, cursed or raved in ringing voices. But the brothers cast hardly a glance at this confusion, only ran madly across the meadow towards Jukola, and the snow was cleft in smoke before them. They reached the fence on the other side, and under their united pressure this too gave with a crash, and soon they were all out on the hilly road again. 06393
Bottom
06397
Top
Men denna natt var allt hemsk och förfärlig för dem. De sprang hårt, sprang snabbt och flämtande, och tvivlan stirrade ur deras störstyva blickar, som de oupphörligt riktade mot sitt forna hem. Så sprängde de i väg utan att yttra ett ord, och fort flydde under dem den snöiga marken. Men äntligen, när de hunnit till Pohjanpeltos åkerlid, såg de i det bleka månskenet Jukola gård på backsluttningen, och nästan samtidigt hördes från deras munnar: ”Jukola, Jukola!” De sprang nedför backen, skuttade över Bäckängen som bevingade troll och vrängde sig uppför backen och stod så på tröskeln till gårdens stängda dörr. De hade ej tid att knacka och vänta att bli insläppta, utan rusade med alla krafter framåt, och skramlande flög den bastanta farstudörren upp. Med brak och dunder skyndade de från farstun in i stugan och sedan som en vindil till eldstadens kolbädd, som mot dem utandades en dyrbar värma. Men garvarens sömnvirriga familj skrämdes mycket, då de trodde att rövare antastade dem. This night was to them truly a fearful and terrible night. Stoutly they ran, with twinkling feet and panting wildly, while doubt glared from their wooden-stiff glance, which was ever directed towards their former home. So without a word they dashed onward, and swiftly the snow-covered ground retreated beneath them. Until at last, having reached the crest of a hilly field, they saw in the pale moonlight Jukola standing on its hillside, and almost with one voice the cry: ”Jukola, Jukola!” broke from their lips. They ran on down the hill, jumped the ditch like winged demons, and staggering uphill again, stood on the threshold of the closed door of the farmhouse. Time to knock and wait for admittance there was none, so putting forth all their strength they flung forward, and with a crash and a clatter the stout porchdoor flew open. With a great banging and stamping they rushed from the porch into the house, and on like a whirlwind towards the embers in the fireplace, from which a luxurious warmth still breathed. But great was the alarm of the tanner’s sleep-drunken family at this intrusion, for they believed themselves overrun by robbers. 06394
Bottom
06398
Top
Garvaren: Vilket vidunder är det som på detta vis stiger in i en ärbar mans hus mitt i julnatten? Svara; min bössa är framsträckt! The Tanner: What monster enters the room of an honourable man in this fashion on Christmas night? Answer! my gun is aimed! 06395
Bottom
06399
Top
Tuomas: Låt bössan vara i fred, karl. Tuomas: Leave your gun in peace, man. 06396
Bottom
06400
Top
Aapo: Skjut inte på gårdens eget folk. Aapo: Don’t shoot the farm’s own people. 06397
Bottom
06401
Top
Juhani: Vi är, gunås, från Impivaara. Juhani: We come, God help us, from Impivaara. 06398
Bottom
06402
Top
Timo: Det forna Jukolas sju söner. Timo: The seven sons of the former Jukola. 06399
Bottom
06403
Top
Simeoni: Herren förbarme sig över oss! Sju själar är på väg till evigheten i denna fasansfulla stund. I lerren förbarme sig över oss! Simeoni: The Lord ha’ mercy upon us! Seven souls are passing to eternity this selfsame terrible moment. The Lord ha’ mercy upon us! 06400
Bottom
06404
Top
Juhani: Elden förstörde vårt präktiga pörte i skogen och alla våra saker med. Hit skyndade vi som harar utan något annat hölje för vår arma kropp än denna skjortslarva, en kort slarva till karlskjorta. Och det var en hård lek. Juhani: Fire burned down our good cabin in the forest and all our belongings with it. Here we had to gallop like hares with no more covering to our poor bodies than a rag of a shirt, a short shirt. And that was a tight place. 06401
Bottom
06405
Top
Garvarens hustru: Kors i Jessu namn! The Tanner’s Wife: The Lord Jesus preserve us! 06402
Bottom
06406
Top
Garvaren: O ni eländiga! The Tanner: Oh you poor lads! 06403
Bottom
06407
Top
Juhani: Ja, säg inte annat! Här sitter vi nu som skator, ropande efter Herrans nåd. Ack! jag måste gråta! Juhani: Ay, is this a right state of things! Here we sit like magpies, beseeching God’s mercy. Ah! I must cry. 06404
Bottom
06408
Top
Husmoran: Ni stackars barn! Skynda dig, gubbe, och tänd eld. The Wife: Poor, miserable children! Hurry, husband, and light a fire. 06405
Bottom
06409
Top
Eero: Ve den olyckliga natten, ve oss olyckliga! Eero: Oh unhappy night, oh unhappy us! 06406
Bottom
06410
Top
Aapo: Ve förskräckelsens natt, ve! Aapo: Oh night of terror, oh ! 06407
Bottom
06411
Top
Simeoni: Ack ve! Simeoni: Ah! oh! 06408
Bottom
06412
Top
Juhani: Gråt inte, Eero, gråt inte, Simeoni, låt bli att gnälla, Aapo! Gråt inte, gråt inte, Eero min broder; för nu är vi i skydd. Men nog var det en turkisk marsch. Juhani: Don’t cry, Eero, don’t cry, Simeoni, there’s no cause at all to blubber, Aapo! Don’t cry, don’t cry, brother Eero; we’re in shelter now. But it was a Turk’s march. 06409
Bottom
06413
Top
Husmoran: Ve mänskobarnet här på jorden, ve! The Wife: Oh child of man on earth, alas! 06410
Bottom
06414
Top
Juhani: Kära husmor, er gråt och er ömkan får mig åter att tåras. O! Men gråt inte, mora, gråt inte! Vi har sluppit ur odjurens och köldens klor till kristna medmänskors värme. Och Gud vare lovad för det. Juhani: Dear mistress, your tears and pity awaken my own tears again. Ah! But don’t cry, mistress, don’t cry. Haven’t we escaped from the clutches of wild beasts and the cold to the warmth of Christian neighbours? And for that, thanks be to God. 06411
Bottom
06415
Top
Tuomas: Uselt, särdeles uselt är vårt tillstånd. Men red oss en flammande vedbrasa, hämta också ett par halmkärvar för oss att ligga på och led Valko till stallet och giv honom lite hö. Tuomas: Wretched, wretched indeed is our state. But build up a blazing fire for us, bring a couple of sheaves of straw for our beds on the floor, and put Valko in the stable and hay before him. 06412
Bottom
06416
Top
Aapo: Förlåt oss, att vi i lagens namn och för vårt livs skull så ihärdigt anhåller om hjälp och beskydd av er. För vårt livs skull, för vårt livs skull! Aapo: Forgive us, if we beg so hard in the name of the law and our lives’ sake for help and shelter. For our lives’ sake, for our lives’ sake! 06413
Bottom
06417
Top
Juhani: O nådeförbundets änglar! mitt liv håller ju på att droppa från min nässpets, håller just på att droppa. - Om det finns kött och öl i gården, så bringa fram det. - Si det var då en lek, en bastonad, som vi kommer att minnas. Ge oss kött och uppvärmt öl för vårt dyra livs och våra själars skull. Juhani: Oh angels of the Covenant of Mercy! The life left in me is all at the tip of my nose, ready to fly off, to fly off. If there be meat and ale in the house, bring it forth. Look you, this was a game, a dusting we shall never forget. Bring meat and mulled ale for the sake of our dear lives and souls. 06414
Bottom
06418
Top
Garvaren: Allt vad vi hinner och kan, go’ vänner, och sedan jag först fått ljus i vår stuga. - O ni eländi-1'ii! i blotta skjortan. The Tanner: As fast as we can and all we can, good friends, as soon as I have lit a light. You hapless! In your shirts! 06415
Bottom
06419
Top
Juhani: Ingen trasa på huvudet och ingen hasa på inssarna. Titta på dessa sibyllafötter, titta. Juhani: Not a rag on our heads or an old boot on our feet. Look at these goose-legs, look! 06416
Bottom
06420
Top
Garvaren: Det här reser ju håren på ända. Kom och titta, gumma. The Tanner: It fair makes my hair bristle. Come and look, wife. 06417
Bottom
06421
Top
Timo: Titta på mina ben med. Timo: Look at my legs too. 06418
Bottom
06422
Top
Juhani: Vad är det mot dessa? Se här! Titta, gosse, på stekta rovor. Juhani: What are yours to mine! There! Look, lad, at two roast turnips. 06419
Bottom
06423
Top
Timo: Och de här då! Timo: What about these! 06420
Bottom
06424
Top
Juhani: Vad är dina skånkor mot de här? Juhani: What are your legs here ? 06421
Bottom
06425
Top
Timo: Och mina då? Försök inte. Titta nu. Är det människokött? Timo: What? Mine? Never mind. Just look at them. Is this human flesh? 06422
Bottom
06426
Top
Garvaren: Skynda, gumma, kom och titta. The Tanner: Hurry, wife, and look. 06423
Bottom
06427
Top
Husmoran: Å goda mänskor och himmelens makin! The Wife: Well, good people and powers of Heaven! 06424
Bottom
06428
Top
Juhani: Ja, kan detta mer kallas skick och fasoner? Också Tuomas’ ögon är fuktiga. Gråt inte, Tuomas. Som jag sade: är detta skick och fasoner? Juhani: Ay, is this a right state of things? Even Tuomas’s eyes are wet. Don’t cry, Tuomas. What did I say? Is this a right state of things? 06425
Bottom
06429
Top
Timo: Så kuskar man här i väg mänskokalven. Timo: That’s how we human calves are chased down here. 06426
Bottom
06430
Top
Husmoran: Hur de är röda och skiner, är röda och skiner. Å, goda mänskor! The Wife: How they flush and glow, flush and glow! Good people ! 06427
Bottom
06431
Top
Timo: Som järnet i ässjan, isynnerhet smidesjärnet. Hi, hi! Timo: Like iron in the furnace, especially cast-iron. He-he! 06428
Bottom
06432
Top
Husmoran: Så röda, så röda! Kors i Jessu namn! The Wife: So red, so red! Lord Jesus save us! 06429
Bottom
06433
Top
Juhani: De är precis ”som gjutkoppar”, såsom det står i bibeln. Herre hjälpe oss stackare! Juhani: They’re just ”like unto molten brass,” as it says in the Bible. The Lord help us poor wretches! 06430
Bottom
06434
Top
Husmoran: Ve er knattingar! The Wife: Oh, poor children! 06431
Bottom
06435
Top
Lauri: Gör vad vi bad och ni lovade. Lauri: Do as we begged you and you did promise. 06432
Bottom
06436
Top
Aapo: Vi bönfaller: skynda på! Själv tänder vi nog brasan, eftersom här i vrån finns vedträn, präktiga, nävriga vedträn. Aapo: We beseech you, hurry! We’ll kindle the fire ourselves, seeing that there is cordwood in the corner, fine bark-clad faggots. 06433
Bottom
06437
Top
Juhani: Så sitter vi åter i det gamla Jukola, under dessa bekanta, sotiga sparrar, och här dröjer vi ända till Valborgsmäss. Den forna stugan vare ännu denna vinter vårt kvarter. Juhani: Here we are again in old Jukola, under its well-known sooty rafters, and here we stop right until May-day. May the old home be our lodging for one more winter. 06434
Bottom
06438
Top
Tuomas: Men vänta när våren kommer. Tuomas: But wait till summer comes. 06435
Bottom
06439
Top
Juhani: Låt våren komma, och ett pörte, ståtligare än det förra, står på Impivaaras sved. Juhani: Wait till summer comes, and a cabin, grander Ilian ever, will stand on Impivaara clearing. 06436
Bottom
06440
Top
Tuomas: När bara snön försvunnit, så ekar åter yxhugg i ödemarken och bergen och Jukolas bröder behöver inte längre tigga om vindskydd hos andra. Tuomas: As soon as the snow has gone, the forests and hills will soon be echoing again with the ring of axes, and the Jukola brothers will no longer need to beg for shelter from anyone. 06437
Bottom
06441
Top
Juhani: Panpigt sagt. Tuomas, låt oss förgäta det förbannade påhittet, som tände eld på vårt pörte, och låt oss i våra sinnen föreställa oss det nya pörtet, som vi reser upp igen. Juhani: Grand words, Tuomas. Let’s forget the accursed luck that caused our cabin to be burned down, and picture in our minds the new cabin we shall soon have put together again. 06438
Bottom
06442
Top
Tuomas: Du må veta, att redan då vi begav oss på den skrämmande färden försvann ur mitt bröst all grämelse; och vet, att när du på vägen, löpande efter mig, flåsade i min nacke som en simmande hingst, så skar detta mig i hjärtat. Tuomas: Know that all grudge vanished from my mind as soon as we set out on our dreadful journey, and know that when you blew on my neck like a swimming stallion as you came on behind, it cut me to the heart. 06439
Bottom
06443
Top
Juhani: Låt oss därför fröjdas, att den färden är avslutad och att vi åter står i ett varmt pörte. - Där kommer man ju till oss med mat och dryck och med tvenne väldiga kärvar glänsande halm. Låt oss tacka Gud, kära bröder! Juhani: Let us rejoice then that the journey is ended and that we are once more in a warm room. Here comes food and drink, and there two mighty sheaves of shining straw. Let us thank God, beloved brothers. 06440
Bottom
06444
Top
Men glättigt flammade björkvedsbrasan, i vars ljuvliga värma bröderna lögade sig. När de stått där en stund, sju man i led, gick de till bords för att njuta av kött, bröd, korv och uppvärmt öl, vilket allt garva-rens ömsinta hustru rett åt dem. Husbonden själv tog hand om Valko, ledde honom till stallet och fyllde krubban framför honom med hö. Följande männens spår, kom slutligen också hundarna från sin dystra färd, kom flämtande, fjäsande, och av glädje flammade deras ögon. Med stor fröjd mottog dem bröderna: ömkade dem, ruskade på dem, gav dem föda och smekte dem på alla vis. Merrily blazed the birchwood fire, and in its grateful warmth the brothers wallowed and warmed themselves. And having stood there for a while, seven men in a row, they moved to the table to enjoy the meat, bread, sausage and mulled ale, all of which the tanner’s wife, a pitying woman, set before them. The master himself took charge of Valko, led him to the stable and filled the manger before him with hay. And at last, following the men’s tracks, the dogs too came from their dismal journey, came panting and fawning, with joy blazing in their eyes. And with joy the brothers received them; they petted them, fed them and fondled them. 06441
Bottom
06445
Top
Men när bröderna spisat, sjönk de ner på sina halmbäddar, och insvepta i drömmens fina duk glömde de snart livets strid. Sött sov de, och länge än värmde den flammande elden, tills den falnade och lörkolnade. Då stängde husmoran spjället, och från ugnen flöt ut i stugan en ljuvlig värma; sedan lade sig också kvinnan åter ned på sitt läger, och åter rådde lystnad överallt i stugan. Men ute skuttade kölden sprakande längs gärdena, nordanvinden blåste kraftfullt under den stjärnblänkande himlen, varifrån den bleka månen småleende blickade ner. But when the brothers had finished their meal, they sank down on their bed of straw, and soon, wrapped in the soft blanket of sleep, forgot the battle of life. Sweetly they slept, and for long they were warmed by the flickering fire, until it had dwindled into a heap of glowing cinders. Then the mistress closed the dampers and a delicious warmth streamed into the room from the fireplace; and having done so she lay down on her own bed, and silence reigned in the room. But outside the frost skipped crackling along the fences, the north wind blew roaring under a star-glittering sky, whence a pallid moon looked smiling down. 06442
Bottom

kapitel 07 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
07001
Top
Tidigt på vårkanten, långt innan tranorna kommit, lämnade bröderna Jukola gård, flydde åter till Impi-vaaras momarker och började strax med alla krafter bygga sig en ny stuga. Snart vilade bastanta stockar på hörnstenarna och varv slöt sig till varv. Då smällde yxorna och dunsade den tunga klubban flera dagar från morgongryningen till aftonskymningen. Där arbetade Juhani, Aapo, Tuomas och Simeoni vid var sin knut, men de andra grovhögg stockar och rullade dem längs spiror upp på bygget. Med svetten lackande, men alltid glada i hågen stökade de, och stadigt höjde sig byggnaden och runtomkring spred sig kådans friska doft. Men sedan förflöt åter dagar, då bröderna ej ens rörde vid yxorna utan, snarkande i djupaste sömn, lät dygnen vandra från morgon till kväll och stundom ända till den tredje morgonen. Early in the spring, before even the cranes had arrived, the brothers forsook Jukola, and fleeing again to Impivaara clearing, began at once with all speed to build themselves a new home. Soon stout logs rested on the corner stones, and tier was added to tier. Then for many days from the break of dawn to evening twilight axes crashed and the heavy mallet thundered. Juhani, Aapo, Tuomas and Simeoni sat each at his corner, while the others shaped and rolled the logs up to the framework along sloping spars. Sweating, but always in merry mood they toiled, and steadily the house rose, and around them the resin spread its fresh perfume. But then days would go by when the brothers moved not an axe, but lay snoring in heavy slumber from eve to eve, sometimes until the morning of the third day. 07001
Bottom
07002
Top
Emellertid, redan innan skördefälten gulnat i byn, stod stugan färdig på Impivaara mo; stod på samma ställe, i samma form och skick som den förra; ännu ståtligare stod den där. Och nu kunde bröderna, eftersom deras stadiga stuga var färdig, åter med fulla krafter bege sig på sina fångstfärder. De rustade sig både för jakt och för fiske i Ilvesjärvi sjö, de gav sig i väg med vapen och fångstredskap, och även hundarna följde dem med eldskimrande ögon. Utan att tröttna strövade de över skogiga berg, kärr och marker och skar i alla riktningar insjöns klara yta, snärjande åt sig skaffning såväl för stunden som för den kommande bistra vintern. Och därvid offrade flera av skogens och havets invånare sitt liv. Nevertheless, before the autumn sowings had yellowed in the village, the house stood completed on Impivaara clearing; on the same spot, in the same form and condition as the first; prouder even than it stood before. And now that their stout-walled cabin was ready, the brothers were able to devote themselves once more with all their might to their hunting-trips. Both for the hunt and for the fishing on Lake Ilvesjarvi they equipped themselves, set out with guns and traps on their adventure, and the dogs followed them with flaming eyes. Tirelessly they roamed the wooded heights, bogs and backwoods, and cleft the bright surface of the lake, wresting a livelihood both for the moment and the coming, savage winter. And in those days many dwellers in the woods and waters gave up their lives. 07002
Bottom
07003
Top
Men nu lyster mig berätta om den gamle Fnösk-Matti, brödernas enda vän härute i skogarna. - Det var en gubbe, som hette Fnösk-Matti; han bodde på cn lummig masurbacke, bodde där ensam för sig själv i sin lilla koja några tusen steg från Impivaara berg. Han tillverkade det mjukaste fnöske i Tavastland och olierrans starka näverskor, och denna sysselsättning säkrade honom ständigt hans dagliga bröd. I sina yngre dar hade han rest i Österbotten, dit han som förträfflig körsven följde med socknens förra prost, som flyttat ända till Lapplands gränser. Där hade I nösk-Matti dröjt den följande sommaren, jagande björnar, järvar och tranor på Nordens oändliga myrar. Om dessa färder hade han mycket att berätta; och han ägde ett makalöst minne; inte glömde han vad han en gång såg eller hörde. Skarpa var också hans sinnen och ögon: genom förvillande skogar vandrade han utan att gå vilse. Det fanns icke heller någon så fjärran ort, att han ej trodde sig på pricken veta den rätta riktningen dit, om han blott en gång besökt den. Han utpekade den strax med tummen; och fåfängt var att säga emot honom, så säker var han på sin sak. Om man till exempel frågade honom: "Var ligger Vuokatti”, svarade han genast, hötande ined tummen mot himlaranden: ”Där borta, titta lllngs med tummen min; där, om du så sköt med bössa. Kuusamo kyrka ligger vid den där lilla gropen, men ett litet tuppfjät till höger därifrån löper linjen lill Vuokatti.” Likaledes, om man frågte honom: "Var ligger Porrassalmi slagfält”, svarade han åter ofördröjligen och hötande med tummen mot himla-ianden: ”Där borta; titta längs med tummen min; dllr, om du så sköt med bössa.” Så säker var gubben, och ut och in på flera mils omkrets kände han också till skogarna kring sin koja. Han hade genomtraskat dem i alla riktningar, stundom letande efter fnöske-svampar, stundom efter skonäver och stundom vittjande sina snaror. Det hände också att han på sina rundfärder vek in till Impivaara-stugan för att hälsa på bröderna. Och då fick bröderna en trevlig stund: med munnarna på vid gavel lyssnade de på gubbens berättelser, med munnarna på vid gavel och öronen spetsade som läderlappens öron. - En augustiafton sitter han åter en gång hos bröderna språkande om sina skogsfärder i nordanlanden. But I would now like to relate of old Tinder-Matti, the brothers’ sole friend in these wilds. There was an old man, by name Tinder-Matti, who lived on a hill close-covered with curlywooded birch, lived alone in his tiny hut a few thousand paces from Impivaara Height. He prepared the softest tinder in all Häme and strong and lasting birch-bark shoes, and this work of his never failed do provide him with his daily bread. In his younger days he had travelled in North Finland, where as trusted coachman he had followed the former Vicar of the parish, who had moved right to the boundaries of Lapland. There Tinder-Matti had remained until the following summer, hunting bears, gluttons and cranes in the limitless boglands of the north. Of these excursions he had much to relate; and his memory was matchlessly sharp; he never forgot what once he heard or saw. Sharp were also his gifts of observation and his eye; through bewildering forests he wandered without ever losing his bearings. No place existed, however distant, the direction of which he did not believe himself to know, without the error of a hairbreadth, after a single visit. He pointed towards it immediately with his thumb; and it was vain to argue with him, so firmly he trusted in his own knowledge. If for instance you asked him: ”Where is Vuokatti Fell?” he would answer at once, butting his thumb at the horizon: ”There; look along my thumb; over there you could shoot it. Kuusamo church is where that little dip is; a tiny cock’s pace to the right runs the line to Vuokatti Fell.” Similary, if you asked him: ”Where is Porrassalmi battlefield ?” he would again answer without delay, butting his thumb at the horizon, ”There; look along my thumb; over there you could shoot it.” So exact was the old man, and indeed he knew accurately the forests for many scores of miles around his hut. He had tramped them in all directions, seeking now for fungi, now for birch-bark for shoes, now visiting his traps. It happened sometimes that in his wanderings he would step over to the brothers’ cabin on Impivaara. And then the brothers would enjoy a pleasant time: gaping they listened to the old man’s tales, mouths open, ears erect as a bat’s. Once on an evening in August he sat again with the brothers, telling them about his hunting experiences in the lands of the north. 07003
Bottom
07004
Top
Juhani: Jaså. Men hur gick det sedan? Juhani: Ah, indeed. But what happened then? 07004
Bottom
07005
Top
Fnösk-Mutti: Ja, hur gick det månne? Därifrån kom vi till en jädrans öppning, till ett flyigt kärr, och på skidorna gled vi över den pösande graven. Vi hittade flera varma tranbon, sköt många skriande tranor, fyllde säckarna trinda med ägg och fjädrar, och tranorna slängde varje gubbe som en grann bunt över axeln. Och så tog vi oss en sup. - Sedan for vi vår kos igen, med hundarna och tranorna på nacken, över den gungande och svallande, bubblande och sjudande myren; och ofta var någon av mannarna på vippen att för allan tid sjunka i det evinnerliga djupet, med en kvinkande hund på nacken. Men så kom vi ändå åter opp på en ekande backe, på hård mark, fastän våta som dränkta möss. Där redde vi oss vårt nattläger, tände en fladdrande eld och klädde av oss våra slaskvåta jackor. Det var bara att dra skjortan och byxorna av sig som ett ofläkt ålskinn. Snart ångade kläderna på grenarna, tranäggen fräste i den glödande askan och vi själva vred och svängde på oss i eldens ljuvligt stekande hetta, splitternakna som nattliga spöken. Och så tog vi oss en sup. - Men hur fick vi månne tiden att gå? hur förflöt majnatten för oss? Nå, hundarna svängde ju på sina fuktiga näsborrar och bligade opp mot trädens toppar. Slutligen började också vi kika oppåt, och vad tror ni vi såg? Tinder-Matti: Ay, what happened then? We went on to a great big open space, a squelching bog, and slid on our skis over that bubbling pit. We found many warm cranes’nests, shot many shrieking cranes, stuffed our bags with eggs and feathers, and of the cranes each man threw a fine bunch over his shoulder. And then we had a drink. We jogged off again, the cranes and dogs across our necks, over the quaking and squelching, bubbling and hissing quagmire; and often a man was near to sinking for good into the bottomless depths, a whining hound on his neck. But we came however to an echoing hill, to firmer ground, though drenched like drowned rats. There we camped for the night, made a leaping fire and took off our sodden coats. And there was nothing to do but to strip off trousers and shirts too, peel off like eels. Soon our clothes were steaming on the branches, cranes’ eggs hissing in the ashes, and we ourselves turning and wallowing in the rare warmth of the fire, naked as midnight goblins. And then we had a drink. But how do you think the time passed? How went that May night with us? There the dogs were for ever twitching their damp nostrils and glowering up at the tree-tops. So at last we too started peeking upwards, and what did we see? 07005
Bottom
07006
Top
Juhani: Ja, säg det. Troligen en liten björnnalle med halvöppna ögon. Juhani: Tell us; a half-blind little bear-pup, I’ll lay. 07006
Bottom
07007
Top
Timo: Eller självaste Körri och Kyöpeli, de leda gastarna, antar jag. Timo: Or Old Horny or Bogg himself, I guess. 07007
Bottom
07008
Top
Fnösk-Matti: Varken si eller så, utan där satt en brunaktig drasut till järv oppe i grenverket på en torr och mossig tall. Heiskanen sköt, men bommade; Lill-Jussi sköt, men bommade; slutligen smällde också jag i väg en salva, men med nästan samma lycka. Järven bara guppade till ett tag och gav ifrån sig en riktigt ilsken morrning, men satt näpet kvar på Htcnen. Då skrek Heiskanen: ”trollkonster, trollkonster!” tog ur fickan en dödmanstand, bet i den några gånger och spottade på lodet, som han ånyo vred in i sin bössa. Sedan fäktade han en stund med handen i luften, och anskrämmeligt rullande sina Agon sade han, den jädrans pojken, ett par tre märkvärdiga, förskräckliga ord, sköt och ner damp järven b ån tallen. Men långt från döden var alltjämt den baddaren, och leken begynte på nytt. Vi själva, alldeles nakna som vi var, kunde näppeligen träda bad-diiren inpå livet; ej heller ville hundarna nalkas honom, utan tassade och småskällde på en famns håll, ulti järven fräste mot dem från buskarna. Trolldoms-k i al terna, ser ni, verkade alltjämt. Men Heiskanen brtrjade åter vräka gräsliga ord ur munnen sin, fäk-Iunde med handen och gruvligt rullande med ögonen. Och se när hunden nu riktigt rök på den rödkäftiga •ilvugeln, så uppstod det allt ett slagsmål. O herre du mllde så hunden nu gick åt järvstackarn, så här, så här bara! Ni har, tammefan, aldrig sett en sådan kurans och kalabalik, nej då. Tinder-Matti: Neither one nor t’other but ’twas a great dark-brown monster of a glutton sat in the fork of a dried-up, whiskery pine. Heiskanen fired and missed; Little-Jussi fired and missed; I too let fly in the end, but with almost the same blessing. The glutton only swayed once and growled fiercely, but still sat nicely on its branch. At that Heiskanen shouted: ”Sorcerer’s tricks, sorcerer’s tricks!” took a dead man's tooth from his pocket, bit it a few times and spat on the bullet that he rammed into his gun. Then he waggled his hand a while in the air, and, fearfully rolling his eyes, uttered, the little devil, a couple of strange, awful words, fired, and down thumped the glutton from the pine. But the imp was far from dead yet, and a new game began. We ourselves, stark naked as we were, couldn’t well go near the raging devil; nor did the dogs seem to like it, but there they hopped and skipped two yards or so away, while the glutton spat, spat growling at them from the bushes. Black magic, you see, was still at work. But Heiskanen began gabbling his awful words again, waggling his hand and rolling his eyes fearfully. And now one of the dogs charged right at the red-mawed monster, flew at it like a crackling rocket, and a real brawl arose. Well, son of the Lord, that dog shook the poor glutton like that, and that, and that! Devil take me, you never saw such a worrying and dusting in all your days, and that’s the truth. 07008
Bottom
07009
Top
Juhani: Jäklar anamma! Juhani: Ten thousand flaming devils! 07009
Bottom
07010
Top
Timo: Man borde ha varit med om den roligheten! Timo: That would have been fine to see! 07010
Bottom
07011
Top
Fnösk-Matti: Nog var det en rolig och lustelig lek, alltid. Tinder-Matti: It was a merry game and jolly, surely. 07011
Bottom
07012
Top
Timo: Och sedan stack ni järven i påsen? Timo: And then you stuffed the glutton into your bags? 07012
Bottom
07013
Top
Fnösk-Matti: Visst var det en grann persedel att stoppa i påsen; en fet klumpeduns. Ja; och så tog vi oss en sup. - Sedan drog vi jackorna på oss igen, kruttorra, och lade oss snällt att sova i den fladdrande brasans värma. Men med sömnen blev det lite si och så, enär trollpilar som eldormar ideligen flög härs och tvärs i luften över våra huvud. Heiskanen störtade ofta nog opp, ropande med ljudlig stämma: ”Slockna, trollpil, slockna, trollpil!” och fräsande singlade somliga av dem ned i skogen, somliga åter i den gråa myren, men de flesta fortsatte sin släta bana utan att fästa sig vid hans rop. Och en gång hördes, ilande från norr till syd, en sakramentskat ilsken och häftig väsning, åtföljd av ett långvarigt litet sorl. Vad månne det var för en pojkfan som där skuttade i väg? frågte jag Heiskanen, som efter en stund grymtande svarade mig: ”Där färdades ju självaste hin onde.” -Så gick åter en timme, gick två, och det blixtrade i det milda, dimmiga vädret. Men österifrån vid myrkanten hördes plötsligt ett ljud som om mossbelupna granar hade susat till, och från myrens västra sida svarade ett annat ljud, men lent som prasslet från en liten björkdunge. Vad susade där, och vad prasslade här? frågte jag igen, och äntligen svarade Heiskanen grymtande: ”Det är grandungens farsgubbe som språkar med sin dotter.” - Men äntligen gick natten och grydde dagen och vi började åter traska vidare. Men se nu såg vi alldeles vid skogsranden en black-nad, jädrans stor varg, men han flydde som ärthäss-jan för virvelvinden. Till sist såg man bara hans vänstra bakben, jag sträckte bössan och sköt av tassen på honom, av som en riska, men han räddade lindå sitt skinn. Jag sköt av labben på stackarn. Tinder-Matti: ’Twas a fine old rogue for any bag: a fat rascal. Ay, and then we had a drink. We put on our coats again, dry as powder, and laid ourselves peacefully to sleep in the warmth of the dancing fire. But ’twas little sleep we got, what with sorcerer’s arrows flying all the time like fiery serpents criss-cross through the air over our reeling heads. Often enough, Heiskanen bounced up, crying in a loud voice: ”Out, sorcerer’s arrow, out, sorcerer’s arrow!” and with a roar many of them fell, some in the forest, some in the grey bog, but still more went skimming along their smooth track without heeding his shout. And once we heard, sweeping from north to south, a furious and swift puffing that was followed for long by little squeakings. ”What kind of a goblin was that that scurried past?” I asked Heiskanen, who answered after awhile in a growl: ”That was the Old ’Un himself passing by.” An hour went by again and another, and fire kept flashing in the mild, muggy air. Then, from the edge of the bog to the east, there came a sudden noise like the roar of mossy firs, and a moment later from the bog’s western side, another noise answered, but softer, like the rustle of a young birchwood. ”What roar was that over there, and what rustle this over here?” I asked again, and Heiskanen growled at last: ”Th’ old Spirit of the Firs spoke to his daughters.” The night passed, anyhow, and in time morning dawned, and we set off again. And that very minute we saw, right at the edge of the forest a grey wolf, the hugest of size, that flew off like a stack of peas in a whirlwind. All we saw of it as it disappeared was its left hind leg, and lifting my gun I shot it right through the paw, snapped it in two like a piece of crackling, though it saved its skin after all. Broke the poor beggar’s peg in two. 07013
Bottom
07014
Top
Timo: Å fanken! Labben av som en istapp, och sedan låg den framför er på marken som grisfoten på lastlagsbordet. Timo: The devil! Paw broken off like an icicle, and lying there before you on the ground like a pig’s trotter at Shrovetide? 07014
Bottom
07015
Top
Fnösk-Matti: Nå inte just så precis. Tinder-Matti: Well, not quite like that. 07015
Bottom
07016
Top
Tuomas: Men hur märkte ni att tassen gått av? Tuomas: How did you know its paw was broken then? 07016
Bottom
07017
Top
Fnösk-Matti: Vi löpte ju efter honom ett duktigt stycke och såg ofta, hur vargpojkens släpande, sviktande tass, mens han traskade, hade gjort såna där tior i sanden. Tinder-Matti: We chased it a mighty long way and saw several times that where the son of a wolf had trodden, his dragging, waggling paw had made like number tens in the sand. 07017
Bottom
07018
Top
Timo: Nå jäklar anagga! Tior i sanden? Hi, hi, hi! Timo: Well, may the Old ’Un take me! Number tens in the sand? He-he-he! 07018
Bottom
07019
Top
Fnösk-Matti: Tydliga tior. Tinder-Matti: Plain number tens. 07019
Bottom
07020
Top
Juhani: Vargen var i klämma. Juhani: That wolf had a hot time. 07020
Bottom
07021
Top
Fnösk-Matti: Vargen var i klämma, liksom också männen. Men de förbaskade hundarna vek ej ett lamnsmått från våra hälar, utan stegade nedslagna, med slokande svansar, de alltid förr så tappra hundarna. Tinoer-Matti: The wolf had a hot time, but so did the men too. But the dogs, rot them, wouldn’t budge a yard from our feet, but jogged along spiritless, tails drooping, the old dogs that had always been so brave. 07021
Bottom
07022
Top
Aapo: Vad hade stukat deras iver? Aapo: What had taken the spirit out of them ? 07022
Bottom
07023
Top
Fnösk-Matti: Trollkonsterna, de omtöcknande trollgaserna, med vilka himlen var späckad som med krutrök i krigstid. Heiskanen sökte visserligen göra sitt bästa, besvor och förbannade och fäktade med handen, men utan minsta nytta. Och Lill-Jussi, den spjuvern, skuttade i väg som ett nystan, stampade i marken och svettades svårt. För pojken var inte begåvad med mera benlängd än högst tre kvarter; men en riktig utterrygg hade han, lång och seg. Seg var hela mannen också, fördömt seg och fast som själva uttern. Länge dammade han i väg efter vargen, som linkande traskade framför honom, men sist och slutligen hjälpte intet, utan han måste lämna Svans-Heikki i skogens värjo. Ja; och så tog vi oss en sup. Och när vi gjort detta, började vi åter traska hemåt, bärande vårt rikliga byte. Så stegade vi i väg, med påsarna under armen, i påsarna äggen och fjädrarna och annat mindre skogsvilt; skidorna och tranorna på ryggen, bössorna i näven; och turvis kånkade envar på sin axel den ludna järven. Så färdades vi. Men vid molnens rand flög en liten, bräkande beckasin; jag sköt den och stoppade den i påsen. Efter att ha gått ett stycke till fick jag i en talltopp syn på en flygande ekorre, platt och storögd, och jag sköt den och stack den i påsen. Tinder-Matti: Black magic, the bewitched spellbound vapours of which the air was full, like battlefield with smoke. Heiskanen did his best, shouted charms and cursed, waggling his hand, but it was all no use. And Little-Jussi, the scamp, scurried along like a ball, pounding the earth and sweating hard. For the lad had no more leg than three spans of your hand at the very most; but he’d a real badger’s back, long and tough. Tough he was altogether, devilish tough, and hard as any badger. Right long he dusted after that wolf, which ran on limping ahead; but it was no use, he had to leave old wagtail to the forest. Ay; and then we had a drink. And then we set off home again, carrying our rich haul. There we marched, bags under our arms, the bags full of eggs and feathers and this and that, little game from the forests; our skis and the cranes on our backs, guns in fists; and the hairy glutton dangled on each of our shoulders in turn: so we fared. But at the edge of the clouds flew a little chattering snipe; I shot that and put it in my bag. Then after walking a while I saw a flying squirrel, flat, with great eyes, in the crown of a pine; I shot that too and put it in my bag. 07023
Bottom
07024
Top
Slutligen anlände vi till vida, höga gläntor och en gång skymtade ännu Turkkila gård, från vilken vi begett oss på den bistra färden. Vi kom till ett blodigt ställe, som Turkkilahusbonn utpekat för oss redan då vi gick ut på jakt, och där en björn för två dagar sedan hade dödat en ståtlig hingst. Vi tittade en stund på björnens nedsölade bord, och jag märkte strax att han nyligen, antagligen föregående kväll i solnedgången, hade kommit och njutit av stekens rester. Jag tänkte som så, att han igen skulle återvända till samma ställe vid solnedgången, och därför beslöt jag stanna och vänta på honom; men de övriga gick vidare till Turkkila för att bereda sig en glad aftonmåltid. Där stod jag nu och funderade och eftersin-nade hur jag skulle mottaga min gäst på den öppna gläntan, där det inte fanns ett enda träd att klättra opp i. Men ”den fiffiga vinner över den flinka”, och slutligen uppfann jag något, som närapå liknade en jädrans maskin. Jag såg där i närheten en tjärvedsstubbe, svart och gruvligt stor, vars rötter tjälen om vårarna hade lyft i höjden, åtminstone en aln högt. Med min yxa högg jag av dess mellersta rot, som tiiingde sig lodrätt nedåt, röck ut den och utvidgade llnnu gropen lite. In i den kröp jag sedan, stack bössmynningen ut mot blodfältet och började i det lina skyddet med ett starkt fäste över huvudet vänta pfl björngossen. Han nalkades, närmade sig hasande liån dälden, högg tänderna i hingstens söndersargade bog, och jag beslöt nu försiktigt ge honom lite bly i skallen. Men har man sett på fanken! då klirrade det dlir mässingsbeslaget på bösskolven helt lite mot en ii v jackans tennknappar, och björnens skarpa öra Ii (ir de strax klirret. Ursinnig störtade han mot mig, men därifrån small det emot honom. Struntande i det sprang han bara i samma riktning, skriande med skrämmande stämma. Nu hördes ett väldigt buller (•ver mitt huvud; rötterna brakade och jorden räm-iiudc, när den månghornade stubben lyftes bort ovanom mig. Och jag pojkstackare tänkte redan att min inilalykt var kommen och väntade bara, med bössan i näven, att bestens vidöppna gap skulle uppenbara sig. Men plötsligt slutade tumultet, och allt var tyst och stilla, tyst som i graven, och det blev intet av det vllntade nappataget. Jag bidade en stund till, men • lutligen tittade jag som hastigast mellan de i luften Iftcnde rötterna på andra sidan, och där låg ju björnen alldeles livlös, med den kullstjälpta stubben i I.unnen, och ur det mäktiga bröstet flöt blodet i mulini. Men heleja! tänkte jag, där jag igen stod som en Ii i gosse, under den fria himlen. Tjärstubben över mig hade ju flinkt förflyttat sig bort. We came at last to high open clearings, and once in the south we saw Turkkila Farm, where we had begun our stiff journey. We came to a bloodstained spot which the master of Turkkila had pointed out to us on our way to the hunt as the place where a bear had killed a fine stallion only two days ago. We gazed awhile at Bruin’s bloody table and I noticed at once he had been there, likely at sunset the evening before, to enjoy the remains of his kill. I now reasoned that he would come again when this day faded, and so decided to stop and wait for him; but on to Turkkila went the others to prepare a mighty supper. There I stood then and pondered, thought hard, holding my head, how best to await my visitor on the open clearing, where there wasn’t a single tree to climb. But ”better be smart than be quick”, I hit on a trick at last, a downright good plan. Quite near I saw a tarry stump, black and enormously big, its roots lifted into the air by the spring thaws, at least a yard high. I chopped off the middle root that stuck out downward to the right, pulled it clean out and opened up the hole a bit more. Into this I crawled, and thrusting out the muzzle of my gun towards the bloody field, settled myself to wait for Bruin’s coming, a stout castle over me. He came, waddling along from the plain, drove his teeth into the torn thigh of the dead stallion, and I prepared as carefully as I could to give him a dose of lead in the forehead. But damn, anyhow ! Just then the little brass strip on the stock of my gun made the weeniest clink against the tin button of my coat, and the bear’s sharp ear caught the tinkle at once. In a rage, he charged at me, but was met with a bang. Taking no notice he came on, shrieking on a fearful note. Then there was a crashing over my head: the roots crackled and the earth shook as the many-pronged stump rose up over me. And I, poor lad, thought my end had come, and only waited, gun in hand, when the monster’s open maw would yawn before me. But the hubbub ended suddenly and all was quiet, still as the grave, and there was no tussle between me and the bear as I had expected. I waited a moment yet, but at last I peeped through the sky-ward-pointing roots to see what was on the other side, and there lay the bear stone dead, the uprooted stump in its arms and blood flowing from its mighty chest into the earth. But hallelujah! thinks I, standing a free man again under the free sky. For the stump had been lifted real neatly from around me. 07024
Bottom
07025
Top
Juhani: ”Helvete, sa Heskus-Jaakko!” Juhani: ”Hell,” said Heskuun-Jaakko! 07025
Bottom
07026
Top
Timo: Nå tammetusan och sju smeder! Timo: The Seven Smiths take me ! 07026
Bottom
07027
Top
Juhani: Den flinkaste knycken på jordens rund! Juhani: The funniest scrap on the face of the earth! 07027
Bottom
07028
Top
Tuomas: En tapper knyck, en manlig knyck både av björnen och er. Tuomas: A brave scrap, a manly scrap, both on Bruin’s side and yours! 07028
Bottom
07029
Top
Juhani: O du svarta tjur! Juhani: Oh you big black bull! 07029
Bottom
07030
Top
Timo: Jäklar! Annat kan jag inte säga. Men hur gick det sedan? Timo: The devil! That’s all I can say. But what then? 07030
Bottom
07031
Top
Fnösk-Matti: Nå, du gissar väl hur det sedan gick, gissar att smällen hördes ända till Turkkila som från en byttbotten, och fick i väg mannar som mygg till gläntan. Nu uppstod glamman och stoj, när man på en sviktande, gungande stång bar björnen till gården. Nog var den en ärkepappa alltid: där den hängde ocli svängde förmörkade den Turkkilas hela stuga såsom ett tjockt åskmoln på himlen. - Så var det med den dagens stök, den dagens och den färdens. Och så tog vi oss en sup. Tinder-Matti: Well, you can guess what happened then, can guess that the bang carried to Turkkila like from the bottom of a barrel and soon brought men on to the clearing like midges. And then a din and shouting arose as Bruin was carried to the house on a bending, dancing pole. There was a father of a bear for you: hanging from a rafter he darkened the big room at Turkkila like a mighty thundercloud does the sky. Such were that day’s doings, that day’s and that trip’s. And then we had a drink. 07031
Bottom
07032
Top
Juhani: Och så firade ni gladeligen gravöl. Juhani: And celebrated a merry wake. 07032
Bottom
07033
Top
Fnösk-Matti: Ja, vi började i Turkkila och slutade i prästgården, slutade med mosiga ansikten och blacka ögon. Så var det, och de dagarna har varit och farit, Men gärna minns den här gubben färderna från sin mandoms bästa dagar och gärna berättar han ont dem. Tinder-Matti: The wake began at Turkkila and ended at the Vicar’s, ended with greasy faced and filmy eyes. So it was, and those days have been and gone. But gladly an old man remembers the adventures of the days of his best manhood and gladly he speaks of them. 07033
Bottom
07034
Top
Aapo: Och gärna hör vi på dem. Aapo: And right glad are we to hear them. 07034
Bottom
07035
Top
Juhani: Berätta så ända till morronkvisten, och vi minns alls inte att det finns sömn i världen. Juhani: Keep on telling them to dawn, and we’ll forget there’s sleep in the world. 07035
Bottom
07036
Top
Fnösk-Matti: Nog är det på tiden att klunsa i väg till sitt kyffe igen; på tiden, jo. Farväl, bröder! Tinder-Matti: Well, it’s time to start crawling off to my lair again; ay, it’s time. God watch over you, brothers! 07036
Bottom
07037
Top
Juhani: Farväl, vördnadsvärda Matti! Juhani: The Lord preserve you, honoured Matti. 07037
Bottom
07038
Top
Aapo: Må så väl, och var alltid välkommen till våi stuga! Aapo: The best of health, and welcome to our hut always. 07038
Bottom
07039
Top
Så begav sig Matti, med yxan på axeln, i väg mot sin lilla koja på den lummiga masurbacken, långt borta från byn. Men till nattens ro lade sig bröderna, ty mörkret fick redan överhand, och kvällens allt dunklare ljus skimrade blekt genom stugans trånga fönsteröppningar. Men länge svärmade tankarna eldigt i deras hjärnor, jagande den vederkvickande sömnen på flykten. De mindes Fnösk-Mattis berättelser från de nordliga ödemarkerna, den förhäxade luften som rådde där, och trollpilarna, som fräsande llög härs och tvärs genom den dunkla natten. Liksom pilarna där gnistrade och bössorna blixtrade, så blixt-mde i deras bröst en underlig lust och iver. Mest av nllt eldades deras iver av tranan, denna så klokt och skarpt blickande fågel, vars karga skri rullar kring nordanlandens myrar; och i deras tankar hägrade de ljunbeklädda bonas ljuva värma, hägrade med sina glänsande ägg i odonbuskarnas gömma. Att fånga de Irtnghalsade fåglarna och plundra deras bon, det var un brödernas lusta. Starkt tjusades deras sinnen av nordankärrens högtidliga dunkel. Matti departed, axe on shoulder, to his little hut on the birch-clad leafy hill, far away from the village. But the brothers prepared for their nightly repose, for darkness already triumphed, and the failing light of evening shone sadly through the narrow window-holes of their cabin. But for long thoughts swarmed feverishly in their brains, driving away refreshing sleep. They pondered over Tinder-Matti’s tales of the deserts of the north, of the bewitched air of those places and the sorcerer’s arrows speeding hissing from every quarter of the dark night. And like to the sparkle of the arrows and the flaming of the guns, so flamed in their breasts a strange desire and eagerness. Above all was their lust whetted by the thought of the crane, that bird of wise and darting eye, whose austere cry echoes through the northern boglands; and to meet their thoughts came a breath of the pleasant warmth of feathered nests, a vision of gleaming eggs in nests hidden away in the bog-bilberry bushes. To hunt this long-necked prey and despoil its nests, for this the brothers now lusted. Powerfully the aweinspiring gloom of the northern bogs fired their imaginations. 07039
Bottom
07040
Top
Men längst av alla vakade Juhani på sin bädd. Han yiubblade över med vilka medel man här på hemsocknens marker kunde få till stånd en fångstfärd, som kunde jämföras med den nyss beskrivna jakten l'rt 1’imentolas myrar. Han erinrade sig Kourukärret, illlr det visserligen inte fanns tranor, men ymnigt med brokiga änder. Och enär nordmännens supning l.lngslade hans sinne med särskild kraft, så mindes Iiiiu att det fanns brännvin i Viertola herrgård. Och ••Allinda lyckades han tankevägen sammanfoga en •.m ts avbild av den förträffliga jakten uppe i norr, och i Iter att ha beslutat sätta i gång med den följande illig, somnade han äntligen; men i sömnen huserade Inni länge på Fnösk-Mattis mäktiga färder. En gång hoppade han mitt i drömmen upp från bädden, ry-i>indc med anskrämmelig stämma: ”Järvungen! Tafast den tranhalsen!” Åt detta rop morrade de övriga, halvvakna, ilsket från sina lyor; men sjönk dock snart tillbaka i sömn. Men länge stirrade Juhani omkring sig, innan han fattade att han ingalunda stod på Lapplandsvida marker, bland myrarna, i de gråa nejderna, utan på hemstugans fridfulla skulle. Småningom klarnade hans sinne, han lade sig åter på bädden och insomnade djupt. - Men på morgonen, efter uppstigningen, erinrade han sig sitt beslut från i går och började strax förklara det för de övriga. Longer than any other, Juhani lay awake in his bed. He pondered over the best way to arrange a hunting-trip in his own parish that would compare with the one newly related from the lands of darkness. He thought of Kourusuo Bog, where, although cranes there were none, there were plenty of speckly-feathered wild duck. And with the intermittent stops for a swig of the northern hunters haunting his mind with a strange fascination, he thought about the spirits that were to be had at Yiertola Manor. And so he finally built up in his mind a copy of the brave hunt of the north, and having decided to put it into effect the very next day, fell asleep at last; but in his sleep he battled long on Tinder-Matti’s mighty adventure. Once he started up dreaming from his couch, crying in a fearful voice: ”The glutton, the glutton! Seize the crane-necked devil!” To this shout the others, but half-awakened, answered with angry grunts from their bunks; soon, however, they were asleep again. But Juhani stared around him for long before he realized that he stood not on the misty plains of Lapland, between the bogs, on a grey neck of land, but on the peaceful gallery of his own home. Then his mind gradually cleared, he dropped on his bed again and slept undisturbed. But on the morrow, awakening he remembered his decision of the night and began at once to introduce the matter to the others. 07040
Bottom
07041
Top
Juhani: Bröder, hören vad jag säger och vad jag nu vill inskärpa i ert sinne. Jag minns nämligen en fångstrik ort, och undrar storligen över att vi ända till denna dag glömt Kourukärret, i vars gräsmarker och klara gölar det svärmar otaliga vattenfåglar. Dit må vi nu bege oss på jakt och därifrån hämtar vi säcktals med änder som långrovor. Juhani: Brothers, listen to what I say and to what 1 want to impress on you. I have remembered a place that teems with game and marvel greatly that to this day we should have forgotten Kourusuo, where waterfowl swarm in the reeds and clear pools without count or number. Let us go and hunt there and we shall bring back wild duck by the sackful. 07041
Bottom
07042
Top
Tuomas: Jag är med om saken. Tuomas: I’m with you. 07042
Bottom
07043
Top
Timo: Gärna jag med. Timo: And willingly I. 07043
Bottom
07044
Top
Eero: Jag med; och när jag spankulerar i Kourukärret, tycker jag mig vara Lill-Jussi på Lapplands myrar. Låt gå för det! Eero: I too; and as we plod over the bog I shall fancy myself Little-Jussi on the Lapland marshes. I’m with you! 07044
Bottom
07045
Top
Aapo: Inte heller jag är mot företaget, som kanske skaffar oss flera dagars föda. Aapo: Neither will I oppose a plan that can bring us food for many days. 07045
Bottom
07046
Top
Juhani: Vi besluter oss alltså för färden. Men till Kourukärret är det en duktig väg, en riktig varga-verst, och nog stannar vi där åtminstone över en natt. Därför vore ej, skulle jag tro, en sup av ondo, när vi kojar under bara himlen. Juhani: We decide on the trip then. But it’s a fearful way to Kourusuo, a wolf’s league, and we shall be gone at least one night. Therefore, I believe a drink would do us no harm, camping under the naked sky. 07046
Bottom
07047
Top
Tuomas: I Viertola finns brännvin. Tuomas: There’s spirits at Viertola. 07047
Bottom
07048
Top
Juhani: Brännvin, och gott brännvin. Juhani: Good spirits too. 07048
Bottom
07049
Top
Tuomas: Sju kvarter, pojkar! Tuomas: Seven spans, boys! 07049
Bottom
07050
Top
Juhani: Rätt! Ett kvarter per man. Juhani: Right! a span each. 07050
Bottom
07051
Top
Aapo: Kanske låter vi brännvinet vara, då vi till vår lycka inte precis vant oss vid det än. Aapo: Maybe we’ll leave out the spirits, to which luckily for us we are unused. 07051
Bottom
07052
Top
Juhani: Nog har också du då och då tagit dig en sup liksom jag. Juhani: You have taken a dram now and then, both you and I. 07052
Bottom
07053
Top
Eero: Försök, Aapo, fatta hans barnsliga pikar. Låt också oss en gång få säga: ”Och så tog vi oss en sup”, när vi som gråhåriga gubbar berättar om våra forna lijältedater för ungdomen. Låt oss inbilla oss att vi liksom i levande livet tuktar järvungar uppe i Norden. Eero: Grasp, Aapo, the childish hint of the man. Permit us to be able to say in our time: ”and then we had a drink”, when as grey-haired gaffers we relate the adventures of our youth to gaping children. Allow us to imagine that we are giving young gluttons a hot time in the north. 07053
Bottom
07054
Top
Juhani: Vad illfänas du igen? Det är ju bara rätt och tillbörligt, att mänskan sköter kroppen sin. Under denna färd kommer vi säkerligen att traska genom sumpiga myrar och pösiga gungflyn, och tillbringa våra nätter slaskvåta på bäddar av björnmossa. Då smakar en liten klunk ur fickpluntan nog så gott, skulle jag tro. - Vi finner alltså för gott att vi, när vi beger oss i väg, inte saknar medicinsupen i konten. Och nu må Lauri-pojken skynda sig till Viertola med det bästa rävskinnet under armen; och brännvin skall det komma. Juhani: More nonsense! Isn’t it only right and just that a man should feed his carcass ? On this trip we shall often enough be treading bogs and squelching quagmires, and spending our nights wet through on beds of bear-moss. At such times a little gulp from a pocket-flask can do good, think I. It is best, therefore, that we shall not lack a drop of medicine in our bags when we set out. And now let Lauri-lad go to Viertola, our best fox-skin in his pouch; and spirits will soon be forthcoming. 07054
Bottom
07055
Top
Lauri gick alltså till Viertola efter brännvin till styrkedryck för andjakten i Kourukärret. - Ungefär femtusen steg från Impivaara, på Viertolas marker, ligger detta vida kärr, omgärdat av dystra skogar. På dess yta, där änderna har sitt trevna hem, omväxlar klara gölar med höga gräsfält och tuvrika halvöar med tvinande tallar. Hit hade bröderna beslutat färdas för att jaga knarkande änder, med hopp om ett lågat byte. Lauri set off to bring spirits from Viertola, for a cordial on the wild-duck hunt on Kourusuo Bog. About five thousand paces from Impivaara, on land belonging to Viertola, lies this bog, wide, surrounded by sombre forests. Its surface, a favourite resort of wild duck, shows in succession clear-watered pools, high clusters of reeds and hummocky islets with dying pines. There the brothers had decided to march to harry the creaking wild duck, hoping for a rich booty. 07055
Bottom
07056
Top
Lauri återvände från Viertola och hade med sig pärlande brännvin som tappats på en tennflaska, de-las farsgubbes forna skogsflaska. Men utom brännvinet hade han med sig ett viktigt budskap från Metsola, som hetsade brödernas sinnen till allt eldigare iver. Han berättade att en björn slagit en av Viertolas bästa oxar och kände också till mordplatsen, som låg norrut från Impivaara på Viertolas mark, men nära Jukola skogsrå. Förbi detta ställe beslöt de nu färdas till Kourukärret och lämna hemmet först då dagen lutade mot kvällningen. De skulle kanske möta björnen, som vid solnedgången plägar gå och njuta resterna av det fällda bytet. Så hoppades de. Och när de spisat en mäktig middag och kvällen nalkades, begav de sig starkt utrustade i väg; de hade näverkontarna på ryggen och skarpa laddningar i bössorna. Sist stegade Lauri, ledande hundarna vid ett rep och bärande i konten sju kvarter brännvin. Man hade kommenderat honom att stanna ungefär trehundra steg från slaktfältet, och han skulle lossa Killi och Kiiski när han hörde skrik eller bössmällar. Han handlade också därefter; stannade i god tid vid en granrot för att avvakta händelserna. De andra klev närmare stället, där oxen blivit sargad, och fann den till hälften uppätna djurkroppen på den blodiga marken i en dyster grandunge. De gömde sig nu på lämpligt skotthåll bakom ett lågt men tätt snår, och beslöt sig för att vänta. Lauri came from Viertola bringing sparkling spirits in a tin bottle, their father’s former hunting flask. But as well as spirits he brought important news from the forest which stirred the brothers’ minds to a still keener enthusiasm. He related that a bear had felled one of the best bulls in the Viertola herds, and even knew the site of the kill, which was north of Impivaara on Viertola ground, but near the Jukola forest boundary. Past this spot the brothers now laid their route, deciding not to set off until the day inclined to evening. In this way they might perhaps meet the bear, whose habit it is to return at sunset to enjoy the remains of his prey. So, at least, they hoped. And when a hearty dinner had been eaten and the afternoon declined, they departed on their hunt, heavily equipped: birch-bark knapsacks on their backs and stiff charges in their guns. Last came Lauri, leading the dogs on a leash and carrying in his pack the seven spans of spirits. He had been ordered to halt with the dogs about three hundred paces from the site of the kill, and was to release Killi and Kiiski on hearing shouts or the sound of firing. He acted accordingly, and stopped in time at the foot of a fir to await the outcome. The others approached nearer the spot where the bull had been felled and found the half-devoured carcass on bloodstained ground in a dark clump of spruce. Hiding themselves in a low but dense thicket of young firs within reasonable firing distance, they prepared to wait. 07056
Bottom
07057
Top
Så förflöt en ganska lång stund. Men slutligen hördes från dälden ett stillsamt tassande och prassel i riset, och nu gissade man att kostgångaren var i antågande till måltiden. Så var det också fatt. Bland träden nalkades tyst och försiktigt en oherrans stor björn. Men han tycktes ha anat ugglor i mossen; ty fnysande och svängande med nosen stannade han redan på långt håll från sitt offer. Länge konstrade han, och slutligen syntes han liksom hågad att dra sig tillbaka, utan att närma sig männen inom skotthåll. I djupaste tystnad avvaktade bröderna hans göranden i gransnåret, tills slutligen Timo, utan att fästa sig vid de andras varnande åtbörder, på omvägar började smyga sig mot den ilskna fienden. Och nu, när han trodde sig vara tillräckligt nära björnen, avlossade han ett skott; men endast krutet rök upp i luften ur fänghålet utan att tända laddningen i röret. Argsint rusade nu björnen som en stor, mossbelupen, rullande sten mot mannen, som ofördröjligen kastade sig ned med ansiktet mot jorden, och där låg han utan att röra på sig. Besten luktade på honom, skubbade och luggade, gruvligen morrande och fnysande. Timos dödsstund hade väl varit inne, om icke Juhani skyndat till hans hjälp, avfyrande ett skott mot björnens ryggrad. Han vågade ej sikta lägre, med tanke på sin broder, som låg under vidundret. Men lodet träffade inte målet, åtminstone ej tillräckligt nära, för grandungens furste rusade än vildsintare mot Juhani, och lämnade Timo att böka i jorden. Då svängde Juhani, försvarande sitt liv, bösskolven mot bestens öppna käft, och en fruktansvärd drabbning var i antågande. Men nu sköt Tuomas, borrande i björnens lår ett eldigt lod. Då också han måste handla varsamt för sin broders skull, kunde han icke sikta mot huvudet eller bröstet, där såren säkrast blir dödsbringande. Men björnen kände dock nu bly i sin kropp, och blodet flöt ned för hans feta, runda skånk. Rasande, förskräckligt rytande rände han mot Tuomas, men fick ett så häftigt slag för pannan av mannens bössa, att han, ruskande på huvudet, stannade mitt i språnget. Och där stod nu fienderna för ett ögonblick, hotfullt blickande på varandra. A fairly long spell passed. But at last a stealthy shuffling and the creak of twigs was heard from the meadow, and it became clear that their guest was approaching his feast. And so it turned out to be. Between the trees, softly and with caution, an unusually large bear drew near. But it seemed he scented danger; for grunting and turning his muzzle from side to side, he halted a long way from his victim. Long he hesitated, and he looked at last as though he was inclined to turn back, without approaching within gunshot of the men. In deepest silence the brothers waited in their thicket, until finally Timo, heedless of the others ’ forbidding gestures, began, creeping in a wide curve, to approach the ferocious beast. And then, thinking himself sufficiently close to the bear, he fired; but only the powder flashed in his pan and the charge in his barrel failed to ignite. Enraged, like a huge moss-covered stone, Bruin now charged at the man, who without delay threw himself down on his face, and remained there motionless. The brute sniffed at him, nosed and tugged, grunting and blowing angrily. In all likelihood Timo’s doom would have been sealed, if Juhani had not sped to his assistance, firing at the bear’s backbone. Lower he dared not aim, remembering his brother, who lay beneath the monster. But the bullet missed a vital spot at least, for in greater rage than ever the sprucewood’s king now rushed at Juhani, leaving Timo to sniff the soil. Then Juhani, his life at stake, turned the stock of his gun towards the brute’s open maw, and an awful struggle seemed imminent. But now Tuomas fired, sending fiery bullet into the animal’s thigh. Afraid, he too, for his brother, he was unable to aim at the head or breast, where a wound is more likely to prove mortal. Still, the brute now tasted lead in its system, and the blood streamed down its sturdy, rounded limb. Furious, screaming terribly, it flew at Tuomas, but met with so deadly a blow on its forehead from the stock of the man’s gun that, shaking its head, it was brought up in its charge. And so the combatants stood a while, defiantly facing each other. 07057
Bottom
07058
Top
Men nu skyndade hundarna fram, närmade sig snabbt och ljudlöst som tvenne eldslågor; men när de hunnit till den lurviga björnen, uppstod ett ilsket spektakel. Killi gläfsade björnen rakt i skägget, hela tiden dock stående ett par steg åt sidan från honom. Men bakom honom stojade Kiiski, och tordes till och med stundom nafsa åt sig en liten beta från hans lårull. Han kastade sig dock ständigt kvickt åt sidan, när skogens honungstass som en svartgrå, väldig hö-vålm svängde sig mittemellan hundarna. Men slutligen, efter att ha gjort några misslyckade attacker mot sina plågoandar, tog björnen till flykten med de larmande hundarna tätt i fjäten. Then the dogs rushed forward, approaching as swiftly and silently as two streaks of lightning, until, having reached the ruffled bear, a virulent din arose. Killi raged at the bear to its face, keeping, however, a few paces distant. Kiiski stormed in the rear, even daring, now and again, a hurried tweak at its woolly hindquarters. It leapt, however, swiftly aside whenever the forest’s pride, like a grey-black enormous haycock, turned round. Finally, after a few fruitless lunges at its tormentors, the bear fled, with the yelping hounds at its heels. 07058
Bottom
07059
Top
Allt detta hände särdeles snabbt och innan de övriga bröderna hunnit till stridsplatsen. Men Juhani och Tuomas laddade strax igen sina bössor, med hopp om att ännu en gång få fatt på björnen. Timo steg också så småningom upp och stirrade en stund omkring sig, liksom om han ej riktigt vetat var norr låg, från vilket håll vinden blåste. Häftigt förebrådde honom nu bröderna för hans dumdristighet, som kunde ha spillt flera mäns liv, och kanske ohjälpligt förstört jakten. Utan att yttra ett ord satt Timo på en tuva, borrade upp fänghålet och knackade med knivbaken flintan vassare. Och snart stod de alla åter färdiga att fortsätta jakten. All this occurred with extreme rapidity and before the other brothers had arrived on the site of the conflict. Meanwhile Juhani and Tuomas quickly reloaded, hoping to catch up with the bear once more. Timo, too, gradually rose from the ground and stared around him a moment as though unaware where the north was, from where the wind then blew. Heatedly the others now scolded him for the foolhardiness that might easily have cost human lives and had perhaps spoiled the chase for good. Without answering a word, Timo sat on a hummock, opening up the touch-hole of his gun and chipping its flint sharper with the back of his knife. And soon they all stood ready to continue the hunt. 07059
Bottom
07060
Top
Allt fjärmare drog sig hundarnas skall, och bröderna började redan tänka att de knappast mera skulle nå sitt offer. Men efter en stund ljöd Killis och Kiiskis röster åter ljudligare, allt mera närmande sig, och synbarligen gjorde björnen nu sin vanliga rond, och var på väg till samma ställe från vilket han begett sig i väg. Bröderna ställde sig då på lämpliga platsci för att avvakta jakten som närmade sig. I en liten, gräsklädd glänta stod Simeoni och lite längre boi t från honom Lauri, bägge orörliga, stumma som std der. I full fart, så att marken ekade, nalkades björnen, blottande sitt öppna, svartröda gap. Mot Simeoni ilade den flämtande björnen. Mannen sköt, och honungstassen rullade runt i gräset, men steg åter upp, rusande mot skytten. Men då blixtrade Lauris bössa till, en hård smäll ekade runtomkring, och b jörnen låg livlös vid Lauris fötter. Där låg han, utan att röra en lem, och blodet flöt från huvudet och bröstet. Farther and farther the barking of the dogs receded, until it was almost inaudible, and the brothers began wondering whether they would ever meet with their prey again. But after a while the voices of Killi and Kiiski echoed plainer, steadily approaching, and it became clear that the bear was completing his customary circle, and so would return to the spot from where he had set out. The brothers arranged themselves in comfortable positions, guns in hand, to await the approaching hunt. In a little grassy clearing stood Simeoni, and a short distance away Lauri, both stockstill, silent as two statues. At full speed, so that the earth thundered, the bear drew near, showing his open, dark-red maw. Straight towards Simeoni the panting monster sped. The man fired, and down tumbled the bear to the grass, only to rise again and charge at the shooter. Then came the flash of Lauri’s gun, a sharp report echoed around, and the bear collapsed silently at Simeoni’s feet. There he rested, not a limb moving, and the blood flowed from his head and chest. 07060
Bottom
07061
Top
Men bröderna samlades snart kring den fallna björnen, och den var en gammal och stor hanbjörn. Man såg nu, att hans huvud blivit genomborrat alldeles invid örat, och genomborrat var också hans bröst. Det förstnämnda såret, det visste alla, hade I auris lod åstadkommit; för ett kreatur, vars hjärna blivit genomborrad, stupar i ett nafs, och reser sig alilrig mera. Men förnöjda satt skyttarna kring sko-r.cns pälslurviga hjälte, beredande sig att hälla i sig ilråpsupen. Hundarna satt också nöjda och stolt blickande bredvid sin vedersakare. - Vacker var kvällen, vinden hade mojnat och solen sjönk i den mörka ödemarkens sköte. Det var skönt för bröderna ill rasta där i den ljuva aftonstunden, med den larmande och heta leken bakom sig. But the brothers gathered quickly round the fallen bear and saw that he was an aged, huge male. They saw now that his skull had been pierced close to the root of his ear, and that his side likewise had been pierced. The former wound all knew had been caused by Lauri’s bullet; for an animal whose brain has been pierced falls immediately, never to rise. Satisfied, the hunters sat round the thick-pelted hero of the woods, preparing to drink to the kill. Content also, with noble gaze, the dogs sat beside their fallen enemy. The evening was fair, the wind had died down, and the sun sank into the lap of the dark woods. Pleasant it was to rest in so delicious an evening hour, after the wild and heated encounter. 07061
Bottom
07062
Top
Juhani: Den första supen må Lauri få. Han sköt «mi en karl, träffade spjuvern på det rätta stället, och björnen dråsade ner på sina labbar som höet för lien. I'ug dig en ordentlig jamare, gossen min! Juhani: The first drink is Lauri’s. He shot like a man, hit the beggar in a real golden spot, and down on his palms flashed the bear like grass before the scythe. A good gulp, my lad! 07062
Bottom
07063
Top
Lauri: Ja, om också jag för en gångs skull skulle lialla en sup nedför halsen min. Lauri: What if I too were to let a drink slide down my throat for once ? 07063
Bottom
07064
Top
Juhani: Du första resans gosse på brännvinsstigen, m.m någon smak än, oskyldig som ett lamm. Juhani: You beginner on the path of drink, strange to its very taste, innocent yet as a lamb. 07064
Bottom
07065
Top
Lauri: Smaken känner jag nog, vet att en fågel knappast smutsar mannen, men hur världen känns ullr en glad pojk svänger sig i fyllan, det vet jag sannerligen inte. Lauri: I know its taste, enough anyhow not to be befowled by a bird, but how the world feels when a merry lad dances in his cups, that I truly don’t know. 07065
Bottom
07066
Top
Aapo: Betänk dig ett slag, Lauri, och hellre ville jag neka dig än bjuda. Aapo: Think a while, Lauri, and I would sooner bid you no than yes. 07066
Bottom
07067
Top
Lauri: Här skall smakas! Lauri: Here’s to it! 07067
Bottom
07068
Top
Aapo: Låt oss hoppas, att detta ej blir början till en fördärvlig sed. Aapo: And let us hope that this is not the beginning of a harmful habit. 07068
Bottom
07069
Top
Lauri: Vad är det för struntprat? Tag här, eftersom vi har skäl att vara liksom lite på muntra sidan. Lauri: Rubbish: take a drop of this, now that we have reason to be a little merry like. 07069
Bottom
07070
Top
Juhani: Där ligger ju vår nallepojke som en bättre hösäck, och räddade är nu flera nöts och hästars liv. Juhani: There our bogy lies like a great heap of hay, and the lives of many bulls and horses are saved. 07070
Bottom
07071
Top
Timo: Jag tänker som så, att Viertolas herre nästa gång gratis stoppar brännvinsflaskan i vår barm, ett stop eller två. Timo: I know that next time we meet, the master of Viertola will stuff a bottle into our bosoms for nothing, a bottle or two. 07071
Bottom
07072
Top
Juhani: Det vore bara rätt och tillbörligt, då vi räddat hans stora oxhop från odjuret där. Juhani: I wouldn’t call that much, seeing that we have saved his herd of bulls from the monster there. 07072
Bottom
07073
Top
Aapo: Nog är det en väldig oxhop; fyrtio stycken spjuthuvud. Sommarn lång har de sitt leverne både dag och natt i skogarna, men under vintern drar de all gödsel från herrgården ut till åkrarna. Men deras fria sommarliv i skogarna gör dem nästan vilda. Aapo: But there’s a herd for you; forty head of horns. All the summer they live in the forests, night and day, but when winter comes they draw all the manor dung into the fields. But that free life of theirs in the woods all the summer makes them nearly wild. 07073
Bottom
07074
Top
Juhani: Gud bevare alla från att hamna bland dem i hundars sällskap; de gör snart hackelse av såväl mannen som hans hundar. Låt oss minnas i vilken klämma Nikkilä råkade bland Honkamäkis oxar; stoi var mannens nöd fast ökens antal icke var så fruktansvärt som i Viertolas glosögda skock. För hundarnas skull, som i ett sådant trångmål alltid tyr sig till sin husbonde, skulle döden slutligen ha fått honom i sina klor, om ej ett stadigt ängsgärde råkat komma i vägen, vilket som en skyddande slottsmur äntligen satte stopp för oxarnas stormanlopp. Juhani: God keep us from meeting them with the dogs; they’d soon make mincemeat of both a man and his dogs. Let us remember the danger Nikkilä got into amongst the Honka-mäki bulls; his danger was great although the number of beasts was not as terrifying as in this glowering Viertola herd. Through his dogs, which in a scrimmage of this kind always take shelter with their master, death would have been his lot in the end, if he hadn’t come to a strong pasturage fence that stopped the mad charge of the bulls like a protecting castle wall. 07074
Bottom
07075
Top
Aapo: Låt oss vara på vår vakt. Nyligen hörde jag liksom ett hest skrän därifrån backen. De är inte heller, skulle jag tro, långt från oss. - Men vad sysslat Eero med där bakom stenen? Aapo: Let us be careful. A little while ago I heard something that sounded like a hoarse bellow from that hill. To my belief they are not far away. But what is Eero up to with that boulder? 07075
Bottom
07076
Top
Eero: Det finns ju en utter här, här i urgröpningen under stenen. Eero: There’s a badger here, in this hole under the stone. 07076
Bottom
07077
Top
Juhani: Kan det vara möjligt? Juhani: Would that be possible? 07077
Bottom
07078
Top
Eero: Så säkert. Fotspår leder in i öppningen, men Inga ut därifrån, efter vad jag kan se där i sanden. Eero: Surely. Tracks lead into the hole but none out, as I can see in this sand. 07078
Bottom
07079
Top
Aapo: Tag och visa de spåren för hundarna, så ser man nog på deras svansviftning om där finns inhy-singar. Aapo: Show the tracks to the dogs, and the wagging of their tails will soon show whether there are lodgers there. 07079
Bottom
07080
Top
Juhani: Hit med er, Killi och Kiiski! Juhani: Here, Killi and Kiiski! 07080
Bottom
07081
Top
Tuomas: De har löpt sin kos igen, och troligen lunnit harspår. Tuomas: They are off on their own again, and, I’m thinking, on the track of a hare. 07081
Bottom
07082
Top
Eero: Med samlade krafter häver vi nog upp den lillr stenen. Eero: Together we could easily lever up this stone. 07082
Bottom
07083
Top
Tuomas: Vi har allt stökat för sämre saker än denna. Hit med yxan din, Juhani, och jag hugger här en stadig stör åt envar av oss, med vilka vi tillsammans lyfter upp stenen när våra hundar kommer tillbaka. Tuomas: Jobs more foolish have been tried. Give me your axe, Juhani, and I’ll cut a stout bar for each of us, and then we can all lift up the stone when the dogs come. 07083
Bottom
07084
Top
Så språkade de; och med Juhanis vassa yxa högg Tuomas åt varje man en hejare till stör, fyra av björk och tre av rönn. - Men plötsligt hörde de från skogen ett väldigt brak och dån, som tycktes närma sig dem med förskräcklig fart. Förundrade lyssnade bröderna på detta med störarna i näven, lyssnade och väntade vad som slutligen skulle uppenbara sig i skogen. Därifrån hördes ett elakt, oredigt bölande; däremellan kvinkade hundarna särdeles gällt; och snart uppenbarade sig en gräslig syn. Tio vredgade oxar störtade mot dem, fösande framför sig hundarna, som Ilydde för sitt liv, skyndande till männen. Men detta lick männens hår att resa sig på ända, och kalla kårar kilade längs ryggen på dem. Och utan att stanna i usade oxarna mot dem, böljande så att öronen gick i lås; man mötte dem med kraftiga slag, och så började en gruvlig lek. Med sina starka störar klämde bröderna till, klöv behornade huvuden, och redan låg tvenne oxar på fältet, sparkande med klövarna i vädret. Men bröderna hotades också av dödens käftar. Timo föll överända, och oxen böjde sig redan för att genomborra den under honom liggande mannens bröst; men då föll Tuomas' rönnstör tungt nedåt, föll och bröt ökets ryggrad. Högt stönande sjönk krittret livlöst till marken, och Timo var räddad. Också Aapo hotades av samma fördärv, men han åter räddades av Juhani och Eero. Kraftigt klubbade Juhani med stören oxen mellan hornen, medan Eero ryckte honom i svansen, sålunda förflyttande odjuret i rätt ställning, och snart nog låg också det på fältet, sparkande i vädret med sina klövar. 1 stridens vimmel förlorade Timo sin björkstör, men upptäckte snart Juhanis yxa i gräset; den fick han i näven och började dänga omkring sig med eldig våldsamhet. Han högg till höger, högg till vänster; gruvligen öppnade sig oxarnas magar och forsande flöt blod, vatten och lort ned på fältet. Så kämpade männen bleka om nosen i dödens käftar; och sitt bästa gjorde också hundarna, brukande sina tänder som järntänger mot oxarnas strupar. Hård var farten i larmet och tumultet, upp och ned svängde störarna, högt i luften flög oxarnas lösslitna horn, och brödernas hojtanden, hundarnas stoj och krittrens bölanden flöt samman till ett enda förfärande ljud. So they talked; and with Juhani’s axe Tuomas cut a thick staff for each of the men, four of birch and three of mountain ash. But suddenly, from the forest, they heard a furious crashing and roaring, which seemed to approach them at great speed. In amazement the brothers listened, staves in hand, listened and waited for what the forest would reveal. A confused, wicked bellowing carried forth; at intervals the dogs yelped pitiably; and soon a dreadful vision broke on their sight. In mad career, ten furious bulls galloped towards the men, sweeping before them the dogs, which, fleeing for their lives, hurried to their masters’ sides. But at this the men’s hair bristled, and cold shivers ran down their bodies. And without pausing the bulls charged at them, bellowing deafeningly; their onslaught was stoutly met, and a terrible battle ensued. With ( heir heavy staves the brothers laid about them, splitting horned heads, and already two of the bulls lay on the field, brandishing their hooves in the air. But death seemed near for the brothers, too. Timo fell, and a bull bent down already to pierce his breast; but then Tuomas’s ashen stave fell heavily, and falling, broke the bull’s back. With a groan the beast sank lifeless to the ground, and Timo was saved. A similar doom threatened Aapo, but he was saved by Juhani and Eero. Mightily Juhani laid about the bull, hitting it with his cudgel between the horns, Eero tearing meanwhile at its tail to alter its position, until this beast too lay on the ground, brandishing its hooves. In the heat of the conflict Timo lost his staff of birch, but soon perceived Juhani’s axe on the grass; snatching up this, he began laying about him with fiery energy. Right and left he smote: dreadfully the bulls’ stomachs opened, and bubbling water, blood and offal poured on to the earth. So, pale of visage, fought the men, in the jaws of death; and the dogs too did their best, plying their teeth like iron pincers at the brutes ’ throats. Loud in this confusion was the din and turmoil; up and down danced the staves, high in the air flew the loosened horns of the bulls, and the shouts of the brothers, the snarling of the dogs and the bellowing of the beasts mingled in one terrific noise. 07084
Bottom
07085
Top
Men äntligen var striden till ända. Sju oxar låg livlösa på marken, tre av dem flydde, den ena med ett horn i behåll, den andra alldeles hornlös och den tredje på annat vis rådbråkad. Men bleka om nosen, med ögonen på skaft, stod bröderna på den blodiga marken. Rödflammig stod Timo med den blodiga, lortiga yxan i näven, stod där som en svedjeröjare. De kunde knappast fatta vad som hade skett. Allt tycktes dem som en ond dröm, när de tänkte på tumultet, som liksom en vild virvelvind hade närmat m|',. härjat ett ögonblick och sedan åter blivit till intet, förskräckta blickade de på bestarnas myckenhet, som nu låg framför dem på fältet: grandungens björn, i'iuvligt stor, och sju feta oxar. Hårda stötar hade de också själva fått pröva på, särskilt Aapo, Juhani och I uno; men de stod dock allihop alltjämt på benen. Där stod de, med störarna i nävarna, flämtade, svettades och bligade moltysta på varandra. But at last combat ended. Seven bulls lay lifeless on the field, and three fled, one with a single horn, one with none, one with a sorely battered carcass. Pale and wild of eye, the brothers stood on the bloodstained battlefield. Gory all over stood Timo, a bloody, bedraggled axe in his hand, stood like a woodcutter amidst fallen trees. Barely could they visualize what had happened. When they reflected upon the conflict, which like a whirlwind had come upon them, raged a moment in their midst and with equal suddenness ceased, it all seemed like a dreadful dream. Horror-stricken, they viewed the number of animals on the bloodstained ground before them: the sprucewood bear, terrifically large, and seven fat bulls. They too had experienced hard knocks in the fight, especially Aapo, Juhani and Timo; nevertheless, all of them still stood on their feet. And there they now stood, staves in hand, panting, perspiring and silently regarding each other. 07085
Bottom
07086
Top
Men de hann knappt pusta ut ett slag, innan en ny i .n a nalkades dem, flerdubbelt större än den förra. Virvelvinden följdes av en orkan. Det kändes nu som vili Idens ändalykt vore kommen. Fältet dånade som ' id en jordbävning, skogen brakade och ett förfärligt vt Al fyllde den lugna aftonluften, när trettio och tre vildsinta oxar närmade sig i fullt språng. Bröderna lyssnade till oväsendet med ögonen runda i skallen, lyssnade en stund alldeles orörliga, stumma som en lllnge schasad svinhjord, den där i buskaget vid likiins gärdsgårdshörn med slappt nedhängande i lyssnar, om förföljaren alltjämt skulle närma if. Så gjorde också bröderna, tills oxhopen störtade Ii.mi ur skogen. Då kastade de sina störar, fattade bössorna och flydde allt vad de förmådde med sina I dar, och råmande satte oxarna av i deras spår. Mot gärdsgården mellan Viertolas och Jukolas sko-|kii skyndade sig bröderna. De mötte en grund kogstjärn, ovanpå täckt av en grässkorpa; men de Inule ej tid att kringgå den, utan störtade vidare l’im>in tjärnen. Det hördes ett brus, när de skymdes av vattenstänk och dimma, men i samma ögonblick uppenbarade de sig igen. Deras språng påminde om månens gång på himlens blå ängder. Inte väjer han för molntappen, som vill spärra hans väg, men färdas obekymrad genom den, och klarare än förr stiger han åter ut. Och tryggt och högtidligt skrider han. Men Jukolas pojkar sprang som harar och vilda gumsar; ty faran rusade i deras fjät. Kom så ett gärde, starkt och nytt emot dem, och eldigt flög bröderna över det, men ett tjugotal steg på andra sidan stannade de i en öppen glänta för att se om detta stängsel kunde rädda dem. Den ursinniga, vilt larmande oxskocken närmade sig, det hördes ett hårt brak och grangärdet störtade samman, och nu var oxarna närmare bröderna än förr. Där sprängde man i väg över den ekande mon: männen och hundarna främst, och oxarna efter dem, råmande och uppsparkande torvor och dammande sand, liksom vinterstormen vrider snön som rök i höjden. Med häftig fart sprang bröderna och dödsskräcken borrade i deras bröst, för de trodde sig redan trampa sista stumpen av sin levnadsstig. But hardly had they gained their breath before a new danger approached, greater by far than the first. It was as though a hurricane had followed a squall. It seemed indeed that the end of the world was now coming. The earth shook as in an earthquake, the forest crashed and a mighty roaring filled the still evening air as three and thirty maddened bulls sped at them at a gallop. The brothers listened to the tumult, as a harried herd of swine stands dumb in the bushes beside a fence, listening, ears cocked, for the renewed approach of their pursuer. Thus the brothers too listened until the horde of bulls broke from the forest. At that they threw away their staves, snatched their guns, and with the dogs fled at full speed, and snorting, the bulls followed them. Towards the boundary-fence between the Viertola forests and their own the brothers scurried. A shallow pool, decked with the semblance of green turf, opened in their path; but there was no time for detours, and so without hesitating they ran through it. The water roared as they disappeared in a shower of foam and spray, but almost at the same moment they emerged into sight again. Their flight reminded one of the moon’s passage through the blue meadows of the sky. Not for her to move aside for the cloud which attempts to bar her path, unheedingly she sails through it and brighter than ever appears again on its farther side. And her pilgrimage is grave and solemn. But the Jukola brothers ran like hares and wild goats; for death ran at their heels. A fence, new and strong, barred their path, and like fire the brothers flew over it, pausing a score of paces away on the smooth clearing on its other side to see whether the fence would save them. The raving, trumpeting herd of bulls drew near; a loud crash was heard, and down fell the spruce fence, and the bulls were nearer to the brothers than before. Ever onward sped the chase across the hollow clearing: the men and the dogs ahead, the bulls behind, snorting and kicking up clods and clouds of sand, as the winter winds drive the smoking snow high into the air. With furious speed the brothers ran, the terror of death in their hearts, for they believed that it was already the last lap of the road of their lives they were treading. 07086
Bottom
07087
Top
Då hördes ett rop från Aapos mun: ”Kasta av er kontarna, men behåll bössorna!” Så yttrade han, och sex näverkontar damp strax ned till marken; den sjunde dinglade fortfarande på Lauris rygg; han ville ännu inte skiljas från den. Men det knepet båtade dem föga; för allt närmare nalkades dem det hemska stampet och vrålet. Men återigen hördes från Aapos läppar det bedrövligt tjutande ropet: ”Till Trollstenen, till Trollstenen!” Han syftade därmed på en sten, en väldig sten som stod i den dystra ödeskogen. I dess riktning skyndade bröderna, stod snart vid dess fot, och snabba som blixtar kilade såväl män som hundar upp på dess krön. Mossan flög långa vägar, när deras nävar nappade tag i stenhörnen; deras naglar högg starkare, säkrare och vassare än någon-sm lodjurets krumma klor. Så räddades de från en lusansfull död, men nog hade de varit nära dödens svalg. De hade knappt hunnit upp på stenen, innan oxhopen väsnades runtom dem, vrålande och bökan-de i jorden. Och denna sten, männens tillflyktsort, bestod av ett nästan fyrkantigt, famnshögt klippstycke, som låg i skogen ungefär trehundra steg från (jjllntans rand. Där satt nu bröderna, gruvligt flåsande och med svetten lackande efter galoppen undan den Ilskna döden. Förstummade, utan att yttra ett ord, Milt de en lång stund. Men slutligen öppnade Juhani sin mun. Then a cry was heard from Aapo’s lips: ”Bags off your backs, but keep the guns!” And immediately six birch-bark knapsacks rolled to the ground; the seventh still danced on Lauri’s back, for he was not yet inclined to part with his. Little, however, did this avail them, for closer and closer the terrible drumming and roaring approached. And again a despairing, shrieking cry broke from Aapo’s lips: ”To the Devil’s Rock, to the Devil’s Rock!” by which he meant a certain rock, enormously large, which stood in a sombre forest. Towards this the brothers now hastened and soon stood at its foot, and quick as lightning the men and dogs scrambled up to its crown. The moss flew far around as their hands clutched at the corners of the rock; firmer, sharper and more sure by far than ever the crooked claws of a glutton, their fingers seized on the rock. Thus they were saved from an awful death, but close had the abyss been to them. Hardly had they reached the rock before the horde of bulls stormed around them, rumbling and pawing the earth. This rock, the brothers’ shelter, was almost square in shape, a slab of stone six feet high which stood in the forest about three hundred paces from the edge of the clearing. On this the brothers now sat, perspiring and panting fearfully after their run from angry death. Silent, uttering not a word, they sat for long. But at last Juhani opened his lips. 07087
Bottom
07088
Top
Juhani: Här är vi, bröder, och tackom vår lycka för ilei. För det var en marsch, som vi kommer att min-inis så länge det finns oxar i världen. Juhani: Here we are, brothers, and let us thank our luck for that. For that was a march we shall remember as long as there are bulls in the world. 07088
Bottom
07089
Top
Aapo: Här är vi, men hur skall vi komma härifrån? ( >xen är ett envist kräk, och de här är till på köpet illoin sig av ilska över sina kumpaners död, som de nu llerdubbelt vill hämnas på våra hundar. Aapo: Here we are, but how are we to get away? Bulls are obstinate brutes, and these here are in a furious rage over the death of their comrades, which they would now like to avenge on our dogs with interest. 07089
Bottom
07090
Top
Juhani: Och vi skulle få oss en släng av samma slev. Juhani: And we’d be served from the same ladle. 07090
Bottom
07091
Top
Aapo: Om ej den här stenen vore så hög. Aapo: But for the blessed height of this rock. 07091
Bottom
07092
Top
Inhani: Ja det var en välsignad sak för oss. Sannerligen! Som ekorrar, så flinkt klättrade vi upp. Juhani: It was surely a welcome find for us. In truth! Like squirrels, we scrambled swiftly up it. 07092
Bottom
07093
Top
Eero: ”Och så tog vi oss en sup.” Eero: ”And then we had a drink.” 07093
Bottom
07094
Top
Juhani: Just så! Herran vare lov, att vi åtminstone lui i brännvin, om så skulle ske, att pojkarna finge lllia sig fasta här uppe. Juhani: Just so! Thanks be to God that we still have the spirits, if it turns out that we lads have to learn to fast up here. 07094
Bottom
07095
Top
Lauri: Jag släppte inte konten min, jag. Lauri: I didn’t drop my knapsack, I. 07095
Bottom
07096
Top
Juhani: Dig vare också tack, min broder. Men ro Irum med din tennflaska, häv i dig en duktig sup och .illl den sedan i rullning. Nu är hjärtat i behov av lite styrkande medel. Juhani: Thanks to you too, brother mine. But bring forth your tin flask, take a good gulp at it and then set it going round. Our hearts need a little strengthening now. 07096
Bottom
07097
Top
Aapo: Men av den varan bör vi njuta försiktigt i ett så här farligt läge. Aapo: Such stuff has to be enjoyed with caution in a dangerous situation like this. 07097
Bottom
07098
Top
Juhani: En hälsosam påminnelse. Men tag nu en måttlig klunk. Juhani: A wholesome reminder. But take a moderate pull at that. 07098
Bottom
07099
Top
Aapo: Lagom är alltid bäst. Låt oss minnas: här har vi nu vårt läger och kanske för mera än en natt. Aapo: Moderation’s always best. Let us remember that this is our bed too, and maybe for more than one night. 07099
Bottom
07100
Top
Juhani: Gud bevare oss för det! Jag hoppas, att hungern snart nog avlägsnar den där hornskogen ur vår åsyn. - Ja, här sitter vi som sju knallar i ödemarken, på den mossiga trollstenen. Men hur har det namnet egentligen kommit till? Juhani: God preserve us from that! I hope hunger will soon drive away that forest of horns around us. Ay, here we sit like seven owls in the woods, on this mossy Devil’s Rock. How did it get that name? 07100
Bottom
07101
Top
Aapo: Av en underlig berättelse. Aapo: From a certain strange tale. 07101
Bottom
07102
Top
Juhani: Nå berätta den då för oss så vi får tiden att gå. För här är ju berättelser på sin plats, berättelser och historier. Juhani: Tell it now to pass our time. For this is just the place for tales, tales and stories. 07102
Bottom
07103
Top
Och de fick sig till livs av Aapo följande berättelse om denna sten. And this story of the rock was now told them by Aapo. 07103
Bottom
07104
Top
I sitt slott på ett fjäll i Lappland bodde fordom en mäktig jättefurste, den främsta trollkarlen i Norden. Han ägde en ädel och vacker ren, oförlikneligt snabb till att löpa. Det fagra djuret begav sig en dag på vårvintern för att leka på skaren och strövade slutligen runtom hela Finland. Då skyndade mången bågskytt, efter att ha skådat den gyllenfärgade och ljusögda renen, att jaga den med sin härdade pil. Men ingen mäktade följa den, ty snart lämnade den långt efter sig en skidande man. - Slutligen hamnade den i Tavastland, där det fanns en ryktbar skidlöpare och träffsäker bågskytt. Denne kom nu jättens granna ren på spåren och började flinkt att jaga den, glidande på sina hala skidor med ett starkt armborst på axeln. Med vinande fart rände renen över den silliä drivan, men ännu snabbare ilade bågskytten i iless spår. Så löpte de länge såväl över öppna vidder som upp och ned för branta backar. Men slutligen började renen ansättas av trötthet; den flåsade redan iluktigt under flykten, dess fart minskades och allt ultimare nalkades mannen. Då skedde ett under, som man emellertid också förr sett hejda mången bågskytts pil. Plötsligt vände sig renen om och närmade sig sin förföljare med bönfallande uppsyn och fällande ymnigt flödande tårar. Men utan att betänka sig »illnde den obarmhärtige mannen i väg sin pil, genomborrade det ljuva djurets panna; och så föll Hiisis ren, färgande den vita snön röd med sitt blod. There once lived in his castle on the Lapland fells a mighty prince of the Underworld, the most powerful wizard in the north. He had an elk, beautiful and nobly formed, matchlessly swift at running. This lovely animal set out one day in early spring to frisk on the frozen snowdrifts, and ended by starting to run round the whole of Finland. Then many an archer, seeing the golden-pelted sweet-eyed deer, hastened to the chase with his arrows of tempered steel. But none could follow it, for right quickly it left a skiing huntsman behind. It came at last to Häme, where lived a mighty skier and great marksman. This man now scented the magnificent elk of the Underworld and set off swiftly to ensnare it, gliding on his smooth skis, a powerful bow on his shoulder. At a shrieking pace the deer galloped over the frozen snow, but at a still swifter pace the archer followed. So they ran for long over plains and up and down steep hills. But at last weariness began to overcome the deer; already it panted greatly as it ran; its speed slackened and the man approached closer and closer. Then a wonder occurred that has been seen before to hold back a marksman’s arrow. Suddenly the elk turned and approached its pursuer with beseeching glance and shedding quick tears. But without the slightest hesitation the pitiless man shot his bolt, piercing the beautiful animal’s brow; and thus the deer from the Underworld fell, dyeing with its blood the white snow. 07104
Bottom
07105
Top
Då kände Hiisi, där han traskade i det fjärran Noi ilens dystra dalar, plötsligt sitt hjärta vridas om neli visste strax, att hans gyllene fåle var i fara. Han kyndade upp till fjället, där hans slott stod, och böl jade med sin trollkikare sikta mot söder. Och då >u'b’ lian långt borta i en mörk grandunge sin ren, som, simmande i sitt blod, vred sig i dödsvånda; och han sity, också banemannen med triumferande uppsyn stå vid silt offer. Då förgrymmades han faseligen, ryckte 10*. en stor fyrkantig stenklump ur slottsmuren och ulllngde den högt i luften, så att den flög mot båg-skyllen i Tavastlands skogar. Med ett kraftigt brak in h dån ilade den karga stenen, i en väldig båge klyvande molnens blåsiga värld. Den steg upp mot lilmlakupan, och sjönk sedan åter, sjönk ned mot milen, och precis på skyttens skult föll den omätliga I Vidden, begravande mannen under sig för allan tid. At that the Prince of the Underworld, pacing the dismal valleys of the uttermost north, felt a sudden pang in his heart and knew at once that his golden elk walked in danger. He hurried to the fell on which his castle stood and with his magic spy-glass looked towards the south. And far away in a sombre sprucewood he saw his deer, which, bathed in blood, writhed in its death agony; and he saw the murderer standing by his victim with rejoicing gaze. Then a terrible rage possessed him; he snatched a huge, square block of stone from the wall of his castle and flung it high in the air, flying towards the archer in Hame’s forest. The mighty rock sped onward with a great roaring sound, cleaving the windy world of clouds in a wide arc. It rose to the crest of the sky, sank down again, sank southward, and exactly on the marksman’s brow this unspeakable weight fell, burying the man beneath it. 07105
Bottom
07106
Top
Juhani: Och mannens död blev vår lycka. För var voir vi nu utan denna sten? Där i ödemarken skulle tinga som as, stackare. Juhani: And the man’s death was our good fortune. Where should we be now without this stone? There in the forest, carrion and crow’s-meat, we’d be lying. 07106
Bottom
07107
Top
Tuomas: Men vi får nog tillräckligt också av del här. Det går jag i god för. Tuomas: We shall get our fill of this stone yet. I’ll stand for that. 07107
Bottom
07108
Top
Juhani: Gud hjälpe oss i tid! Juhani: May God help us in time! 07108
Bottom
07109
Top
Timo: Men här måste ju pojkarna också få sig en snark huller om buller på varandras nackar som svalungarna i boet sitt. Timo: We lads will have to snore in layers here, packed on each others’ backs like young swallows in a nest. 07109
Bottom
07110
Top
Aapo: Det går inte. Snart skulle ju en sömndruc-ken man ramla ned som byte åt oxarna. Därför bör alltid två av oss, en på var sida, vakta sin sovande broder. Aapo: That won’t do. A sleep-fuddled man would soon roll off, a prey to the bulls. So let two of us, one on each side, always keep watch over their sleeping brothers. 07110
Bottom
07111
Top
Juhani: Ett förnuftigt råd: och låt oss noga följa det; här är vårt kvarter åtminstone för denna natt. Det ser vi alla av oxarnas tillrustningar. Där ligger ju tre satar redan och vräker sig på sina förbannade magar, pustande och idisslande, de jäklarna! - Men gå och lägg er, pojkar; jag och Aapo skall valla er ungefär till midnatt. Gå och lägg er, gå och lägg er. Herren välsigne er! Juhani: Wise advice, and let us follow it closely; this is to be our lodging for this night at least. That we can see already from the movements of the bulls. There three of the scoundrels lie, basking on their accursed bellies, puffing and chewing, the devils! But go to sleep, lads; Aapo and I will keep watch up to about midnight. Go to bed, go to bed. The Lord bless us! 07111
Bottom
07112
Top
Aapo: Ve oss stackare! Aapo: Oh we miserable wretches! 07112
Bottom
07113
Top
Simeoni: Ja, var har inte vi olyckliga hamnat. Simeoni: To what pitch have we unlucky lads come! 07113
Bottom
07114
Top
Juhani: I elände, i ett stort elände. Men gå och lägg er, välsigna era själar och kroppar och sov i Herrans namn. Juhani: To misery, great misery. But go to sleep; bless your souls and bodies and sleep in the Lord’s name. 07114
Bottom
07115
Top
Så förflöt deras natt: tvenne vakade alltid, medan de övriga sov på den mossiga stenen; och lång var natten. Slutligen grydde dock morgonen, solen steg upp och höjde sig uppå himlen, men sig likt var fortfarande deras öde; alltjämt, omringande dem, gungade hornen kring Hiisis sten, och hungern kramade dem redan ganska duktigt. De trodde dock att samma obarmhärtiga gäst skulle utöva sin verkan också i oxarnas magar och slutligen tvinga dem atl söka sig till betesmarkerna. Så hoppades de, väntande på sina fienders avfärd. Men till sin förskräckelse märkte de snart, att det fanns nog med djurföda i skogens fuktiga starrgräs i stenens närhet. Det började nu oxarna lugnt att nafsa åt sig, utan att förflytta sig längre bort än att den mossiga stenen ständigt var mom synhåll för dem. So they spent their night: two always awake, while the others slept on the moss-covered rock; and long was the night. Day broke, however, at last; the sun rose and climbed up the sky, but their fate remained unchanged; always the same horns, on every side, danced around the Devil’s Rock, and hunger already assailed them fiercely. Nevertheless, they still hoped that the same pitiless guest would work his will in the stomachs of the bulls, forcing them in the end to seek other pastures. Thus hoping, they awaited the withdrawal of their foes. But to their horror they soon observed that there was sufficient food for the brutes in the moist backwoods’ sedge around the rock. This the bulls now began solemnly tugging, never moving out of sight of the mossy rock. 07115
Bottom
07116
Top
Juhani: De har inte den minsta tanke på att röra på skånkorna. De reder, tamme tusan, här sitt kvarter och sitt uppehälle ända tills vintern kommer. Juhani: They’re not even thinking of shifting. They’re taking up, the Devil seize them, their quarters here until the winter. 07116
Bottom
07117
Top
Eero: De har fan i kroppen sin. Eero: The Devil’s in their hides. 07117
Bottom
07118
Top
Timo: Vad skulle här fattas dem? Skogen ger dem brtde mat och dryck; men torra mossan är vårt bröd och sovel. Timo: What’s lacking them here? The forest gives them both I’ood and drink; but dry moss is our bread and meat. 07118
Bottom
07119
Top
Simeoni: Men saken är den, att vi sitter här för vflra hundars skull. Jag fruktar, att vår enda utväg är ■ill offra Killi och Kiiski åt de ilskna tjurarna. Simeoni: The matter is this, that we sit here for our dogs’ sakcs. I fear our only road to salvation is to throw down Killi and Kiiski as a sacrifice to the bulls. 07119
Bottom
07120
Top
Juhani: Ett grymt råd. Juhani: Cruel advice. 07120
Bottom
07121
Top
Aapo: Som vi inte följer i första rappet. Aapo: That we shall not lightly follow. 07121
Bottom
07122
Top
Juhani: Inte så länge Jukolas Juho står på sina ben. Juhani: Not as long as Jukola’s Juho stands upright. 07122
Bottom
07123
Top
luomas: Skulle vi rädda skinnet med att offra dom, som så många gånger räddat våra liv ur odju-tons mordlystna klor? Och vore det till någon nytta lör oss? Jag tvivlar. Tuomas: Should we to save our skins cast away those who have saved our lives many times over from the murderous claws of wild beasts? And would it even help us? I doubt it. 07123
Bottom
07124
Top
Juhani: Det gör jag med. Efter att ha rivit sönder hundarna skulle oxarna där helt vackert börja vänta prt mera och mera kött att köra sina horn i. Det är visst. Juhani: I too. The bulls there, having made rags of our dogs, would then patiently wait for something else to spear with their horns. You can be sure of that. 07124
Bottom
07125
Top
Simeoni: Ja, ja, men vad skall vi hitta på, när Imngern riktigt börjar jama i magen? Simeoni: Ay, ay, but what way out shall we find when hunger begins to squeal in earnest in our bellies? 07125
Bottom
07126
Top
Juhani: Den jamar till en början i vår magsäck, men därifrån flyger den snart som ett skott till det 1 lappande hjärtat, flyger som katten flyger i nacken prt den feta musen, och då kväses den karskaste man. I Iflrd, hård är mannens lott i denna dag. Vad skall vi lui la på? frågar också jag. Juhani: It’ll squeal at first in our stomachs, but from there in soon shoots up to the beating heart of a man, like a cat on a fat mouse, and ’tis then a strong man crumples up. Hard, hard days for a man. What way out can we find, ask I too. 07126
Bottom
07127
Top
Aapo: Låt oss samfällt ropa häftigt som med en mun; kanske hörs ljudet av någon som vandrar i skogen, eller törhända når det ända till Viertola och får mänskorna att grubbla över saken. Aapo: Let’s all shout loudly with one mouth; perhaps the sound might be heard by someone in the forest, or carry right to Viertola and set the people there wondering. 07127
Bottom
07128
Top
Juhani: Den konsten tål att prövas. Juhani: That’s a trick worth trying. 07128
Bottom
07129
Top
Timo: Låt oss skrika hårt. Timo: Let’s shout hard. 07129
Bottom
07130
Top
Juhani: Riktigt förbannat. Låt oss alla samtidigt klämma till med detta underverk till rop. Alla samtidigt, så verkar det bättre. Se så, nu stiger vi upp och håller oss redo. När jag för tredje gånger slår i hop labbarna, så ryter vi till, och ryter som sju karlar. - Ett, tu, tre! Juhani: Like mad. Let’s all break out together into one world’s marvel of a shout. All together, and its effect will be more than grand. There now, let’s get up and be ready. When I clap my hands the third time, we yell, and yell like seven men. One, two, three! 07130
Bottom
07131
Top
De skrek allihop allt vad de orkade och samtidigt, så att det skrällde i stenen och marken runtom den, och självaste oxarna spratt till och flydde några steg bort från stenen. Men anskrämmeligt lät också de sju männens plötsliga tjut och det därpå följande hojtande skränet, i vilket hundarna dessutom stämde in med sitt ynkliga ylande. De sände i väg fem långa rop och skogen dånade och fjärran vältrade sig ekot. Men när de slutat med det femte och kraftigaste ropet, satte de sig åter ned för att pusta ett slag. Och när de vilat sig, gjorde de samma sak om igen, ropande sju gånger, och började sedan vänta på verkan av denna åtgärd. Med svartnade ansikten och rödsprängda ögon satt de på den mossbelupna stenen, och storligen pustade bälgarna i deras bröst. They shouted together with all their might and all at the same time, until the rock and the earth beneath it rang, and even the bulls rushed startled a few paces from the stone. Fearsome was the sudden scream of the seven men, which was followed by a long-drawn quivering cry, in which the plaintive howling of the dogs was further mingled. They shouted five long shouts, and the forest roared and the echoes rolled afar. But when the fifth and hardest shout was over, they sat down to breathe a while. Having rested, they repeated the work, shouting seven times, and then began to await what the effect would be. With blackened faces and bloodshot eyes they sat on the mossy rock, and the bellows of their chests worked fiercely. 07131
Bottom
07132
Top
Juhani: Låt oss vänta på hur detta verkar, låt oss vänta. Nog är mänskorna tokiga, om de inte fattar, att en skara män skriker så blott i yttersta nöd. Låt oss vänta. Juhani: Let’s wait and see what this does, let’s wait. People are crazy if they can’t understand that a crowd of men don’t scream like this except in the greatest danger. Let’s wait. 07132
Bottom
07133
Top
Eero: Men om inte detta oväsen är oss till hjälp, så hör vi sannerligen döden till. I väster sänker sig redan den andra dagens sol och rasande tilltar hungern. Eero: But if no help comes after all this noise, we are surely dead men. The second sun sinks already in the west and our hunger grows fierce. 07133
Bottom
07134
Top
Simeoni: Gud nåde oss! en natt och halvannan dag har förflutit sedan vi senast spisade. Simeoni: God ha’ mercy on us! One night and a day and a half since our last meal. 07134
Bottom
07135
Top
Timo: Så är det. Lyss på knorrandet här i magen min, knorrandet och morrandet och lite pip till på köpet. Hårt är vårt öde. Timo: That’s so. Listen to the rumbling in my stomach, rumblings and growlings and even little pipings. This is hard. 07135
Bottom
07136
Top
Juhani: Hårt, hårt; vi vet och tror det, när vi lyss på våra egna magar. Juhani: Hard, hard; we know it and believe it, having peeped into our own bellies. 07136
Bottom
07137
Top
Simeoni: Lång är den hungrandes dag. Simeoni: Long is the day of a hungry man! 07137
Bottom
07138
Top
Timo: Ja, lång är den. Timo: Ay, it’s long. 07138
Bottom
07139
Top
Juhani: Lång och dyster! Är också Aapos hjärna redan tom? Minns du inte något kråkkrax ens, något uggelprat som du kunde roa oss med, mens vi sitter på den här förskräckliga Hungerön. Juhani: Long and dark! Are even Aapo’s brains emptied? Can’t you remember even the caw of a crow or the chatter of a barnyard owl to tell us, sitting here on Hunger’s terrible isle? 07139
Bottom
07140
Top
Aapo: Visst minns jag en sägen, som hungern just nu får mig att tänka på; men den får oss ej att glömma vår kroppsliga spis, utan för en starkt till minnes såväl mat som dryck. Aapo: I remember one tale that hunger brings to my mind; though it won’t make us forget the need for refreshing our bodies, but only remind us of food and drink. 07140
Bottom
07141
Top
Juhani: Du menar mannen i berget. Jag har hört den. Juhani: You mean the man in the mountain. I have heard it. 07141
Bottom
07142
Top
Timo: Men för mig är den något nytt; berätta den, hroder Aapo. Timo: But to me it is new; tell it, brother Aapo. 07142
Bottom
07143
Top
Simeoni: Berätta den, berätta på bara! Simeoni: Tell it, tell it! 07143
Bottom
07144
Top
Aapo: Ja det är en historia om en man, en ädel l roshjälte, som någon tid satt fången i Impivaaras grottor, liksom fördom den där bleka jungfrun, men av annat skäl. Aapo: It is the tale of a man, a noble hero of the Faith, who sat for a time imprisoned in Impivaara’s caves, like aforetime the Pale Maiden, although for other reasons. 07144
Bottom
07145
Top
Och följande historia förtalde Aapo dem: And Aapo told them this tale: 07145
Bottom
07146
Top
Förr i världen, när kristendomen och hedendomen ännu kämpade mot varandra i Tavastland, fanns i de omvändas skara en präktig man, from och ivrig i att utbreda den nya läran, som han också träget hyllade i skydd av Svea rikes vapenmakt. Men de harnesk-klädda hjältarna måste plötsligt förflytta sig härifrån till sitt hemland, och de kristna tavastlänningarna förföljdes på det grymmaste av sina hedniska bröder. Somliga av dem drabbades av en förfärlig död, somliga sökte rädda sig, flyende till skogarnas villande sköte, eller till bergens grottor eller annanstans. Till Impivaaras klyftor flyktade den nämnde fromme mannen, men hans förföljare, som hämndlystna följde i hans fotspår, upptäckte snart hans gömställe. ”Vargen må stängas in i sin egen lya!” skrek de elakt triumferande, murade grottmynningen hållbart igen och lämnade mannen att förgås i hunger och mörker. Once upon a time, when the Christian faith and heathenism still fought together in Häme, there was among those converted a good man, pious and eager to spread the new religion, which he practised with passion in the shelter of Sweden’s armed might. But those armoured heroes had to return suddenly to their own fatherland and the baptized inhabitants of Häme fell under the terrible persecution of their heathen brothers. Many were killed in awful ways, while others sought to save themselves by flight into the tortuous backwoods, the caves in the hills, in short, anywhere. This pious man fled to Impivaara's caverns; but his persecutors, following on his tracks in their thirst for revenge, soon found out where he had hidden himself. ”Shut the wolf up in his own lair!” they shouted with wicked joy, and blocked up the opening to the cavern securely, leaving the man to perish of hunger and darkness. 07146
Bottom
07147
Top
Ett eländigt slut skulle nu ha drabbat mannen, men himlen gjorde åter ett under. Knappt hade dagsljusets sista skimmer försvunnit från grottans öppning, så fylldes allaredan den vita grottan av det underbaraste, silverskira sken; och så kunde mannen mitt i det kalla bergets hjärta njuta av en blid, himmelsk dager. Och inte nog med detta under. Ty se, plötsligt gröpte sig fram ur grottans golv en klar källa, vars vatten aldrig minskades hur mycket man än öste; och mannen hade alltså i sitt stengemak en ständigt frisk dryck. Men dessutom höjde sig vid källans rand ett vackert, grönskande träd, som bar de härligaste frukter, som aldrig tog slut hur man än plockade; och där hade mannen sin söta föda. Där levde han sina dagar, prisande Herren, där sov han sina nätter, drömmande om de sällas land. Och hans dag var som en sommardag, varm och klar, och hans natt en ljuvlig skymningstid. Så förflöt ett år, och som en flod strömmade i Tavastland de kristnas blod. Men när förföljelsens fasansfulla tidevarv hade löpt till ända och ute sken en skön septembermorgon, nåddes hjältens öron av hamrars och hjärnstörars buller från grottans igenmurade öppning. Genom det steniga fi iisot började slutligen dagern skymta fram, och i en blink försvann från grottan det underbara ljuset, såsom ock källan och det vid källans rand växande fruktbara trädet. A miserable end would now have befallen him, if Heaven had not worked a new miracle. Scarce had the last gleam of daylight fled from its mouth, when the spacious cave was lit by the most wondrous, silvery light; and thus in the heart of the chilly rock the man had his own gentle, heavenly light. And yet other miracles occurred. Lo! from the floor of the cavern burst a tinkling spring, the waters of which were not lessened by use; and thus the man always had refreshing drink in his rocky chamber. And from the brink of the spring rose up a beautiful, blossoming tree, bearing the most tasty fruits, that were never lessened by taking from them; and of these the man had his delicious food. Here he spent his days, praising the Lord, here his nights were spent, dreaming of the lands of the blessed. And his days were as summer days, warm and filled with light, and his nights a fairy twilight. So passed a year, and Christian blood flowed in streams in Häme. But when a ghastly year of persecution had run its course and a delightful September morning shone without, the clink of hammers and iron bars was borne to the hero’s ears from the cavern’s walled-in mouth. Through the piled-up rocks day gleamed at last, and in a flash the marvellous light vanished from the cave, likewise the spring and from its brink the fruitful tree. 07147
Bottom
07148
Top
Men vad åstadkom detta dån och stoj utanför t'iottans ingång? Jo, där stod en skara hedningar och mitt bland dem några kristna, som var fängslade med rep och dömda att dö av svält i bergets mörka innandöme. Och de kunde inte tänka annat än att samma Ode hade mött den man, som ett år tidigare blivit inlåst i samma grotta. Men till deras stora häpnad steg hjälten när grottan öppnades ut med förklarad, strålande panna. Och en röst, vars helga klang gick genom märg och ben, ekade ur hans mun: ”Varen välkomna, I vänner och bröder, var välkommen, du gyllne sol och brusande skog, välkommen!” Då föll skaran ned på knä framför honom, prisande den Gud som han trodde på och som räddat honom från en förfärlig död. Men med hög stämma förtalde mannen dem om de sköna underverk, som han upplevt i bergets sköte; och med en mun ropade folket till honom: "Döp oss med, döp också oss till tron på samma Gud!” Så ropade de till stor fröjd för mannen, och befriade ofördröjligt de dödsdömda från repen. Till bäckens strand steg så den fromme hjälten, följd av hopen som, avsägande sig hedendomen, lät döpa sig till Kristi tro. Men uppe på branten stod männen som ännu för en stund sedan var utsedda att offras, sjungande en lovsång till Honom, som hade räddat både dem själva och deras rättfärdige fader från en kvalfull död, och lett hedningarnas barn från mörkret till ljuset. Så sjöng de, blickande upp mot himlens höjd. But what had caused this commotion and clatter out there beyond the cavern’s opening? Outside stood a great host of heathens and in their midst a few Christians bound in ropes and sentenced to die of hunger in the dark depths of the hill. Nor could they guess that any other fate had befallen the man imprisoned a year earlier in the same dungeon. But great was their astonishment when, on the opening of the cave, the hero walked out with transfigured, shining brow. And a voice whose holy clarity cleaved to the marrow sounded from his mouth: ”Greeting, friends and brothers, greeting, golden sun and soughing forest, greeting!” At that the host fell on their knees before him, praising the god in whom he believed and who had saved him from an awful death. But in a loud voice the man told them of the miracles that had befallen him in the dark womb of the hill; and with one voice the people cried to him: ”Baptize us, baptize us, too, to belief in the same god!” Thus to the man’s exceeding joy they shouted, and at once released from their bonds the prisoners they had sentenced to death. Then the pious hero stepped to the brink of a stream and the crowd followed him, and renouncing their paganism, allowed themselves to be baptized in the Christian faith. But on the bank stood the former victims, singing a hymn of praise to Him who had saved both them and their saintly father from a death of agony and led the children of heathens out of darkness into light. So, looking up into the high heavens, they sang. 07148
Bottom
07149
Top
Aapo: Så lyder sägnen om den fromme mannen. Aapo: Such is the tale of the devout man. 07149
Bottom
07150
Top
Juhani: Och hedningarnas döpelse skedde just på samma ställe vid bäcken, där vi nu har vår varggård. Juhani: And the heathens’ baptism took place just where our wolf-trap now stands in the brook. 07150
Bottom
07151
Top
Simeoni: Tron uträttar under. Jag är säker på den saken, att mannen i grottan inte hade någon källa eller något fruktbart träd och att inget för världsliga ögon synbart ljus upplyste hans kammare, men att en fast och orubblig tro tillfredsställde alla hans kroppsliga behov. Hans andes makt var hans friska källa, hans smakliga frukt och strålande ljus. Hur sade min forna vallarkamrat, Tervakoski-Tuomas? ”Äger du trons sköld och andens svärd, så kan du dansa polska till och med i djävlarnas sällskap.” Så föll den fromma gubbens ord. Simeoni: Belief can work miracles. I am quite sure that the man had neither a spring nor a fruitful tree in the cavern and that no light seen of human eye lighted up his chamber, but that a firm and unwavering belief satisfied all his bodily needs. The strength of his spirit was to him a cool spring, tasty fruit and a shining light. What was it my former fellow herdsman, Tuomas Tervakoski, said? ”If you have the shield of belief and the sword of the spirit, you can go and dance a polka with devils.” That was what the pious old man said. 07151
Bottom
07152
Top
Juhani: Men en fullvuxen karls mage reder sig inte så värst länge med bara tron och tomt väder, inte 0111 den så ruttnade. Och jag kan svära på att han körde i sig också kraftigare kost än frukter och vatten. Det kräver en karls kropp, som vuxit och frodats med tillhjälp av kött och rågbröd. Jo, jo, man brukar berätta den historien också på ett annat vis. Man berättar, att fem svarta tjurhorn plötsligt uppenbarade sig för mannen på grottans vägg. När han nu vred på del första hornet, störtade därifrån vinande fram den bästa och klaraste sortens fabriksbrännvin, så mannen fick sin matsup som drog hans läppar i rynkor. Ur del andra hornet åter ryckte han åt sig alntals med mång-veckad, fet och varm svinkorv. Men ur det tredje pressade sig i en styv båge fram den bästa nyrågsgröt, och ur det fjärde surmjölk att skölja ned gröten med, en surmjölk så tjock som tjära. Och när han nu fyllt sin mage som en fästing, så öppnade han särdeles snabbi det femte hornet och därifrån halade han flinkt fram pikanell, den bästa sortens dansk rulltobak, som svällde i gossens kind lik en sugande blodigel. Behöver en ledig karl något bättre traktament? Juhani: But a full-grown man’s stomach can’t live long on belief and empty air, no, rot it, it can’t. And I swear he shoved tastier wittles than fruit and water into his cheek. A man’s body that has grown and thriven on meat and ryebread demands it. Ay, ay, they tell the same tale another way too. They say that five black bulls’ horns suddenly appeared to the man on the cavern’s wall. And then when he opened the first horn, the best factory spirits, clear as water, squirted hissing out of it to whet his appetite, one that would have drawn any man’s mouth together. From the second horn he dragged out by the yard puckered, fat and hot pork sausage. And from the third the best new-crop porridge sputtered out in a stiff curve, and from the fourth buttermilk to wet it with, buttermilk thick as tar. And then when he had stuffed his belly he opened the fifth horn in a hurry and pulled out twists of tobacco, the best Danish roll, that swelled in the lad’s cheek like a sucking leech. Could a man with no work at all want better grub? 07152
Bottom
07153
Top
Timo: Han var i himlen, han. Men vi då? Timo: He was in Heaven, he was. But we? 07153
Bottom
07154
Top
Tuomas: Detta svider i mannens sinne. Tuomas: This makes a man’s head go hot. 07154
Bottom
07155
Top
Eero: Och gör pojken yr i skallen. Timo: Makes a lad’s head dizzy. 07155
Bottom
07156
Top
Juhani: Tusen riksdaler för en sådan måltid just nu! Tusen gånger tusen daler! Juhani: A thousand crowns for a meal like that now! A thousand thousand crowns! 07156
Bottom
07157
Top
Simeoni: ”Veckad, fet, varm svinkorv!” Ja, vi sitter mitt i helvetet och hör berättas hur det i himlen glammas och spisas. Ack! Vad skall vi göra, bröder, vad skall vi göra? Simeoni: ”Puckered, fat and hot pork sausage!” Ay, we sit in Hell’s midst and hear how they rejoice and eat in Heaven. Ah! What are we to do, brothers, what are we to do? 07157
Bottom
07158
Top
Eero: Låt oss tro, låt oss tro! Eero: Believe, believe! 07158
Bottom
07159
Top
Simeoni: Brukar du ännu hädiskt språk, ditt vidunder! Simeoni: Do you still talk with mocking tongue, you monster! 07159
Bottom
07160
Top
Eero: Bara ett sista pip, broder min, ett sista pip; tro mig. Snart faller jag suckande samman som en uttömd blåsa, en oxblåsa. Ack om här funnes ett varmbröd med smör på. Eero: The last gasp, brother mine, the last gasp; believe me. Soon I shall crumple up sighing like an emptying bladder, a bull’s bladder. Ah, if I had here a new-baked loaf and butter on it! 07160
Bottom
07161
Top
Timo: Och på smöret ytterligare en jädrans fyll-korv. Timo: And on the butter a world-terrifying sausage. 07161
Bottom
07162
Top
Juhani: Ja bara här funnes sju varmbröd, sju skålpund smör och sju vid stockelden stekta korvar; se det bleve ett gästabud. Juhani: If we had here seven new-baked loaves, seven pounds of butter and seven sausages baked in the warmth of a cordwood fire, there’d be a feast. 07162
Bottom
07163
Top
Eero: Blixt och dunder! Eero: Bright fire, and lightning ! 07163
Bottom
07164
Top
Timo: Mänskan borde alltid vara klok och ständigt lia i fickan lite salt i en stoppa. Saltet binder kraften och uppehåller livet i veckotal om man så inte har ens en mygga till frukost i tarmändan. Timo: A man ought to be wise and always carry a paper of salt in his pocket. Salt binds our innards and can keep us alive for weeks without a scrap of food as big as a midge in our guts. 07164
Bottom
07165
Top
Juhani: Nå nå, gosse lilla! inte bärgar man sig så vilrst länge ens med salt. Juhani: Ay, boy! Salt wouldn’t keep us alive for long. 07165
Bottom
07166
Top
l'imo: Men Koivisto-Iisakki, den makalösa latmasken, ligger och vräker sig på Karkkulas bastulave Ilera veckor i sträck, utan en gnutta föda. Och tack vare vilka konster piper livhanken i gubben? Jo, den •.pjuvern suger på saltstoppan som en kläpp på sin mammas spenknapp. Timo: But Iisakki Koivisto, that matchlessly lazy man, lies sprawling for many a God’s day at a stretch on the boards in Karkula’s sauna, without a crumb to break his fast. And how does he keep the wretched life still simmering in him! Why the rogue keeps sucking a lump of salt like an infant its mother’s breast. 07166
Bottom
07167
Top
Juhani: Ofta sitter han också som en kornknarr i byns rågåkrar, gnidande korn ur axen in i käften sin. - Men ser man på, kvällen är redan långt liden, men ingen hjälp hörs av från mänskovärlden, och häi spatserar fortfarande, spatserar runtom oss trettio och tre frustande djävlar. Men där stångas ju tvenne baddare. Kläm till bara, kläm till och kör hornen genom varandras pannor, kör så att hjärnorna sprutar på marken, så är vi av med två plågoandar. Se så där, så där! Så har vi här också lite nöje som tidsfördriv. - Just på det viset! och länge må denna lek vara med åtta benplogar plöjande jorden. Juhani: He also sits like a corn-crake in the village cornfields, rubbing the grain from the stalks into his face. Look you now, it’s late evening already, and no sound of help from the world of men, and here’s thirty and three puffing devils for ever walking and walking round us. But there’s two of the rascals butting. Strike together, strike together and pierce each others foreheads, burst ’em so the brains spurt out of your skulls on to the field, and there’ll be two tormentors less for us. That’s the way! Here’s a little fun to pass the time. Just so! and may the game last long and eight bony ploughs tear up the ground. 07167
Bottom
07168
Top
Tuomas: Kraftigt tampas där vitryggen och vithu vet. Tuomas: Stoutly they’re fighting, the white-backed and the white-headed one. 07168
Bottom
07169
Top
Juhani: Men vithuvudet vinner. Juhani: But white-head wins. 07169
Bottom
07170
Top
Tuomas: Vitryggen vinner. Tuomas: White-back wins. 07170
Bottom
07171
Top
Juhani: Här är labben min, slå vad. Juhani: Here’s my paw, a wager on it. 07171
Bottom
07172
Top
Tuomas: Kör för det. Slå av du, Timo. Tuomas: Agreed. Timo, you judge. 07172
Bottom
07173
Top
Juhani: Se där! Juhani: Done! 07173
Bottom
07174
Top
Tuomas: Ett kvarter brännvin! Tuomas: A span of spirits! 07174
Bottom
07175
Top
Juhani: Sagt som sagt. - Men låt oss titta, låt oss titta på bägge bjässarnas kämpalek. Nu vilar de lik som lite, panna mot panna. Juhani: It’s said. Let’s watch now, let’s watch the lads fight. But now they seem to be resting a bit, forehead to forehead. 07175
Bottom
07176
Top
Timo: Och knycker till bara så där sakteligen. Timo: And jerking slightly, as if they didn’t care. 07176
Bottom
07177
Top
Juhani: Men nu. Nu bättrar man på för full fart. Se så där Viten, mitt Vithuve, kör dina klövar stadigt i marken! Juhani: But now! Now they’re at it at full strength. Now, Whitehead, my Whitehead, dig your hooves well into the ground! 07177
Bottom
07178
Top
Tuomas: Kör ännu stadigare du, min tappra Vitrygg. Så där ja! Tuomas: Dig deeper, my brave Whiteback. That’s the way! 07178
Bottom
07179
Top
Juhani: Vithuvet, Vithuvet! Juhani: Whitehead, Whitehead! 07179
Bottom
07180
Top
Tuomas: Du min kraftiga Vitrygg med stål i pannan! Se så! Men lämna nu det eviga stretandet och kasta din gubbe åt fanders! Tuomas: My brave Whiteback with the steely forehead! So, lad! But leave off that solemn shoving and butt your man to Hades. 07180
Bottom
07181
Top
Juhani: Viten! Fanken må klippa av dina horn! Flyr du din jäkel? Juhani: Whitehead! The Devil cut off your horns! Do you run away, damn you ? 07181
Bottom
07182
Top
Tuomas: Harpasset är nog för honom. Tuomas: Flight’s good enough for him. 07182
Bottom
07183
Top
Timo: Och den andra lunkar i väg efter honom av hara fanken. Hi, hi, hi! Timo: And the other tears after him like a good ’un. He-he-he! 07183
Bottom
07184
Top
Tuomas: Jahah, Juhani. Tuomas: Ay, Juhani. 07184
Bottom
07185
Top
Juhani: Jag förlorade ett kvarter brännvin. Det skall du få när vi slipper ur knipan. Men när månne den dagen gryr? Ack! efter åtskilliga år händer det, alt man på jaktfogdens kommando släpar härifrån ett duktigt skräplass till byn och från byn till kyrkogården, släpar i väg med sju mäns skramlande och slamrande benrangel. Juhani: A span of spirits gone. You shall have it when we get out of this fix. But when will that day dawn? Ah! After many years it’ll happen that under the eyes of thehunt-bailiff there’ll be a fine load of faggots carted from here to the village and from the village to the graveyard, a cartload of clinking, clattering skeletons of seven men. 07185
Bottom
07186
Top
Simeoni: Och så ändades vårt syndiga leverne. Simeoni: And so ended our sinful lives. 07186
Bottom
07187
Top
(Juhani: Så ändades vårt leverne.) Juhani: So ended our lives. 07187
Bottom
07188
Top
Timo: Ja så ändades det. Timo: So they ended. 07188
Bottom
07189
Top
Juhani: Ändades på ett eländigt sätt. Men öppna knuten din, Lauri, och låt alla få sig en jamare. Juhani: Ended miserably. But open your knapsack, Lauri, and let a drink go round. 07189
Bottom
07190
Top
Aapo: Låt gå för denna gång, men vad som finns kvar av brännvinet må sparas tills nöden är störst. Aapo: All right for this once, but the rest of the spirits will have to be saved for a greater danger. 07190
Bottom
07191
Top
Juhani: Vare det så. Men nu tar vi en rejäl sup, och srt ropar vi så det dundrar. Juhani: As you say. But now we’ll take a drink that makes itself felt and then shout like clarions. 07191
Bottom
07192
Top
När de fått sin sup, höjde de åter sina röster, alla löpande på samma gång. Ekot nådde till Viertola-logdens öra, där han traskade på ribacken, men han I.illude icke ropets betydelse, utan yttrade fasande lör sig själv: ”Det är råtrollet som ropar.” Men bröderna skrek fortfarande häftigt, spännande sina hakor upp mot himlen och med munnarna på vid gavel, sftsom drakar eller som fågelungarna i redet när de liör sin annalkande moders vingsus, skrek tio gånger. I >eh därefter satte de sig åter på sin mossiga plats med ett falnande hopp i hjärtat. And when each had drunk, they lifted up their voices again, shouting all together. The echo carried to the ear of the Viertola bailiff, as he walked on the barn rise, but instead of understanding the significance of the cry, he only uttered to himself with awe: ”It’s the boundary spirit crying there.” But the brothers, straining their jaws towards the heavens and all agape, with mouths wide open like those of dragons or of young birds in their nest when they hear the flapping of their approaching mother’s wings, still shouted madly, shouted ten times. Whereafter they sat down again on their mossy resting-place, hope dying in their hearts. 07192
Bottom

kapitel 08 Chapter

: |fin-|swe|-eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| - |fin-|swe-|eng|-rus|-est|-hun|-ger|-dan|-spa|-ita|-fra|-epo| (sv-en) :
kapitel: |01|01|01|02|02|02|03|03|03|03|04|04|04|05|05|06|06|06|06|06|07|07|08|08|08|09|09|09|09|10|11|11|12|13|13|13|14|14| :Chapter
Ladda för dig Sju bröder o Seven brothers Download
08001
Top
Kommen är redan den tredje dagen då bröderna vistas på stenen, men fortfarande sitter de omringade av oxarna. Då och då förflyttar sig kräken lite längre bort, men alltid rör sig en och annan inom synhåll, med en brumning strax varskoende sina kumpaner om bröderna skulle söka fly från sin fångenskap. Där omkring dem nafsar nu en av oxarna skogsgräs i sig, krökande sin tunga, medan en annan idisslande och tungt pustande vilar på sin kullriga mage. Där gnabbas tvenne mellan lek och allvar, och runtomkring ekar smattret av deras horn. Men där åter tätt invid Trollstenens fot skrapar en av dem ilsket i jorden, och kastar argsint råmande mull och ris högt i luften. Så sölar de där till brödernas bleka ångest; ty på döden väntar redan Jukolas präktiga pojkar. - För en stund sedan har Lauri hävt i sin strupe en mäkta stor brännvinsklunk, och nu gör han det en gång till, vilket väcker de andras förundran och får dem atl allvarligt börja förmana honom. The third day of the brothers’ sojourn on the rock has come round, and there, ever besieged by the bulls, they still sit. Now and again the beasts move farther away, but always one or another paces in sight and soon rumbles the news to its fellows if the brothers try to escape from their prison. Now on every side, here one wrenches forest grass into its maw, curling its tongue, there another chews the cud, breathing heavily as its rests on its tubby stomach. There two contend, half in sport, half in earnest, and the rattle of their horns echoes around. There, again, right at the foot of the rock, one paws the earth wrathfully, casting soil and sods high into the air and roaring wickedly. So to the agony, the pale fury, of the brothers, they linger on; and already the sturdy sons of Jukola await their death. A moment ago Lauri poured a stiff drink down his throat, and now he does so again, which greatly surprises the others and causes them to remonstrate with him seriously. 08001
Bottom
08002
Top
Juhani: Vad fanken går åt dig? Juhani: Has the Old ’Un bewitched you? 08002
Bottom
08003
Top
Aapo: Ja vad tänker du på? Glöm inte att vi alla äi i samma klämma. Aapo: Whatever are you thinking of? Remember that we are all in the same fix. 08003
Bottom
08004
Top
Tuomas: Kom ihåg att vår boning inte är bredare än handflatan, så det gäller att röra sig försiktigt. Tuomas: Remember that our dwelling is the width of a man’s palm, on which we must move with caution. 08004
Bottom
08005
Top
Lauri: Din förbaskade karl! Lauri: A man mad with anger! 08005
Bottom
08006
Top
Aapo: Men det går inte an. Aapo: That won’t do here. 08006
Bottom
08007
Top
Lauri: Då må det gå åt fanders. Som en kvarnsten må slottet vårt snurra runt och kasta som byte åt kräken sju stycken olyckliga gossar. Snurra, sten, från östan till västan, och du skog runtom oss, snurra hän västan till östan! Helejä! Lauri: Let it do in the pit of Hell then. Let the old castle spin like a millstone and cast down seven unhappy lads to the brutes there. Spin, rock, from east to west, and you, forest, from west to east! Heleiyah! 08007
Bottom
08008
Top
Juhani: Du är väl inte redan full, gosse? Juhani: Are you already drunk, boy? 08008
Bottom
08009
Top
Lauri: Passar det sig att fråga? Vad kostar livet och världen? Inte ett mögligt öre. Flyge därför allt som damm och aska på vindarnas vägar. Hej hoppsan! Låt oss smaka på det här, mina hjärtebröder. Lauri: Is that a question to ask? What is life and the world worth? Not a moudly farthing. Well then, let everything go in dust and ashes the way of the wind. Clunk! A drop of this, my heart’s brothers. 08009
Bottom
08010
Top
Aapo: Han är i fyllan. Ta kannan från honom! Aapo: He’s drunk. Take the jug away from him! 08010
Bottom
08011
Top
Lauri: Den lossnar inte så lätt. Kannan är min; jag släppte den ju inte att trampas av oxarna på mon. Men ni andra? Ack! ni ställde ju vackert edra kontar pä marken som eländiga zigenare, när länsmannens luissa smäller. Lauri: Nothing of the sort! The jug’s mine; I didn’t leave it on the clearing to be trodden by bulls. But you others! Ah? you all laid your knapsacks nicely on the ground like wretched gypsies when the bailiff’s gun goes off. 08011
Bottom
08012
Top
Juhani: Hit med kannan! Juhani: Give the jug here! 08012
Bottom
08013
Top
Lauri: Kannan är min. Lauri: The jug’s mine. 08013
Bottom
08014
Top
Juhani: Men jag vill ta hand om den. Juhani: But I want it in my care. 08014
Bottom
08015
Top
Lauri: Vill du? Om du vill, så får du den mitt i planeten. Lauri: You want it? If you want it, you’ll get it bang on the forehead. 08015
Bottom
08016
Top
Juhani: Tänker du börja slåss? Juhani: Would you start fighting? 08016
Bottom
08017
Top
Lauri: Vill du, så skall inte det heller fattas. Men kära hiöder slåss ju inte. Låt oss alltså smaka på det här. Lauri: If you will, even that shall not be lacking. But loving brothers never fight. So let’s take a drop of this. 08017
Bottom
08018
Top
Timo: Sup inte, Lauri. Timo: Don’t drink, Lauri. 08018
Bottom
08019
Top
Juhani: Hit med kannan strax! Juhani: Give the jug here at once! 08019
Bottom
08020
Top
Lauri: Stryk skall du få. Vad månne du inbillar dig vnra? Lauri: A hiding’s what I’ll give you. What do you fancy you are? 08020
Bottom
08021
Top
Juhani: En syndig mänska, förvisso; men jag är Juhani: A sinful human being, true; but still your eldest brother. 08021
Bottom
08022
Top
Lauri: Äldsta? Nå desto mera har du hunnit synda «x Ii desto mera stryk behöver du. Men skål! säger svensken. Lauri: Eldest ? Well, all the more time you have had to sin in, and all the more you deserve a hiding. 'But skol, said the Swede! 08022
Bottom
08023
Top
Tuomas: Du smakar inte en droppe. Tuomas: You shall not taste a drop. 08023
Bottom
08024
Top
Lauri: Tuomas tycker jag mycket om, Tuomas och l iero-liten. Men de andra där? Vad skall jag säga om dem? Lauri: I like Tuomas very much, Tuomas and Little-Eero. But those others there? What am I to say of them? 08024
Bottom
08025
Top
Tuomas: Håll munnen din och hit med kannan! Se här, Juhani, lyft konten på ryggen och tag hand om brännvinet. Tuomas: Hold your jaw and give the jug here! There, Juhani, put the knapsack on your back and the spirits in your keeping. 08025
Bottom
08026
Top
Lauri: Blott du kan lirka med Lauri. Ja jag tycker om dig, dig och Eero-liten. Lauri: You alone can turn the will of Lauri. I love you, you and Little-Eero. 08026
Bottom
08027
Top
Tuomas: Tig! Tuomas: Silence! 08027
Bottom
08028
Top
Lauri: Sickna karlar! Vad är Jukola-Jussi? En virrig tupp; en hornlös tjur. Lauri: Men like them! What is Jussi Jukola? A chuckleheaded cock; a hammerheaded bull. 08028
Bottom
08029
Top
Juhani: Håll käft med detsamma, så att ej mina öron hör något slikt en gång till. Juhani: Shut your mouth at once so that my ears needn’t hear such words a second time. 08029
Bottom
08030
Top
Lauri: ”Den som har öron till att höra, han höre”, predikar Aapo, den där Jukolas heliga Paulus. Lauri: ”He that has an ear, let him hear,” preaches Aapo, Jukola’s holy Paul. 08030
Bottom
08031
Top
Simeoni: Ve dig! Är du den forna redliga, allvarliga och ordnjugga gossen? Är du Lauri? En sådan däi lösmynt bängel? Simeoni: Ah you! Are you the former grave, solemn and silent Lauri? Can this be Lauri? This babbling child of sin? 08031
Bottom
08032
Top
Lauri: Nå du är ju också Simeoni, den mörmynta ”var hälsad-rabbi”. Lauri: Aren’t you Simeoni, the mealy-mouthed ”Hail-Rabbi”? 08032
Bottom
08033
Top
Simeoni: Det förlåter jag dig, ständigt samlande, ständigt glödande kol på din hjässa. Simeoni: That I forgive you, ever heaping, ever heaping coals of fire on your head. 08033
Bottom
08034
Top
Lauri: Drag åt helvetet, där finns kol! Lauri: Go to Hell, there are coals of fire! 08034
Bottom
08035
Top
Simeoni: Du ogudaktiga! Simeoni: Godless! 08035
Bottom
08036
Top
Timo: Ja det är liksom raggen skulle resa sig på min rygg. Timo: Even the hairs on my back stand on end. 08036
Bottom
08037
Top
Lauri: Vad bräker Timo, den där Jukolas blackög-da getabock? Lauri: What is Timo, Jukola’s watery-eyed billy-goat, bleating? 08037
Bottom
08038
Top
Timo: Låt gå för det. Getmjölk är ganska gott. Timo: Never mind. Goat’s milk is good. 08038
Bottom
08039
Top
Lauri: Va? Lauri: What? 08039
Bottom
08040
Top
Timo: Getmjölk är ganska gott. Och jag tackar dig för denna hedersbevisning: stor tack! Ja, där fick vi vår andel; stor tack! Men nu kommer du till andra sorters grejor. Titta på dina kelgrisar där, Tuomas och Eero, på dem där. Timo: Goat’s milk is good. I thank you for the honour: n thousand thanks! Ay, that was our share; a thousand thanks ! Hut here’s another kind of thing before you too. Look at your favourites there, Tuomas and Eero, yonder. 08040
Bottom
08041
Top
Lauri: Va? Lauri: What? 08041
Bottom
08042
Top
Timo: Titta på dina kelgrisar, Tuomas och Eero, på dem där! Timo: Look at your favourites, Tuomas and Eero, yonder. 08042
Bottom
08043
Top
Lauri: Va? Lauri: What? 08043
Bottom
08044
Top
Timo: Prästen språkar trenne gånger, men han får sin betalning. Timo: A parson speaks three times, but he’s paid for it. 08044
Bottom
08045
Top
Lauri: ”Andra sorters grejor”, bräkte du. Men jag vet nog med vilka slags grejor jag jämför dem. Tu-omas-pojken där är en ädel yxa, trofast, manlig och stark, men min lilla Eero-parvel där är en liten, vass och klämmig täljyxa. Ja, han ”täljer”, täljer riktigt llinkt, kastar omkring sig små speglosor, den junkern. Lauri: ”Another kind of thing,” you bleated. I know well what kind of thing to liken them to. Tuomas-lad is a noble a ho, grave, manly and strong, but little Eero-scamp is a tiny, 'iliarp and biting whittling-hatched. Ay, that lad can whittle, whittle right smartly, throwing little jests like chips around him, the scamp. 08045
Bottom
08046
Top
Juhani: Bra! Men kallade du mig en virrig tupp? Juhani: Good. But did you call me a chuckleheaded cock? 08046
Bottom
08047
Top
Timo: Han kallade ju mig en getabock. Stor tack! Timo: He called me a he-goat. A thousand thanks! 08047
Bottom
08048
Top
Lauri: Eero täljer, men han har en mans hjärta. Lauri: Eero whittles jokes, but he has the heart of a man. 08048
Bottom
08049
Top
Juhani: Bra, bra! Men kallade du mig en virrig lupp? Juhani: Good, good! But did you call me a chuckleheaded I Oi k? 08049
Bottom
08050
Top
Lauri: Jag kallade dig dessutom en hornlös tjur. Lauri: I called you a hammerheaded bull too. 08050
Bottom
08051
Top
Juhani: Ålräjt, bror, ålräjt. Juhani: Good, brother, good! 08051
Bottom
08052
Top
Timo: Håll dig lugn, Juho. Mig kallade han ju en getabock och jag tackar honom för den hederstiteln; lör geten är inget föraktat djur. Viertolas rödkindade Iröken, den där mamsell Lydia, dricker endast getmjölk, en vit gets mjölk, ingenting annat. Så är det. Timo: Keep quiet, Juho. Me he called a billy-goat, and I thank him for the title; for the goat is no useless animal at all. The red-cheeked young mistress at Viertola, Mistress Lydia, drinks only the milk of white goats, and nothing else. There you are. 08052
Bottom
08053
Top
Simeoni: Vore vi män om vi fäste oss vid en fyllhunds prat? Simeoni: Should we be men if we hooked on to the words of a drunken man ? 08053
Bottom
08054
Top
Lauri: Du en man? Du? Ack bror min! du skulle nllt ta till lipen om du såge något, som jäntorna lörresten inte plär visa slika mammasgossar som dig. Lauri: You a man? You? Oh little brother! Bitterly would you weep if you saw something girls don’t as a rule show to a milksop like you. 08054
Bottom
08055
Top
Juhani: Simeoni, Simeoni! nog smakade jag hellre på puukkokniven än sådana stygn. Juhani: Simeoni, Simeoni. I’d sooner be stabbed with a knife than with such words. 08055
Bottom
08056
Top
Simeoni: Nå, nå, på yttersta dagen får man visst se vem han stungit haver. Simeoni: Ay, ay, it’ll be seen on the last day whom they have stabbed. 08056
Bottom
08057
Top
Timo: Ja nog har du utmålat oss på alla de vis från en tupp till en yxstump; men vad är du själv då, om jag nu ställer dig mot väggen och gör dig en slug fråga. Timo: You have painted us as anything between a cock and an axe, but what are you yourself, if I ask you sternly and take on my worst temper. 08057
Bottom
08058
Top
Lauri: Jag är Lauri. Lauri: I’m Lauri. 08058
Bottom
08059
Top
Timo: Så där ja, så där ja! Bara den snälla Lauri? Timo: See, see! Plain gentle Lauri? 08059
Bottom
08060
Top
Lauri: Den duktiga Lauri, ingenting annat, fast man nog velat kalla och beskriva mig på alla möjliga vis: en grävling, en drölig gräftare, knarrbroder och åtskilliga till. Hm! Från allas edra läppar har jag hört ett och annat liknande. Men i största stillhet har jag lagt undan allt här bakom örat. Nu skulle det roa mig att lite röra de samlade besparingarna, jag ville, tamme tusan! slunga riktigt rejäla plåtar mitt i pannan på er, och kasta varje man lik en agnsäck som byte ned till oxarna! Lauri: Good-fellow Lauri, and nothing more, though you have been pleased to make me out and call me many things: badger, Konni’s hoer, mopy, and a thousand suchlike. Hm! I’ve heard something of the kind from the lips of each of you. And in deepest silence I have stored up every word. Now I feel like spreading out the pile a little. I feel, devil take it, like giving each of you a thwack on the forehead, and down every man of you to the bulls like a stack of chaff! 08060
Bottom
08061
Top
Aapo: Är detta verkligen Lauri, den beskedliga, tystlåtna Lauri? Aapo: Is this truly Lauri, well-behaved, silent Lauri? Who’d believe it? 08061
Bottom
08062
Top
Juhani: Tjah, bror Aapo, tjah! i det vackra vetet finns mycket malört. Det har jag redan länge anat, men nu känner jag mannens hjärta. Juhani: Ay! brother Aapo, ah! there’s many weeds in that golden corn. I’ve suspected it long, but now I know the man’s heart. 08062
Bottom
08063
Top
Lauri: Håll truten, du Jukolas tjur. Lauri: Hold your jaw, you Jukola’s bull. 08063
Bottom
08064
Top
Juhani: Du skall i Herrans namn inte reta upp mig mera, för mitt blod börjar hetta, hetta. Din förbaskade valp, jag kastar dig ned i oxarnas stampkvarn, och följe sedan förstörelsens skräck, komme almanackans sista dag! Juhani: For the Lord’s sake don’t annoy me any further, for my blood’s getting hotter and hotter! Accursed puppy, I’ll throw you down into the mortar of those bulls, and may the terror of destruction come, the last day of the almanac! 08064
Bottom
08065
Top
Simeoni: O vilket elände, vilket elände! Simeoni: Woe, oh woe! 08065
Bottom
08066
Top
Aapo: Tyst, tyst! Här får ingen slåss. Aapo: Silence, silence! No fighting. 08066
Bottom
08067
Top
Tuomas: Var förnuftig, du. Tuomas: Be sensible, you. 08067
Bottom
08068
Top
Juhani: Han har skällt ner mig skamlöst. En virrig tupp! Juhani: He has shamelessly insulted me. A cock, chuckleheaded ! 08068
Bottom
08069
Top
Aapo: Och den heliga Paulus då. Var du lugn bara. Aapo: What about holy Paul? Keep calm. 08069
Bottom
08070
Top
Timo: Och getabocken sedan. Vad säger du om det? Många tusen tack, min tvillingbror! Timo: What about billy-goat? What do you say to that? Many thousand thanks, twin-brother ! 08070
Bottom
08071
Top
Aapo: Låtom oss minnas, hur nära dödens käftar vi är. Bröder: det finns en tanke i min hjärna, på min tungspets ett litet knep, som kanske är nog så nyttigt i denna stund. Hör på: denna sten är en skuta i storm, och stormen består av den där råmande, ilskna oxskocken kring vår sten. Eller skall jag välja en annan bild? Ja, låt vår sten då vara ett slott som fienden, en gruvlig, med spjut utrustad fiende, belägrar. Men om nu fästningen som belägras, saknar en befälhavare, en ledare för ordning och försvar, så laller besättningen offer för självsvåld och bråk och snart är såväl fästningen som dess besättning förlorad. Likaledes går det också för oss, om vi ej bär oss annorlunda åt, om vi ej får till stånd en laglig ordning bland oss. Det bör alltså finnas en, vars förnuftiga ord envar må lystra till och handla därefter. Juhani, sansa nu dig och hela brödraföljet. Du bör veta att de flesta av oss ställer sig på din sida, stödjande ditt ledarskap i denna belägrade fästning. Aapo: Let us remember how close we are to the jaws of death. Brothers, there is a thought in my brain, an idea on the tip of my tongue that I believe is important to us just now. Note: this rock is a ship in a storm, the storm being that muttering, angry drove of bulls around our rock. Or shall I choose another picture? Ay, let this rock of ours be a castle, which the enemy, cruelly armed with spears, besieges. Now if the besieged castle has no chieftain, no leader in discipline and defence, mutiny and disorder will spread amongst the men, and soon both castle and garrison are lost. And that is what will happen with us, unless we arrange and provide for ourselves differently, unless we set up lawful order in our midst. Therefore, let there be one whose words of wisdom all shall listen to, and behave accordingly. Juhani, you now control yourself and the whole band of brothers. Know that most of us are on your side and uphold your authority in this besieged castle. 08071
Bottom
08072
Top
Juhani: Vilket straff skall alltså utmätas åt den, som inte lyder mitt ord, men på grund av sitt elaka lynne får till stånd en allmän villervalla och fara? Juhani: What punishment shall we decide on for the one who disobeys my word, and through his evil temper causes a general disorder and danger? 08072
Bottom
08073
Top
Tuomas: Han må kastas ned till oxarna. Tuomas: Let him be cast down to the bulls. 08073
Bottom
08074
Top
Juhani: Rätt sagt, Tuomas. Juhani: Right, Tuomas. 08074
Bottom
08075
Top
Aapo: Ett strängt straff, men det kräver ju vår belägenhet. Jag godkänner bestämmelsen. Aapo: A stern punishment, but one our situation demands. I agree to the rule, 08075
Bottom
08076
Top
Simeoni: ”Till oxarna”, liksom martyrerna fordom, men här båtar ingen vekhet. Simeoni: ”Cast to the bulls” like the early martyrs; but tenderness won’t help here. 08076
Bottom
08077
Top
luomas: Man må kasta honom ned till oxarna, det vare lag och förordning. Timo: May he be thrown to the bulls; let this be the law and commandment. 08077
Bottom
08078
Top
Juhani: Det vare lag och förordning. Inpränten i edra hjärtan denna grymma paragraf och leven därefter. Nu är min första befallning, att Lauri tiger och lilgger sig vackert till vila; för det andra befaller jag att envar av oss, utom Lauri, tar en liten hjärtstyr kande klunk ur tennflaskan. Ja, låt det rinna ur den. Juhani: Let it be the law and commandment. Impress this terrible paragraph on your hearts and live thereafter. Now my first command is that Lauri is silent and lays himself nicely down to sleep; secondly, I command each of us except Lauri to take a little sup from the tin flask to comfort our hearts. Ay, here’s to us! 08078
Bottom
08079
Top
Lauri: Men jag skulle inte få, jag då? Lauri: And I’m to be without, I? 08079
Bottom
08080
Top
Juhani: Du lägger dig till vila. Juhani: You are to go to sleep. 08080
Bottom
08081
Top
Lauri: Därtill finns det tid nog i helvetet. Lauri: Time enough for that in Hell. 08081
Bottom
08082
Top
Juhani: Gud vete, kära Lauri, var vi kommer att ligga. Juhani: God knows, dear brother Lauri, where we shall yet sleep. 08082
Bottom
08083
Top
Lauri: ”Gu vete, kära Jussi, varest skinnet spikas upp”. Jag sjunger som en karl, klämmer till som med en klanett. Lauri: ”God knows, Jussi-dear, Where our skins will dry this year.” I sing like a man, hoot like a hunter’s horn. 08083
Bottom
08088
Top
”Jag är blott en liten gosse,
Mammas egen Jussi,
Jag är blott en liten gosse,
Mammas egen Jussi.”
”I’m a loving little child,
Mother’s little Jussi.
I’m a loving little child,
Mother’s little Jussi.”
08088
Bottom
08094
Top
Juhani: Spara din sång till en annan gång. Juhani: Save your song for the present. 08094
Bottom
08095
Top
Eero: Spara lillgossens sång åt mig. Eero: Save the little boy’s song for me. 08095
Bottom
08096
Top
Lauri: Vi skall spara den åt Jukolas Jussi och börja med en jädrans pampig visa. Vi skall sjunga och dansa, heleja! Lauri: Save it for Jukola’s Jussi and let’s begin anew one, a real big song. Let’s sing and dance, heleiyah! 08096
Bottom
08097
Top
Juhani: Akta att jag inte dömer dig att bli kastail ned till oxarna. Juhani: See that I do not sentence you to be cast down to the bulls. 08097
Bottom
08098
Top
Tuomas: Lauri, nu varnar jag dig för sista gången, Tuomas: Lauri, I warn you now for the last time. 08098
Bottom
08099
Top
Lauri: Sista gången? Nå, det är också bäst att du slutar. Lauri: For the last time? Well, it is best you cease. 08099
Bottom
08100
Top
Juhani: Att vi just vid dödsrikets portar kan föra ett sådant leverne, vi fullfjädrade hedningar! Juhani: That we can brawl like this at the very gates of Death, we full-fledged heathens! 08100
Bottom
08101
Top
Simeoni: Det är också efter förtjänst Gud straffat oss. O! straffa oss, piska oss på denna pinosten. Simeoni: God has cause to punish us thus. Oh punish us, smite us on this rock of torture! 08101
Bottom
08102
Top
Lauri: En glädjesten är den, Väinämöinens gläd jesten, vilken gubbe lär ha varit Savolaks gud. Jag hörde en gång en spelevink till sotarmurre sjunga en Kilrdeles lustig runosång om honom. Dessutom minns jag också en klämmig predikan, som samma gosse helsikes munvigt lät flöda fram mellan sina röda läppar och grinande tänder, där han stod på Kuninkalas holmande skorsten. Och han predikade så här... Lauri: A rock of joy, this is, Väinämöinen’s rock of joy. That old gaffer is said to have been the god of Savo. I once heard a right smart song about him from an imp of a chimneysweep’s boy. I remember too a jolly sermon by that same boy, which he spouted glibly out of his red lips and grinning teeth as he stood in a smoking chimney at Kuninkala. And this is what he preached. .. 08102
Bottom
08103
Top
Juhani: Tig nu, ditt vilddjur! Juhani: Quiet now, you raving brute! 08103
Bottom
08104
Top
Lauri: Låtom oss predika, eftersom vi redan \|imgit tillräckligt, sjungit allihopa med en mun som brukligt är i kyrkan. Jag är präst, stenen här är predikstol, ni är klockare, och oxarna här runtomkring oss den fromma och allvarsamma församlingen. Men lörst tar vi en marschvers till predikstolen. Ni hörde det. Prästen väntar. Lauri: And now, having sung to our fill, sung together with one voice as is the custom in church, let us preach. I am the parson, this rock is the pulpit, you are the choir, and the bulls around us the congregation, solemn and pious. But first a marching hymn to accompany parson to the pulpit. You heard. Parson’s waiting. 08104
Bottom
08105
Top
Juhani: Vänta, vänta, jag skall strax marscha och versa dig! Juhani: Wait, wait, you’ll soon be marched and hymned. 08105
Bottom
08106
Top
Lauri: Ja, du är ju också överklockarn, självaste k lockarfar, och dessa övriga dina gesäller, sådana där halvherrar, som svettiga och röda i synen som kalkoner fyller vår klockarbänk både söndagar och helgdagar. Här sitter de igen och glor, med utbredda lockuppslag, håret smetat med smör och ister, och det lilla vissnande hakskägget darrar också en smula. Men sitten nu ändå i lugn och ro och sjungen ”Mat-liprästen” till predikstolen. Visserligen störtade han Irån Keijula skog till kyrkan, men han begöt sitt huvud med vatten och borstade håret sitt, och nu kryper han, mycket påstruken, bedjande upp till predikstolen och mjölkar tårar ur gummorna som självaste jehu. Nu, klockar-Jutte, bligar jag åt din sida och låt det därför braka till. ”Synta tej, Jutte”, skrek lorra prästen till klockarn. Lauri: You are the churchwarden, the old churchwarden himself, these others your ’prentices, the would-be gentry, you know, that fill the choir bench on Sundays and holydays, sweating and red as turkeycocks. Here they sit again like owls, with swelling lapels, hair smoothed with butter and lard, fading grey beard quaking a little. Sit in peace, however, and sing Parson-Matt into the pulpit. True, he trotted to church from Keijula tavern, but he washed his head and brushed his hair, and now, greatly moved, climbs prayerfully into his tub and sets the old women weeping like a true lad. Now, churchwarden, I roll my eyes at you, so let her ring. ”Hurry up, Harry,” as the former parson shouted to his churchwarden. 08106
Bottom
08107
Top
Juhani: Knip strax på fläcken och lydigt ihop munnen, din bängel! Juhani: Close your mouth right quickly, you vagabond! 08107
Bottom
08108
Top
Lauri: Inte så, utan ”låt upp alla herdars munnar”, bör du sjunga. Men vare härmed nog, tystna, lyssna och gör din mun till en näpen ”kyrkmun” mens jag predikar. Ja, sotarmurre, låna du mig din tankeslunga och fria tunga. ”På denna predikstol vill jag en predikan predika om Petrus gamla kapprock och tio knapphål. Först vill jag dock blicka över min fårahjord, men till mitt hjärtas stora bedrövelse skådar jag blott stinkande getter och förbaskade getabockar. O, I Kärköläs jungfrur, honor och hyndor, ni prålar i siden och schalar, gullskimrande som påfåglar; men spotta mig mitt i planeten, om ni inte på yttersta dagen ännu ropar efter Matti-pastorn för att föra er talan. Men det är nix det! God afton på dig, Räihäs gubbe! Ett ord till dig vill jag yttra: Tag hand om den där Kettulas gamble mand. Men du din jädrans Pel-tola-Paavo, vad gjorde du vid Tanus stocktalko i vintras? Du var full som en kaja och klappade varje Maija. Men pojkspoling, hör nu, som sagt: tag Jump-pila-Jallu i akt; annars dömer dig slutligen Matti-prosten, hedningarna, de krekiter och prekiter; och sedan säcken över huvudet och in i helvetet. Öppna alltså i tid dina öronhål och hör vad jag säger och predikar; för jag är kokad i mången soppa, och i mitt bröst hörs hjärtat mitt, som liknar en sälskinnsto-bakspung, klappa. Ja, nog har denna gosse varit med om åtskilligt. Jag har gått i lära i Helsingfors, suttit i kurran med fotterna i kors, i fotstocken och mången annan krypstock. Men detta är bäst, att jag aldrig stulit en häst, att jag inte smutsat någons brunn, och aldrig pussat en annan mans hustru på mun.” Lauri: Not so, but ”Open Thou Each Shepherd’s Mouth” is what you have to sing. But let this be enough, be still, hearken, and purse your mouth to a smug church-mouth when I preach. Now, chimneysweep’s boy, lend me your mind and your unfettered tongue. A sermon I will preach today, a speech to reach your souls, of Peter’s tattered travelling-cloak and its ten button-holes. However, glancing o’er my flock, my heart receives a sorry shock, for mine eye sees only stinking nanny-goats and the devil’s own billy-goats. Oh virgin-maids, sluts and jades of Kärkölä! yet strut in silks and satins, gilded o’er like peacocks; but spit me right i ’ the face if on the last day you do not shout loudly for Parson-Matt to speak for you. But that’s a vain hope, yea! Good morrow, old man Sorrow. I would have a word with you: take after old man Kettula. But you damned Paavali Peltola, how did you behave at building-bee last winter? You drained many glasses and hugged the serving-lasses. But I say unto you, young fellow: take after Jumppila Jalli: or be judged in the end by Parson-Matt, the heathens, Greeks and breeks; and then a sack over your head and down to Hell. Open therefore in time the flaps of your ears and hear my speech and what I proclaim and preach; for I’ve been boiled in many a broth, and the heart in this breast is like an old sealskin pouch. This lad has been in much and various. In Helsinki I’ve been bound to a trade, bound in jail, bound in the stocks and behind other locks. But best to my belief is that I am no thief, never besmirched my neighbour’s well, or hugged his wife and then farewell. 08108
Bottom
08109
Top
”En gång hade jag en fästmö liten, vän om truten, stora lorten, men hon flydde långt bort från mig. Jag att leta efter henne: letade i det stora Suomis hav och land, Tyskland och Estland, men inte fann jag min Hiillörn. Då hamnade jag åter på Suomis stora ö, och så hittade jag henne där bortom Tammerfors på en sandås. Se där är mitt lilla Gulle! skrek pojken glad lill sinnes, men Gullet svängde sig om och sade: ’Vad lii du för en? du nedsvärtade? du i tjäran doppade?’ och smet in i första bästa koja. Men jag, alltid glad i hågen, sörjde inte vidare över den saken; stoppade lobak i munnen och vart i en krog försvunnen, där Mikko nojsade och med käringarna stojade.” I had a little sweetheart once, a little cat, a downright minx, but she escaped and ran away. I went forth to look for her: sought through Finland’s lands and lakes, round Estonia and Germany, but couldn’t find my golden nugget. Back I came to Finland’s big island and found her on a sandy ridge beyond the town of Tampere. There’s my little Tettu! I cried, near off my head, but Tettu was touchy and said: What are you? What earthy lump, what tarry stump? And skipped into the nearest shanty. But I, always a jolly lad, was neither hurt nor sad, but stuffing a quid into my cavern, went to the town’s best tavern, where Mick was fighting and old women frighting. 08109
Bottom
08110
Top
”Ett stop öl och två kvarter brännvin är en lämplig blandning för ett trött fyllsvin. Nu gungade kannan och svettades pannan, pojkarna sjöng vad de hann och jäntornas skrattårar rann. Men jag lämnade ullldjeleken, gångande längs gatan och vägen. Sjöng srt min trall, fönsterrutorna small, och efter mig fick |ag Tammerfors kälkborgare alla. Men jag, alltid glad i hågen, jag for som ett skott längs stranden, spar-kunde dem i planeten både gruset och sanden. Kom så till Björneborg, där jag sattes i en pärtkorg och drogs längs stadens torg; kom till Åbo, där de mig med puukkon i strupen slogo. Kom slutligen till en av Aningaisgatans hörnor och mötte där fem malliga bOnor. Den första sparkade till mig med foten, den undra sade: ’Låt den pojken ännu växa på roten; han ili ingen rackare eller skoflickare.’ Men den tredje liftgle: ’Vad har pojken i sinnet?’ och den fjärde Mule: 'Han borde hjälpas mens tiden är inne.’ Nå, då »m i vi oss hand i hand i väg, yttrade jag, men den Ii inle knuffade ilsket till mig med näven och röt: Dra åt Helsingfors!’ Jag begav mig till Helsingfors stad, sattes att äta kronans välling som inte smakade Ina, sedan ställdes till förhör och fick jag mig en inllingsdusör: ’Smit nu, smit nu din väg, du hammarpojkar Började så åter vandra, jag spelevink, alltid glad i hågen, jag, vars hjärta är som en sälskinnsto-bakspung. Gick, sjöng och traskade på den backiga vägen; kom till Tavastland, steg upp i Kuninkalas predikstol; och sedan var det amen åhåja!” A mug of ale and two spans of brandy as a chaser is a fair amount and measure for a tired man’s throat and head. And now the mug danced and my beard wagged, the boys all burst out singing and the old woman’s daughters giggling. But I forsook the joyous scene and set off down the street. My song rang out, the windows fell bang out, and this set all the Tampere townsmen afoot. But I, always a jolly lad, I ran like a rabbit along the strand, kicking up in their faces stones and sand. I came along to Pori, they put me in a basket there and dragged me round the market square; to Uusikaupunki I roamed, they called me names from every home; Turku’s worst of all the pack, they stuck a knife into my back. However, I came to Aningaisten Street and there five merry jades did meet. The first she kicked me on the thigh, the second said ”Let the lad go by, for he is no meddler and no broken-down peddler.” But the third inquired ”What ails the lad?” and the fourth said ”Let’s help him before it gets bad.” Well, let’s go along arm in arm, said I, but the fifth poked me furiously with her fist and howled: ”Go to Helsinki!” To Helsinki I then did plod, they gave me gruel in the quod, and then they cross-examined me, and mercilessly punished me: ”Go now, go your way, you son of a hammer!” I took the road again and went, I, always a merry lad, I, whose heart is like an old sealskin pouch. I wandered singing along the road: and so I came to I lilme, popped into the Kuninkala pulpit; and then ’tis a men! 08110
Bottom
08111
Top
”En kungörelse vill jag tillkännagiva. Socknens klockare och länets kopperska trängtar träget till giftermål, firar sitt bröllop i morgon, i morgon efter kålen. Må de förena sig och sitta fast som Tattar-På-vels beck och tjära! - Följande gårdar kallas härmed till dagsverken i prästgården: Ylilä, Alila, Yli-Sep-pälä, Pimppala och Alivesi. En tolft bräder, ett lis-pund dragspikar, en man från var gård, två från den bästa att lappa prästgårdens minsta svinho. - Från Kiialas hage har rymt en valack, stor och grann, svartbrun minsann, skällan nött är, skodd på alla fötter, liten till längden och höjden, med stubbsvans slutar den fröjden.” I will now announce the banns. The parish clerk and the parish midwife are firmly bent on marrying; their wedding’s tomorrow, tomorrow after supper. May they join together and Mick to each other like pitch and tar! The following farms are hereby set a day’s work at the vicarage: Yllilä, Allila, Yli-Sep-pltlfl, Pimppala and Alavesi. A dozen boards, a box of nails, a man from each and two from the best to patch up the smaller viiurage pig-trough. From Kiiala meadow a horse has escaped, ulti but well-shaped, bearing a bell, ironed well, smallish, shortish, dock-tailed, white-maned. 08111
Bottom
08112
Top
”Men sedan intet mera för denna gång, bara lammet är ett fromsint djur, inte stångar eller sparkar hon, men se när oxen slipper lös, så bråkar han med träna, krafsar i marken med bena och blåser jäkligt med träck och dravel mot vallgossens nuna och navel. - Och sedan var det åter amen åhåja! envar må gå i sin egen koja, jag går in i stenhuset.” And now dear brothers, one word more: the sheep on violence sets no store; he does not l'lek. he does not gore, but alas when a savage bull is loose, he worries trees, paws up the soil and casts confounded filth and illiI over his shepherd’s Sunday shirt. And then again amen om o more, each to his shanty as before. I’m off to a real brick house That was the sermon. 08112
Bottom
08113
Top
Simeoni: Sådan där ogudaktighet kan du nog, men kan du läsa, din juvel? Simeoni: Such godless doggerel you know, but can you read, evil-doer? 08113
Bottom
08114
Top
Lauri: Sicken fråga: kan prästen läsa. ”Jag kan läsa och sjunga och aldrig tröttnar min tunga; psalmen har samma mått som stocken i lagårdsväggen fått.” Men prästen bör mässa, inte sjunga. Jag mässar och Eero-liten svarar.